Pinkish

Det känns som att det är så mycket som jag vill få ur mig men skallen är tom. Helt tom. Ingenting kommer till mig som jag kan börja skriva om, och det stör mig, det stör mig något så fruktansvärt. Men blir väl till att lyssna på lite smådeppig musik och sen somna när tankarna och känslorna börjar rulla igång.

Jag tänkte på en sak idag. Eller jag tänkte på det efter att jag känt det där känslan. Den känslan som jag delvis gillar men samtidigt kan avsky. Såhär är det:
När jag har gjort någonting med någon på dagen, exempelvis som igår (paddlade kajak och shoppade med Maja) eller idag (var på stranden med Nanthin) så känner jag när jag kommer hem, eller så fort jag skiljs från den jag umgås med, att "fan vad ensam jag känner mig, jag måste göra nåt med någon..." Så blir jag extremt rastlös. Idag tog jag mig en tripp på stan och köpte after sun lotion. Så fort jag kom ut från apoteket kände jag "jaha, nu då...?" Så jag tog upp mobilen och gick igenom telefonlistan, tänkte att det kunde ju vara trevligt att hitta på nåt med sysslingen, ta en fika eller så.. Ringde men fick inget svar. Tänkte att hon troligtvis jobbade eller så.

Istället gick jag och köpte en liten macka på Nancy's och gick upp till jobbet för att slippa vara ensam. Jag mår så himla dåligt då. Jag vill bara hitta på någonting. Men jag vill inte göra något själv. Jag blir liksom sällskapssjuk. Måste ha någon (helst flera) omkring mig.

Jag har på senare tid fått någon sorts behov av att verkligen ta vara på tiden. Göra så mycket som möjligt, hela tiden.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Försöker att se det som någonting positivt iaf. Jag menar, det är ju kul att göra saker, så varför inte då bara ta och göra dem? Jag har redan slösat bort för mycket tid på att bara sitta hemma och inte göra någonting alls.
Man vill ju få ut mesta möjliga av livet, eller hur?