Pinkish

KK: korv-kalas, kul kille, Kringelstan-komedi, kul kväll, kabel-tv kanaler, körkort, kass klang, kanonkul kälkbacke, med mera, med mera ;)

En helt okej dag ändå. Kom till skolan, hade några ganska chill lektioner. Satt mest och pratade och skojade med Maja :P Har lite pratbehov nu när jag varit mer eller mindre isolerad (eller inte, men iaf) när jag inte träffat folk lika ofta som man brukar i veckorna.
Hade fina samtal i matsalen också. Det går fan inte att säga någonting om korv utan att det misstolkas. Helt otroligt...
Jaja, vi fick oss några goda skatt iaf, vilket alltid är bra.

Och mer skratt blev det också under kvällen för min del. Min gudmor och gudfar kom hit för att äta lite middag, för att sedan bege oss (tillsammans med mamma och bror) till Estrad (eller Stadsscenen som det nu så snajdigt heter ;)). Täljerevyn. Årlig tradition. Och ja, herregud. Det är ju så obeskrivligt roligt! Många roliga sketcher, repliker och tabbar. Jag fick till och med en syl i vädret :P Hade jag inte räknat med. Haha.
Jag genomskådade ett skämt i början av revyn. Något i stil med "Ja, och jag är ju inte bara den bästa skateboardåkaren i (vad det nu var för stad)..." *lite tystnad* under vilken jag säger "Utan jag är också den enda...". Tyckte inte att jag sa det alltför högt, men tydligen så hörde han mig där han stod uppe på scenen. "Öh, har du varit med och skrivit manuset eller? :P"
Det var lite kul tycker jag :)

Efter showen blev det lite fika och en rundtur i stadshuset där min gudmor jobbar. Skitfint är det verkligen. Jag blir helt förundrad över alla små detaljer. Så smart, så genomtänkt! Så stilrent och fräscht. Jag vill också att det ska se ut så på min arbetsplats :) Riktigt nice utsikt har hon från sjätte våningen där hon sitter. Och ännu coolare var det när vi gick ut på terassen på taket. Utsikt över halva stan fan! Där ska man vara på nyår. Party i stadshuset, inte så illa inte ;)

Kommer ni ihåg programmet Mullvaden som gick på femman för en herrans massa år sen? Jag vet inte hur jag kom att tänka på det, men det gjorde jag iaf igår kväll. Minns att jag tyckte det var himla bra. Jag gillade konceptet. Just det här att man var tvungen att vara lite brain, uppmärksam på saker, uppfatta detaljer, vara en människokännare. Och sen att man själv inte visste vem mullvaden var. Det var ju lite spännande.

Vad är det egentligen som visas på tv i dagsläget? Känns inte som att jag har sån himla stor koll. När jag var yngre levde jag mer eller mindre för tv:n. Cartoon Network visserligen, men jag tittade också på Skilda Världar, Vita Lögner,, Nya Tider, Tre Kronor. (Haha, shit asså, helt sjukt vad mycket skit man kollade på!) Mullvaden och Robinsson. Fångarna på Fortet minns jag också, det var fredagsnöjet.

Jag kommer ihåg att mamma brukade glo på Rederiet, och jag kunde tycka att det var lite läskigt ibland. Men så vet jag att Cilla sa att hon brukade titta på det och tyckte det var jättebra. Jag kunde ju inte vara fegare än Cilla, så ibland brukade jag tvinga mig själv att titta, bara därför... Haha

Men ärligt, nu för tiden känns det bara som att det är en massa tävlingar av olika slag. Och program där man gör folk till åtlöje. Eller dessa program där folk kan vara med bara för att kunna bli sedda på tv i fyra sekunder för att sen kunna skryta om det i några år framåt.
Jag såg en snutt av "Sveriges sämsta bilförare". Vad i helvete är det för program egentligen. Det var någon tjej / kvinna / tant (fuck do I know. Ful som stryk var hon i vilket fall.) En äckligt skrikande rosa jackliknande sak på sig. Extremt jobbig röst och ja, verkligen urusel på att köra bil! Hur fan kunde hon få körkort liksom?!

Säkert typ som tanten som min körskolelärare berättade om. Hon hade tagit en del körlektioner. Närmare bestämt över tvåhundra (!!!) stycken, och hon hade misslyckats på tolv uppkörningar (vill jag mig minnas). Min körskollärare hade sagt till henne att det skulle vara billigare för henne att ta taxi resten av livet, om man jämförde med hur mycket hon lagt ner på körlektioner (och ändå inte lärt sig något!).
Inspektörerna på vägverket visste alla vem hon var. Och hon kunde INTE köra bil för fem öre och verkade inte kunna lära sig heller... Men hon vägrade ge med sig. Hon skulle bara ha körkort. Och ja, ve och fasa, den tanten har körkort idag.
De på vägverket gav med sig. De orkade inte med hennes tjatande och ständiga försök att få lappen. De skulle fan kunna ha gått runt på att hon kom dit och försökte sig på ännu en uppkörning. Men nej, hon fick det till slut. Det är skrämmande att folk som hon rör sig ute i trafiken. Jag förstår inte riktigt hur de tänkte på vägverket, men, ja.. vad ska man säga...?

Mina hörlurar gick sönder idag förresten... :( Skulle lyssna på lite musik på lektionen i skolan. Kopplade inhörlurarna i datorn och "POFF" sa det och ena snäckan blev aldelles varm. Sen fungerade den inte med. Jävla skoldatorer! :/
Onödig utgift.. Tänkte kanske ta en sväng förbi onoff imorgon och köpa ett par nya. Jag klarar mig inte utan min musik.

Nästa vecka ska jag till Vemdalen :D Wohoo! Torsdag till söndag. Ska bli så himla kul! Senast jag åkte var i början av förra året. Friluftsdag med skolan. En dag i Romme. Det var ganska varmt så snön var inte sådär fin och fluffig utan tung och blöt. Jag åkte snowboard och strax innan lunch när jag skulle av sittliften så tappade jag balansen på nåt konstigt sätt. Ramlade omkull och vred kroppen men snowboarden förhindrade mitt ben från att vrida sig åt samma håll. Sköna tillvridningen av knät :/ Inte så värst. Satt i värmestugan resten av dagen, som senare slutade med att jag åkte in till akuten och fick röntka knät. Som tur var hade det inte hänt något allvarligt, men sate vad ont det gjorde!

Hoppas på att jag slipper skador i år :) Snowboard igen. Får se hur det går. Jag är ju inget proffs direkt, men det ska nog gå bra. Det ska bli så skönt att få komma bort ett tag. Bara släppa allt, ta det lugnt och ha roligt. Känns som att det är ganska välbehövligt för min del. Lite relax.

Och på tal om relax. På Selma Spa har de ascoola typ hängstolar eller vad man ska kalla dem. Ser ut lite som stolar (fast sköna, liksom mer som fåtöljer eller hängmattor) som hänger från taket eller en ställning. När man sitter i dem känns det i alla fall som att man svävar och det är så underbart skönt och avslappnande.
Jag skulle jättegärna vilja ha en hemma. Skulle lätt leva i den då, det kan jag lova :D Faktum är att brorsan hittade dem på internet. Man kan beställa. Kändes dock inte som att hemsidorna var så himla förtroendeingivande, men ändå. Totalt för både själva stolen och ställningen skulle det kosta drygt fyra tusen. "För en fucking stol?!" tänker du säkert. Men det är verkligen värt det tror jag. Man kommer inte att vilja vara utan den där stolen när man en gång provat den.
Jag funderar ärligt talat på att köpa en. Men jag vet inte... Även om det känns som ett rimligt pris med tanke på vad man får, så är det ändå ganska mycket pengar att lägga ut för en fattig student som jag själv.

Funderingarna fortsätter, och jag skulle kunna fortsätta skriva hela natten. Men jag rundar av här och fortsätter en annan dag, en annan gång :)

Åh vilken helt underbar dag detta har varit hittills!
Vaknade klockan fem, och var tvungen att gå upp och kissa -.- vilket jag aldrig brukar göra. Jag skulle inte upp förrän dryga två timmar senare. Tror ni att jag kunde somna om när jag varit på toa? Mm, efter en väldigt lång stund iaf, men då får man ju alltid dessa helt otroligt skumma drömmarna :S Som igår morse.

Den drömmen var helskum, minns inte så mycket detaljer, det var så himla mycket som hände, en såndär extremt lång dröm som Bara är konstig. Minns i alla fall att jag var, med massa andra folk, i en lokal, ett stort rum med nån konstig stor hylla (mer som en pelare) i mitten av allt, och runt alla kanter var det bardiskar och hyllplan fyllda med glas, ölburkar, drinkar, flaskor, ja, you name it :) Jag trivdes med andra ord ;)

Hur som helst. Jag står och pratar med några kompisar, det är lite behaglig musik i bakgrunden, men plötsligt så börjar någonting annat låta, musik som stör den andra bra låten och alla börjar bli irriterade. Jag inser vad jag måste göra för att lösa problemet. Jag måste springa runt i rummet och leta rätt på alla mina påbörjade ölbrukar (typ fyra fem stycken) och dricka upp dessa, för först då kommer den jobbiga musiken att sluta. (Fråga mig inte hur jag kom fram till den brighta lösningen... o_O)
Jag springer iaf runt som en tätting för att hinka i mig ölen medan musiken bara blir högre och högre och mer och mer störande.
Det här scenariot upprepar sig en tre fyra gånger, tills jag vaknar... Och då inser jag att det är min radio som står på (som väckarklocka) och det är den behagliga musiken. Den jobbiga låten är min mobil som snoozar var fjärde minut men stängs av efter ungefär en... :P

I alla fall, skum dörm, men tillbaka till idag. Jag vaknade sen vid halv åtta tiden, satte mig upp och tittade ut genom fönstret :O Snöö! Wiie! Men hörde en halv minut senar på radion att det skulle bli plusgrader på dan, vilket gjorde att jag drog slutsatsen, slask! :(

Tog mig en dusch och åt lite frukost, sen bar det iväg till vårdcentralen. Där fick jag först vänta på att få säga att jag kommit dit. Sen skulle jag sätta mig på en stol utanför doktor Sargons rum. Då börjar den komma. Mensvärken. Den där härliga och helt underbara dragande känslan i nedre delen av magen. Allt man vill göra är att krypa ihop i fosterställning och skrika för att det gör så jävla ont! Men där sitter jag, försöker hålla masken och hoppas att jag ska få gå in så att jag så snart som möjligt kan gå därifrån.
Men nej, jag fick sitta och vänta i drygt en halvtimme bara på att få komma in på hans rum. Schyst när man bokat tid. Jag fattar inte vad det är som kan ta så himla lång tid.

Slutligen får jag komma in. Berättar om mitt problem och han undersökte min mage lite. Allt verkade vara som det skulle sa han. Levern och njurarna var på rätt plats också, vad det nu hade för betydelse för det hela, men aja... :P

Jag skulle få ta lite prover sa han, och började kolla upp lite nya datum när jag kunde komma tillbaka. Jag tog för givet att jag inte skulle behöva ta några prover idag, utan att det skulle bli den dagen vi bokade in.
Därför blev jag aningen förvånad när vi sa tack och hej, och han sa att jag skulle gå och ta en nummerlapp för att få komma till labbet. Tur det iofs, annars hade jag gått hem :P Haha.

Så, ja, nummerlapp blev det, och ännu mer väntan. Ingenting att göra utom att lyssna på musik och försöka glömma bort mensvärken, vilket inte var så himla lätt...
Satt nog och väntade i ungefär en halvtimme till och sedan fick jag komma in på labbet.
Blodprov skulle det bli. För första gången (vad jag kan minnas) i mitt liv. Kändes lite läskigt. Jag var ganska nervös. Åsa och sprutor går inte jättebra ihop.
"Det känns ungefär som ett myggbett" Mm, åkej, det är så det brukar låta, ja...
"Nålen ser ju jättelång och äcklig ut" Jo, tack! :S (ungefär en sisådär sex-sju centumeter lång och en-två millimeter bred!) "Men det är ju bara en liten bit av toppen som man faktisk sticker in..." Djupt andetag, *gulp* "Okej."

"Då ska vi se om vi kan hitta nåt fint blodkärl här då." Hon spänner på ett band på överarmen på mig och börjar klappa lite lätt i armväcket. Haha, kände mig som värsta heroinisten :P Hon hittade ett fint kärl och bad mig ta ett djupt andetag, och jag tittade bort. Det stack till lite lätt i armen. "Det var väl inte så farligt?" Jag tittar tillbaka och inser att det rinner blod ur armen på mig, ner i röret, som hon fyller. Med MITT blod!

Bort med det röret och dit med nästa. Jag sitter bara och stirrar :O Hur många rör ska hon fylla egentligen :S Jag kommer ju inte ha nåt blod kvar kändes det som. Och usch, så läskigt att blodet rann ur en så otroligt snabbt. Fatta om man skulle bli skuren där, skulle ju fan förblöda på några minuter :/
Andra röret fyllt och hon sätter dit ett tredje, som turligt nog också var det sista. Sen var det ut med nålen och på med ett litet plåster, så fick jag gå.

Insåg att jag skulle vara tvungen att äta något ganska snart för magen kurrade. Tittade på klockan och tog upp mitt schema. Suck. Om jag skulle äta nu så skulle jag komma lagom till att kemin slutat och jag hade en och en halvtimmes hål, för att ha dans. otroligt lockande måste jag säga...

Det blev istället en tripp upp till jobbet och så gick jag och lunchade med bror, mor och A2 på Crazy Town :) Riktigt trevligt. Så hem efter det. Och ja, nu sitter jag här. Med en ipren i systemet och önskar att jag hade en värmekudde på magen :( Men dessvärre äger jag ingen sådan.

Ska unna mig att titta på ett eller två avsnitt av weeds nu tror jag :)
Hejhopp!

Jag blev medlem på en hemsida, en community. Något i stil med PenPals, dvs, brevvänner, fast över internet. Lite kul. Pratar med alla möjliga från hela världen. Men man får en del intressanta mail och meddelanden också... Jag brukar bara ignorera och ta bort de meddelanden som verkar konstiga, eller folk som inte kan ordentlig engelska. Visst, de kanske är där för att lära sig. Men det finns för många i Södertälje som inte pratar bra svenska, och inte fan orkar jag med att lyssna/läsa ännu fler som dessutom inte kan engelska och därför blir ännu svårare att tyda.

Fick ett mail idag. Jag måste erkänna att jag inte rikigt förstår vad han menar. För jag tycker inte att jag ser ut som en kille på bilden som jag har (som för övrigt är demsamma som här på bloggen).

"you are very pretty asa yes ,i am yazid30**@h​otmail.fr​ and you please ,are you a boyfriend thanks"

Ursäkta, men asså... Ärligt talat..? Fransman, eller fransos som Cilla skulle sagt :P och tjugotre år gammal. Kom igen för i helvete... Undrar om han ens själv förstår vad han skriver.
Har fått ett annat mail också, någon från Kenya som undrade om vi kunde träffas. "jovisst" sa jag och blockerade personen. Haha :P Snällt va?

En annan snubbe som jag pratat lite med. Han verkar helt normal faktiskt. Han fråga lite vad jag tyckte om hemsidan so far. Han hade nämligen tjejkompisar som killar hade friat till med mera :D Haha, ärligt vad tror dom liksom? :S

"Hi, Mahrtari my name, you pretty girl very, like me marry? Yes?"
"Yes, of course! I'll pay for your ticket to London as well! See you soon! :)"

Å herregud vad jag börjar störa mig på fok som inte kan prata ordentlig svenska. Det är helt otroligt. Inte det att jag har extremt med fördomar (kanske det också iofs) men det är mer att jag orkar bara inte lyssna. Jag stänger av och bara "jaja... whatever". Det känns ganska tråkigt egentligen, för det kan vara ganska givande att prata med människor i allmänhet, vare sig de prata bra svenska eller inte. Så länge de är trevliga och har något intressant att säga.

Jag vet inte riktigt var det här inlägget leder, och jag tror inte att jag ska ta reda på det heller. Måste gå och sova nu känner jag. Ska till doktorn imorgon och kolla upp magen. Så får vi se om jag hinner till skolan också, eller hur det blir.
Men natti för nu!

(Måste bara inflika, rubriken syftar på en jävligt rolig busringning. Somliga har hört den, andra inte. "Du får prata svenska jag förstår inte vad du säger..." :) Fin, rolig, brutalt kul. Tycker synd om er som missat den :P)

(Och också! Jävligt kul att komma till skolan idag. Jag kände, av Maja speciellt, att jag varit saknad, vilket var jätteroligt! hur skumt det än kan låta. Och vi hade (eller iaf jag hade) jävligt kul när vi satt och kollade youtube videos och garvade :))

Ringde till HP idag för att försöka få bukt med min dator. Batteriet har ju gått sönder och den är inte ens ett år gammal. Dåligt tycker jag, och jag ska ha det på garantin. Först när jag ringde fick jag tala med, eller snarare lyssna på och ta instruktioner av en inspelad röst. "Vad är ditt ärende? Bla bla bla. Tryck ett... etc" Satt väl och knappade i fem tio minuter innan jag blev kopplad till växeln. Där frågade hon vad jag hade för problem och med vilken produkt. Jag försklarade detta och hon kopplade mig vidare..

Lustigt att det var klassisk musik som spelades under tiden man väntade, och var tjugonde sekund avbröts musiken och en röst sa "tack för att du väntar". Mm, tack som faan..

Efter en stund hördes det signaler i luren. "Hej och välkommen till HP's växel, vad kan jag hjälpa dig med?" "Ööh, jaha, kom jag tillbaka till växeln nu...? Jag skulle bli kopplad till en tekniker..." Lagom förvånad och började bli irriterad.
"Ja, vi har inget direkt kösystem, så efter två minuter kopplas du tillbaka till växeln."
"Öh, jaha.." Och så fick jag ju förklara problemet igen så att hon kunde koppla mig vidare till rätt ställe...
Samma sak hände två gånger. Wtf! Palla, då orkade jag inte vänta längre utan la på...

Ringde sen till vårdguiden för att se om de hade några tips på vad jag skulle hitta på med min mage.
Samma sak där. Flyttades omkring efter olika knapptryckningar och fick följdfrågor. Härligt att man missade första orden i varje fråga eftersom rösten började i samma stund som man tröck på knapparna så man inte hann föra telefonen till örat. :P Hamnade till slut på vänt där en liknande röst som tidigare sa "Du har placerats i kö. Du har plats elva i kön. Vi beräknar kunna ta ditt samtal om i&#%+/{ minuter."

