Pinkish

Fan vad jag underskattar sömn.. Det är helt sjukt egentligen.
Jag tycker på sätt och vis att det är waste of time att sova, men om man istället, den tiden man är vaken, bara är trött, irriterad och allmänt tycker att allt är jobbigt, hur smart är det då egentligen?

Igår natt sov jag fyra timmar, sen upp och jobba. Igår kväll åkte jag och Jocke ut till Adde, Matte och Sami som campade i åker. Vi käkade med dem och lekte sen lite med elden. Gick (sprang) in och satte oss i tältet när det började regna så åkte jag och Jocke hem inte alltför sent. Var väl hemma halv tolv eller nåt.
Satt uppe en stund och surrade med mamma och Eva som är här. Sen gick jag och la mig och sov kl tolv. Jag skulle upp nio.
Och jag sov så jävla gött hela natten. Helt otroligt vad skönt det var.

Upp och så till jobbet. Hemma på lunch nu. Ska tillbaka om en halvtimme.
Idag har det varit lite mer att göra, vilket är både roligt och skönt. Hoppas på att det är lika bra drag resten av dagen. Jag jobbar ju till kl 6.

Jaha, vad ska man göra nu då? Tills man börjar igen.. Man vill ju hitta på nånting, eller asså, inte värsta grejen, men inte bara sitta kanske.. det blir lite trist..
Aja, får se vad det blir..

Det kan hända ibland att jag lyssnar på musik (eller det händer ganska ofta) men just musik som har en viss klang. En klang som får mig att tänka tillbaka och minnas. När jag verkligen känner efter så kan jag minnas en tid då jag var hoppfull. Jag får för min att jag trodde på kärleken, jag trodde på mig själv, jag trodde på livet.

Jag tycker att det är lite sorgligt när jag känner så. För jag inser att jag har tappat mycket av det hoppet. Samma känsla finns inte kvar när man hör den sortens musik. Jag lyssnade på lite ny musik idag på lunchen som fick mig att känna såhär. Jag vet inte exakt vilken låt det var, och jag hade inte riktigt tid att fundera över det och än mindre, skriva om det.

Exakt samma känsla som jag hade då har nu försvunnit, men jag minns ändå att jag tänkte och tyckte att det var lite sorgligt att jag inte brukar känna så längre.

Jag fick en annan flashback idag. En ganska obehaglig sådan. Min pappa är, som några av er kanske vet, alkoholist. Han mår bra för tillfället, vilket är jätteskönt och jag är otroligt glad för det.
Men jag minns när vi var små, så bodde vi hos honom lite till och från under helgerna, ibland varannan, ibland mer sällan (och ibland inte alls). Hos pappa luktade det alltid på ett speciellt sätt eftersom han bland annat rökte inne (och säkert också drack ibland). Den lukten förknippar jag med min far. (Precis som jag förknippar lukten av orökt tobak med honom).

Min far brukade förut spela på hästar. Jag vet inte hur ofta, hur mycket eller nåt sånt. Hur mycket han gjorde av med eller vann. Jag minns en gång när vi var inne på konsum (där jag jobbar nu) när de hade spelet som en del försig i entren. Jag och min bror fick ibland säga vilken häst som vi ville spela på och så fixade pappa det.

Idag kom det in en man. Han har varit inne och både handlat och spelat förut, men aldrig har jag kännt på samma sätt som jag gjorde idag. Han luktde precis som min far brukade göra. När jag var liten. Och vi var hos honom. Mannen spelade på hästar, och några minuter senare så kommer han till kassan igen och skulle då köpa ett sexpack med öl.
Jag mådde så dåligt. Jag förstår inte varför, men jag fick en riktigt ordentlig rysning genom hela kroppen. Det kändes som att jag blev helt vit i ansiktet. Jag blev kallsvettig och tappade fokus på vad jag höll på med. Det var nästan så att jag fick en känsla av att jag skulle spy.

Jag hoppas verkligen inte att den mannen är som min far. Och jag hoppas än mer innerligt att han inte har barn, som min far. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Men jag kan inte fråga. Jag kan inget göra. Jag kommer troligtvis aldrig att få veta. Jag kan bara betrakta honom och se en spegelbild av min far.

Det känns hemskt.

När man ibland känner sig så stor, så är det konstigt hur man kan känna sig så liten. Så obetydlig. Så onödig?

Ibland börjar jag fundera över existensiella frågor. Varför finns man? Vad har jag här att göra? Har jag någon uppgift i livet? Och vad skulle det i så fall vara?

Jag funderade lite över just såna här saker idag och några tankar ploppade upp. Jag ursäktar i förhand om det är lite svårt att förstå vad jag skriver och menar, men jag ska försöka göra mitt bästa.

If I existed but did not interact with anyone or anything, can I then say that I really do exist?

Det är lite som "om ett träd välter i skogen och ingen är där, hörs det då?"
Om ändå ingen är där som kan höra det, kan det väl lika gärna vara så att trädet, gud, universum (eller whatever) struntar i att ge ifrån sig nåt ljud. Why bother, liksom?

Så om jag existerar, men inte är i kontakt med någon eller något annat, så är det samma sak som att inte finnas till. Och nu menar jag inte bara människor, hela tiden så andas jag. Jag är i kontakt med syre. Jag behöver mat för att växa och överleva.
Vad jag försöker komma fram till är att livet måste ju nästan handla om att ha kontakt med omvärlden, att påverka och bli påverkad.

When you interact with someone you affect them, whether you like it or not.

Och på nåt sätt känner man, eller i alla fall jag, att jag vill göra skillnad i världen. Men det jag börjar förstå nu efter att ha funderat över det här är att man kan göra skillnad genom det lilla. Alla kan inte vara en Michael Jacksson, bli känd över hela världen och påverka miljontals eller miljarder människor (om inte mer). För tänk om alla i världen skulle vara kända över hela världen? Tänk om alla skulle känna till alla? Herregud säger jag bara...

När jag tänker så, det är då jag får känslan av att jag är så jävla liten och inte gör någon somhelst skillnad i världen. Men igår slog det mig, när jag var på väg hem från jobbet så mötte jag en gammal bekant. Vi stannade och surrade lite, och det visar sig att hans kusin också jobbar på coop nära.

Bara en liten instickare här. För några år sen så var jag på promenad med en gammal klasskompis och jag berättade då om hur jag kunde tänka ibland, om hur vad jag än gjorde så kunde det påverka andras liv något enormt. Till och med om jag inte mötte personerna. Ex. Jag är ute och går och ser en stor sten som ligger på vägen, men jag kan inte bestämma mig för om jag ska låta den ligga eller om jag ska flytta på den. Flyttar jag den inte så kanske en bil kör på den, eller väjar för den, och det sker en olycka just därför. Om jag flyttar på den så kan det hända att någon snubblar på den för att jag lagt den just där... ja, bla bla.. Ni fattar grejen. Skitjobbigt.
Han sa i alla fall att jag var så jävla egocentrisk, som att hela universum kretsade kring mig och vad jag gjorde. Och jag har ändå försökt att ta åt mig av det och inte se mig själv som någon sorts sol. Men ibland kan jag ändå inte riktigt låta bli...

Låt mig fortsätta där jag var.
Jo, det slog mig (ännu en gång) att världen är väldigt liten. Jag undrar just hur många led det krävs för att man ska känna (nästan) alla i hela världen. Ni vet, i första led, det är min familj, alla mina vänner, kanske bekanta.
Säg min mamma, jag känner henne i första led. I andra led finns alla som hon känner, i tredje led alla som de känner, etc etc. Fattar ni grejen? Det är hur många som helst. Tänk bara själv hur många du har varit, eller är i kontakt med, och du är bara en person, sen är alla de som du känner enskila personer som känner ännu fler som du inte känner.
Det sprider sig ganska snabbt.

