Pinkish

Fika blev det. Mycket prat om allt och ingenting. Himmel och jord och något (läs: Allt) där emellan.
Jag har varit hemma några timmar nu, (skrev detta inatt, men blogg.se ville sig inte riktigt så publicerar detta nu ist) men känner ändå inte för att sova.. Jag har lyckats vända på dygnen ganska mycket under det här lovet. Bra eller anus? Ptja, lite kul iaf :)

Jag förstår mig inte på mig själv alla gånger, eller väldigt sällan ska jag väl ta och säga... Ta nu som exempel. Jag har egentligen inte särskilt mycket på gång. Ingenting som riktigt sådär tynger en. Ingenting speciellt. Men ändå känns det som att hjärnan är överbelastad. Jag har ingen aning om med vad, men någonting är det, för jag känner att jag inte riktigt kan slappna av. Det känns nästan sådär som om man har glömt någonting, någonting som är så viktigt att man bara inte får glömma det. Så man försöker förtvivlat komma på vad det är som man har glömt, vad det är som man verkligen borde använda hjärnkapaciteten till. Men allt är förgäves. Man kommer inte på det. Och det hela resulterar istället i att man tänker på allt, verkligen ALLT. Men inte ordentligt. Det ploppar bara upp fragment av allting, så egentligen tänker man inte på nåt specifikt. Egentligen...

What to do, what to do...? Funderar mycket över framtiden gör jag ju också. Som blivande Student 2009. Orkar inte plugga direkt känner jag. Jag skulle vilja ha lite miljöombyte. Åka utomlands, för första gången (?). Mjo, det vore nice. Men för vilka pengar då kan man undra.
Jag var ju lite inne på det här med au pair i usa. Men jag har ju ingen erfarenhet av barnpassning. Det som lockar är ju inte själva barnpassningen i sig, utan snarare att det är en billig way out of here.
Jag, som säkert många andra, funderar mycket över vad jag egentligen vill få ut av livet. Man tänker på vissa, som passerat 20 strecket och mer därtill, som inte har kommit någonstans. Det är inte så att jag tänker att livet är slut vid 25, men jag vill ju ändå leva, verkligen leva, i ungdomen. Leva livet innan man stadgar sig, eller nåt i den stilen.
Kluven till det där också faktiskt. Man kan ju inte bestämma att "när jag är 23 då ska jag skaffa barn, är det en kille ska han heta ..." you get the point. Det går inte att förutbestämma hur livet ska se ut. Allting beror ju på omständigheterna och faktorer som man inte kan påverka.

Jag tror på att man själv kan påverka allting, åtminstone sånt som handlar om en själv. Vad eller hur jag än vill bli, så kan jag bli det. Problemet är ju bara att komma fram till vad jag verkligen vill bli. För jag har verkligen no clue what so ever. Somliga dagar vill jag jobba som fotograf, andra som arkitekt, eller varför inte lärare. Kanske kock, bartender, ekonom, politiker? Njae... Jag vet ärligt talat inte. Ingen aning. Olikka liksom (vet att olika stavas med ett K, men roligare att säga det som CK).
Återkommer med all säkerhet till det här ämnet någon annan gång. Orkar inte riktigt fundera så mycket över det just nu.

Livet då. Eller döden? Hur ska man förhålla sig till det. Vad händer efter man dör? Bra fråga, någon som har ett svar mån tro. Det har inte jag iaf. Man kan bara undra. Lever man vidare, kommer man till ett bättre ställe eller slutar man bara att existera? Faktiskt så funderar jag inte så mycket över det längre, vad som händer efter att man dör. Dör man så gör man, och först då får man veta.
För några år sedan var jag helt besatt av det där. Tanken slog mig ett antal gånger att jag skulle ta livet av mig, bara för att jag var så nyfiken på vad som skulle hända därefter. Det är ju lite sjukt. Inte så lite heller för den delen. Jag bearbetade mycket av dessa tankar genom att skiva dikter. Har fortfarande kvar de flesta, och när jag läser dem blir jag rädd för mig själv. Alla känslorna återkommer liksom. Jag minns precis hur tankarna gick i den stunden då jag skrev dikterna och jag mår riktigt dåligt. Ändå fascineras jag över det.
Jag vet inte om det bara är jag som berörs av dikterna, eftersom jag känner till allt som ligger bakom dem. Det skulle ju vara lite kul om någon faktiskt blev påverkad av det jag skrev. Även om det var länge sedan så är det fortfarande jag som skrivit det. Det är jag som lämnar ett avtryck i hjärnan (eller hjärtat) på någon annan. Lite coolt när man tänker efter.