Ööööh?! Okeej! Vad bra, då vet jag. Som att när väntetiden tros vara för lång så lägger de in lite störningar och hoppas att man ska sitta kvar och vänta i alla fall...
Jag hade inte så mycket annat för mig, så jag väntade. Och efter en stund fick jag prata med en trevlig kvinna. Jag berättade om mina magproblem och hon ställde lite följdfrågor. Sedan uppmanade hon mig att ringa till vårdcentralen och boka tid för en utredning. Det skulle vara lika bra, så vet man med säkerhet efter det vad problemet är.

Tack sa jag och la på. Letade upp telefonnumret till Vårdcentralen och slog en pling dit. Möttes också där av en inspelad, släpande röst. Frågade mig vad jag hade för ärende etc.
Måste säga att vårdcentralen har löst det där med telefonköer jävligt bra :) (Y) En eloge till dem. Rösten sa nämligen sedan: "För att du ska slippa sitta i telefonkö så ringer vi upp dig när vi har tid. Vi har en telefontid idag klockan 1605. Om tiden passar, tryck ett, om du vill ha en annan tid, tryck två." Sen fick jag slå in mitt telefonnummer och mitt personnummer för att det hela skulle gå smidigare. Så nu sitter jag och väntar på deras samtal. Och kan göra annat under tiden :)

Tänkte kanske börja kolla på ännu ett avsnitt av weeds för att fördriva tiden lite :) Ciao sålänge!

Känsliga läsare varnas! Vill du inte läsa det här, så gör inte det. Och om du ändå börjar läsa så är du fri att, när som helst, avbryta läsningen om den blir för grov. Det kommer troligtvis bara att bli värre.
Inlägget läses på egen risk!

Min mage mår inte så bra idag.. Det har den iofs inte gjort på några veckor känns det som, men just idag, och under helgen har den varit extremt krånglig.. :/ Inte alls kul. Skämtade lite med Anni om det på msn, hon asgarvade. Och visst jag sa det att jag kan ju skämta om det med vissa men man säger det kanske inte till alla.. Men så tänkte jag "varför inte?" Varför ska vissa saker vara så himla laddade och svåra att prata om eller offentliggöra?
Jag gillar den där reklamen med heliumballongerna, t-shirtsen och tatueringarna med "Analklåda" "Hemoroider" etc.

För ungefär ett år sen började min mage krångla. Jag blev dålig i magen, fick diarré efter att jag ätit vissa saker. Spelade ingen roll vad det var kändes det som, kunde vara olika varje gång. Hade likande för några år sedan med då gällde det bara pizza. Åt jag en pizza tog det 20 minuter efter att jag var klar, in på toaletten och spenderade närmaste halvtimmen där.
Det är väl ungefär liknande nu... (inte med pizza då), men nu, i allmänhet.

Jag insåg nån gång under sommaren tror jag att det verkade som att det var mjölkprodukterna som spökade. Så jag uteslöt dem ur min kost under två veckors tid. Vilket var ganska jobbigt eftersom jag brukade äta fil och flingor till frukost och mellanmål ibland.
Hur som helst. Det blev bättre. Jag hade inte samma problem, behövde inte springa på toaletten varje gång efter att jag ätit. Efter två veckor så provade jag sen att äta en tallrik med fil och flingor, och mycket riktigt, toaletten blev det efter det. Så jag antog att det var laktosen som spökade. Började med laktosfria produkter och det verkade fungera. Magen var inte lika uschlig som tidigare och det var ju bra.

Lite jobbig dock, man fick sig en liten tankeställare några gånger. Hur mycket det egentligen är som innehåller mjölk. När man tänker bara ytligt så är det ju i synnerhelt mjölken som man inser att man måste sluta med. Men också fil, yoghurt, kanske till och med ost och smör. Och så allt sånt som faktiskt innehåller mjölkprodukter-/laktos. Mjukglass och vanlig glass, risifrutti, pulversåser innehåller mjölkpulver. Beställde en latte när jag var och fikade i höstas utan en tanke på att det faktisk var mjölk i.. :/ Dumt, jag vet... Gräddfil (i utsträckning dip), crème fraiche som man har i matlagning. Matlagningsgrädde, ja grädde över huvud taget. Och så alla godsaker som det är grädde eller mjölk i :) Nam nam!
Men man fick sig verkligen en liten tankeställare där.

Och visst kunde man försöka att själv alltid ha laktosfria produkter hemma, men om man skulle bort och äta eller nån fyllde år etc. Inte hade jag i åtanke att tala om att jag var tvungen att äta laktosfritt för att kunna vara med hela kvällen utan att behöva okupera toaletten i en timme. (Och att folk efter att jag varit på dasset inte skulle kunna vistas där under de närmsta veckorna). Det blev lite jobbigt.

Men nu, på senare dar, insåg jag att det kanske inte var så att det handlade om laktosen. Jag minns att jag åt en banan, fick lite ont i magen, sådär som jag får, eller fick, när jag åt mjölkprodukter. Och rätt var det var så satt jag där i vårat ytte pyttiga badrum och allting praktiskt taget rann ur mig... "Jaha, jävlar vad mycket laktos det är i en banan då..."

Så jag funderade över det där och (tanken hade slagit mig nägra gånger tidigare också) att mycket av det kunde vara mentalt. Inbillning liksom. Om jag tror att jag ska bli dålig i magen av mjölkprodukter så är det nästan som om jag tvingar min kropp att göra så.
Så jag bestämde mig för tre veckor sen för att äta en tallrik med fil och flingor. Bara för att se hur det gick. Och jag skulle under tiden försöka att tänka att det hela skulle gå bra. Min kropp skulle inte reagera. Och det gjorde den inte heller. Sen dess har jag ätit mjukglass, fil nån mer gång och det har gått bra. Jag tar det lite sakta och säkert.

Men så nu.. Ja, när jag tänker efter så har ju magen krånglat en del också under dessa veckor.. :/ Så den kanske inte är helt redo ännu. Saken är den att jag nog borde ringa till vårdcentralen och göra en ordentlig utredning på vad som försigår i min lilla (stora) mage... Ska väl försöka ta itu med det någon dag också, precis som jag måste ringa till HP om min dator. Jag är så jävla bra på att ta tag i saker, shit asså... :P

Även om den här kommer ta apa-stor plats, så måste jag inkludera delar av min och annis konversation på msn. Det kändes så klockren på nåt sätt. Så enjoy! (Ni som faktiskt fortfarande läser då...)


- åsa säger (20:33):
Den ser fan gravid ut :P kan dock vara för att jag ätit som en gris de senaste veckorna och min mage är helt svullen och gasig.. :/

Anni säger (20:34):
hahahahahahhah ursäkta.... men JAG DÖÖÖR !!! HELT GASIG

- åsa säger (20:36):
Hahaha Sant ju! Det är jättejobbigt

- åsa säger (20:38):
Jaa.. vill inte till skolan därför.. Måste liksom få släppa ut det och lätta på trycket annars får jag asont i magen och blir helt förstoppad (garva inte :P haha). Men asså ärligt.. lukten kan döda +o(

Anni säger (20:38):
hahahahahahahahaha
asså precis innan ja läste garva inte så asgarva ja
förlåt xD
ja de kan va jbbigt man kan ju liksom inte göra nått heller

- åsa säger (20:40):
Hahaha :D Det gör inget, det går bra ;) Ja, det är jättejobbigt.. För det blir ju liksom pinsamt också, om man är någonstans, så bah, "asså ursäkta men jag måste gå iväg 100 meter och släppa mig och hoppas att det inte blåser åt ert håll.. kommer om en stund..."

Anni säger (20:41):
ASG -igen!!!!!
förlåt

- åsa säger (20:43):
Ja, asså jag kan ju skämta om det såhär, men fan, det är ju inte nåt som man går och säger till alla.. Heliumballong med texten Analklåda är ju ingen höjdare. Typ en tröja där det står "kan du läsa den här texten så är du i riskzonen att bli ihjälgasad (precis som judarna fast detta är värre)."

Anni säger (20:44):
ASSÅ KAN DU HÅLLA KÄFTEN INNAN DU DÖDAR MIG !!!!!
INTE ETT ORD TILL


(Ge gärna lite feedback på det här inlägget, känner mig lite väl blottad annars :P, tycker du det är bra att jag är öppen, eller är det här för mycket? :) Tell me, tell me!)

Herregud! Jag mår så konstigt :S Jag känner mig förvirrad, jag är trött. Jag har ont. Jag var fullkomligt genomvarm, så jag var tvungen att ta en kalldusch för att kyla ner mig. Känner mig liksom febervarm, fast inombords. I vågor kommer irritationen. Jag har bara lust att knyta nävarna och slå sönder någonting. Jag har massor med överskottsenergi. Jag kommer inte kunna sova om jag går och lägger mig nu. Inte en chans.

Det kliar. Hela kroppen känns bara fel. Helt fel! Någonting stämmer inte. Eller rättare sagt; ingenting stämmer. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till, så jag skriver, utan att egentligen ha någonting att skriva.

Jag är frustrerad... :( Helgen kommer vara slut innan jag ens insett att den börjat. Så är till måndag och dags att åka till skolan igen. Jag hinner inte med någonting. Det är så mycket som jag vill göra, som jag borde fixa och sådant som jag måste få ordning på. Men det finns ingen tid, ingen ork, ingen lust... (inte det här ämnet nu igen...) Men det är sant. Det är så det är och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Tänka positivt, försöka vända innan det är för sent? Mm, vore bra om jag orkade. Ibland försöker jag verkligen kämpa. Men det går inte. Jag lyckas inte. Det negativa tar över, och tankarna om att jag mår bäst när jag mår dåligt poppar upp i skallen och då är det kört.

Och jag funderar och funderar. Vad ska jag göra när plugget är slut? Vad ska jag göra? Vad? Bara tanken på det får mig nästan att börja gråta. I'm so confused. Jag har inte den blekaste aning om vad jag vill. Eller jo. Jag vill bara chilla. Jag vill bara ta det lugnt ett tag. Inte ha någonting att oroa mig över. (Men så kommer det ju aldrig någonsin att bli. Det spelar ingen roll hur bra man tror att man ska ha det "om det bara vore si eller så", man kommer alltid hitta någonting som man inte är nöjd med, någonting att klaga på... Som att det är så jobbigt att ha hela fyrtio meter till poolen när man är på utlandssemester...) Som sagt, har man inte problem så skaffar man sig.

Vad skönt det vore att bara åka utomlands. Ta de pengar man har och åka iväg, låta det bära eller brista. Kirra en kärra som man skulle kunna sova i om det var så. Bila genom Europa under sommaren. kanske stanna någonstans och hitta sig ett jobb.
Jag är inte den typen som egentligen gillar att planera. I alla fall inte om jag inte vet hur jag vill ha det. Det är så himla olika det där. Jag kan tycka att det är jätteroligt att planera vissa saker, och verkligen lägger ner hela min själ i planeringen, struktureringen och sen blir slutresultatet något helt annat. Oftast bättre, och då lider man inte av det ett dugg. Andra gånger går allt helt åt helvete och man känner att man bara vill gå och gräva ner sig.
Oftast när det gäller småsaker så gillar jag att hålla schemat öppet. Sällan lovar jag att jag ska göra någonting med någon om det inte är så att jag verkligen vill. Jag vill alltid kunna välja det alternativ som lockar mest, och då är det ju kört om man lovat bort sig. Ibland får man dock offra sig, men det hör väl till.
Men det här med framtiden, det är ändå en ganska stor sak. Och det är många som håller på att planera inför exakt samma sak just nu. Så vill man göra något speciellt, exempelvis en bartenderkurs, så börjar det bli ganska hög tid att anmäla sig nu om man vill få en plats.

Känns inte som att det kommer bli något sådant för min del nu när jag tänker och känner efter. Det kommer inte att bli något pluggande heller om jag får bestämma. Jobba är vad jag vill göra. Jag vill tjäna pengar så att jag kan göra allt det som jag vill göra. Varför kan inte saker och ting falla på plats och bli som jag vill? :(

Why am I being lied to?
Jag tycker om att veta sanningen om saker och ting. Även om det kanske inte alltid är så kul. Man funderar, precis efter att man fått reda på någonting obehagligt eller rent av skrämmande "ville jag verkligen veta det här?". Det man fått reda på kan förändra hela ens uppfattning och bild av en annan människa. Och man kan inte gå tillbaka. Man kan inte återvända och förbli ovetandes.

Jag fick reda på del hemska saker förra helgen. Och jag är fortfaranade lite kluven till allt. Jag är glad att jag fick veta, men samtidigt helt förstörd av sanningen.
Men det värsta är egentligen inte det jag fått reda på, utan att jag samtidigt också upptäckte att den sanningen som jag fick reda på betyder att andra har ljugit för mig.

Jag vet inte varför. Jag vill veta varför. Även om jag kanske har mina aningar. Trist att jag är för feg to pop the question...

Men det kanske är så man gör. Om man inte tror att någon ska kunna hantera sanningen så håller man den hemlig. För att "skydda" personen i fråga.
Det är lite svårt det där. Säg att en kompis kille/tjej varit otrogen eller nåt. Och du får reda på det. Skulle du då berätta det för din kompis?
Man vill ju påstå att "Det är klart att jag skulle berätta!" men när det väl händer, är man då lika kaxig, lika modig?
Om du inser att genom att berätta så kommer det helt klart fucka upp hela deras förhållande. (å andra sidan, om någon är otrogen så hur seriöst och bra kan förhållandet vara?) Iaf, ja, jag vet inte... Jag tror att jag skulle ha lite problem med att bestämma mig för vad jag skulle göra. Just när det kanske inte är min ensak heller.. Aja, känner att jag kom in lite på fel spår här...

Jag sitter hemma hos min bror. Han och Jocke ligger båda och sover på soffan :P Bildbevis finns. Så sött så :)
Tanken var att vi skulle äta tacos, men istället tittade vi på film (Zack and Miri make a porno) och käkade godis.
Ska väl väcka dem snart för jag börjar bli lite hungrig.

Tanken var idag att vi skulle åka till Älvsjö för att gå på MC-mässan. Åkte först till Kungens kurva för att handla lite. Jag införskaffade mig en skidjacka :) Sen åt vi lite mat på Heron. Tog motorvägen och åkte av i Älvsjö. Det var ganska tjockt med bilar, man skulle nästan kunna kalla det köbildning, rusningstrafik. Vi insåg sen när vi började närma oss mässan att det var dit som folk köade, och på parkeringsskyltarna stod det "Fullt". Vi gav upp, åkte hem och bestämde att vi istället ska ta tåget upp ganska tidigt imorgon. :)

Maja visade skönaste filmen på youtube igår. Jag måste se efter hur man lägger ut dessa på bloggen, så ska den faan upp här. Så jävla sköna snubbar.
All for now! Over n out.

Förresten, grattis Matias :)

Två lektioner idag. Ville verkligen inte gå. Jag känner mig så himla oinspirerad just nu. Verkligen inte lust att göra någonting över huvud taget... Det är så otroligt tråkigt. Men så är det.
Känner att jag bara vill ligga hemma och inte göra någonting alls. Bara dåsa liksom. Sova, ligga och stirra ut i tomma intet, fundera. Bara att ens existera känns jobbigt just nu. Men jag känner ändå att jag varit ganska duktig.
Ingen skola i måndags. Men jag var där hela tisdagen. Åkte för att prata med kuratorn på onsdags morgonen innan lektionerna började kl 10. Som det visade sig att den var lärarlös. Så min tre timmar långa håltimme utökades till över fyra timmar. Då fick jag nog. Åkte hem istället. Simmade, eller ptja, badade. Tog massa bilder och filmade med Majas kamera (det var faktiskt läxa, i engelskan). (Förresten så är filmen klar nu och jag är riktigt jävla nöjd! Den blev bättre än väntat, och musiken passade som en smäck, vilket heller inte ens var planerat. Bra jobboat åsa! (Y) Försök att glädjas åt detta nu!)

Idag kom jag lite sent till första lektionen. Stannade på nästa också, Småföretagande A, en ny kurs, men med en inte okänd lärare. Vet inte riktigt vad jag tycker om kursen än. Ekonomi var ju inte min starka sida i ettan, om man säger så. Men jag hoppas att det går bättre den här gången. Lärarlös kemilektion vilket betydde dryga tre timmars hål... För att ha en danslektion som slutade halv fem, med andra ord, jag skulle vara hemma runt halv sju-sju tiden. Nej tack, sa jag och åkte hem och gjorde klart filmen.

Jag hatar den här känslan av olust. Den kände jag alldelles för mycket under förra året. Ja, egentligen redan sen jag började tvåan för ett och ett halv år sedan.
Ettan gick bra. Jag började dippa igen mot slutet, på våren. Det blev för jobbigt, för mycket att göra, för stor press. För första gången i mitt liv kunde jag verkligen inte banka in information i skallen och det var hemskt! Jag visste hur viktigt ekonomidelen i Samhällskunskapen var, och om jag inte fick godkänt på provet så skulle det bli ig på hela kursen. Jag pluggade stenhårt. Läste sidorna i boken om och om och om igen, men ingenting fastnade. Jag läste men jag förstod inte. Fick inget som helst sammanhang. Det skulle lika gärna ha kunnat stå på japansa alltihop.

Första provet; jag skrev datum och namn. Satt och stirrade mig blind på frågorna. Jag förstod dem inte. Jag kunde inte ta in vad hon ville att jag skulle skriva. Provet lämnades in blankt. Jag hade tårar i ögonen när jag gick därifrån. Aldrig, ALDRIG hade jag misslyckats så totalt på något prov tidigare.

Omprov; jag försökte plugga, bad morsan om hjälp och vi gick igenom, sida för sida, mening för mening och ord för ord. Jag vet inte hur många timmar jag la ner på att plugga. Jag pinade mig något så enormt. Varje dag grät jag för att jag inte förstod. Och jag visste inte varför jag inte förstod...
Omprov blev det. Exakt samma prov. Många av frågorna var fortfarande krypterade i min mening. Men några svar blev det, eller försök till svar iaf. Det räckte inte. Ig igen. Jag skulle få läsa upp ekonomin på höstterminen i tvåan. På eftermiddagar, eller tidiga mornar. Som att jag inte redan gick upp tillräckligt tidigt och kom hem sent om kvällarna?