I alla fall.. Så kan jag då känna mig lite egocentrisk och ganska stor igen. Vid varje möte som jag har med en person så påverkar jag den på ett eller annat sätt och på olika mycket sätt, från person till person. Det är inte så att alla lägger mig på minnet, det vet jag själv (och kanske ni också) hur svårt det kan vara, särskilt när man är i kontakt med mycket människor. Somliga gör ett intryck, andra inte.
Som på coop, folk kommer in och handlar. Somliga kan säkert ha varit inne varje gång jag jobbat, men ändå känner jag inte igen dem, för de gör inget intryck på mig. Medans det kan vara somliga som jag känner igen redan andra gången jag ser dem. De behöver inte ha påverkat mig genom något de sagt eller gjort. Det kan vara att jag tänkte på något speciellt när just den personen hadlade och därför minns jag honom/henne.

Haha, men för att komma tillbaka till det som jag ville komma fram till... Varje gång jag möter en person så påverkar jag den, liksom den påverkar mig. Det behöver inte vara något betydelsefullt, men i det lilla. Och även det lilla har betydelse. En skiftning i humöret eller känslor, tankesätt eller till och med beteende, det gör skillnad.
Ååh, min hjärna blir helt uppfuckad nu. Jag vet inte hur jag ska formulera mig, och jag börjar tänka för långt kring det här så jag vet inte ens om jag tycker så som jag tänkte skriva från början.. Haha...

Men om ni tänker såhär: Jag träffar nån, min sinneställning ändras i och med det mötet, när jag sen träffar på någon annan så påverkar jag den personen. I andra hand (eller i andra led, hur man nu vill se det) så har personen som jag tidigare träffat, inaktivt påverkat den som jag träffade, genom att han/hon träffade mig. Fattar ni? Och så fortsätter det så... On and on... Hur många har man då inte hunnit påverka redan? En del.

Egocentriskt? Javisst...

Men ni förstår kanske min poäng..? Om inte, så gör det inget. Det är mest jobbigt att fundera över sådana här saker, det kan jag lova. Och efter den här brain twisten så orkar jag verkligen inte mer. Nu ska jag sova några timmar och sen gå upp och jobba.

Natti natti alla påverkade människor :)

Dagen har varit ganska jobbig. Fick ett sms igår med frågan om jag ville jobba idag mellan 10 och 18. Självklart. Jag behöver pengar. Men usch, dagen har varit extremt jobbig måste jag säga.

Jag var bakis idag med. Inte alls lika farligt som igår, men jag var så seg och hade så ont i huvudet och magen. Varje minut var en prestation. Det gick i alla fall bra. Jag är hemma nu. Helt slut, men är ledig imorgon...

Mamma fyller år imorrn. Borde kanske ha fixat någon present till morgonen? :S Hmm... Jobbigt. Får väl svänga förbi Jennifer, hämta cykeln och sen handla en ask choklad eller nåt. Vi får se.

Vad ska man göra ikväll då? Äta, sen sova? Känns ju så jävla trist. Skulle gärna hitta på nåt, men har som sagt inte så mycket energi till det.
Jag kanske ska måla naglarna :)

Näe, först blir det mat. Mor kom precis innanför dörren, så det är väl dags. Bye bye

Det här har verkligen varit en såndär Må Bra Dag måste jag säga.
Jag vaknade vid 11. Fortfarande full. Gick upp, drack vatten, började skriva det förra blogginlägget. Ungefär halvvägs blir jag så trött så jag lägger mig ner och somnar om. Vaknar sen vid två, fortsätter skriva. Äter lite godis, dricker mer vatten och skriver klart inlägget.

Huvudvärken är fortfarande sprängande och magen är i uppror. Jag går upp för att, ja, jag vet inte.. Göra någonting och inte bara ligga still. Det snurrar till i huvudet, börjar vattnas i munnen och jag förstår vad det är som komma skall. Jag går lugnt in på toaletten, fäller upp toalettstolen och hinner tänka "jag har ju inte ätit något, vad ska jag spy upp? :S Det här kommer bli jobbigt..." Tar ett djupt andetag, sen spyr jag.

Jag spyr självklart upp det lilla som jag har i magen, vilket är godis. Det kändes ganska skumt. Det var inte heller skönt efteråt. Jag mådde snarare sämre.
Jag gick tillbaka till rummet, la mig i sängen och nördade mig framför datorn. Sen somnade jag igen.

Vaknade nyss och ringde till bror, vi ska iväg och äta på tapco snart och jag hoppas bara att det går bra.. Magen behöver mat även om den säger emot. Huvudet värker något så enormt. Jag ska nog försöka peta i mig en alvedon eller så och hoppas på att det går över snart.

Jadu...
Gårdagen.

Jag vet inte om det ska lämnas och förbli ett oläst kapitel. Jag önskar så att det också var oskrivet, men icke.. Det hände. Och nu får jag lov att leva med det.

Stängning på jobbet gick väl hyfsat bra igår iaf. Det var en del saker som strulade, självklart. Men det mesta löste sig till slut och jag kom från jobbet 22.25.
Då bar det hemåt. Duscha sabbt som satan, göra sig i ordning lite och sen bar det av hem till Jennifer en snabbis. När jag kommer dit har jag svept en smirnoff. Jag får en 50 cl öl av Johanna som jag dricker upp inom fem tio minuter. Sen var det tydligen dags att gå. Vi skulle till popcoarnkvällen på Olles.

Det verkade som att det var lagom bra drag hemma hos Jennifer dock. Massa folk och trevlig stämning. Karin mådde inte så bra dock... Hon och Nanthin hade delat på en flaska Turkisk Peppar shots under kvällen. Annars verkade det som att folk var lagom glada. Ändå ska vi dra till Olles.

På bussen ner så dricker jag upp en smirnoff, plus att jag fick en öl av kim. (den gav jag iofs bort).
När vi kom till stationen känner jag att jag Måste gå på toa. Så in på CP, sen ut igen för att inse att Nanthin Karin Kim och nån mer (tror jag) satt och käkade.
Jag Anni och Daniel gick då i förväg till Olles. Vi mötte Jennifer vid bankomaten, men splittade ändå på oss och gick i förväg.

Jag blir bjuden på cider av några killar som varit hemma hos Jennifer också. Sebastian och nån mer...
Den dricker vi upp innan vi går in på Olles. Ingen kö alls var det, vilket var skönt. Dock var det ju så att det var ganska lite folk. Nästan ingen som dansade när vi kom dit. Det blev istället en trip till baren för att beställa lite dricka. Det blev en drink. En Danne special sur drink. Asgod enligt mig.

Chillade lite. Träffade Simon (som också varit hos Jennifer), snackade lite med honom. Köpte säkert något mer att dricka. Men ungefär här börjar kvällen bli, ja.. Lite dimmig. Med andra ord började jag väl bli lite småfull, eller mer.
Men här har vi tjejen som inte kan nöja sig. Hur mycket mer drack jag på krogen sen? Två eller tre till Danne spec. Två cider. En frozen Dakiri. Det är det jag minns. Plus att jag smakade massa spännande av många andra.

Jag stod lite vid Black Jack bordet med Simon. Jag stod och pratade med Jocke, nån Elias och två till. Jag märker att Karin och Nanthin har kommit in. Vi går och dansar lite. Då hade det också blivit bättre drag, inte mycket, men ändå.
Jag minns att jag satt och pratade med Angie ganska länge. Att jag slog Jocke och han blev skitsur (jag förstår honom. jag måste sluta med det beteendet... :/) han gick därifrån och jag fick ganska sdåligt samvete.