Sommarlovet kom, vilket var en otrolig lättnad. Äntligen skulle jag få vila ut lite. Få ta det lugnt och bara vara. Ett tag iaf. Jag hade ett säkert jobb på Farstanäs Camping sedan jag jobbat där sommaren innan. Vad jag inte visste var att detta skulle komma att bli en av mina värsta somrar i hela mitt liv...

Halvtaskigt väder = inga badgäster = inga eller endast ett fåtal kunder i affär och restaurang = inget behov av arbetskraft = känslan av att bara gå och kosta pengar utan att egentligen göra något.
Sen att Linkan och Lena bråkade konstant gjorde ju inte att stämningen blev så mycket bättre. Lena kom på ett sätt att lägga upp schemat. Verkade bra till en början. Men insåg sedan att jag praktiskt taget hade jour. Jag skulle gå upp på morgonen, kolla vädret hemma, ringa ut och fråga hur vädret var där. Var det bra skulle jag komma ut. Annars kunde jag stanna hemma. Men om vädret blev bättre under dagen så skulle Lena kunna ringa och säga åt mig att komma ut och jobba.
Jävligt lätt att ha ett liv utanför det där då... Att planera någoning var ju bara att glömma. Och de dagar det var sol skulle jag jobba. Så de få soldagar som var under sommaren spenderade jag inomhus, skrubbade golvet med en borste som var ungefär hälften så stor som en diskborste. Jo man tackar. Vad fick jag för det då? Inte en summa som är värd att nämna i vilket fall.

Det var lite blandade känslor med att komma tillbaka till skolan. Det var inte riktigt så att jag längtade tillbaka. Ibland kan man ändå sakna strukturen som finns i skolan. Man vet vad man ska göra och måste inte fundera så himla mycket själv.
Jag minns att jag tänkte när jag kommit till Södertälje Hamn med tåget "Det här kommer jag aldrig att palla. Inte i två år till. Aldrig!" Samtidigt försökte jag intala mig själv att det nog inte var så farligt, så snart jag kom in i rutinerna igen så skulle allt ordna sig. Men så blev det inte.

Jag kände samma olust, samma ovilja att åka och över huvud taget vara i skolan. Det kändes inte ens särskilt kul att träffa klasskompisarna igen heller. Jag tänkte att det hela skulle ordna sig, det skulle lösa sig snart. Men efter en vecka så berättade jag för morsan hur jag kände. Hon blev helt chockad och insåg att vi var tvungna att agera, och det var fort. Hon frågade hur jag ville göra; bara hoppa av, försöka fortsätta kämpa, byta skola innan det var försent och jag skulle behöva gå om? Alternativen var ganska många ändå. Men jag hade absolut inte tänkt i dessa banor, jag ville bara skita i allt ett tag. Så också jag blev aningen överrumplad.

Vi ringde i vilket fall till syon på Cybergymnasiet (som var mitt andrahandsval). Åkte dit för att prata med henne och se efter hur skolan var etc. Fördelen skulle vara att man bara gick antingen förmiddagar eller eftermiddagar. Det lät såklart bättre än det i själva verket var. Skolan låg på Odenplan, det fanns ingen matsal (den höll de på att bygga). Man fick därför lunchboxar som man fick sitta och äta på valfri plats i de överbefolkade, trånga korridorerna. Det verkade stökigt. Ingen ordentlig struktur på skolan eller eleverna.
Och så självklart var Samhällskunskapen ett problem. Eftersom jag fått ig skulle jag, om jag bytte skola, vara tvungen att läsa om hela kursen.
Vi satt och pratde och diskuterade en längre stund om för- och nackdelar och syon avslutade med att säga att hon skulle behöva få ett svar senast i slutet av den veckan. Det var tisdag.
Jag trodde inte att allting skulle vara tvunget att gå så fort. Jag funderade och funderade. Men bestämde mig slutligen för att stanna kvar där jag var och hoppas på det bästa. Och så fick det bli.

Det var väl nu som det hela började. Jag mådde bara sämre och sämre. Kände mer och mer olust att gå upp på morgonen och ta mig till skolan. Jag missade ofta delar av eller hela första lektionen. Vissa dagar brydde jag mig inte ens om att gå upp över huvud taget. I takt med att jag mådde sämre och sjönk lägre och lägre gjorde mina betyg exakt detsamma. Och detta stärkte inte heller självkänslan särskilt mycket kan jag be att få tala om.
Att min lärare och mentor sen hade ett möte med mig, där han praktiskt taget "omyndigförklarade" mig och sa att jag inte längre hade rätten att sjukanmäla mig själv. Han skulle inte godkänna det som giltig frånvaro. Mailet skulle vara tvunget att komma från min mamma. Enligt honom skulle det "pusha mig" till att gå upp på morgonen. Jo, tjena...

Jag kände mig sviken. Jag trodde inte på mig själv, på min egen förmåga, att jag skulle kunna göra något. Och när det sen visade sig att ingen annan heller trodde på mig. Ja, ni kan ju gissa hur det fick mig att känna...

Att bli dumförklarad, nedvärderad, påhoppad och kritiserad, det var något jag fick leva med, dagligen, om inte från lärare så från folk i min närhet.
Folk som man pratade med, mina vänner, min familj, ingen kunde förstå. "Äsch, ryck upp dig!" "Sluta vara så negativ." "Det är inte så farligt." "Tänk positivt." "Sluta klaga." var fraser jag ofta fick höra. Tack för den liksom... Tror du inte att jag har försökt rycka upp mig?
Du kan ju prova att gå i mina skor. Känna som jag känner, tänka som jag tänker. Då skulle du/ni fan haft bättre förstånd än att säga sådana saker!

Det är inte som att det fick mig att må bättre. Snarare sämre. Enligt alla andra så var det inte så farligt, så varför tyckte jag det? Hade jag fel? Det kanske inte var så illa. Så varför klaga? Folk tyckte ändå bara att det var jobbigt. Med dessa fraser fråntogs jag rätten att klaga, jag fråntogs rätten att erkänna att jag inte mådde bra. Istället vände jag mig ännu mer inåt. Folk orkade inte höra, så varför skulle jag prata?

Försök själv och se hur jävla lätt det är att "tänka positivt" när du inte har någon somhelst ork att göra något, du tycker att det är jobbigt bara det faktum att du måste andas. Du har ingen lust att göra något, och då menar jag inte bara "nej jag har ingen lust att föjla med ut på krogen, jag sitter hellre hemma" utan du har ingen lust att gå, du har inget intresse av att prata, ingen vilja att äta, du har ingen lust att duscha och göra dig snygg och fräsch, för du har helt enkelt ingen lust. Du vill ingenting. Absolut ingenting!

Sen inser du att det är inte det som är det värsta; att du inte har varken någon lust eller ork.
Utan det värsta, det är när du förstår och erkänner för dig själv att du inte heller har någon lust att ens få någon ork.
Du liksom trivs där du är. Du har ingen önskan om att bli bättre. Du vill bara flyta omkring som en död fisk i ett lugnt vatten, för ett strömt vattendrag orkar du inte med. Du gör ingenting speciellt. Du tänker ingenting speciellt. Du sitter mest bara och tittar på luften. Stirrar ut i tomma intet. Ögonen är öppna för du orkar inte stänga dem men du tittar inte på någonting, du registrerar ingenting som händer. Du kan sitta och tomglo på en vit fläck på ett vitt bord i en timme utan att flytta blicken en enda gång.

Låter det som ett roligt liv? Inte särskilt va?
Tänk då att känna så, att vara så, att leva så i tio månaders tid. Utan några längre ljuspunkter än max två dagar i rad då du kanske kände att du åtminstone orkade lyssna på lite musik...
Nu kanske du har fått en liten inblick i hur jag levde, hur jag mådde mellan augusti 2007 och juni 2008.
Inte för att det skulle intressera någon. Men bara utifall att någon skulle orka ta sig tid att läsa och inte bry sig.

Vad är det för fel på dig?! Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel... Är detta fel eller är det såhär livet är. Bara plain wrong?
Jag var inne på Al-anons hemsida. För ett tag sen funderade jag på om jag skulle gå på nåt möte eller så. Blev aldrig något av det, orkade inte ens kolla upp något om det.
Satt och läste igenom lite saker på sidan nu och blev ännu mer säker på att jag inte ska gå på något möte. Usch, hjärntvättning på hög nivå. Är det något så kan jag fan klara av det själv.

Det fanns lite frågor som man kunde svara på. Angående ens beteende, och de påstår att de vet vad det beror på.
Här är ett urval av några frågor som jag svarade ja på:
- Har du svårt att se dina egna förtjänster?
- Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
- Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
- Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
- Isolerar du dig från andra människor?
- Har du problem med intima förhållanden?
- Förväxlar du medömkan med kärlek?
- Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att ha ett tvångsmässigt beteende?
- Misstror du ofta dina egna och andras känslor?

Trevligt att man kan kategoriseras och bli placerad inom ramar. "Känner du si, är du så? Okej, då får du sitta i det facket - där." Tack tack. Trevligt att man får vara en individ istället för en i mängden bland alla andra utsatta. "Du är speciell, men vi har hjälpt hundratals, till och med tusentals med exakt samma problem som du" "Du ska inte känna dig ensam"
Men tänk om jag vill känna mig ensam. Tänk om jag vill känna mig speciell. Nej jag ska jämföras med andra som haft och har samma problem, så att vi alla kan sitta och skryta om hur dåligt vi mår och försöka bräcka varandra så att man börjar må dåligt av att man från början ens tänkte tanken på att klaga.

Jag vill känna att jag är jag. Jag är inte någon annan bara för att vi varit med om samma sak eller har liknande erfarenheter.

Jag kan bli vem jag vill, när jag vill. Bara jag bestämmer mig för det och tror på det. Men saken är den att jag inte alltid vill förändras. Varför skulle jag? Är jag inte okej som jag är? Vill jag låtsas vara någon annan? Varför skulle jag inte duga?

Jag skulle kunna vara glad hela tiden, ständigt skratta och le. Men vill jag det? Ibland inbillar jag mig själv att jag mår bäst när jag mår dåligt. Om man trivs med att inte må bra så slipper man oroa sig för att man ska må dåligt. Om man inte har någon att bry sig om så har man inte heller någon att förlora, right?

Men att gå genom livet utan att vara glad, utan att våga satsa, utan att våga älska... Är det värt det? Jag är inte rädd för det äventyrliga. Jag är rädd för det känslomässiga. Därför stöter jag bort. Jag är inte alltid glad och sprallig (vem faan är det?) därför visar jag en dämpad sida.
Hoppat fallskärm vid sjutton, bungy vid arton. Vad blir det vid nitton?
Modig? Dumdristig? Kalla det vad du vill. I like to live on the edge. Man måste få kicken någonstans ifrån.

Skulle jag vilja byta mitt liv mot någon annans? Skulle du vilja byta ditt liv mot någon annans? Tänk efter riktigt noga! Är du inte egentligen ganska nöjd med ditt liv just som det är? Egentligen.
Det är oftast inte så illa som man kanske ibland föreställer sig. "Om jag bara hade..." "Om jag bara kunde..." "Om jag bara visste..." Do it, fix it. Väg upp alla för- och nackdelar. Är det inte egentligen ganska bra som det är?

Jag kan i vissa fall känna att jag verkligen, verkligen vill byta mitt liv. Ändra det. Inte saker jag själv har gjort. Sådant ångrar jag inte, jag drar lärdom av det. Men att få sitta i någon annans sits. Att ha någon annans problem. Att slippa älta mina egna. De som aldrig någonsin kommer försvinna. Att få leva utan den stämpel som jag har. Att få vara barn igen och leka, på riktigt. Slippa bli vuxen för tidigt och ta hand om folk, och istället bli omhändertagen.

Självklart är gräset alltid grönare på andra sidan. Men ibland undrar man ju. Eftersom världen inte är rättvis måste gräset vara grönare någonstans... Jag undrar bara var. Och om jag någonsin kommer hitta dit...

Usch för skolan. Tycker inte om! Inte ett dugg. Det räcker nu. Det är inte kul längre...
Klarade mig igenom dagen i alla fall.
Sugigare väder får man fan leta efter. Herre gud. Snöblandat regn, hagel och slask. Fy faan säger jag bara. Hål i skorna har jag ju också. När jag satt på tåget på väg hem insåg jag att mina fötter badade, Till och med ovansidorna på mina strumpor var genomblöta. Man kunde vrida ur dem. Helt ärligt!

Tog en fika, eller ptja, käkade en tacotallrik med sysslingen min. Riktigt revligt! :) Satt och pratade problem och skit. Uppdatera oss på läget. Vilket var ett tag sen, så :P Det får bli fler gånger. Helt klart.

Tog mig en tur upp till jobbet efter det och satt och snackade med alla. Lånade sen A2's skor, eller kängor, säkert fyra storlekar för stora :D Haha, såg ut som en jävla clown när jag gick hem. Tur att det var mörkt ;)

Hehe, jag lånade Majas kamera idag. Den är vattentät. Jätterolig att leka med :P Jag ska ta med den till Sydpoolen imorgon, om jag får någon med mig dvs. Känns som att folk kommer titta lite lagom konstigt om jag kurar omkring själv med kamera. Haha.
Brorsan kanske skulle följa med om han inte skulle jobba över, men a, vi får se...

Irland! Den nionde mars, då drar vi. Tjohooo! :D Dup-dubido...
Har ingenting vettigt att skriva. så hejdå!

Idrottsgalan. Det är en av de få galor som jag faktiskt orkar sitta kvar och titta till slutet. Peter Settman (eller Ronny faaan) är helskön. Kan bli lite mycket "oj, kan man verkligen säga så i tv", men han är rolig. Spreciell på sitt eget lilla vis.

Björn Gustavsson som är med precis överallt. Pfft. Helt okej kul. Inte alltid något wow.
Jag gillar variationen de har under den här galan.

Kalmar FFs tränare, Nanne Bergstrand hade en fin historia med i sitt tacktal. Jag vet inte om ni såg eller hörde det. Men jag tänkte i viket fall skriva det här, för budskapet är jävligt vettigt.

En far och hans son kommer hem. Sonen är pigg och vill leka men pappan är trött och vill bara ta det lugnt och läsa tidningen. Pappan hittar en bild på en jordglob i tidningen. Han river sönder bilden i massa små bitar och ger dem till sonen.
"Du kan roa dig med att sätta ihop den här bilden."
Sonen kommer tillbaka bara några minuter senare med bilden ihopsatt och fadern blir förvånad.
"Men hur i all sin dar lyckades du med det där?"
Sonen svarar:
"På baksidan fanns en människa. Och när jag väl fått ordning på människan så blev det ordning på världen också."

Bright kid, huh?
Jag är en riktig sucker för ordspråk, historier och allt möjligt annat som har en mening, en djupare betydelse än bara det som står eller det som sägs. Love it.

Och vilken lycka; jag insåg precis nu att min kalender är full av dem. Korta smarta uttalanden eller liknande på varje uppslag. Det första jag såg:
"Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter."
Fint, passar in på mig tycker jag. Ska fortsätta att läsa igenom några av dessa och sen är det dags att krypa till kojs om jag ska till skolan imorgon...
Så natti natt på er!

Ingen skola. Ingen lust. Ingen ork. Inte bra.
Jag sov några timmar till under morgonen. Sen blev det lite datorsittande och tvtittande. Bort till Sydpoolen för att simma idag igen. Var och simmade med Nanthin och Josse igår också.
Shit vilken skillnad det är beroende på vilken dag och vilken tid man är där. Igår, söndag kväll, aldrig mer. Usch vad mycket folk, snorungar som bara är i vägen och irriterar. Jävligt skönt att vi tre fick terapibassängen för oss själva en stund dock. :)

Idag, måndag, klockan tre. Det är så det alltid borde vara. Vi hade en länga för oss själva. Inget skrik. Ingen trängsel. Vi lekte en stund i äventyrsbadet också. :)
Och bubbelpool efter det, där det bara var vi tre och en kvinna till. Förmodligen första och sista gången som det händer. Det är alltid proppat med folk i bubbelpoolen.

Blev erbjuden ett jobb idag. Kvällarna vecka åtta. Sitta och svara i telefon och guida kunder som kommer få probs med sina boxar. Jag ska fundera över saken. Veckan innan sportlovet. Vore trevligt med lite pengar. Kommer säkert vara mängder med läxor och prov. Men jag har ett tag på mig att bestämma mig. Får som sagt se hur jag gör.

Inte så mycket olika tankar som snurrar runt i huvudet just för tillfället, så det blir inte så mycket mer skrivande nu.
Kanske senare ikväll. Återstår att se. Nu ska jag äta något och titta på idrottsgalan.

Det har inte blivit så mycket skrivande som jag velat de senaste dagarna. Jag  kan inte bara låtsas som om ingenting har hänt. För det har det. Men det hela handlar om saker som jag skulle kunna skriva, om det handlade om mig. Men det gör det inte. Och jag tänker inte offentliggöra någon eller några andras liv än just mitt eget på den här bloggen. Även om familj och bekanta är en del av mig så känns det inte rätt.

Händelsen genomsyrar allt jag vill skriva. Det är det enda jag tänker på. Det är det enda som jag vill skriva om. Men jag kan inte. Det går inte. Jag måste få ut någonting, därför skriver jag det här, såhär. Just som jag sa, jag kan inte låtsas som om ingenting har hänt.

Uppstigning och lite frukost blev det, men det räcker för mig idag. I alla fall för stunden.
Nu går jag och lägger mig igen...

Jag insåg en sak i fredags. Jag och min bror är ganska lika. (Nähä? :O) Jo, men asså, ibland så märker man det på saker som man inte tänkt på tidigare. Han berättade att egentligen allmänt om brudar, något i stil med: "Om du hör av dig för ofta då kommer jag aldrig höra av mig. Jag tycker bara att du blir jobbig då..."

Och jag som trodde att det var nåt fel på mig. Jag är nämligen exakt likadan. Det spelar egentligen ingen roll om det är någon som man tycker om jättemycket eller någon smo man bara stör sig på. Men hör personen i fråga av sig för ofta då blir jag bara irriterad. "Fan sluta tjata" typ.
Jag vet inte varför jag känner så. Eller varför brorsan känner på samma sätt mot tjejer. Det är väl bara att konstatera att det måste vara generna och sen funderar jag inte så mycket mer över det.