Jag pratade lite med Matte efter att jag höll på att ramla på dansgolvet men istället hann sätta mig i trappan. Jag träffade Jennifer i baren och vi stod och surrade en stund.

Jag hade ingen koll på tiden överhuvudtaget. Men helt plötsligt så skulle de stänga. Och helt plötsligt så mådde jag inte så bra...


När jag vaknade imorse, fortfarande full och med sprängande huvudvärk så började jag fundera över gårdagskvällen. Vad hände egentligen. Man försöker att få bitarna att falla på plats. Men jag antar att detta är en såkallad "förlorad kväll". Jag kommer aldig själv att minnas vad som hände och även fast jag vill veta så kommer jag inte vikja höra vad folk har att berätta. För jag skäms.
Okej på hemmafest. Det är inte okej, men det är mer okej där. Då är det ett begränsat antal människor. Men på krogen. Alla folk, alla vakter, alla vänner och bekanta.

Jag ligger i vilket fall och tänker igenom gårdagen. Jag skäms men vet samtidigt att det inte är någon idé. Jag gjorde bort mig, learn to live with it.


Tanken slår mig "hur kom jag ut?" Jag minns att jag var där inne, att de sa att de skulle stänga och jag hade en röd drink i ett stort glas, en frozen dakiri. Jag minns också att jag är utanför på väg mot vattnet (en bänk), går på vägen som leder till parkeringshuset med någon bredvid mig, och jag kan inte längre hålla det inne utan spyr, mitt på gatan, rakt ner på marken och mina fötter. Det är rött, ser ut som blod. Jag hinner bli rädd, men inser sen. Dakirin.

Efter lite flashbacks och mycket skam så kommer jag ihåg att jag ju stod med en av vakterna. Han med skägg, som ser så snäll ut. Han hade skottsäker väst på sig. Jag stod och lutade mig mot honom.
Jag minns verkligen inte när jag först kände att det började gå utför. Det var ingen varningsklocka som hann ringa någonstans. För så som jag minns det (fast jag inte minns så mycket) så har jag för mig att jag hade roligt och mådde bra inne på krogen. Det var aldrig så att jag kände eller tänkte "nu har det nog blivit lite mycket, dags att lugna sig". Aldrig.

Det var just då när de säger att det är dags att gå som det säger pang i huvudet och jag ställer mig, tyckte jag, i säkerhet mot väggen bredvid vakten. Där stod jag sen tills alla hade gått, tror jag. Sen var det väl förmodligen samma vakt som gick med mig bort till bänken, i don't know...

På bänken sitter jag sen iaf. Johanna (Jennifers gamla klasskompis, min gamla barndomskompis) var där. Jocke var där. Och många fler, i olika omgångar. De frågade om jag skulle ta taxi, om jag skulle åka polisbil till fyllecell, eller Maria Pool. Jag satt med knäna uppdragna mot hakan och huvudet mellan dem (tror jag). Jag sa nej till alla deras förslag, och Jocke försökte gång på gång att förklara för dem att jag är så jävla envis, så om jag säger att jag ska gå, då ska jag göra det.

En stund senare kommer det tillbaka någon, rösten påminde om en av bartendernas, han frågade om jag skulle ha vatten och de sa att jag kunde komma in och sätta mig inne på Olles. Jag kände att jag skulle, för det första, inte kunna resa mig, jag var helt död, jag hade ingen ork i kroppen, what so ever, det var jobbigt att bara sitta där.
För det andra, så om jag ens hade kommit upp på benen skulle jag troligtvis ha spytt ner hela mig och alla omkring mig. Jag ville inte gå in på Olles, jag behövde den friska luften. Och jag ville inte spy ner något där inne heller..

Jag minns att de försökte trösta mig med att säga "det kommer kännas bättre imorgon". Hah, eller? Sen började vi alla garva. Men jag måste faktiskt säga, helt ärligt, jämfört med igår så mår jag bra. Man kan inte må sämre än vad jag gjorde igår. Eller jo, jag kunde ha suttit någonstans ensam. Jag är så tacksam för att folk ställde upp. Folk var där och tog hand om mig, även fast de inte behövde. (Jag menar inte behövde, som i att jag inte behövde hjälp, för det gjorde jag, men mer att just de personerna behöver inte ha det ansvaret.) Men jag är ändå så sjukt tacksam, jag kan inte beskriva det.

Där jag satt, helt lost och totalt out of it så tänkte jag att jag suttit där i kanske tjugo minuter, en halvtimme eller så. Men när jag hör någon säga att klockan är fem nånting, så inser jag hur lost jag faktiskt är. Både Johanna och Jocke frågar om jag har ont, jag börjar då känna efter, och så kommer smärtan. Mina fötter. Både den vänstra, som är bruten, men också den högra. Fram vid tårna. Jag vet inte vad som har hänt. (Det vet jag fortfarande inte.) Jag tittar ner på mina tår och ser att jag blöder. Jag blir rädd, det gör ont och tårarna börjar rinna.

Jag inser att jag måste hem men jag kan inte röra mig. Jag har för ont och jag är för full. Någon kommer och säger att de kan skjutsa hem mig. Johanna säger "Kolla här, du får skjuts, ända hem till dörren, HELT gratis. Kom nu så åker vi."

Jag bestämmer mig för att ge upp, jag kommer inte kunna gå hem, inte med de här fötterna, med den promillehalten (som jag hemskt gärna skulle vilja veta vad den låg på). Jag vill försöka resa mig och gå till bilen, men jag kan inte. Ingenting händer. Istället lyfter Jocke upp mig och sätter mig i bilen. Jag känner att jag kanske kommer behöva spy och är åtminstone så pass mycket vid medvetande att jag inte vill göra det i killens bil.
Jocke börjar veva ner rutan, men jag förstår inte varför, jag kommer inte kunna sträcka på mig så mycket så att jag når upp till den. Någon slänger åt mig en Intersportkasse som jag börjar småspy i. Det verkar inte som att jag har så mycket kvar, tror det mest var galla där på slutet. Men Jocke manar på mig att få ut allt och att jag är duktig som spyr. Jag skäms mest.

Killen som kör (som jag inte har någon aning om vem det är) ber mig att säga till om han kör för fort, i så fall saktar han ner.
Vi kommer upp på gården. Folk pratar högt, Jocke lyfter ur mig ur bilen och jag minns att jag var rädd för att mamma skulle vakna av allt oväsen. Jag går bort och sätter mig på trappan som leder ner till kondis. Jag var tvungen att sitta och få lite frisk luft innan jag gick in (eller blev buren).
Jag har inte den blekaste aning om hur länge vi satt där, kan ha varit fem minuter, kan ha varit en timme. Jag blev än en gång buren fram till porten. Johanna hade letat upp mina nyklar och låst upp dörren.

Jocke försökte insistera på att jag skulle bli buren ända upp och nerbäddad i sängen. Men det gick jag inte med på. Då skulle mamma definitivt vakna. Så de släpper mig vid porten, nere i trapphuset. Jag börjar vingla upp för trapporna, håller i mig i räcket för att inte trilla omkull. De står kvar nere med porten öppen för att höra om jag kommer in eller inte. Och det gjorde jag. Jag fick av mig skorna, hängde jackan på kroken. Lyckades på något jävla vänster få ut linserna, tar med mig en hink som jag ställer bredvid sängen, sliter av mig kläderna, sen minns jag att jag tar fram mobilen.

Skriver ett sms där jag som säger något i stil med "Jag är hemma nu (vilket de iofs redan visste). Tack och förlåt för allt."
Det var inte ens ett stavfel i sms'et.. Duktigt. Men så ska jag skicka iväg det. Klickar på fel person i kontaktlistan och förmodligen lyckas jag inte ta mig tillbaka därifrån sen, utan ger upp. För nu på morgonen ser jag att sms'et inte blivit skickat.

Sammanfattning då? Jag tjänade pengar på jobbet. Jag hade kul på förfesten. Kul på krogen. Gjorde av med förmodligen lika mycket pengar som jag tjänat. Och sen gick det bara utför, som ni kan läsa i inlägget ovan.
Och som grädden på moset (som jag ändå inte kan äta eftersom jag är laktosintolerant) så gjorde jag ännu en gång prakttavlan att dricka utan att ha ätit middag. FAIL!

Senaste gången jag åt var klockan halv tre igår på dan. Så ja, en såsådär 24 timmar sen nu då..
Magen är inte särskilt sugen på någonting nu tror jag. Jag är fortfarande lite orolig att jag ska spy, men det vore väl jävligt gott med en kebab eller nåt. Extra mycket sallad, och extra mycket pommes.

Dessvärre så vet jag inte om jag vågar gå ner på stan. Beskåda förödelsen som jag ställde till med igår. Jag har inte den blekaste aning om vilka som såg mig eller vilka som var där. Jag kommer aldrig mer vilja gå till Olles, så känner jag nu. Jag är förmodligen känd som Sofia Hennels syssling, den envisa jävlen, hon som inte tål alkohol och sitter utanför på bänken och spyr i timmar.

Jag vill inte att folk ska känna igen mig. Jag vill inte visa mig. Jag vill bara dra täcket över huvudet och få göra om gårdagskvällen.
Men tyvärr.
Learn to live with it.
Är man dum så får man fan ta och lida för det också. Ta konsekvenserna.
Så enkelt är det.

Ska vara tillbaka på jobbet kvart över.
Är det inte lite konstigt, och rentav en aning frustrerande, att när man väl känner att man börjar piggna till, hjärnan hänger med och man är på topp arbetsmässigt, jo, då är det dags för rast...

Man åker hem, äter lite, och sen degar man ju ner sig något så totalt! :/ När man kommer tillbaka är allting bara jobbigt igen. Men vi ska försöka att ändra på det. Idag ska det vara annorlunda.

Jag pratade precis med mor i telefon. Hon verkar ha det bra ute på sjön, det är dimmigt, men annars nice.
Jag berättade lite om att jag tyckte det var jobbigt att vara hemma själv igår. Det kommer förhoppningsvis kännas bättre idag. Egentligen är det ju planer för kvällen, men vi får se hur det blir eftersom det inte är så bra organiserat..
Blir det inget så åker jag väl in till stan och träffar Maja bara. Hellre det än att sitta hemma själv ännu en kväll...

Näe, vila lite, sen jobba, så får vi se vad kvällen har att erbjuda.

Jag känner mig bortglömd, lämnad och ensam. Det är inte bara en känsla. Jag är ensam. Ensam hemma.
Mamma har åkt ut på sjön med Lena, kommer hem på fredag nångång. Jag ska bo själv nu i ett par dagar. Och jag känner mig redan ensam.
Jag känner mig så liten. Jag blir lättskrämd när jag är själv såhär. Minsta lilla grej och jag hoppar till, hjärtat börjar bulta uppe i halsen och jag backar in i hörn för att ha ryggen fri.

Jag vaknade nån gång strax efter elva. Tokbakis. Jag ringde till bror för att se om det skulle bli någon tur på sjön. Tydligen inte. Helst av allt ville jag bara gå och lägga mig igen, somna om och må bättre när jag vaknade. Men jag tänkte att eftersom jag ändå stod upp kunde jag gå ut i köket och dricka lite vatten. Det gjorde jag. Och jag såg också att mamma lämnat kvar all disk och inte tagit hand om den innan hon åkte.

Jag HATAR smutsig disk. Jag klarar inte av att vara i ett kök med smutsig disk. Jag tänkte att om jag ska bo själv nu i två dagar och köket ser ut såhär, då kommer jag inte att vistas därinne överhuvudtaget.
Oundvikligt så kom ju tanken "Jag måste diska, nån gång under de här dagarna. Det kan inte se ut såhär."
*plupp* (likt facebook chatten) så poppade ännu en tanke upp. "Vad skönt det skulle kännas efteråt om jag diskade nu och sen vaknade upp till ett städat kök." Mm, fast... Näe.. Palla ställa sig och diska när man är så bakis som jag var.

Men se på fan. Det gjorde jag. Efter att jag tagit bort mitt nagellack som redan börjat flagna av så diskade jag undan all disk. Torkade av bordet och knöt fast stolsdynorna (som bara har legat på stolarna och ramlat ner på golvet stup i kvarten i säkert en månad). Bakisheten hade sen börjat avta och jag kände att när jag ändå var igång så kunde jag ju dammsuga och torka golvet i köket eftersom det inte var så städat.

Det slutade med att jag gjorde det. Och dessutom dammsög hela lägenheten, mer eller mindre. Duktigt duktigt. Jag hängde sen in mina nykvättade kläder i garderoben och vek ihop filtarna i vardagsrummet. Finemang. Nu är det relativt snyggt och städat här hemma. Skönt.

I alla fall, det jag skulle komma till..
Ensamheten.
Tystnaden.
Tomheten. (kan man säga så?)
Det är jobbigt. När jag stod och diskade så kom det post. Och jag bokstavligt talat hoppade högt av rädsla. Jag höll fan på att skita på mig. Jag hatar att vara rädd. Ändå är det mitt på dan. Man borde inte vara rädd.

Jag satte mig precis och åt lite. Värmde på nåt som vi hade i frysen, fick bli lite brunch eller nåt. Där sitter jag vid bordet. Med en tallrik. Och tre tomma stolar. Ensamheten. Jag fick kalla kårar längs ryggraden och rös till.
Jag började lyssna på tystnaden. Klockan tickade ovanligt högt. Det var nästan som om den skrek åt mig att jag skulle lyssna på den och räkna hur många sekunder som gick. Jag räknade aldrig.
Fortsatte jag lyssna hörde jag hur kylskåpet och fyrsen surrade. Jag hödre också ett avlägset brus som man endast hör på dagen. Bilarna som susar förbi på nån väg lång borta.

Det är nästan så att det börjar tjuta i öronen på mig.
Så tyst är det. Så ensamt. Allt är så stort.

och jag är så liten...

Faaan vad jag är pissed just nu!
Har lust att bara slå ner nån, helt ärligt! :@

Istället ska jag iväg och fira morgondagen (då jag är ledig) genom att supa skallen av mig!
Fuck off and die...
Tja

Åsa tömde precis spargrisen sin, eller gris och gris.. Monster :D

Femhundrafyrtiofemochfemtio innehöll den :)

Finemang :) Pengar rullar in som det ska.

Fick ett vikort från Maja igår, saknar henne ännu mer nu! :( Men kul att höra från henne :)

Ska plocka och småstäda lite innan jag hoppar in i duchen och drar till jobbet.
Jag känner på mig att det här kommer bli en bra dag :) Hittills har det varit det.
Ba baaj.

Jobba jobba jooobba!

... Det är så det ser ut framöver.
Och det känns ändå ganska bra. Eller väldigt bra. Jobb innebär pengar, och pengar är bra. (fast det kan man ju cokså spinna vidare på om man vill, men det tänker jag inte göra, för trött för det.)