Jag känner mig jävligt nyttig måste jag säga. Ätit på tapco två gånger på inte alls lång tid. Igår blev det kinamat till lunch och pizza till middag. Wtf... Bra där. Och simma har jag inte gjort sen i tisdags. Men men, ska och simma idag. Planen var att simma ganska tidigt, men ja... Det gick ju sådär. Så blir lite senare ist. Nanthin skulle höra av sig så får vi se om vi för första gången kan tajma in att simma tillsammans :)

Plugga historia då? Nej. Jag struntar nog fan i det helt och hållet. Måste ju försöka få ihop filmen till engelskan som ska vara klar på fredag :/ Bajs. Det fixar sig nog.

Vad skönt det vore att bara strunta i allt. Eller allt ska jag väl inte säga. Men skolan. Mer preciserat: Läxor. Dummaste och mest korkade jävla påfundet någonsin! Nej, istället för att göra allting i skolan och känna att man är klar för dagen när man går därifrån så ska man ha dessa jävla läxor och hemarbeten framför sig. Ingen rast, ingen ro...

Blubb blubb...

Okej, det här skrivs ju sådär härligt dagen efter, men det gör inget, det går bra. :)
Helt okej dag igår ändå. Vaknade för första gången på jag vet inte hur länge efter att solen faktiskt gått upp. (Nu snackar vi vardagar då). Hade ju bara en lektion som började kl 12. Så jag satt och chillade lite hemma och insåg att det började bli bråttom om jag skulle hinna till den lektonen (som var engelska och som man faktiskt vill gå på). Så hopp in i duschen och gjorde mig i ordning.
Kom i tid till skolan. Gick på engelskan som var helt okej. Sen kändes det ju lite onödigt och tråkigt att bara åka hem. Och vad gör man då? Jo, det ska jag tala om för dig. Man svullar :) Maja och jag åkte in till Jakobsbergs centrum och tog en fika. Satt och snackade om allt från jobbiga morsor till framtidsplaner. Efter fikan och drygt två timmars prat så firade vi att våren och sommaren var påvä och köpte varsin mjuklass ;) Smarrigt!

Åkte hem och gick direkt hem till bror. Åkte till tapco med honom och Jocke och käkade, sen hem en snabbis och duschade och gjorde mig i ordning, och så tillbaka hem till bror. Där var det livat må jag säga. Adde, Jocke, Danne, Tomi, Matte och två av Mattes polare. Och jag. :) Men det var trevligt. Alla kändes lite halvskumma, det var en lite udda kväll.

Lite fight, många blåmärken och bulor. Strössel över hela lägenheten. Tre använda rullar med hushålspapper (de flesta utspridda i rummen av ingen egentlig anledning, och en hel rulle utslängd genom fönstret, tillsammans med två toarullar också). Ja oj ja. Mer hände, och det finns nog en del bild- och filmbevis på kameran :) Hehe.

Vi bestämde oss för utgång när klockan var kanske halv ett. Vi begav oss bort till Stanley's men efter att en av oss nekats inträde gick vi istället bort till Ollan där samma person nekades inträde igen.. Jag följde med honom och käkade lite pommes på Sibylla, sen lyckades vi komma in. Lagon kul där som vanligt, men aja...

Tillbaka hem till bror på efterfest. Eller ja. Jag gick och la mig på soffan och de flesta andra var bara allmänt odrägliga och jobbiga. Vaknade upp dagen efter (idag) i en messed up lägenhet.
Började dammsuga lite och städa upp så nu ser det fint ut igen.

Det var gårdagen i korta drag. Mer om den här dagen kommer kanske senare, eftersom den också har varit aningen händelserik. Men jag får se om det blir någonting om det på bloggen överhuvudtaget... Återstår att se...

What's the problem? Varför kan jag inte bli glad och nöjd för saker?
Mvg i Svenska B; "Jaha.. Okej." Mvg i projektarbetet i Projekt och Företagande; "Mhm, vad bra då..."
Det ser riktigt bra ut på dansen också. Men det får mig inte glad. Inte heller besviken eller nåt, jag är bara likgiltig.
Jag vet inte hur det kommer sig. Kanske för att jag pushade mig till max i grundskolan. Inget annat än mvg var acceptabelt. Och till slut blev jag inte ens nöjd då jag fick mvg. Det var ju det jag skulle ha. Inget annat var värt något.

Jag minns något som Karin sa en gång i högstadiet. "Asså vg, det är ju nästan som att få g, och att få g det är ju praktiskt taget samma sak som att få ig." Härligt resonemang? :) It made sense back then. Nu vet jag inte längre.
Det är ungefär som när Karin sa "Snart är det helg" på en måndag. Förklaringen var någelunda lik den förra: "Ja, men idag är det måndag. Och imrogon är det ju tisdag, och tisdag då är det nästan som onsdag. Torsdagar hinner man knappt märka innan det är fredag, och då är det ju helg liksom." :) Me like that one too.

Kom precis hem från en tur med Nancy. Anni hängde med. Vi plockade upp Cilla och åkte en sväng, hämtade lite grejor hos Polispappa, sen handla, sen lämna Cilla, så hem till Jennifer, hämta en film, stod och babblade en stund om vattnets betydlese för sjöfarten sen skjutade jag hem Anni och åkte hem.
Visar sig att morsans stereo (som jag lånade när vi skulle hem till Cilla på fest förra helgen) har gått sönder. Tydligen har antennen pajat. Kul. Och villkoret för att jag skulle få låna den var att om den gick sönder skulle jag köpa en ny. Härligt. 3-400 spänn helt åt helvete. Verkligen jätteroligt.

Känner att jag är på så otroligt bra humör just nu. Sitter och ler och kan fan inte ens sluta. Nästan så att jag sitter och garvar högt för mig själv. Så bra humör är jag på. Förstår ni då ungefär hur jag menar. När man känner att allting blir precis som man vill. Allting flyter på, man är glad, pigg och har inte ett enda jävla litet fittigt bekymmer i världen. Ungefär så. Ungefär...

Troligt.

En sugig början på en dag brukar oftast sluta lika sugigt om inte ännu värre. Jag glömde att ta hem Majas kamera som jag skulle låna. Så nu MÅSTE jag till skolan imorgon. För EN fucking lektion. Fatta hur det känns. Gå upp och göra sig i ordning. Åka till skolan (en och en halv timme), vara i skolan (en timme), åka hem från skolan (en och en halv timme). Kul, fyfan va roligt asså, det är helt otroligt. Helt underbart. Jag bara längtar.

Och ironin flödar.

Som Anni skulle ha sagt: "Sug av mig!"
Ordförråd i det här inlägget; javisst!

Jag börjar bli stressad. Magen krånglar. Jag är irriterad. Datorn har gått sönder. Jag är ledsen. Jag behöver gråta. Jag kan inte gråta. Jag bråkar med morsan. Jag har inte lust att göra något. Jag vill inte. Jag orkar inte. Allt kan ta sig. Gå och hänga sig. Mycket ego just nu...

Kom att tänka på ett samtal som jag och Anni hade för ett tag sen (ett bra tag sen). Jag ringer:
Jag: "Heil, vad gör du?"
Anni: "Inget, ska vi dö?"
Jag: "Sure. Träffas vid bron om 20?"
Anni: "Nej, palla hoppa. Jag tar med en krok."
Jag: "Okej, jag tar rep."
Anni: "Bra, då hänger vi oss vid konsum om en kvart."
Jag: "Yes box, I'll see ya."
Anni: "Yes. Bye, Stalin."

Jag orkar inte med allt jävla krångel. Nu skiter jag i allt. Går i ide och får se när jag vaknar. Om jag vaknar...

Varför gör jag såhär? Varför? Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag mår bra. Jag är glad, positiv, det mesta är ljust och jag känner inte att jag har några större bekymmer. Allting flyter på liksom. Men då, när det känns som att saker är som de ska, då... Då kommer tankarna smygande...

Det är så typiskt på nått sätt. Det verkar inte som att jag kan tillåta mig själv att må bra. Så fort det blir för nice så måste jag börja fundera över det som tynger mig mest...

Det suger, för jag sluter bara mig själv.
Jag kan inte ens få ut några ord om det. Jag bara sitter. Stirrar ut i tomma intet och tänker ingenting. Absolut ingenting. Det är helt tomt. Total tystnad. Tårar gror i ögonen men det är tårar som aldrig kommer falla. Innan de blir för stora så att de inte får plats i ögonvrån och rinner ner för kinderna så vänder jag mig inåt. Likaså gör tårarna. De kryper tillbaka. De transporteras till den plats där all smärta samlats. Till bägaren som blir större varje gång den fylls. Bägaren som aldrig kan rinna över. Bägaren som aldrig kan bli tom. Bägaren som alltid är på gränsen.
Den sitter i bröstet, i magen, ibland i halsen och from time to time också i huvudet.

Det kryper under huden. Huvudet värker. Det är svårt att hålla ögonen ordentligt öppna, men de är omöjliga att stänga. Huvudet är för tungt för att lyftas. Jag känner mig groggy. Vill helst bara hålla om någon för att sedan kunna stöta bort. Såsom jag blivit bortstött. Övergiven och sviken. Åsidosatt. Bortglömd. Uttömd men rågad. Always on the edge.
Överkörd och lämnad. Lämnad ensam. Lämnad att förblöda inombords. Lämnad...

Men varför klaga? Jag har det ju bra. Det är såhär jag är. Acceptera läget.
Jag är bara tjejen vars hjärna inte kunde sluta plåga henne...

Det är lite intressant faktiskt, det här med årsskifte. Jag menar, det är intressant i den mening hur saker och ting förändras (eller hur folk kanske vill förändras) och hur andra sedan uppfattar detta. Jag menar, det är aldrig så många som tränar som under de första veckorna i januari. Och man märker nästan på de som sitter i kassan ellen entrén hur de tänker. "Jahapp, alltid roligt med lite nytt folk. Undra vem man ska satsa pengar på att den stannar kvar åtminstone till och med mars." För ärligt talat. Det måste de ju nästan göra, tror ni inte? Att personalen slår vad om vilka som kommer fortsätta träna och vilka som kommer droppa av först? Det tror jag iaf. Skulle jag lätt göra om jag jobbade på ett gym eller liknande, haha.

Jag var faktiskt och simmade idag också *stolt* (får se hur länge det håller i sig för min del). Hur som, när jag satt i bubbelpoolen och chillade efter mitt pass så satt jag och iaktog folket uppe på Nautilus som tränade. Och jag blev särskilt beundrad av en kvinna (eller tant, jag hade svårt att sätta ålder på henne). Iaf, hon låg väl i (ja vad ska man dra till med) 130-150 kilos klassen, men hon satt och kämpade på i en av träningsmaskinerna. På vardera sida om henne (i de andra maskinerna) sitter två ca tjugoåriga killar, vältränade som Björn Gustavsson ungefär. (Omg, jag hade ingen aning om att han hade såna jävla muskler, såg ju ut som Herkules typ :O) (och för er som inte tittade på Grammisgalan igår så finns klippet säkert på youtube). I alla fall, (jag tappar tråden lite, som vanligt Maja, eller hur? ;)) den här kvinnan; Förstå vilket mod! Att faktiskt våga ens gå till gymmet och veta att man troligtvis kommer vara större än alla andra. Man kommer ha folk som tittar på en, tittar snett på en. Man vet att folk tänker saker om en. Jag beundrar henne verkligen! Jobba på! Och jag hoppas att få se dig flera gånger. :)

Påväg från Sydpoolen gick jag förbi stationen (eftersom det är samma väg som hemåt) och bestämde mig för att för en gångs skull ta bussen. (Jag har gått i plugget i Jakan i snart tre år, och under dessa tre år har jag banne mig inte tagit bussen fler än fyra gånger, och det har varit under pågående snöstorm eller ösregn *stolt igen*). I vilket fall, jag tog bussen och ringde till mor och frågade om det var något som skulle handlas eftersom jag tänkte hoppa av vid affären. Hon tackade för att jag tog lite initiativ och ansvar *stolt ännu en gång*. Vi kom fram till att vi skulle äta något som redan fanns hemma i frysen. Det enda som behövdes köpas var lite grönsaker, och jag tänkte köpa lite mer frukt att göra fruktsallad på.

Jag insåg en sak då när jag väl stod i kassan, hade lagt upp mina varor på bandet och såg att kassörskan log på ett speciellt sätt. Tänk hur många det är som faktiskt (såhär i början av året (för att anknyta till början)) som har matkassar som ser ut på det här viset: Isbergssallad, tomater och gurka, smörgåsgurka, banan, kiwi, päron och apelsiner.
Just gymmen och i mataffärerna måste vara de två ställen där personalen märker mest skillnad på att det är ett nytt år.
Folk försöker leva nyttigare och mer hälsosamt. Men eftersom det ofta har blivit som ett tvång så håller det inte så länge för de flesta.

Jag var hos kuratorn idag och vi pratade lite om just det här med nyårslöften. Och hon sa det att: "Ja, men varför lägger man upp nyårslöften på det sättet som man faktiskt gör? Det bästa nyårslöftet är egentligen "Jag ska ta hand om mig själv"."
Det låter skitbra tycker jag. Och vi sa det också, att ett nyårslöfte, det kan lika gärna vara att man lovar att unna sig själv saker. Exempelvis "En gång i veckan ska jag unna mig att ta ett skumbad" till exempel. Det låter väl som ett nice nyårslöfte?

Det skulle egentligen kunna räcka med att man ändrade om orden i löftet, men att betydelsen egentligen är densamma.
Ta som exempel "Jag ska äta nyttigare". Det har på nåt sätt en negativ klang, iaf i mina öron. Säg istället "Varje vecka ska jag unna mig att äta någonting onyttigt" Låter inte det bättre tycker ni? Man belönar istället för att straffa. Helnice enligt min mening.

Än så länge tycker jag att det är kul att simma, ändå så belönar jag mig själv efter att jag gjort det. Som både igår och idag unnar jag mig fruktsallad för det är vad jag är sugen på och vill ha. Någon annan gång kanske jag unnar mig en chokladbit eller två (snyggt där, började skriva "choklad" med "sjo.." :P Fint det hade blivit. Haha!)
Men det viktigaste är nog att man faktiskt unnar sig något. Annars blir det lätt att man tröttnar. Det blir för mycket tvång över det hela.

Jag kom precis att tänka på någonting som (jag tror) Cilla berättade för mig (kan mycket väl ha varit någon annan också) Iaf, denne någon som berättade det kände någon som började lyssna på talböcker. Men hon fick bara lyssna samtidigt som hon var ute och gick. Helt genialiskt! (om man lyckas hålla det). Så hon tog en promenad och lyssnade på talboken. Oftast valde hon spännande böcker såsom deckare. Och när hon då var ute och gick och började närma sig hemmet insåg hon att det var för spännande för att hon skulle kunna sluta lyssna, så hon tog en liten runda till, bara för att få lyssna på ett kapitel till. Så skön :P Fett smart tycker jag.

Vet ni vad? Jag tror närmare bestämt att det är dags att jag avslutar det här inlägget nu.
Baaiijj :)

Åh herre gyyhd, jag är helt slut!
Var ändå en helt okej dag i skolan. Berättade ju och första lektionen i förra inlägget. Och det är ju alltid roligt att få beröm.
Smarrig lunch, kebabgryta :D Nammi! Historia var ju usch, som vanligt då kan man väl säga. Och vi ska tydligen vara klara med det här arbetet (som jag inte ens har börjat på och inte har det blekaste aning om vad det egentligen går ut på) tills på måndag nästa vecka. Kul, trevligt...

En fin liten rast blev det sen då jag och Maja satt och spelade kort med några klasskamrater, höhöhö! ;)
Svenska efter det. Och det är fan alltid kul! Jag verkligen älskar Maria och kommer sakna henne så otroligt mycket nu när jag inte kommer ha nån mer svenska efter nästa vecka :(. Byyhyb...

Det bar iväg till tåget när skolan slutat. En timme och en kvart senare var jag framme i Södertälje Centrum och begav mig direkt till Sydpoolen. Jag skulle vara duktig och simma så att jag fick köpa och äta färsk ananas sen (som är bland det godaste som finns!) Och ja, simning blev det. I sisådär en timme, lite bubblebad (^^) efter det och sen hopp in i duschen och promenix hem. Känner mig riktigt stolt! Haha.

Ringde till mor (som jag inte orkar bry mig om ifall hon inte pratar med mig eller inte, jag tänker prata med henne i vilket fall som helst) (och det verkar fungera ganska bra dessutom, för nu svarar hon i alla fall på tilltal). Hur som, hon skulle och handla så då slapp jag gå till affären också. Hon kunde köpa ananas (och kiwi, och apelsin, och päron, och banan, och av det blev det slutligen fruktsallad!) Smarrigt!

När jag kom hem från badet gick jag och la mig på sängen en stund. Kände att jag var tvungen att vila en sisådär fem tio minuter. Power nap. Som jag (välkänt för vissa) är så otroligt duktig på. *inte dårå*. Sov väl två timmar tror jag, haha. Så kan det gå... Det var nog ganska välbehövligt med tanke på hur lite jag sov inatt.

Så störande det är egentligen med blogg. Just att folk läser den. (Inte det att jag vill att ni få som läser ska sluta, det är inte så jag menar). Men när man snackar med folket (tex i skolan) såhär när man kommer tillbaka på måndagen. Frågar runt vad alla har haft för sig i helgen och så. Sen när det är min tur att berätta så får man till svar "Mjo, jag vet. Jag läste det på din blogg..." Wtf liksom! Bara för att du har läst det och redan vet så behöver inte det betyda att jag inte vill berätta för dig personligen. Haha :P Jaja, det är väl bara att vänja sig om det nu blir så att man fortsätter blogga (och förutsatt att folk fortsätter läsa såklart ;))

Tänkte på en sak idag på badet (har tänkt på det förut också, men vissa gånger blir det så uppenbart). Jag skulle vilja kunna syrianska, (om det nu är det?), iaf, skulle vilja kunna något eller några av Södertäljes alla blattespråk.
Det var nämligen såhär. När jag gick och satte mig i bubbelpoolen satt det några invandrare där redan. De glodde ju lagom, och jag mest gick förbi och log ett såntdär "snälla, om du ska titta så behöver du inte göra det så himla uppenbart, du skämmer bara ut dig ännu mer" (om ni förstår vilket leende jag menar) sen skakade jag lite på huvudet som att "jaja, whatever". En av invandrarna såg ju detta och började garva och sen sa han något (på sitt språk) till sin kompis som glodde mest.
De satt sedan och pratade en stund, kollade på mig, och det var uppenbart att de pratade om just mig. Det är vid såna tillfällen som man vill kunna deras språk. I hemlighet liksom. Sitta och tjuvlyssna och förstå varenda ord dom säger (eller åtminstone få ett sammanhang). Det är såna gånger som det är så himla kul att komma med någon pik lite senare som avslöjar att man faktiskt förstod dem.
(Som på nyårsafton på tåget när tanten och farbröderna satt och pratade finska om oss och Anni sa "Gott nytt år" på just finska, precis när de skulle gå av. Pinsamt värre.)

Ja, det var dagens äventyr. Mer spännande än såhär blir det inte. :)
Nu tror jag minsann att jag ska äta lite fruktsallad. Puss hej!

Jag är så himla trött! Sov bara fyra timmar inatt. Tänkte ju att jag skulle se en film igår innan jag somnade, men insåg att klockan var tolv och att det nog vore bättre om jag försökte sova på en gång ist. På något vis lyckades jag vakna strax efter fyra och insåg att väckarklockan skulle ringa en halvtimme senare... :/ Suck.
Blev en lugn morgon iaf. Behövde inte ens springa till tåget, haha.

Dans som första lektionen på morgonen. Lite jobbigt, men samtidigt riktigt skönt att få igång kroppen. Känner dock att jag har tappat det här med känslan för höger och vänster (om jag någonsin haft den). Men det gick hur som helst helt åt helvete med det kan jag säga.

Fick lov att stanna kvar efter lektionen och ha lite betygssnack. Och jag är tydligen "mycket tillfredsställande". Haha, låter nice va?
Och detta mest tack vare mitt engagemang under lektionerna. Jag är positiv, koncentrerad och lyckas inspirera de andra as well. Haha, det roliga är ju att allt hon sa kan misstolkas ;) Och ni som känner mig vet att jag definitivt misstolkade allting.

Ingen musik nu på förmiddagen eftersom lokalerna vi ska vara i inte är fullständigt färdigrenoverade. Eller det är dom, men instrumenten har inte flyttats dit än. Med andra ord: ingen lektion för min del, utan ist håltimme mellan halv nio och halv ett. Alltid lika spännande när man inte har någon att umgås med. Jaja, whatever, jag klarar mig bra på egen hand.

Jag har suttit och spanat efter lite jobb på arbetsförmedlingens hemsida idag igen. Skickade iväg ett mail iaf. Alltid nåt liksom. :) Sen spanade jag på vad det skulle kosta att ta MC-kort. Billigt billigt. Verkligen...

Kom på att jag ska höra av mig till Anni och Jennifer angående bartenderkursen, sen borde det pluggas lite kemi med tanke på att vi har prov nästa vecka.
Så ciao sålänge! Jag återkommer.

Fan vad jag vill få rullning på saker och ting! Var hos gudmor och gudfar och lite annat folk var där, mycket trevligt. Vi pratade en del om framtiden och vad man vill göra och så vidare.
Jag har ju små aningar. Det finns så otroligt mycket som jag vill göra, men jag kommer varken ha tid eller pengar till att göra allt, vilket betyder att jag får lov att prioritera och prioritera bort.

Just nu går tankarna: Jag skulle vilja gå bartenderkursen på Mallorca i tre veckor (isf dags att anmäla sig snart och vara säker på att jag vill göra det eftersom jag bara har 14 dagar på mig att ändra mig och få tillbaka förskottsbetalning), jag vill bara åka utomlands (så det kan ju kombineras med bartenderkursen), jag vill ta motorcykelkörkort (måste skaffa mig lite pengar så att jag har lite kapital till det) (iofs samma sak med Mallorca-grejen, har en del undansparat som räcker till det, men då är det slut på småfestandet här hemma och börja spara pengar ist, eller skaffa ett jobb, alternativt både ock). Kanske bara vill hitta ett jobb här i landet och tjäna ihop lite egna pengar. Eller åka iväg och jobba lite utomlands vore också kuligt. (Samma sak där, så sitter bartenderkursen bra till pass...)

Jag ska fan prata med Anni och Jennifer (vet att de är inne lite på samma spår, men tror att de ville ta nån kurs här i sthlm ist). Jag får se vad de säger. Men känner mig fan jävligt på att vilja anmäla mig. Vore så nice. Men samtidigt så vet jag ju hurdan jag är; först vill jag en sak och tänker bara på det och fokuserar inte på något annat, sen helt plötsligt så släpper jag det bara och fokuserar på någonting annat. Ändrar mig och känner inte alls för att göra det. Risken med att anmäla mig till bartenderkursen är att jag ångrar mig och då har slängt bort några tusenlappar, för vad? Jo, ingenting!

Om jag bara kunde få en jobb! Det vore så bra. Inte för att det skulle vara lösningen på alla mina problem, för man hittar alltid nya problem. Men det skulle göra att jag i alla fall kände att jag kommit en bit på väg. Saker börjar rulla på. Det är inte så att allting måste klaffa och bli perfekt, för det blir det ändå aldrig. Men just jobb är en sån sak som sätter stopp för så mycket annat om man inte har det.

Ja ja.. Tåls att fundera över det där...
Jag snackade med Hasse på msn igår (tror jag att det var), och hastigt och lustigt bestämde vi oss för att inte dricka på två veckor. Ganska skönt. Hade ju en period på två månader i höstas då jag inte drack en droppe. Och fan va bra jag mådde efter det. Både fysiskt och psykiskt. Tror att jag gick ner säkert fem kilo. (Matvanorna blev väl lite uppfuckade under en tid också, så det var nog inte bara odrickandets förtjänst, men ändå). Jag kände mig himla fräsch på nåt sätt. Vill ha tillbaka den känslan. Känner mig ganska sliten (fast inte riktigt ordentligt sliten, mer sliten på ett lagom skönt sätt) såhär efter lovet. Men just den där fräsch-hets-känslan var helt wonderful. :)

Ett nytt år innebär fan förändringar. Eller lust till förändring i alla fall. Man känner att man har lust att starta om på ny kula. Jag känner så i vilket fall, och inte på samma sätt som efter andra nyår, det är inte samma känsla. Ofta är det en önskan om att bli smal, vältränad, nyttigare eller whatever. Men nu längtar jag verkligen efter att ändra min livsstil och planera för en bättre framtid, inte bara en snyggare kropp. Oftast kommer det som en bonus om man känner att man mår bra och trivs med livet.

Någonting som jag tänkt mycket på och lärt mig (kan man väl säga) under senaste tiden är att ens inställning betyder så otroligt mycket. Om jag tror att jag kan klara något, om jag vill klara nåt, om jag verkligen känner för något så kan jag göra så att det blir verklighet. Och även om det inte alltid blir som man tänkt sig så hade man ändå en bra inställning innan och mår bra eftersom man tänker positivt.
Om man tänker såhär: Strävar jag hela livet efter att (ptja vad ska man dra till med) bli lycklig kanske. Men hela tiden tänker jag att "bara jag har det, eller det då kommer jag vara lycklig / må bra eller whatever". (Passande låt som slumpades fram: When You Believe - Mariah Carey.) Men om man ständigt strävar efter någonting bättre och inte njuter av och uppskattar det som man faktiskt har. Hur ska man då kunna bli lycklig? I alla fall jag har ingen lust att dö lycklig, jag vill leva lycklig. Det är ju under livet som man har chans att njuta (så vitt jag vet). När man dör känns det inte som att det spelar så himla stor roll. Livet är ju ändå slut liksom. You get the point?

Hm, nu tog det lite skrivstopp... Dumt att pressa fram någonting. Jag har väl fyllt upp kvoten för dagen. Hehe, det där med korta inlägg höll ju inte så särskilt länge. Inte min stil riktigt. Ni får dras med långa, tankfyllda och tankspridda inlägg.
Jag tänker plocka in datorn i mitt rum och glo på en film innan jag sover.
Bye bye på er! Hare gött vettja :)

Hahaha, fick precis skummaste impulsen på länge.
"Fan jag vill höra Uncle Krackers låt Follow Me."
Wtf liksom.. :/ Haha, aja, sitter och lyssnar på den nu och ska hoppa in i duschen när låten är slut.
Ska nämligen iväg på lite middag hos min gudmor och gudfar.
:O Åsas första korta inlägg!
Gratulerar!

Jag var och simmade idag (eller ptja, igår blir det ju rent tekniskt sett). Det var nice. Helt okej men inge wow. Inte idag iaf. Nanthin följde inte med, så jag simmade själv. Ganska skönt ändå. Inte extremt mycket folk tyckte jag inte. Brukar inte hänga på Sydpoolen så ofta nu för tiden så jag har inte direkt någonting att jämföra med.
Men men, en timmes motionssimning blev det, några minuter i bubbelpoolen och så en stund i bastun efter det. Riktigt skönt. Det känns ju kanske inte som den mest effektiva träningen, men det var ändå ganska jobbigt när man väl låg där och sprattlade i vattnet. Jag saknade min musik :/

Under eftermiddagen/kvällen umgicks jag med bror. Vi gick (eller nej, vi åkte) till Tapco och käkade. Sen blev det en tur hem till sysslingen och hans tjej som just flyttat in i en lägenhet. Riktigt nice var det.
Det bar ut till Maxi efter det. Skaffade lite godis till kvällen och bror köpte lite frukost och mat. Stackaren har ju varit sjuk och inte orkat handla på flera dagar...
Hem till honom efter det, lite chill sen började vi titta på Wall-E (som jag nämnde i förra inägget). Och bror, som sagt, somnade, som vanligt :P

Jag rök ihop med morsan idag igen. Suck... Hon dampade ur totalt, helt obefogat, efter att jag ställt en helt vanlig fråga. Det går inte att förklara situationen på nåt bra sätt, blir bara en massa ordblaj och ingen kommer ändå att förstå. Det blev ett jävla liv i vilket fall. Och jag kände att jag inte orkade med hennes dampartade utbrott som hon får helt utan någon egentlig anledning så jag smällde igen dörren efter henne och när vi möttes i hallen fem minuter senare började hon skika på mig och jag (flyförbannad som jag var) skrek tillbaka...

De här bråken påminner så skrämmande mycket om hur min mor och bror brukade skrika åt varann, ibland dagligen, ibland veckovis, månaderna innan min bror flyttade hemifrån. Och varje gång de skrek så slutade det alltid med att bror sa något i stil med "aja, jag ska ändå flytta snart".

Och fyfan vad jag vill flytta. Jag vill ha mitt eget krypin där jag kan mysa och bara få ta hand om allting själv. Men... (alltid dessa jävla män... ehm, "men" menade jag ju såklart), man måste ju ha pengar för att kunna flytta. Och hur får man pengar? Jo, man jobbar. Och jag har inget jobb. Så den här fighten med morsan gjorde att jag fick en liten kickstart och jag har mailat iväg sex stycken intresseanmälningar på olika jobb. Inte säkert att man får något, men man kan ju alltid hoppas. Stay positive! :)

Jag känner att jag behöver fundera över framtiden. Vad jag vill göra, vad jag kan göra, vad jag kanske borde göra och vad jag helt klart måste göra. Jag vill inte. Jag orkar inte ta itu med det, inte just här och just nu.
Men som brorsan sa idag: "Det wsmartaste vore egentligen att plugga, eftersom det ändå inte finns några jobb just nu; i dessa dagar..." Och han har ju delvis rätt. Men jag har ju verkligen ingen aning om vad jag vill plugga till eller vill jobba med i framtiden så det känns helt meningslöst (nästan) att söka till nåt och plugga utan motivation eller något egentligt mål.
Jag vill försöka tjäna pengar. Komma ut lite i världen och se mig om. Utforska. (Har ni hört det här förut?) Men det stämmer! Det är verkligen det jag vill göra. Inte sitta hemma och mögla och sen inse att "faan vad hände med livet?"

Fuck, fuck, fuck!
Citerar Två Blåbär: Jag vill inte, vill inte, vill inte!
Usch! :( Nu ska jag sova. Hejdå!

Sitter och tittar på en film på fyran (nyhetspaus nu), World Trade Center. Jag har sett filmen förut, dock aldrig från början. Missade en bit av starten nu också eftersom jag och bror (han somnade efter halva) glodde på Wall-E.
Jag är väldigt fascinerad av just det här med World Trade Center (på samma sätt som av Andra Världskriget). Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag inte kan få nog med information om just dessa två händelser.

Minns du vad du gjorde den elfte septemer 2001? Det gör jag. Någelunda iaf. Jag gick till morsans jobb för jag skulle till optikern (möjligtvis tandläkaren). De hade tvn på på jobbet och det visades en nyhetssändning på CNN. Jag förstod inte vad de pratade om, så jag frågade mor. Hon sa att någonting hade hänt, men hon var inte säker på vad.

På kvällen kommer jag ihåg att jag, bror och mor satt inne i brorsans rum och tittade på tv. På praktiskt taget varenda kanal och med väldigt korta mellanrum informerades det om "extrainsatta nyhetssändningar". Vi såg några av dem på olika kanaler och jag minns att jag kände mig illa till mods och misstänkte att jag skulle få mardrömmar under natten.

Klockan sex visade de Bolibompa på ettan. Och mamma sa att hon tyckte att det var bra; att de visade Bolibompa och inte hade en nyhetssändning just då. "De tänker på de barn som sätter sig och tror att de ska få se barnprogram. Tänk då om det istället skulle visas bombattacker, brinnande hus och chockade, uppskakade och blodiga människor. Det är många barn som inte förstår vad som hänt och kan börja må dåligt."

Det är det jag minns från den elfte september. Hemsk dag. Det är så svårt att ta till sig på nåt sätt. Så mycket hemskheter. Så många människor som miste livet inom så kort tid.
Det får en (mig) att börja fundera. Livet är inte så självklart som man tror. Tänker också på ett citat från Wall-E (vilket för övrigt är en helt underbar, gullig och söt, men också otroligt genomtänkt film med många djupare underförstådda tankar.)
Hur som, kaptenen har insett att de kan återvända till jorden men Autopiloten säger att det inte är säkert, människans överlevnad kommer inte kunna garanteras. Kaptenen utbrister då (vilket enligt mig är en helt genial replik): "I don't want to survive, I want to Live!"

Det får avsluta detta inlägg och jag ska fortsätta titta på filmen.

Vad är problemet egentligen? Jag är supertrött, men praktiskt taget vägrar gå och lägga mig. Min kropp säger "Gå och lägg dig ffs!" men min hjärna säger "Nej, det är fredag, du ska vara uppe länge. Inte gå och lägga dig bara för att du är trött och inte har något att göra." Och vem tror ni jag lyssnar på? Jo, hjärnan såklart, jag sitter ju här eller hur...

Kanske dags att börja lyssna på kroppen istället. Bara en tanke.

Helgen då, planer? Ptja, imorgon ska jag och simma iaf. Troligtvis med Nanthin. Jag tog en kort tripp på stan idag när jag kom från skolan. Köpte två stycken linnen (som är assköna att sova i) MQ ftw, wiiie! Och halva priset dessutom :)
Sen, det som jag egentligen letade efter, en bikini. Det blev en överdel iaf. Känns som att den sitter okej och den kommer nog gå att simma i. Får lov att ta ett par gamla bikinitrosor eftersom det inte direkt är högsäsong för badmode.
Det kommer nog funka fint tillsvidare.

Det är otroligt skönt att ha tillbaka kontokortet. Jag har känt mig så himla lost utan det. Äntligen kan man leva normalt igen.

Nanthin och Josse mfl tänkte dra till Viper Room imorgon kväll. Viper känns ju sådär asså. Får se om jag hakar eller inte. Beror på humör och hår.
Och som vanligt så vore det ju bra om man lyckades plugga lite. Hinna ikapp med saker och ting. Men kommer det bli så? Troligtvis inte.

På engelskan idag snackade Stefan lite om resan till Dublin som är planerat att ske någon gång under mars månad. Jag längtar så obeskrivligt mycket! Hoppas också på att det blir vecka tolv så vi är där under St Patricks Day. Det vore som pricken över i ;) Håller tummarna!

Fast nej, som sagt: Dags att börja lyssna på kroppen och ta och krypa till kojs. Natti natti folket!

Jag förstår inte riktigt vitsen med dem. Okej, visst, somliga är ganska gulliga. Men dessa som i slutet har en liten tvist att "om du inte skickar detta till 10 personer inom 10 minuter så kommer din familj att dö!"
Åkej, så det säger du..? Jag tycker bara att det är skrattretande.

Finns ju också de som slutar med "skicka detta till 10 personer så kommer någonting bra hända dig inom 10 minuter!"
Jaså, vadå? Att jag får ett till sånthär sms där det står att jag är en gullig kompis. (Precis som alla andra 10 som du skickat det till). Shit va speciell man känner sig.

Samma sak med massutskick. Okej om det är något man ska informera om eller så, då är det bra att alla får samma info. Men dessa där man får det att låta som att man är så speciell. Det tycker jag är lite fräckt. (Jag gör det själv ibland, men blir ändå lite irriterad och oinspirerad att svara då man märker att det är det).
Jag tänker varje gång att jag ska svara något i stil med "alltid lika spännande att svara på massutskick, men aja, jag gör väl det ändå..."
Känner mig så himla bitter ibland bara. Man får väl ta det för vad det är antar jag.
(Bara en tanke nu efter att jag precis fått (minst) två kedjesms.)
Ska fortsätta chilla nu :) Ciao!