Jag kanske dessutom ska ta mig an några extrapass utöver mitt ordinarie schema. Får se. Men som sagt, det känns bra. Riktigt jävla fucking nice ;)

Men jag saknar Maja :/
Jag vill att min vän ska komma hem så jag kan ta mig ett ordentligt snack med henne. Såhär får det nämligen inte gå till! Hon kan ju inte bara sticka iväg i två veckor. Ligga och glassa på Kreta, chilla galet och bli brun (!!) medans jag är kvar, left behind liksom. Det funkar inte så... :)
Men henne ska jag träffa så snart det bara går! :) Jag längtar!

Det är verkligen så. Mansaknar saker och personer först när de inte längre finns här. Ändå tycker jag att jag har blivit ganska bra på att stanna upp i nuet, verkligen känna efter, och vara tacksam för allt som jag har.
Just nu så saknar jag Maja något enormt...

Vill jag skriva något?
Mjo, jag vill väl det...

Borde jag skriva något?
Kanske borde jag det...
(Jag borde sova)

Måste jag skriva något?
Absolut inte.

Ska jag skriva något?
Jag vet inte...

Vad ska jag i så fall skriva?
Jo, såhär är det. Jag har ingen aning om varför eller hur jag ska tolka det, men...
Jag känner att jag vill gråta.

Men vad finns det att skriva om det?

Igår var det grillning hemma hos Göran. Väldigt trevligt. Väldigt chill, men mycket givande. Vi hade en del samtal och diskussioner som, ja, som man helt enkelt inte har så ofta, eller inte jag iaf. Det är alltid kul.

Och sent blev det. Det slutade med att jag mötte min mor som var på sin morgonpromenad när jag var på väg hem. Det om nåt är väl ganska illa skulle jag vilja påstå :)
Kom hem och sov en dryg timme, sen var det bara att pallra sig upp igen. Ner mot stan för att ta åka Ejdern (en ångbåt) från Södertälje till Drottningholm.

Det var en ganska mysig tur måste jag säga. Kanonbra väder och underbar utsikt. Jag älskar sånahär dagar!
Jag och mamma hoppade av på Drottningholm (båten fortsatte iväg en bit men skulle komma tillbaka några timmar senare och plocka upp oss igen). Det blev lite mat på bryggan. En powernap på det. Sen en promenad bort förbi Drottningholms slott och dess trädgård till Kina slottet. Där gick vi in och tittade lite bland annat på det Ovala Rummet. Jag råder er verkligen att gå dit, det var riktigt riktigt coolt måste jag säga.

Ett ovalt rum, som är byggt så på ett speciellt sätt, så att ljudet studsar på speciella sätt. Står du i ena änden av rummet kan du viska någonting och personer som står på andra sidan kan höra exakt vad du sänger. Står man däremot i mitten av rummet så studsar alla ljud bara tillbaka på en själv. Mycket fascinerande måste jag säga :)

Vi fortsatte vår promenad i det fina vädret och pratade om lite allt möjligt mellan himmel och jord, men mycket om mina plarner för framtiden, vilket jag tycker är väldigt roligt att prata om för övrigt.

Klockan fyra blev vi upphämtade av båten igen och nu var vi på väg hem. Sömnbrristen började göra sig påmind och jag slocknade väl nån timme eller så och vaknade sen med en fruktansvärd värk i nacke och rygg... Tackar vet jag pendeltågen... :)

En promenad hem blev det sedan. Slocknade en stund till medans mamma var och handlade och gjorde i ordning käk. Nu har jag precis ätit och är mätt och belåten. Fortfarande ofattbart trött dock, så det kommer nog bli att lägga sig tidigt eftersom jag börjar jobba klockan sju imorgon.
Halleluja!

Haha, okej.. Det blev ju inte riktigt så som man kanske hoppats eller tänkt sig. Men mm, första gången är alltid första gången. Man kan inte vara bäst på allt så fort man tar sig an någonting. (Om man inte heter Jocke dvs.)

Jag tog inspiration från nagelbilden i förrförra inlägget, påbörjade, men kände ganska snart att jag nog skulle göra en light-version av den. Så ja.. Så här blev det.
Som sagt, inte alls särskilt nöjd, men som Maja skulle ha sagt: "vaskamangöra?" :)


Nu är det dags att göra sig i ordning inför kvällens festligheter. Det blir grillning med några av brorsans polare. Blir nog nice som fan :)

Hade för övrigt en riktigt nice kväll igår. Var ute och käkade på restaurang med mor min :) Det var förresten min dopdag igår ;)

Hm...
De senaste dagarna. Sen i lördags, tror jag.. Så har jag funderat väldigt mycket över framtiden och vad jag vill få ut av den. Hade ett snacka med brorsan som jag kanske kladdade ner något om här, minns inte riktigt. Men men.
Jag blir så jävla pepp på att ta tag i saker och verkligen göra dem när man börjar prata om det och spanar på olika lösningar.

Vi båda sa det att "det vore så skönt att inte vara i sverige nu i vinter". Dra någonstans. Det behöver inte vara på andra sidan jordklotet, och det behöver inte vara konstant trettio graders värme. Bara man slipper regn, slask och blask snö. Hur nice vore inte det? Ganska soft, jo.

Vi började spåna på en del idéer och tänkte att "Malta, där är det väl någorlunda bra väder och de snackar engelska". Vi började kolla på lite olika boenden och lite annat smått praktiskt. Det känns både bra och dåligt. Jag är inte lika säker på att min bror är lite seriös som jag vad gäller det här.

När jag tänker på det, och känner efter, så vet jag ju att jag inte kommer vilja åka iväg själv. Inte så långt, utan någon grund; något att hålla fast vid. Exempelvis en person, ett jobb, eller en bostad. Om allt är nytt vill man gärna ha någonting som är säkert iaf.
Tanken slog mig när jag låg på stranden idag, att om bror bailar så har jag ändå en liten plan B. Som iofs är jävligt mycket dyrare, och troligtvis också ganska mycket jobbigare. Men i Los Angeles bor en kvinna som heter Kristina. Hon är därifrån. Hon bodde i Södertälje några år och jobbade här. Jag kom i kontakt med henne genom morsans jobb.
Det var när jag var som mest inne på det här med att dra till usa som au pair. Jag tog en fika med Kristina och snackade om mycket. Allt möjligt. Det var riktigt trevligt och nice.

Och ja, då, den tanken som slog mig var att jag skulle, teoretiskt sätt kunna ta kontakt med henne igen. Och tillsammans kunde vi kanske kolla runt efter någon bostad och möjligtvis något jobb i LA. Då "känner" jag ändå henne. Då har jag någon hållpunkt. Något ben att stå på.

Tankarna är inte så klara på alla punkter än. Vad jag vet är att jag måste skaffa mig fler jobb. Nu. Jobba dag och natt och tjäna ihop så mycket pengar som möjligt. Sen i november, då vill jag bara försvinna. Bort från sverige och rusket här.

Ju mer jag tänker på det desto mer positiv känner jag mig till det. Det enda (eller inte det enda, men det jobbigaste av de motgångar som jag tänker på nu) är att jag skulle behöva åka själv. Men jag vet inte vem annars jag kan locka med mig... :/

Anyone up for it? :)

Nähä.. Gå och lägga sig kanske.. :) Såhär ser det ut om man tittar ut genom mitt fönster, typ just nu.
Så godnatt! :)

Är de bara inte för coola? :D Jag blev helt kär i de här naglarna. Formen är väl lite för spetsig, men jag menar, motivet. Är det inte bara för perfekt? Så coolt, så ballt. Så ska jag fan ha när jag (om jag) gifter mig. I'm in love :)

Det är mycket tankar som flyger omkring i skallen på mig må jag säga. Idéer i hundratals känns det som. Idéer som kan bli verklighet? Troligtvis. Förmodligen inte allt, iaf inte just nu när jag vill det. Men flera av sakerna ska nog gå att styra upp. Det "enda" jag behöver göra är att bestämma mig för vad jag vill göra. Sen är det väl bara att köra på det.

Vaknade runt tolvsnåret idag. Det låg en lapp på min dator. (Hur illa är inte det egentligen? Mamma brukade sätta lappar på hallspegeln, eller lägga dem på köksbordet förut. Nu la hon den på datorn.. :/ )
Iaf, där stod det "God morgon / middag!  Jag är på badet. Kram Mamma"

Jag åt lite frulle och sen cyklade jag ut till Torpa för att chilla lite. Mor var där med Berit, en gammal lärare som också brukar hänga ute vid Glashyttan. Jag slår mig ner där så efter ett tag börjar vi prata. Mycket om framtidsplaner etc.

Man får verkligen en annan syn på saker (och sig själv) när man pratar med någon som man vanligtvis inte brukar prata med. Jag känner att jag fick ut ganska mycket av det där samtalet, och det känns riktigt bra.

Jag vet inte riktigt vad resten av dagen har att erbjuda. Kom nyss hem, tänkte väl duscha, sen var det eventuellt planer på att jag och mamma (fler?) ska ut och äta middag någonstans. Lite småmysigt sådär, visst :)

Men nej.. Nu får det räcka.. Ska prata lite mer med mor nu. Ha're gött! Ciao

Var på Ikea med bror idag och köpte mig en garderob. En som jag spanade in i julas. Haha, det går ju inte snabbt ibland asså.. Och fortfarande så är den inte fulländad. Ville ha en påbyggnadsklädstång också, så man kan hänga korta kläder under varann. Vet inte hur jag ska förklara. Men aa...
Såhär såg det ut när jag var klar med bygget.

Dagen har varit ganska seg. Det var gårdagskvällen också. Var på ollan först. Inget folk alls. Sen skulle gänget dra hem, alldeles för tidigt enligt mig. Jag följde i viklet fall med och käkade, sen drog jag till Stanleys och mötte upp bror mfl. Lika lite folk där och hade väl inte jätteroligt.

Skulle hem vid två. Jocke börjar vandra medan jag, Adde och Angie sätter och på en trappa vid vägen och chillar lite.
Det glider förbi en bil med några blattar i, de vevar ner rutan och frågar adde hur mycket han ska ha för att låta honom "låna bruden" en halvtimme. Adde ropar snällt och glatt tillbaka "Ta're lugnt, ni kan åka vidare". Man kan ju hoppas att de ska rulla vidare. Men icke. Inte i den här staden. Det borde man väl ha lärt sig vid det här laget...

De fortsätter fråga samma sak, och adde ger samma/ liknande svar tillbaka. En av killarna hoppar ur bilen och ropar "Va sa'ru?! Säger du att jag ska åka vidare?"
Hans polare, som kör, försöker med hjälp av bilen hindra honom från att gå fram till oss, men så småningom tar han sig förbi bilen, bröstar upp sig och kommer emot oss.

"Va sa'ru, va?!" En av hans kompisar hoppar ur bilen, springer ikapp, och håller tillbaka honom en aning.
Adde har fortfarande samma ton, inte agressiv på nåt sätt, utan trevlig. Killen böjer sig över honom medans polaren håller tillbaka honom. "Ska jag gå, är det det du säger?!"
"Jag sa att ni kan åka vidare..." säger Adde. Killen, som fortfarande hålls tillbaka av sin vän, sparkar till Addes fot.
"Näe, men skärp dig." säger min bror, fortfarande med lugn ton.
"Säger du att jag ska gå?!"
Jag säger då ganska tyst till Adde "Nej, stanna du, vi kan gå..." Och Adde upprepar då detta för killen.
"Aa, bra! Gå ni! Gå bara!"

Vi reser oss och går.

Jag tror inte riktigt att man inser hur nära man ibland kan vara att bli nedslagen eller påhoppad. Hade blattens polare (som var lugn och höll tillbaka honom) inte varit där så hade min bror troligtvis fått sig en snyting eller två, om inte ännu värre. Man vet inte. Och jag vill heller inte tänka på vad som skulle kunna ha hänt. Jag vill bara bort från den här staden så fort som möjligt.
För mycket skit. Hela tiden. Det känns som att jag bara hör om mer och mer saker, närmare och närmare, som händer folk som står en för nära. Det är inte längre "en kompis, brorsas kompis, kompis" eller "nån som känner nån vars.. bla bla". Nu är det min brorsas närmaste vänner. Mina närmaste vänner. Och nu var det på håret att något hände min bror, när jag var där.

Det är väl bara en tidsfråga innan man själv blir påhoppad, våldtagen, misshandlad eller knivskuren...

Damn!
Jag är SÅÅÅÅ sugen på att bara flippa ikväll! Så jävla taggad just nu... Efter en liten svacka tidigare under dagen, men efter ett samtal med min mor, och så senare, lite girltalk med nanthin så mår jag så otroligt mycket bättre och är riktigt taggad inför en helkväll!

Nanthin och Josse mfl (från deras klass) ska ut ikväll.. Och ja.. att jag är peppad, det är bara förnamnet. Jag vill så gärna dricka och köra galet ikväll. Såå pepp, så pepp.. Jag har fan inte varit såhär pepp på, ja.. jag vet inte hur länge.. (har jag någonsin varit såhär pepp? Mjo, nån gång säkert...) Men bara för att jag egentligen inte får/ska dricka, så vill jag så gärna göra det.

How am I supposed to do? Förlora femhundra spänn och flippa ikväll, och sen även kunna dricka andra gånger under juli månad? Gosh.. Jag vet inte.. Så.. Ja, jag vet inte.. Det känns ju som ett nederlag om jag inte ens kan hålla mig borta från alkohol och godis etc i mer än två veckor... What the fuck, liksom.. But I guess this is not the time? Fast egentligen, (egentligen) finns det någonsin nån tid då man inte vill festa, eller äta godis? Finns det någon bra tid att ha ett sånt här vad? Idk.. (förra hösten, mjo, då funkade det.. Men då var det tre veckor.. inget mer. Fast jag höll det i två månader, så vafan, jag vet ju att jag kan. men just nu så vill jag bara inte...)

Just nu. Då är det FKB som gäller! Det är det jag lever efter, fkb.
Men hur ska jag göra...? Tål att tänkas på... :)

Jarå, utgång blev det.
Hälsade först på syssling förresten. Riktigt nice place har hon skaffat sig. Nästan så att man blir lite småsugen på att flytta själv faktiskt.
Men det kommer väl nån gång det med.

Tog iaf tåget in till stan sen. Kommer ner på centralen och blir påhoppad, upplyft och spankad av Danne och Jonas. :P Jo man tackar. Nykter som jag var och allt..
Vi beger oss sen till Toxic, eller vad det nu heter. Varit där en gång tidigare och gillade inte stället då, men tänkte ändå ge det en chans till.
Ändå helt okej med folk, inte för packat, men ändå aningen tomt på sina ställen, kanske vad man kan förvänta sig en onsdag, idk.