Det blir nog en lugn kväll för mig idag. Inte alls mått bra under dagen. Kände redan när jag vaknade att jag hade lite ont i magen. Blev bara värre under tågresan, och även fast jag tog en rask promenad från tåget till skolan (ist för att ta bussen) så gick det inte över. Det blev bara värre, och värre. På kemin (som var första lektionen) högg det till i magen. Så jävla ont det gjorde! Jag har aldrig haft så ont i magen någonsin. Och vi snackar inte mensvärk eller nåt sånt. Utan ren jävla magknip i hela magen. Jag höll på att börja grina för att det gjorde så ont. :S

Gick till NT's skolsyster (som självklart inte var där), så fick vandra över till SAM-sidan och fråga efter syster där. Inte för att jag vet egentligen vad hon skulle kunna hjälpa till med, men men. Jag fick gå och lägga mig på sängen som de har i ett litet vilorum. Så hämtade hon en värmekudde som hon la över magen på mig. Två timmar låg jag där tror jag. Så jävla skönt (förutom magknipen då, men det började gå över så smått efter att jag fått sträcka ut mig på sängen). Jag slumrade till ett antal gånger och tror till och med att jag somnade, för jag drömde skummaste drömmarna :/ Usch och fy. Jag vill verkligen inte ha tillbaka mina mardrömmar. Hoppas innerligt på att det bara var en såndär konstig "sova på dagen"-dröm.
Ni vet såna som (iaf jag får (gärna på helgerna)) då man vaknar och bestämmer sig för att sova lite längre. Eller om man (som jag gjorde idag) går och lägger sig på dagen och sover en stund. Jag brukar alltid drömma helt sjuka drömmar då. Väldigt verklighetstrogna, och eftersom man vaknar och somnar - vaknar och somnar, samtidigt som man drömmer så känns det verkligen som att det man drömt faktiskt har hänt.

Jag hade en period för, ja, (nu ska vi se..) fyra/fem/sex år sen, minns inte exakt. Men hur som helst så drömde jag helt (verkligen HELT) sinnessjuka drömmar. De flesta innehöll något om tortyr, död och ångest. Riktigt jävla läskiga drömmar. Tänk er lite Saw känsla över det hela. Fast det känns som verklighet. Det är du som blir torterad, eller dina nära och kära, och du kan inte göra något åt det, bara att tacka och ta emot liksom.
 
Minns en dröm som (i mycket korta drag) efter mycket om och men slutade med att jag hamnade på något skabbigt laboratorium. Allt var grönt (mögligt), snuskigt, gammalt, smutsigt och äckligt. Det fanns lik som var konserverade och tortyrredskap av olika slag överallt. Man kände en otrolig ångest, dödsångest. Eller ja typ. Man kände att man bara ville dö. Och man trodde att genom att använda dessa redskap så kunde man göra slut på lidandet.
Jag gick runt och använde dessa redskap på mig själv. Tänk er det. (Visst det är en dröm, men det känns verkligt). Ni vill så gärna dö att ni torterar er själva. Helt insane! :S
När jag efter att ha torterat mig själv med ett dussintal tortyrredskap lägger mig i ett badkar fyllt med syra och känner hur huden börjar fräta bort tänker jag "yes! Finally, nu måste jag ju ändå dö. Phew..." Då hör jag en röst som ekar i laboratoriet. Han säger ordagrant (jag minns det fortfarande) med en väldigt lugn, men samtidigt skräckinjagande röst: "Du kan inte dö här inne. Det spelar ingen roll vad du gör, du kommer bara att tortera dig själv."

Kul liksom. Nej jag är inte alls skadad... (Döm mig inte utifrån mina konstiga drömmar, hehe, det var länge sedan).
Det jobbigaste under den tiden var att eftersom jag drömde så hemska drömmar blev jag till slut rädd för att sova. Jag vågade inte gå och lägga mig, för jag visste att då skulle drömmarna komma. Detta resulterade i att jag sov alldeles för lite och blev extremt trött under dagtid. Jag kunde somna på lektionerna i skolan. Och så fort jag slöt ögonen så började drömmarna. Verklighetstrogna och fyllda med ångesten som växte i bröstet.
Jag sov bara korta stunder, oftast inte alls på natten. Det slutade med att jag började blanda ihop vad som var verklighet och vad som var dröm. Det var helt sjukt. Jag kunde vara hundra procent säker på att jag hade stått och pratat med en kompis om någonting. Tänkte sen någon dag senare att jag skulle återuppta den diskussionen. Pratade med min vän, men insåg snabbt vilka konstiga blickar jag fick då hon inte hade något som helst minne av den pratstunden (dvs. jag hade drömt det).

Skumt, läskigt och sjukt. Minns inte hur jag lyckades bli av med drömmarna. Men nu lider jag inte av sånt i alla fall, vilket är jävligt skönt :)

Jaja, så var det iaf. Vet egentligen inte varför jag skrev så mycket om det här :/ Kände väl att jag behövde bearbeta det lite. Hope I didn't bore you too much. Ska fixa något att äta nu sen glo lite tv troligtvis.
Ha en trevlig kväll! :)

Oh my... Jag är verkligen helt slut. Eller ja, (jo nu också) men jag syfta på igår. Satt praktiskt taget och sov i skolan. Sov på tåget både på vägen upp och hem. Skulle behövt gå och handla mat. (Och jag tänkte verkligen göra det) Bra tajmat att brorsan ringde precis och undrade om jag hade lust att äta med honom. Jag stod iofs redan och lagade mat till mig och mor, men det passade så ypperligt att be honom åka förbi affären och sen komma hit och äta och umgås lite.

Vilket roligt umgänge jag var då... Satt och pratade en liten stund gjorde vi. Glodde på någon filmtrailer till och med (ska nog se filmen), men sen blev jag helt slut. "Måste vila lite" kände jag. Mjo, eller hur, vila/power nap/blunda och vila ögonen klockan nio på kvällen brukar ju gå ungefär sådär.
La mig i vilket fall i morsans säng, drog täcket över mig och somnade. Där sov jag sedan resten av natten :) Gos!

Vi (mamma) var hundvakt igår kväll. Wille är sötaste hunden någonsin! Haha, vit, halvliten och fluffig. (Vet inte hur man stavar namnet på rasen och jag orkar inte kolla upp det just nu). Att ha hund verkar vara nästan som att ha småbarn. Man måste ständigt passa så att han inte gör något eller äter något som han inte borde.
Lite koll på var katterna höll hus var också ett måste eftersom vi inte ville att de skulle ryka ihop. Två race blev det under kvällen (eller iaf som jag hann bevittna innan jag somnade). Ingen skada skedd. Och husse och matte kom förbi och hämtade hem honom senare (medan jag sov såklart).

Känner att jag har lite ont i ryggen och är sådär småöm i kroppen. Konstigt då med tanke på att jag sovit fullt påklädd (jeans, t-shirt, bh) i en säng som är hårdare än min egen, och med huvudet på en kudde som inte är lika mysig som min.
Jag är redan (lagom efter att jag vaknat och man borde känna sig någelunda pigg) helt slut. Totalt utpumpad på all energi. Är det resorna, skolan, eller det fartfyllda lovet som redan börjar ta ut sin rätt? Dunno. Hoppas på att det bli bättre snart i alla fall. Det är så himla tråkigt att vara trött och nere...

Utgång ikväll? :S Ptja, vore ju kul. Jag börjar faktiskt redan bearbeta det där med håret lite (iofs har jag inte kollat mig i spegeln än och kommer troligtvis att ändra mig efter det). Hur som, det skulle ju vara roligt att gå ut. Men ja, samtidigt jävligt skönt att bara sitta hemma i mjukisbrallor, äta någon halvt onyttigt och glo på en rulle. (Blir troligtvis så om jag är såhär trött ikväll också). Men som sagt, det vore roligt att gå ut ett gäng. Fast lördag känns nästan mer lockande, då man har hunnit vila upp sig lite och förhoppningsvis är på g igen. (å andra sidan blir då söndagen helt förstörd oftast och helgen känns kortare om man festar på lördagen, aja vi får se.)
Jaja, ingen idé att lägga massor med tankekraft på det just nu. Tar det ist som det kommer när det kommer.

Dags att hoppa in i duschen och göra mig i ordning inför dagen. Om en och en halv timme sitter jag på tåget påväg till plugget och ska ha kemi första lektionen. Tjuuhoo!
Time to get going. Ha en bra dag! (bättre än min)

Vad säger ni om det här då:
Jag var för lat igår kväll (och för ledsen för att orka) ställa om väckarklockan. Så istället går jag upp en timme tidigare än jag behöver... Härligt. Bra tänkt (eller inte tänkt).

Håret är hemskt idag med. Till och med värre än vad jag trodde. :/ Vill inte ens tänka på det, jag blir bara så himla arg och ledsen. Mössan såg bara konstig ut på mitt huvud så det får bli uppsatt lugg (om man nu kan kalla de där hårstråna som är korta, flygiga, helt katastrofala och bara står rakt ut för en lugg...) Det blev iaf en keps på ist. Om någon lärare ber mig ta av den för att det är "emot våra regler" så lämnar jag fan hellre klassrummet. And that is a promise.

Känner att megafikan som jag och Cilla tog igår inte var så bra för min mage. Helt svullen och uschlig. Jo men visst serrö, det här känns som att det kommer bli en kanonbra dag!

Det är så konstigt. Hur en sån här sak; mitt hår, kan få mig att må så otroligt dåligt. Nu är alla framtidsutsikter förstörda. Jag skojar inte. Jag ser inte längre något ljus i tunneln. Ingenting känns roligt. Allting är bara blä.
Planerad utgång på fredag (kanske) och på lördag (definitivt) men jag tror ärligt talat inte att jag ska följa med. Inte som jag känner nu i vilket fall. Sorry guys, men helt ärligt. Jag känner att jag ser ut som ett mongo (ingenting illa ment, men asså, ja).
Jag kanske inte alltid känner mig så himla säker och trygg hela tiden. Men vem gör det, egentligen? Känner man åtminstone att man ser Okej ut så kan man ju använda poker fejset och till sist känna sig som bäst och snyggast i hela stan (tänkte skriva världen, men det vore nog att ta i lite väl). Hur som, när man verkligen känner att man är riktigt äckligt och snuskigt groteskt ful, då håller inte min lögn för mig själv om att jag är bäst, snyggast och vackrast. Så är det bara.
Och att gå ut på krogen när man känner sig ful, rikigt ful, då går man bara och pinas hela kvällen. Inte alls roligt.

Jag våndas över bara det faktum att jag måste gå till tåget och visa mig för folk. Även om ingen tittar på mig så är det själva känslan. Man känner sig blottad.
Konstigt egentligen att man ska vara så otroligt ytlig. :/ Om jag inte bryr mig, vem skulle? Jajo, säkert nån, men big deal? Det är ju inte ens som en fis i rymden isf.

Beklagligt. Efter solsken kommer regn och förhoppningsvis tvärt om, right?
Tänkte hoppa in i badrummet och sen dra till skolan. Herrå

... Vad är det för fel på dessa människor? Jag bara undrar. För det första är det INTE mitt fel att senaste frisören jag gick till "klippte" mitt hår med kniv så att det blev helt ojämnt och uttunnat och topparna fortfarande helt slitna när jag gick därifrån. För det andra! : Om jag säger att jag vill ha håret på ett visst sätt, DÅ VILL JAG HA DET PÅ DET SÄTTET!
Vad är det som är så svårt att förstå? Helt ärligt? Cilla var till och med där som vittne. Jag sa klart och tydligt "jag vill ha luggen rak, ganska lång, den ska sluta NEDANFÖR ögonbrynen". Varför lyssnar du, nickar, säger ja... och sen cuttar av den två centimeter OVANFÖR ögonbrynen? :( Jävla idiot! Jag hatar frisörer! Jag ska aldrig mer klippa mig, helt seriöst. Jag sitter typ och gråter igen :( Precis som förra gången jag klippte mig, och det är fan inte så det ska vara!
Vad hände med "kunden har alltid rätt"-principen?

Jag är inte lika upprörd och ledsen som förra gången jag klippte mig, för då kom det ju som en stor chock. Nu hade jag ändå förberett mig på att det inte skulle bli helt perfekt. Men håret skulle ändå snyggas till, se fräschare ut och inte lika slitet. Men att det skulle bli lika stor katastrof den här gången trodde jag inte.

Tog en fika med Cilla (eller ptja, först åt vi mat, sen beställde vi varsin varm choklad och muffins också, riktigt svull) efter att jag klippt mig. Hann ju knappt se mig i spegeln innan vi gick därifrån, och ja, tur var väl det. Ser ju för fan förjävlig ut :'(
Ingen skola för mig imorgon, eller mössa hela dagen... Usch! Jag hatar, hatar, HATAR det här! :( Bajs på allt. Nu går jag och lägger mig, drar täcket över huvudet, lyssnar på musik och låter tårarna göra min kudde genomblöt. *snyft*

Det som stör mig mest är egentligen att den här saken; några saxklipp, skulle få förstöra min så helt underbara dag...
(Och ingen simning blev det heller... )

Wohoo!
Det här är en bra dag, det känner jag. Den började helt okej. Tänkte igår att jag praktiskt taget inte skulle få någon sömn alls med tanke på hur mina sovtider har varit det här lovet. Men jag lyckades lägga mig vid tolvtiden och somnade ganska snart efter det.
Vaknade av radion och mobillarmet som gick igång strax efter sex (lite för tidigt, men lagom så att man kan snooza lite extra). Jag insåg imorse hur mycket jag verkligen älskar min kudde! Min kudde och min kind är som gjoda för varann, särskilt på morgonen när det är dags att gå upp.
Risken fanns att jag skulle råka snooza för länge eller lyckas försova mig. Men så var inte fallet. Jag gick upp i god tid och hann till och med äta lite frukost utan att behöva stressa det minsta. Jag bestämde mig dessutom för att ta ett tåg tidigare till skolan. Och det är nog första (och troligtvis sista) gången som det händer.

Träffade Jonas (en klasskompis) på tåget och satt och snackade lite med honom sista biten, vilket alltid är trevligt. Hade svenska med Maria (läraren) som är helt underbar! Haha, hon är så himla rolig. Svenska är en av de lektionerna som man verkligen ser fram emot.

Historia-läraren var tydligen sjuk, så ingen lektion, vilket betyder tre timmar hål och sen en lektion efter det. Ganska så lockande att bara strunta i den och åka hem ist. Men nej, åsa ska försöka vara duktig.

Jag bestämde mig istället för att leta upp numret till Victoria (stället jag var på på nyårafton). Jag försökte ju ringa någon dag under lovet (när det nu var?) men de öppnade inte förrän den sjunde (dvs. idag). Så jag ringde. Och gissa vad? Jo! Jaa! De hade mina saker! :D Ni ska bara veta hur lycklig jag blev! Glädjeskutt och dans i två timmar efter det. Jag låg och tänkte igår innan jag somnade att jag skulle ringa och att de skulle säga att de hade sakerna. Gång på gång tänkte jag det, och jag trodde verkligen att de skulle ha dem, (kul med tankekraft). :) Storsmile.

Jag  insåg en sak när jag satte mig på tåget nu på morgonen. Jag är verkligen helt off. Helt off om vad som försigår ute i världen. Jag har inte läst tidningen på nästan tre veckor. Jag har sett kanske två nyhetssändningar. Ingenting mer. På tre veckor! Det är nästan så att jag skäms över mig själv. Jag är ju van vid att ta en Metro varje morgon och ha det som tidsfördriv första halvtimmen på tåget.
Hur ska det gå när jag har tagit studeneten, och (kanske?) inte längre pendlar. Jag kommer inte ha någon kolla alls, på någonting, överhuvudtaget. :/ Får försöka få in nån annan vana då man läser tidningen eller ser på nyheterna.

Jag tänkte att jag kanske skulle försöka ta mig till Sydpoolen och prova på att simma lite. Ingen idé att dra ut på det. Kör igång direkt istället. Men kom på att jag nog inte har någon bikini :/ Ingen som man kan simma i åtminstone. Måste troligtvis köpa en ny. Någon som man då har för att simma i och inte för att ligga på stranden och få en snygg bränna i. Utan någon som är lite stadig liksom. Som sitter där den ska och sitter kvar.
Det löser sig nog det där. Får ta en tripp förbi hemma och leta, och hittar jag ingen får simningen bli en annan dag ist. Det är inte mer med det.

Det är riktigt kul att se alla igen. Många (eller de jag umgås med) har jag träffat på lovet. Men alla andra; klasskompisarna liksom. Det är kul att uppdatera sig på vad som hänt i deras liv as well. :)
Det känns inte så farligt att vara tillbaka i skolan. Inte än i vilket fall. Det kanske kommer när man börjar få in rutinerna och lärarna börjar ställa lite krav igen. Första dagen är nästan alltid som en "chill-prova på att gå upp och faktiskt gå till skolan överhuvudtaget"-dag. Å andra sidan har jag bara haft en lektion hittills så det kanske hinner ändras under dagen. But I try to stay positive. Funkar bra än då länge.

Så, nu har jag skivit det som har upptagit mest tankekraft under timmarna som gått. Men nu har jag lite tråkigt och vet inte riktigt vad jag ska göra. Maja åkte in till centrum för att göra något men jag kände verkligen inte för att gå ut i kylan, så jag dissade. Och nu har ju alla andra matte medan jag (slapp som jag är som inte valde matte D) mest sitter här och, ja, skriver blogg helt enkelt.
Jag börjar inte förrän om en halvtimme. Så jag måste försöka komma på nåt sätt att slå ihjäl den tiden. Alltid kommer man väl på nåt. Läsa en bok, chillsurfa eller bara sitta och lyssna på musik och stirra ut i tomma intet brukar vara ganska heta alternativ.
Känns som att det blir boken faktiskt.
(Shit vilket jävla inlägg :O skriv en bok liksom. Haha, jaja...)
Bye bye!
(fast nu ringde Maja och sa att hon kommit tillbaka :D Wiiie, I'm not alone!) Tjarrå

Har pratat lite med Nanthin (nanthins.blogg.se) på msn. Hon och Josse har ju köpt kort på Sydpoolen och tänkte börja simma. Verkar fett roligt ju. Bra träning också. Det är faktiskt jobbigare än vad man kan tro. Så jag funderade lite över det där, skulle vara nice att kanske komma igång och göra någonting. Dansen i skolan ger ju inte så extremt mycket. Och jag känner ett behov av att röra på mig men är lite trött på det gamla vanliga "ut och springa". Kul att prova på någonting annat liksom.

Ett halvårskort kostar 1 170 kronor. Inte så farligt om man tänker efter. Det enda är ju det här med min hud, hur den kommer att reagera. Jag har ju eksem i kroppen (ingen symptom just nu, men det kan komma tillbaka). Så jag funderar på om jag ska prova på en gång och se hur det går, sen bestämmer jag mig efter det. (Jag vill ju inte att Arne ska komma tillbaka, right Maja? ;) )

Jag verkligen älskar att simma och vara i vatten, så jag vet egentligen inte varför jag aldrig tänk på det tidigare; att man kunde ha det som träningsform.