Folk köper öl, drinkar och breezer. Själv sveper jag ett glas vatten :) Vi sätter oss och snackar en liten stund, chillar lite. Sen blev det dansgolvet nästa!
Jag vet att jag nog skrivit om det här nån gång tidigare, att dansa eller säga/göra saker när man bara är full. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det. Visst att det blir enklare kanske när man är full, men det ska ju inte hindra en från att göra samma sak när man är nykter. Och det ska ännu mindre hindra en när man är nykter på ett sånt ställe där alla tror att man är full. Då är det nästan bara kul att överdriva det hela och freaka ur ännu mer :)

Observera att jag sa nästan bara kul. För nånting som man inte reagerar på på samma sätt när man är full, eller iaf inte jag, det är alla dreggiga människor som kommer och kladdar på en. Som försöker så mycket. Som.. Ja.. Som bara gör bort sig.
Jag kan i alla fall se humorn i det, men jag kan fan inte säga att jag tyckte det var så himla roligt asså. Man får verkligen en annan syn på nattlivet när man upplever det i nyktert tillstånd. Och jag vet inte än om jag gillar det eller inte...

En jävligt udda grej också som hände. Eller saken i sig är väl inte så udda, men känslan. Såhär:
Jag och Malin står i trappan och spanar efter våra vänner. Det kommer fram en snubbe och börjar prata med mig men jag hör inte vad han säger, eller förstår inte. Inte så konstigt kanske när man är inställd på att någon ska prata svenska med en.
Han var spanjor (jag kan inte ett ord spanska) så han försökte prata engelska med mig ist, något som han inte var så bra på. Vi babblade ett tag, och han klankade ner på hur svenskar dansar, typ. Eller ja, det var ungefär så mycket som jag förstod. Han frågade sen om jag ville dansa, sure, det var bra musik, vi hittade våra vänner, han var helt okej trevlig liksom, så vi går ner på dansgolvet. Och vad gör killen?! Jo, börjar dansa någon form av salsa/ bugg fuck do I know. Nån dans som jag inte kan för fem öre. Känner hur jag gör bort mig totalt, men försöker ändå att skratta bort det typ.

Han fortsätter att göra oss svenskar till åtlöje genom att härma hur vi dansar, och visst, men ändå, jag blir lite smått irriterad. However, vi forstätter (eller jag försöker) dansa hans dans och gissa vilken låt som kommer? Jo, Sommartider.
Sommartider är en sån låt som man bara vill stå och hoppa och röja till, som man fular sig med polarna till. Alla kan texten och bara kör!
Killen fattar inte ett ord svenska och fortsätter dansa salsa/ bugg med mig... Till SOMMARTIDER!! Fatta att det känns fel!

Och ja, som om inte det vore nog, vilken låt kommer sen då om inte Kung I Baren. Haha, det här är nästan för komiskt. Jag försöker förklara för killen att man ska röja till de här låtarna, men han verkar inte förstå det roliga med att tränga sig in mitt i folkmassan på dansgolvet och stå och hoppa och skrika, så han forsätter att försöka lära mig sin dans (vilket han var jävligt dålig på).
Jag börjar nu känna att det räcker för min del, men hur ska jag ta mig ifrån killen? Han är trevlig, han ser inte bra ut, men ändå, jag är tjejen som får skuldkänslor om jag är "taskig". Försöker hinta till Malin och Daniel om att jag vill därifrån, men det går väl sådär. Killen fortsätter dansa med mig, blir som ett plåster. Vilken låt kommer sen då? Jo, Rap Das Armas, med andra ord Parapapapa papapapa papa!

Killen forstätter dansa med mig, men nu ger jag upp, jag försöker sedan i några minuter bli av med honom och lyckas tillslut, tack och lov.

Allt som allt så hade vi kul resten av kvällen. Jag började bli lite trött kring halv två, men vi stannade till tio i tre. Då drog vi till 7eleven och jag köpte en wok pasta. Sen bar det av till nattbussen. Det regnade ute, och det var kallt. Jag hade inget paraply så jag blev praktiskt taget genomblöt. Sen stå och vänta i 40 minuter på en buss, i regnet och kylan. Efter det, sitta på bussen i drygt en timme, blöt och kall, för att sedan komma hem till södertälje klockan fem, lagom tills dess att första tåget ska in till stan.

Får gå hem i ösregnet och hoppas på att mobil och iPod klarar av vätan. Först när jag kommer in i trapphuset hör jag hur kul det låter när jag går. Mina skor har också blivit helt dyngsura.
Kommer in i hallen och märker att det rinner om mig, det droppar inte, det Rinner. Och inte svett, nej, vatten. Försöker stå kvar på samma ställe och tar av mig allting, går sen in i mitt rum och hämtar handduk för att torka håret en aning. In i badrummet och spolar i ett varmt bad.

Ni anar inte hur skönt det var!
Så frusen, så blöt, och ack så skönt att få upp värmen igen.
Kröp till kojs vid sex och somnade sen.
Vaknade till vid tolv/ ett när mamma kom hem och käkade lunch, men däckade ganska snart efter jag sagt hej. Nästa gång vaknade jag klockan tre. Haha, snacka om att ha sovit bort hela dagen. It's okay though (I've been swimmin' a lot lately) näe, skämt och sido. Men det är ju inte som att man missat så mycket. Mulet, regn, grårusk.

Hade troligtvis ändå bara suttit hemma och tröstätit eller nåt. Lika bra att sova då ist ;)
Får se om man gör någon som helst nytta idag eller om det blir über waste av den här dagen :)

Utgång idag troligtvis. En nykter sådan för min del. Har man slagit vad så har man. Får bara dricka en gång till i juli och jag tänker spara den gången till ett speciellt tillfälle.

Bror skulle få hem sin nya kamera idag, så vi ska leka lite med den :) Så tar vi nog en tripp till sysslingen min som flyttar idag. Fan, hon är ju yngre än mig :P Så här ska det väl inte gå till ;) Haha, närå, men det ska bli kul att få spana in lägenheten som nu blir hennes egna hem.

Det blev som sagt (och visat) lite skissande igår. Jag fortsätter nu i samma anda. Hittade nån bild på en flicka som jag ville skissa. Har kommit igång lite, men herregud, jag känner verkligen hur ringrostig jag är. Använder fel pennor, nästan så att jag är lite skakig på handen också. Det blir inte lika detaljrikt som vanligt, utan mer kladdigt. Men vad kan man förvänta sig egentligen när man inte ritat på  mer än ett halvår?

Hm, ja.. Jag åstadkom inte så himla mycket egentligen.. Satt mest och letade efter bilder på folk som kunde vara roliga att rita. Men bestämde mig sen för att köra lite anonymt..
Resultatet. Ptja, inte fulländat. Mest som en kladd för att komma igång...

Åh du vad jag har varit produktiv idag. Eller?

Njae, inte direkt.. Jag har plockat upp lite kläder från golvet och lagt i tvättkorgen. Det är väl ungefär det som jag har gjort idag. Läst lite i Breaking Dawn har jag gjort också. Men som sagt, that's about it.

Nu sitter jag här med ont i magen efter maten ochhar energi över eftersom jag inte rört på mig överhuvudtaget idag..

Jag känner mig lite sämst måste jag nästan säga. Men ey, vaskamangöra? som maja skulle ha sagt. Sova kanske? Jag gör ju ändå ingenting vettigt.

Blää, vilken onödig dag det här känns som.. :/ Tanken var att höra av sig till folk och dra på bio, men jag orkade inte.. Bra åsa, bra.

Näe fan, vet ni vad. Jag ska banne mig ta fram papper och penna och försöka mig på att rita lite.. Klockan är ju ändå inte extremt mycket, så det kanske man kan rosa sig med några timmar framöver om det går bra :)

En ganska nice dag ändå. Åkte som sagt in till stan och tog en fika med Cilla. Det är så himla skönt att bara komma bort från Södertälje. Helt ärligt. Vi sa det, jag och cilla, när vi bestämde att fika i stan; "ja, då slipper man ju känslan av att man är utomlands". Jag är inte rasist eller så. Fast det är ju också en sak som är relativt. Känns som att man inte kan bli s¨mycket annat om man som svensk bor i tälje.