Usch, jag måste verkligen klippa mig. Mina toppar är katastrof. Jag vågar inte gå och klippa mig. Blev ju riktigt jävla disaster senast jag gjorde det. :/ Det är inte helt okej; att vara rädd för att gå till frissan.
Jag gillar längden på det, vill ha det såhär eller längre, då vill man ju inte gå och choppa av allting. De kommer ju säkert vilja ta minst en decimeter för att det ska bli någelunda bra resultat också. :( Jag vill inte! *snyft*

Nej, nu ska jag göra ett tyck i en halvtimme och städa upp i mitt rum, sen ska jag vara otroligt ytlig och extremt girly och kolla på Top Model :)
Sen ska jag väl försöka gå och lägga mig och sova om jag nu ska upp till skolan imorgon. (kommer troligtvis inte att vara särskilt trött, men aja, det löser sig :) Ett problem i taget liksom.
Tjarrå!

Haha :P Känns som att det blev lite hets när jag skrev förra inlägget. Sista skoldagen, jo man tackar! Det vore ju inte helt fel. Menade ju självklart sista lovdagen. Ja ja, det är inte så noga eller hur? ;) Bara total opposites liksom. Hehe

Hur som, det verkar som att mor och dotter pratar igen. Vad som behövdes var en bror som kom på besök och tog en fika. Trevligt trevligt.

När jag stod och sminkade mig härom dagen hade jag som vanligt Bandit pumpandes ur högtalarna. Det blev reklam. Och (som viss reklam är till för) så fick jag mig en tankeställare. Andemeningen i reklamen var ungefär såhär: "Tänk dig att du vaknar upp imorgon och upptäcker att du är femtio kronor fattigare. Hur skulle du känna/reagera då? *en stunds tysnad* " (och jag tänker efter, och rycker på axlarna, tänker "whatever".) "Rycker du på axlarna och känner att det inte gör någon större skillnad? (typ) Då tycker jag att du ska skänka femtio kronor till, (ja vad det nu var) Rädda Barnen, (eller nåt liknande)."

Mjo, det kanske man skulle göra. En människa kan inte förändra hela värden, men om alla hjälps åt. "En kan inte göra allt, men alla kan göra något". Och det är ju så det är. Morsan kom med nåt papper till mig för några månader där man kunde skicka in bidrag till Rädda Barnen, och jag tänkte att jag skulle göra det. Men som med mycket annat så blev det aldrig av. (Jag har kvar pappret dock, hittade det härom dagen).

Men man vet ju inte heller. Man har ju hört om det där att pengarna används till annat. Att de inte går oavkortat och allt såntdär, så egentligen gör det ingen skillnad. Men man (eller jag iaf) vill ju tro gott om folk och att det faktiskt hjälper. Och säg att man skänker 50 kronor i månaden eller nåt. Man tänker att "nej, men jag behöver pengarna, jag är ju fattig student och yade-ya..." Men som att inte barn och vuxna i kriszoner också behöver pengar för att få det bättre?
Jag skulle fan kunna avstå från en extra kebabtallrik eller ett meal på donken en gång i månaden. Det skulle bara göra mig gott. Och dessutom skulle jag kunna känna att jag gör någonting bra. Även om det inte är mycket, så är det i alla fall nåt. Eller hur?

Ja, varför inte bli lite mer givmild? Egentligen. Det skadar väl inte? Jag ska fundera lite över det där. Känns ganska vettigt ändå. Så länge man vet var pengarna tar vägen, eller att de iaf används till något bra.

Jaja, det var dagens tanke. Nu ska jag se om jag inte kan lyckas resa mig från stolen och göra något annat än stund. Hej hej!

Jaha, då var det sista dagen på lovet då. Skolan börjar imorgon igen, och hur mycket har jag pluggat tror ni? :) Jo faktiskt så har jag gjort två saker som jag har haft i rest om man säger så (men har så otroligt mycket mer som jag borde gjort, Historia tex).

Satt och funtade på det där med att kanske vända tillbaka dygnet lite innan jag börjar, det gick ju sådär. Ingen höjdare att gå och lägga sig klockan fyra inatt med tanke på att jag ska upp (okej, inte extremt tidigt) men klockan sju imorgon. Jag kommer ju vara sååå trött ikväll "". Jaja, det är så det blir ibland.

Undrar just vad man ska ägna denna dag åt för skojsigt. Fan, det är ju ändå ganska okallt ute. Bara 2-3 minusgrader ju. Till skillnad från igår då det var typ femton. Men gå ut, nej usch vad jobbigt. Det känns som att detta blir ännu en slappar dag. Eller inte helt och hållet, men iaf en "bara vara hemma och sporadiskt kanske möjligtvis göra lite nytta"-dag. Hur låter det?

Det tysta kvinnan var hemma när jag vaknade för en timme sen. Hon härjade lite i köket, men sen försvann hon. Jag vet inte var hon tagit vägen. Jobbet kanske? I don't mind. Än så länge är det ganska skönt. Jag får liksom ut lite av mitt pratbehov genom att skriva.
Men är det inte lite barnsligt? Jag vet inte om jag ska spela med eller om jag ska vara den vuxna i det här sammanhanget. Det känns ju lättare att bara flyta med, inte bry sig liksom. Men då är ju jag lika dålig som hon. Jaja, vi får la se hur det blir.

Oj, nu öppnades dörren och den tysta kvinnan sa till och med "tjabba" :O Säkert bara för att brorsan var med... Haha, jaja, jag återkommer med skrivandet. Ska försöka få lite energi från min käre bror :)
Tjo baij!

Kärleksproblem. Ni anar inte hur glad jag är att jag inte har några sådana just för tillfället. Obeskrivligt jävla nice är det. Har inte tänk på det fatiskt, men det slog mig idag när jag pratade med en gammal vän som haft lite probs nu. Det blev så uppenbart på nåt sätt. Jag ställer gärna upp som bollplank och älskar att kunna vara till hjälp och nytta. Men det faktum att jag slipper dessa känslobomber som tar all tankekraft och energi är bara, ja, helt underbart.

Killproblem däremot, ja, det är väl något som jag har så att det räcker och blir över. Fast nej, nu överdriver jag lite. Eller asså, ja, nej jag vet inte.. Det är ju inte problem direkt. Det är mer att det kan bli lite mycket på en och samma gång. Mest det faktum att folk är folk och folk innebär lite problem ibland. Fint, bra beskrivet där åsa. Haha. Ingen fattar vad jag menar, så jag släpper det här.

Mycket skriva har det blivit nu senaste dagarna. Fått lite feedback på en del till och med vilket är jätteroligt! :)
Fick ju höra från Maja (nuardet.blogg.se) också "inga korta inlägg där inte ;), men det är bra, om man orkar läsa". Hehe, och jag är väl medveten om att det blivit ganska många och långa inlägg. Men saken är ju den att jag skriver som att folk ska läsa, men inte för att folk ska läsa. (förstår ni skillnaden?)
Jag sa det till Maja att anledningen till att jag skriver är för att jag tycker att det är kul, och det är som lite terapi för mig. Jag älskar att skriva men har tappat sinnet för att dikta och det har därför bara blivit en prestation när jag känner att jag vill skriva. Men det här sättet att skriva på, att blogga, det är väldigt behagligt. Tankarna flödar och likaså orden. Fingrarna nästan flyter över tangentbordet och vipps så hade man ett inlägg.

Det känns nästan redan som att det börjar bli lite sjukligt. Haha. Så fort jag tänker på nåt så känner jag att jag vill skriva om det. Men jag har satt stopp några gånger. Att bara babbla på för babblandets skull känns lite meningslöst, även om det är så jag är. Hmm... Jaja, det är mycket fram och tillbaka i dessa inlägg känner jag. Men som sagt, det är bara en inblick och några fragment av vad som pågår i min hjärna. Trevligt va?

Dagen har inte varit alltför spännande måste jag få lov att säga. Varit vaken i kanske sex timmar nu, och vad har jag åstadkommit? (okej, några vettiga konversationer på msn och ett blogginlägg, det är väl det enda.) Annars har jag mest bara suttit. Såg ett avsnitt av Veronica Mars (som för övrigt är en jävligt bra serie). Jag har ätit lite pepparkakor, två bullar, en kopp kaffe och en apelsin. Så ser min dag ut. Mat och stillasittande. Och musik såklart! Massor med musik.

För er som gillar musik rekomenderar jag starkt Spoify. Ett program (typ), vill du höra en låt så söker du bara efter den och sen är det bara att lyssna. Du behöver inte ladda hem den, utan kan bara lägga in den i en spellista om du vill spara den. Mycket mysigt må jag säga. En låt som jag hittade som jag diggar starkt är Sheryl Crows version av Sweet Child Of Mine. Helt underbar :)

Vafan, ännu ett långt inlägg... Puf puf, jag kommer aldrig lära mig skriva kort. Men schiith shammah ;)
I like it this way, and that's what counts, right? :)

Yes, igår ikväll lärde jag mig en läxa, och gissa hur. Jo, den hårda vägen.
Det blev ju som sagt en tripp in till staden för att gå ut och ta en öl med några klasskompisar mfl. Mycket trevligt. Kallt, men trevligt. Efter lite (läs: mycket) om och men så hamnade vi alla till slut på Patricks Bar (nåt irlänskt ställe). Tog oss en öl, cider, vin eller drink, vad än man behagade (eller för min del; vad plånboken tillät).
Det visade sig att stället stängde tidigare än vi trott och eftersom ingen kände sig riktigt nöjd drog vi vidare till 54. Mysigt ställe. Daniel och Malin beställde in riktiga megadrinkar som var nam nam!

Klockan tickade iväg och det var dags att ge sig av mot Södra Station för att ta sista tåget hem. Trodde jag ja... Väl framme, stelfrusna, inser vi att, nej, sista tågen har ju redan gått. Nästa går inte förrän halv sex. Ja man tackar. Men tunnelbanan lär ju gå in till centralen fortfarande så att man kan ta nattbussen därifrån. Tji fick vi. Inte det heller. Efter ännu några minuters diskussion ute i svinkylan beslutar vi oss för att gå till slussen. (å Berit vad kallt det var! Skojar inte, det stack i hela kroppen. Jag trodde ett tag att jag höll på att förfrysa kinderna).

Vi försökte hitta varifrån bussarna gick. Jag ringde till en kompis och frågade hur det stod på sl.se att man skulle åka och när. Och jo minsann "ta buss 149, öhm... om en minut" Jag ser mig omkring. Och självklart, min vanliga tur; den står på andra sidan gatan en bit bort och åker precis. :| Fuck!
"Aja, när går nästa då?" Jo, om en timme. Hah, härligt härligt. Det var väl tur att donken precis i närheten hade öppet. Så i väntan på nästa buss gick vi dit och åt och värmde oss.
Det löste sig till slut, men usch och fy, kul var det inte att stå och frysa.

Dagens läxa då? Jo, att se till att alltid ha koll på hur jag ska ta mig hem och när INNAN jag åker.

Det här är nog bland det bästa jag vet. Helt ärligt. Folk frågar mig hur jag orkar med att pendla fram och tillbaka till skolan varje dag. En och en halv timme dörr i dörr enkel resa, tre timmar restid varje dag. Tidsslöseri? Japp. Det finns ju så otroligt mycket annat man kan göra, tre timmar varje dag. Men man kommer på olika sätt att roa och underhålla sig själv (på allmän plats).

En sak ska jag tala om för dig. Just nu, om man bortser från vilket tidsslöseri pendlande är, så är det bland det bästa jag vet. Och jag menar det. Tröttnar jag aldrig? Jo, självklart. Men det som är jobbigt med att pendla är egentligen de faktorer runtikring som påverkas. (Ex. jag måste gå upp mycket tidigare, jag kommer hem mycket senare, jag har mindre tid till annat etc.) Men pendlandet i sig; helt underbart.

”Hur kan det vara det? Det är ju så outhärdligt, så olidligt tråkigt!” Kanske, ibland. Men oftast är det väldigt avslappnande. Hjärnan liksom stängs av på nåt sätt, ställer in sig i viloläge. Jag kan inte göra något annat än att bara sitta här, med mig själv (och alla okända människor). Musiken pumpar från iPoden in i öronen och studsar omkring i tomrummet mellan dem. Det mest spännande man kan göra under resans gång är att gissa vilken som blir nästa låt (av över 800 stycken så är det inte det lättaste att gissa rätt, men jag har lyckats! En gång. En gång på snart tre år. Tragiskt, jag vet).

Men, viloläget. Jag har faktiskt inte tänkt på det på det sättet. Det var min kurator (ja, jag går regelbundet till kuratorn i skolan) som är helt otrolig på att hitta nya infallsvinklar och perspektiv på saker. Hon sa det när jag klagade över att jag tycker det är jobbigt att resa ”Men Åsa, tänk såhär: Hur många är det egentligen i din ålder som varje dag har tre timmar helt för sig själva. Då man kan sitta och bara fundera över allt mellan himmel och jord, liv och död?”

Och hon har ju så rätt! Hur kommer det sig att man själv inte hittar det positiva i saker som man tycker är jobbigt? Och jag menar, jag är ändå en sån som tänker jävligt mycket (överdrivet mycket!) hjärnan går på högvarv, konstant. Men det har ju också blivit bättre senaste åren. Om det beror på mina tre timmar viloläge varje dag eller om det helt enkelt beror på mognad, det kan jag inte svara på. Men en sak är säker; för några år sedan var jag EXTREM!

Jag minns hur jag alltid trodde att vad jag än gjorde så skulle det påverka resten av världen. Det är ett speciellt tillfälle då jag pratade med en gammal vän om detta som har fastnat i mitt minne. Vi var ute på promenad och började prata om min hjärna och hur konstig den är. Jag försökte förklara hur min hjärna tänker på saker, och spånar vidare på scenarier, något som jag kände att jag inte kunde styra över.
Såg jag en sten på vägen (kanske sizen av en gatsten) så slog tanken mig att jag skulle flytta på stenen för om jag inte gjorde det kunde det mycket väl hända att en bil eller cyklist körde på den och detta kunde i sin tur i västa fall leda till ett eller flera dödsfall. Självklart flyttar jag på stenen. Jag lägger den på trottoaren där jag tänker att den inte kommer göra skada. Men då ploppar tanken upp ”tänk om en liten tjej blir jagad av en våldtäktsman/mördare när det är mörkt och mitt i natten. Hon ser sig inte för och snubblar på stenen som JAG lagt där. Då är det mitt fel att våldtäktsmannen/mördaren hinner ikapp henne…”

Yeah, you get the point. Damn! Det är helt sjukt… :/ (tur att jag slipper det där) :)
Aja, nu är jag framme i storstaden av landet, och det börjar bli dags att packa ner datorn så: Ciao!
(skrevs vid 22-tiden den 4:e januari.)

Jaha, är det silent treatment som gäller nu igen eller?
Jag orkar ärligt talat inte med det. Fine, jag gjorde fel som inte hörde av mig. Men kom igen. Varför känns det som att du, varje gång det händer något och du blir sur på mig, då ignorerar du mig totalt ist. Låtsas som att jag inte existerar. Det var skönt första gången. För, ja vad är det, (jag orkar inte tänka) men två tre år sedan kanske. Då du slutade upp att ringa varje kvart för att få en uppdatering på vad som hände (jag överdriver, men ibland kändes det så) (som jag skrev i första inlägget så kommer jag inte vara konstruktiv, jag älskar min mamma, men vissa saker retar verkligen gallfeber på mig).
Hur som helst, det var skönt första veckan. Men det kändes aningen överdrivet att undvika mig och (helt ärligt!) inte säga ett enda jävla ord till mig på tre fucking veckor! WTF liksom?! Sen var det ju försent för att prata om det, tre veckor är en lång tid när man bor tillsammans och inte pratar, och dessutom har en konflikt som man borde lösa.
Men en fråga, känns det verkligen bättre att ignorera mig? Jag tror att både du och jag mår sämre av det. Men mest av allt du. Jag kan ändå tycka att det är skönt med lite tystnad och ensamhet. Men, ja... a, jag vet inte vad jag ska säga. Det är inte det sättet som jag skulle välja att lösa konflikter på i vilket fall som helst.

Jag har iaf gjort någonting nyttigt idag. Lovade ju mig själv att jag skulle ta lite mer ansvar. Så in i rummet, gick igenom och rensade ut högar med papper som har legat på golvet i, hrm, ja, ni vill nog inte veta (jag vill inte ens veta). De tre högar med rena kläder hängde jag upp på galgar och in i garderoben. Gick och hämtade alla kläder som mamma tvättade igår och hängde in dessa i garderoben också (inser att jag har för liten garderob, eller för mycket kläder :S) Aldrig haft det problemet tidigare; att kläderna inte får plats i garderoben. Vilket iofs kan bero på att jag så sällan hänger in dem. Jag tar dem direkt från torkställningen och slänger ner dem i tvättkorgen när de är använda (och har legat på golvet eller stolen i mitt rum i en vecka).

Blir nog en trip till Ikea och införskaffa mig en (eller flera) ordentliga garderober. Det kan behövas om man ska lyckas hålla någelunda bra ordning på kläderna.

Ja, jag försökte ju ringa till morsan för två timmar sen för att se om hon hade ätit eller skulle äta hemma och om jag då skulle kirra nå käk. Ja, ni vet. Man måste ju veta, annars bryter väl helvetet lös om jag gör i ordning mat till mig själv och hon också ska ha. Men Hur skulle jag Kunna veta det om du Inte Svarar när jag ringer?!
Nej, men passa på att ringa upp nu, två timmar senare, och säga att du ska äta. Och nej "men jag har inte tänkt ut någonting" och "nej, jag orkar inte gå och handla".
Varför ska du göra det så jävla satans jobbigt för alla!? Kunde du inte bara ha svarat när jag ringde och säga "du får fixa käk idag". Då kunde jag gått och handlat i relativt god tid och så kunde maten ha varit klar by now. Men NEJ!!! Du MÅSTE bara jävlas, eller hur?!

Ja gud ja.. Det är alltid lika roligt att kolla igenom bilderna i kameran dagen efter en kväll som igår. Särskilt när man vet att man gjorde bort sig ordentligt ett antal gånger. Haha, men det bjuder jag på! (ursäkta för glaset Cilla.. :/ )

Haha, jag såg att jag tydligen tagit en bild på mig och Polispappan ;D Höll på att garva ihjäl mig när jag såg den.
Det var riktigt roligt hemma hos Cilla, när det är folk man känner och det gör inte så mycket om man gör bort sig. (ramlar in i och råkar samtidigt slå på duschen, spilla vin från bag-in-boxen över halva mig och cilla (och säkert någon annan också), bara allmänt ful och flummig, det gör liksom inget). Men sen skulle vi ju ge oss ut på krogen. O'learys. Det började ju bra på vägen ner "". Både jag, Maria och Cilla lyckades halka och ramla, hah. "Jo men det är lugnt, vi kommer nog in".
Jo, jag kom ju in.. Men det var tre andra, tror jag, i sällskapet som nekades...

Kom på när jag vaknade imorse att jag inte hört av mig till mor min :S Illa illa, och som vanligt så hade jag ju fått "?"-sms:et. Svarade då, runt tiotiden. Sen när jag kom hem (okej, jag pratade i telefon) men inte ens ett hej, inte ens en blick. Det där tjuriga beteendet liksom... Jag hatar det, samtidigt som jag förstår henne, mer än väl.
Jag skulle också bli orolig. För det är ju egentligen det som det hela handlar om. Jag menar, tänk dig själv. Dottern är iväg på fest, du vet att hon dricker och att hon ska ut på krogen. Du går och lägger dig och vet att hon kommer komma in och säga hej när hon kommer hem. Men sen vaknar du upp på morgonen klockan sex och inser att hon inte har kommit hem.
Jag är förvånad att det bara var ett sms som jag hade och inte arton missade samtal. (!) Jag måste fan vara ganska svår att ha och göra med i en mor och dotter -relation. Och som en "inneboende" också.

Jag tar inte hand om någonting här hemma. Jag tvättar aldrig, städar sällan, hjälper inte ofta till med maten eller disken. Jag dräller saker överallt, lämnar fina små kläd- och skräphögar lite här och var. Usch, jag skulle sparka ut mig om jag var mamma.
Undrar varför det ska vara så svårt egentligen. (Där har vi det igen; egentligen). För det är ju inte så jobbigt att hålla ordning om man håller efter. Det här dagliga småplocket, det är det som gör det trivsamt i ett hem. Det håller ju inte att storstäda nån gång då och då (väldigt sällan) för att sedan börja stöka till igen så fort man fått snyggt omkring sig.
Det kanske skulle ha varit nyårslöftet. Eller bara någonting som jag lovar mig själv här och nu; håll efter!
 
Sådär, då var det gjort. Dags att gå och storstäda i mitt rum så att jag kan hålla ordning efter det ;)

Det är inte okej asså.. (oj oj oj, "inte okej", så 2008, får lov att lägga av med det uttrycket, kom på nåt annat ffs).
Hur som, inte okej, inte okej att ljuga... Jag som tyckte att det gick ganska bra på den fronten, men idag, faktiskt bara på tre timmar, så har jag ljuggit fyra gånger :/ Aj aj... det bådar illa. Men if it is for a good cause? Idk, kanske det är okej.. Det är ju inte som att det skadar någon förutom mig själv. Det är ju jag som får ta konsekvenserna för det.
Tre av lögnerna är det ingen som kommer få reda på (eller egentligen alla fyra) men det fjärde lögnen måste jag ta och kirrra en ordentlig lösning på...

Har haft en riktigt nicce kväll. Förts hemma hos Cillas farsa där det var förfest. Mycket vin, lite öl och lite smirre, real nice. Massvis med trevligt folk, promille som var på topp, haha, jag tog fan till och med en dusch ;D Hoppas inte att Johanna fick en bild på det :P.
Utgång på Ollan efter det, och faktiskt var det helt ok. Inte så jävla kul (som vanligt på ollan. bara hälften av oss kom in) hur som. Det var ju match, sug balle vilket odrag det var innan den slutade. Efter det skapade vi ett litet dansgolv på sportbaren. Vi hade helt okej kul liksom.
Lyckades tigga till mig en kebabtallrik när jag och Maria stod utanför Ollan. Nice med mat, det var länge sedan.

År tvåtusennio, det ska vara bland de mest oseriösa åren för min del. Det har jag fan bestämt redan. Nu ska jag makea reality av ryktet som "player i hemlighet" (som jag fick i åttan/nian i skolan ;)
Är på god väg än så länge, hah... jaja, får se hur det går med det där, N är ju iaf lätt bättre än A på alla sätt, men man tager vad man haver, det är väl så ordspråket lyder?

Inget blod i foten, den sover gott får man väl lov att säga.
Jag är ju inte hemma nu, just vid detta tillfälle, men jag överväger att faktiskt ta på mig jackan och bege mig. Inte det hetaste att vakna upp hemma hos en främling ju. :/ Plus att jag måste smörja in mina händer, och lycka till att hittan handkräm i en lya där två karlar bor.

Känns dock lite skumt att bara dra dock... Ptja, vi får se hur jag gör. Kanske ska låtsas gå på toa eller nåt :P Men ändå, brudar som vet att de borde dra är väl ändå inte helt fel, eller? Är det inte så man bör göra som tjej. Visa att man vet var skåpet ska stå liksom :)
Jaja, det fär löser jag nog också på någon intressant sätt. Berättar väl troligtvis hur jag gjorde till slut, hah.

Hur som, dags att antingen göra något, eller ta sig en liten tupplur. Så baaaaiiijjj! ;)

Var är alla msn-människor när man behöver dem? :S
Jag har ett sådant obeskrivligt skrivbehov! Höhö...Känner att jag behöver speeda upp fingrarna och inte behöva vara så otroligt noggrann med var de hamnar (låter nog fel, men det jag menar är att jag har suttit och ritat i fem sex timmar). Sådeså.

Gosh! Jag vet inte ens vad jag vill, borde eller ska skriva om. Känner liksom inte för det här bloggskrivandet, utan jag vill ha en vettig (eller nej, den behöver inte ens vara vettig), jag vill bara ha en konversation med någon.

Det är tjugo personer inloggade på msn. Men inte en enda av dem känner jag för att prata med... Är inte det lite tragiskt så säg.
Iofs så är det så ganska ofta. Tänk efter, hur många brukar du ha online på msn, och hur många brukar du prata med? Egentligen. Skum det där. Eller inte just att man inte pratar med folk, men behovet som (iaf) jag känner av att konstant vara online. Liksom "tänk om man missar nåt! Hallååa! det är klart att man måste vara inloggad HELA TIDEN" annars kan man ju ge sig faan på att den eller de som man faktiskt känner att man skulle kunna ha en givande konversation med är inloggade då man själv inte är det. Eller hur?

Men so what? Egentligen. (Bra ord det där: egentligen). Vad gör det om jag missar att prata med Ralf för att jag inte var inloggad just då? Det är ändå troligtvis så att jag gör någonting roligare än att sitta och häcka vid datorn (för hade jag gjort det hade jag ju varit online och inte missat Ralf). So what the F is the big deal?

De gånger som man faktiskt är inne då, och alla som man vanligtvis brukar prata med också är inne, då blir det ju kalabalik på tangentbordet (och i hjärnan). Det är ganska jobbigt att hålla igång fler än fem ordentliga konversationer samtidigt. Man försöker att ägna lika mycket tid åt alla, och också vara snabb på att svara då någon skrivit något nytt, men ändå är det alltid någon som blir lidande... "Hallå, dog du?" är en standardfråga som jag får vid dessa tillfällen. Men men, det får väl jag, och de jag skriver till, leva med. Man kan inte alltid räkna med att bli prioriterad som nummer ett. Eller asså, jag blir ju alltid det, men inte alla andra ;)

Usch, det känns lite (mycket) tragiskt det här... Jag har ingen som jag vill prata med, så jag sitter och skriver om att prata med folk... :/ Ja ja, sånt e livet.

På tal om att skriva, i brist på annat så satt jag och kollade igenom mappen där jag har mina dikter (en sisådär sjuttio stycken, puf-puf). Hur som helst så hittade jag en, skriven för cirkus ett och ett halvt år sedan, och ja, jag vet inte varför, men jag gillar verkligen flowet i den här dikten. En av de mer lyckade om man får säga så. Jag tänkte dela den med er, vare sig ni nu är intresserade eller inte :)


Saknaden

Sitter här på tåget, lyssnar på dina låtar och din underbara röst.
Tårarna rinner, hoppet försvinner och jag finner ingen tröst.
Kom tillbaka till mig, håll om mig och låt mig vila i din famn.
Saknaden är stor, tankarna gror, men tillsammans så ror vi i hamn.

Varför var du tvungen att resa iväg så långt långt bort?
Vill ha dig här, lär mig vad kärlek är och håll mitt öga torrt.
Ångesten tar över, jag sjunker och förlorar all kontroll.
Tänk vad vi kan bli i maskopi om vi slutar dra åt olika håll.

Jag vet att det inte blev så lyckat sist vi såg varann.
Kan vi hitta ut? Få det som förut? Det tog ju inte slut när du försvann.
Vill att du ska komma och dra mig ur träsket av min egen ensamhet.
Men flickan med tiara kommer jag aldrig att vara, bara så du vet.

Jag kan inte ändra det förflutna eller personen som jag är.
Med mig själv lever jag efter behag varje dag och ser vart det bär.
Vi är båda unika och behöver inte alls leva efter normen.
Varför lida när vi kan vända sida och sedan rida ut stormen?

2007-05-08

Tack för mig!

Först och främst vill jag säga grattis till Karin och Cilla som idag fyller nitton år. Grattis! :)

Jag är hembjuden till Cilla imorgon på lite förfest, sen ska det bli utgång på ollan. Inte favoritstället precis, men får se till att det blir roligt ändå. Insåg att man kanske ska ha med sig en present, eller två...
Blir lite kort varsel, men tänkte försöka snickra ihop något åt var och en av dem, hinner jag inte får det bli något annat helt enkelt.

Åkte upp till Barkarby igårkväll, hem till familjen Wallner. Trevligt ställe det där. Glodde på E.T. fick för en gångs skull en god natts sömn och idag blev det lite cykelfilm och sen var det dags att prova på det i praktiken också. Svinkallt var det ute, och jag hade en alldeles för stor, lånad, vinterjacka på mig. Jag gav cykeln några försök, men det känns som att jag lägger det projektet på hyllan ett tag, tills det blir några plusgrader ute iaf :)

Jag har kommit på att jag ska skriva en "100 saker jag ska göra innan jag dör" -lista. Spånade igår på lite saker som ska finnas med. Bland annat flyga helikopter, dyka, prova på surfing (helst också lära mig), ta motorcykelkörkort, åka till Australien (bland annat), stå på Times Square, se Grand Canyon, Eifeltornet, ja, för att nämna några. Excel nästa och försöka fylla listan.

Fick nå universitets-grej i brevlådan idag. Jag orkar inte ens läsa det... Jag skjuter upp det där så länge som det bara går känns det som. Jag känner inte för att ta itu med framtiden. Inte ännu, inte på ett seriöst sätt. Plugga direkt känns inte riktigt som ett alternativ. Jobba? Jo visst, om man lyckas skaffa sig något. Jag sökte ju i höstas, på sjutton olika ställen, men ingen var intresserad. Självklart så vet väl jag också att en gång är ingen gång. Och det är inte samma sak att jobba kvällar och helger som att kunna jobba heltid. Men fatta alla 90:or, babyboomen som alla ska ut på arbetsmarknaden när studenten är tagen. Det bådar inte gott. Men får se till att skaffa mig nåt skitjobb och spara ihop lite pengar som man sen kan sätta sprätt på under någon resa eller så :)
Om Svea Rike inte duger får man lov att söka sig längre bort.

Å, som jag längtar bort! Vill bara bort från allt vad Södertälje, skolan och Sverige heter. Du anar inte...

Jag vägrar bli en sån som bara snackar. Mycket snack och lite verkstad. Jag ska faan göra saker, jag ska ta mig härifrån, utforska. Och ärligt talat så tror jag att jag kommer göra det, kanske inte mest för att jag egentligen vill, men tack vare min envishet.
Jag sa att jag ville hoppa fallskärm (självklart ville jag, men det fanns ju många stunder då man kände för att banga ur, sömnlösa nätter och oroliga dagar). Men jag kunde inte banga. Jag skulle bevisa för de som tvivlade på mig att jag inte var någon pussy. I was going to prove them wrong!

Jag ska försöka att aldrig låta någon tala om för mig att det finns något som jag inte kan göra. Om jag tror att jag kan klara det, då kan jag klara det! Punkt.

Jaa, trevligt med fest igår?
Jag tyckte det var riktigt nice. Mysig middag hemma hos Cilla tillsammans med nedannämnda (inlägget "bajs eller anus") och Stina inkluderad också. Vi blandade lite bål, lagade och käkade nice mat. Trevligt trevligt. Poppade champagnen och begav oss mot bussen för att ta oss in till stan. Missade bussen med en minut. Kul...
Hur kommer det sig att det alltid är så att det aldrig är någon som behöver gå av eller på bussen (så att den måste stanna) när man verkligen behöver det?
Lite segt. Men men, vi träffade Simon och hans kompis som var på väg till en fest. Hälsade gott nytt och så, och efter en liten pratstund i kylan kom bussen. Tåget blev det efter det. Vi fick lov att vänta en stund, men under den tiden bjöds det på många skatt och stämningen var på topp.

När vi sitter på tåget och har åkt en bit (det är en del folk och är lite livat på sina ställen, men ingen som är stökig) så kommer det tre stycken gamlingar, en tant och två gubbar, som var ganska söta vid första anblicken. Riktigt sexiga mössor iaf ;) Hur som helst. Dessa pratar finska med varandra. (Jag förstår inte ett ord finska, till skillnad från Anni som kunde urskilja det mesta av vad de pratade om och gav oss lägesrapporter med jämna mellanrum. Tanten blev skiitlack på en av gubbarna när han kommenterade hur vi var så sexiga och hade såna urringningar, helt ovetandes om att Anni lyssnar och berättar vad de säger. På södra station var det dags för trion att kliva av och Anni önskar glatt "Gott nytt år" på vad, om inte, jo, finska. ;D Gubben hälsade glatt tillbaka och verkade smått generad, och tanten... Jag säger bara det, tanten. Var hon sur innan så skulle ni ha sett hennes min efter det där. Hahah! Priceless! Hon lackade ju satan när de hoppat av.
En av många roliga incedenter under kvällen.

Något som inte var lika kul var att stället vi gick till var värsta brat-stället. Backslick till höger och vänster, putande pose-läppar och bitch-blickar. Man kände sig ju aningen malplacerad till en början, men man lär sig snabbt att anpassa sig. Dålig dj var det, ärligt talat så skulle jag och Anni kunna ägt honom ordentligt ;). Okej om det är en låt som är ritkigt inne, alla vill höra den, då kan det, kanske, möjligtvis, vara okej att spela den två ggr under kvällen. Men kör förfaan inte Bailando en gång i timmen!

Tolvslaget. Jag och Anni står ute. Spanar på lite fyrverkerier, visslar ropar gott nytt till höger och vänster och det verkar som att hon och jag kommer få dras med varandra åtminstone ett år till med tanke på nyårspussen ;) Jag klagar då inte.

Det kom fram några fransmän och började dansa med oss. Kul att dansa. Sen är ju jag en riktig sucker för att få prata engelska, så jag hängde med Charlie större delen av kvällen. Han var riktigt rolig faktiskt. Klockan närmade sig tre och stället började klappa igen för kvällen.

Kul grej det också; i garderobskön, eller kö och kö, alla hade redan tagit sina prylar så det var praktiskt taget tio jackor kvar. Hur som, samtidigt som jag räcker fram min bricka så hör jag hur någon brat som står två meter ifrån säger till sin kompis "Säg vem det fucking va" med det där speciella tonläget så man (som sett filmen: http://www.youtube.com/watch?v=bzUiA9tjn6E ) vet exakt vad det handlar om.
Så jag kläcker ur mig "vem vare som kasta" varpå de båda viker sig dubbelt av skratt. Jag fortsätter spela med och går fram till killen, knuffar till honom lite lätt och säger "haru filmat de här elle" och vi alla tre står och garvar som tokiga i flera minuter.
Det är lite intressant det där. Referenspunkter. Hur jag, enbart eftersom jag sett filmen, kunde relatera till vad de, två helt främmande människor, snackade om och vi kunde garva tillsammans.

Folket begav sig till donken och skulle fyllekäka. Jag var varken hungrig eller sugen, så satt bara med och snackade. När vi kommit ut så, efter mycket om och men och hit och dit, bestämde jag mig för att det fick räcka för kvällen eftersom alternativen som erbjöds inte kändes lockande. Charlie följde mig till nattbussen där jag står och väntar i över en timme men ingen buss mot Södertälje dyker upp. Jag fick en impuls att se efter var jag hade min sl-ficka. Kollar jackfickorna; hittar den inte. Kollar fickorna på shortsen; hittar den inte. Börjar leta i ytterfacket på väskan; Hittar den inte. River upp hela väskans innehåll men jag HITTAR DEN INTE!
Så jag börjar tänka efter "vad hade jag där i?" jo, det ska jag tala om... I den låg mitt busskort, en nyköpt bussremsa, mitt körkort, mina pengar och mitt bankomatkort. (Y) Starkt jobbat, bra gjort åsa!

Lyckades ändå ta första tåget hem, och var väl hemma vid sex-tiden. Ett varmt bad för att slappna av och få upp värmen. Sen var det bara att krypa till kojs. Fyra timmars sömn, sen vaknade jag och kunde inte somna om.
Lite trist att slutet av kvällen blev som den blev, det tar liksom udden av resten. Jag kommer troligtvis inte att minnas detta nyår som den trevliga och roliga kvällen som den faktiskt var, utan som "ja men det var ju då jag tappade körkort, bankomatkort och hela biddevitten..."
Jaja, det är sånt som händer. Det är ju ändå bara materiella saker. Ingen som har kommit till skada iaf och det får man väl vara glad för.

Jag ringde till både Vickan och donken för att se efter om någon god själ hittat och lämnat in mina saker. Men icke sa nicke. Vickan öppnar först den sjunde igen, och på donken fick man inget svar...
Hur gör man nu då? Polisamäler, eller? :/ Jag har ingen aning...
Det löser sig nog.