Men men, hur som, fika blev det. Ute på Drottninggatan, massa folk att titta på, och mycket pratade vi om. Det är så roligt hur vi bara kan sitta och surra, timvis, utan att tröttna. Tummen upp för det!

Klockan var väl sju när Cilla skulle hem till sin bf och äta och vara båtvakt under natten. Jag var absolut inte beredd att åka hem, så av till Barkarby och Maja och Linnea bar det. Där satt vi och chillade inne på Majas rum, satt och surrade om allt och inget. Linnea färgade Majas hår och jag satte mig vid datorn en stund. Där satt vi sen och spelade nåt otroligt underhållande spel samtidigt som vi fortsatte babbla, och jag fick verkligen öva på min simultanförmåga, som inte alls är något att hänga i granen.

Av ren tur egentligen frågar jag Maja när sista tåget går, jo, det går en kvart senare, så time to go. Nu, på en gång. Tur som sagt. Väl på stationen möter jag en av Majas polare och en vän till henne. Blir att vi babblar lite. Tydligen blivit någon form av missförstånd som jag fick vara med och försöka reda ut. Alltid jobbigt när såna saker händer. Det är så onödigt verkligen. :/

Ringde sen Cilla när det var dags att byta tåg och jag blev lämnad ensam igen. Satt och surrade med henne till östertälje. Och så hem. Nu ligger jag här och tror inte att jag har pratat såhär mycket på, ehm, ja.. jag vet inte hur länge. Men det är riktigt nice för en sällskapssjuk människa som mig :)

Förresten! :D

Jag fick ett mail idag. Från KYH; skolan som jag sökt. Hm. Det sa ju inte så extremt mycket egentligen. Jag kom in på reservplats 15. Det är 30 som kommer in på utbildningen och lite drygt 100 som sökte. Så jag är bättre än medel iaf. Får se hur det här går.. Får reda på det längre fram i augusti troligtvis.

Det känns mest förvirrande. Nu vet jag ju ännu mindre vad jag ska göra.. :/ Och efter en lång pratstund med cilla också så har man planterat lite nya ideer och tankar. Får se var man slutar någonstans. Ska bli intressant att se. :)

Nu har jag iaf hamnat i sängen min, och det är dags att sussa.
Natti natti!

Yey!
Vaknade för en sisådär två timmar sen. Ledig idag. Skönt som fan. Så nu har man hunnit chilla lite och också lyckats styra upp en fika med Cilla. :) Trevligt trevligt. Blir en tripp in till stan och troligtvis någon timme (eller fem) med snack.

Men dags att skutta in i duschen och göra sig i ordning för dagens äventyr. Tjarrå!

Isn't it funny how people can just waltz in and out of you life but still make such a huge impression? How a stranger can make you realize something and then disappear. Just like that.

I'm not the same person I was a week ago. Or, of course I'm the same person, but I've realized certain things about myself that I earlier didn't know about. Things that I'm not sure I wanted to know in the first place. But now there is nothing to do about it. I've gained some information and experience and all I can do is to accept it, try to deal with it and then live with it.

Everyday I'm reminded that life is too short. Actually I don't like that term; life's too short. Life is the longest thing we have (that we know of), so why just sit aroud and waste the time, the time we were given, the time we have. I say use it, to the fullest, no shame, no regrets.

But sometimes I wonder, am I doomed? Am I doomes to always fuck thing up. Aren't you supposed to learn from your mistakes, or at least from what you do? I thought so, but then why don't I change? Why am I still the same, the same fucked up girl...
I've got to learn how to say no, not only to others but also to myself. If I don't I'll certainly feel like this way too often. And that, I would not wish on anyone...

Asså vafan.. Nu blir jag ju nästan ledsen.
Kommer hem efter att ha jobbat några timmar. Känner mig inte trött, mer speedad, jag vill göra något. Jag ringer folk. Men ingen svarar. Det är förfan lördag, nån borde svara. Eller är alla ute på äventyr och dissar? Seems like it..

Tjejen som verkligen är sällskapssjuk just nu, som bara behöver någon att umgås med, hon får istället sitta hemma själv. Liknande hände ju idag på dan också. Cyklade ner på stan för att klippa mig, blev klar snabbare än jag trodde och hade två tre timmar tills jag var tvungen att vara hemma igen. Ringde runt för en spontan fika. Men icke sa nicke.. Folk var iväg på annat, var på fel ställen eller svarade helt enkelt inte.

Vad blev det istället då? Jo, tjejen cyklade runt i en timme eller så. Bort, runt hit och dit och så tillbaka. Lite cirkulerande liksom. Träffade jag någon? Nope.. Men motion fick jag lite, om man nu ska se det positiva med saker och ting.

Jag gjorde en maja på jobbet idag också, hade schackrutor målade på naglarna. Jag tyckte jag fick en del blickar, men folk var dåliga på att ge kommentarer må jag säga. Var väl en tre fyra stycken kanske. Jag diggade han som sa att jag hade "fräcka naglar", inte varje dag man här någon använda det ordet längre.

Faaan.. Jag är såå rastlös.. :/

Å fy satan vad jag svettas!! Det är helt sjukt!
Och nu är det bara att speeda upp så man hinner duscha och göra sig i ordning lite inför kryssningen ikväll.
Jag är så jävla taggad :D Blev det idag, så känns nice som satan.

Legat på stranden med syssling och schteekt i några timmar också, så lite extre brun har man blivit ;) Gött!

Fast nej, hoppa in i duschen var det! :D
Tjarråå!!

Det känns som att det är så mycket som jag vill få ur mig men skallen är tom. Helt tom. Ingenting kommer till mig som jag kan börja skriva om, och det stör mig, det stör mig något så fruktansvärt. Men blir väl till att lyssna på lite smådeppig musik och sen somna när tankarna och känslorna börjar rulla igång.

Jag tänkte på en sak idag. Eller jag tänkte på det efter att jag känt det där känslan. Den känslan som jag delvis gillar men samtidigt kan avsky. Såhär är det:
När jag har gjort någonting med någon på dagen, exempelvis som igår (paddlade kajak och shoppade med Maja) eller idag (var på stranden med Nanthin) så känner jag när jag kommer hem, eller så fort jag skiljs från den jag umgås med, att "fan vad ensam jag känner mig, jag måste göra nåt med någon..." Så blir jag extremt rastlös. Idag tog jag mig en tripp på stan och köpte after sun lotion. Så fort jag kom ut från apoteket kände jag "jaha, nu då...?" Så jag tog upp mobilen och gick igenom telefonlistan, tänkte att det kunde ju vara trevligt att hitta på nåt med sysslingen, ta en fika eller så.. Ringde men fick inget svar. Tänkte att hon troligtvis jobbade eller så.

Istället gick jag och köpte en liten macka på Nancy's och gick upp till jobbet för att slippa vara ensam. Jag mår så himla dåligt då. Jag vill bara hitta på någonting. Men jag vill inte göra något själv. Jag blir liksom sällskapssjuk. Måste ha någon (helst flera) omkring mig.

Jag har på senare tid fått någon sorts behov av att verkligen ta vara på tiden. Göra så mycket som möjligt, hela tiden.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Försöker att se det som någonting positivt iaf. Jag menar, det är ju kul att göra saker, så varför inte då bara ta och göra dem? Jag har redan slösat bort för mycket tid på att bara sitta hemma och inte göra någonting alls.
Man vill ju få ut mesta möjliga av livet, eller hur?