Den här dikten är skriven för nästan fyra år sedan, och mycket har förändrats sen dess. Men det är ändå någonting visst med den här texten tycker jag. Tänkte därför publicera den. (och ta inte allt på för stort allvar är du snäll) :)


Frågan

Det finns en fråga som jag bara kan få svar på på ett sätt
Och jag ska tala om för dig att det är inte lätt
Det jag måste göra är att leva mitt liv
Även fast den ligger där, frestande, min underbara kniv

Jag plockar upp den från bordet, vänder och vrider
Känner hur ett av mina gamla sår svider
Det finns ingen som kan lyssna och sedan förstå
Är det meningen att det ska vara så

Jag lägger tillbaka kniven och tänker på frågan
Om den inte fanns där skulle det vara slut på plågan
Jag lägger mig till sängs och somnar sen
Men inte för evigh, jag kommer vakna igen...


2005-01-05

Se på fan, en springtur blev det. Jag imponeras av mig själv ibland och min beslutsamhet.
Jag har gjort en liten (läs: lång) lista över saker som borde eller måste göras, helst innan skolan börjar. Jag känner mig riktigt duktig som redan har lyckast pricka av fyra saker :) Tjohoo...

Jag funderade lite över det här med nyår... Och gud vad överskattat det är! Allt är så speedat. Årets roligaste fest! Jo tjena, inte med dom förväntningarna. Självklart är det kul med fest. Men man ska ju inte överdriva. Det är svårt det där med förväntningar. Jag är en sån som försöker att ha så lite förväntningar som möjlig så att man inte blir besviken. Men jag är inte den som tänker att "ööh, det kommer bli så jävla tråkigt ikväll asså.." Det är svårt att förklara. Jag har inte förväntningar, men jag tänker ändå att jag ska göra det bästa utav kvällen, jag ska ha kul! Det är målet varje gång man går ut eller ska på fest, eller egentligen vad det än gäller. Jag tror på att det är jag själv som bestämmer, och att jag kan påverka. Vill jag ha kul en kväll, då gör jag så att det blir roligt. Svårare än så är det inte. Ens största hinder och fiende är en själv.

Nyår för min del då. Jo jag ska hem till Cilla, en nära vän till mig. Anni och Cillas klasskompis Johanna kommer också att vara där. Fyra personer, en knytismiddag på självaste nyårsafton. För vissa kan det kännas tunt. För mig känns det helt underbart! :) Det behövs inte någon stor lokal dit det ska komma otaliga mängder med folk som ska supa sig stupfulla för att överhuvudtaget kunna prata med folk.
Fyra tjejer som vet hur man har kul, och jag tror att det här kommer bli en helkväll! Eller nej, jag tror inte, jag är säker på att det kommer bli det!

Ett ganska långt inlägg än en gång.. men men, sån är jag. När jag väl kommer igång är det svårt att få stopp.
Just nu sitter jag och väntar på att Cilla ska höra av sig. Pratade med henne på msn för ett tag sen och bestämde att vi skulle ta oss in till stan och ta en fika. Sitta och snacka massa skit, ta igen för alla dessa månader då vi knappt träffast känns det som... Det ska bli kul, trevligt, riktigt miiisigt faktiskt.

Så, hej så länge!

Haha, jag kan inte annat än att skratta åt mig själv. Tanken var ju som sådan:
Gå upp relativt tidigt (ungefär runt nio-tio tiden) så att jag inte skulla sova bort hela dagen utan faktiskt hinna göra någonting medan det fortfarande var dagsljus, tji fick jag. Klockan är ett och solen på väg ner.. Jag är tröttare än ett lejon som precis smaskat i sig en elefant. Men ska man ändå försöka ge sig ut? En promenad, kanske en springtur?

Jag låg och funderade över det där med nyårslöfte innan jag somnade inatt. Hur ofta lyckas man egentligen? Egentligen? Inte ofta va? Eller iaf inte jag. Och det är ju för att man sätter för stor press på sig själv. Planerar för stora förändringar, för orimliga mål, eller för difusa... "Jag ska äta mindre skräpmat" Jaha, mindre än tidigare, mindre fyllekäk, mindre än en stammis på Kabab House? Allting är relativt.

Hur som helst, jag ska på en liten skidresa i början av februari. Det är sex veckor kvar tills dess. Känns ju ändå som ett lite rimligt mål att träna upp benen en aning inför den resan så att man faktiskt orkar åka och ha kul. Så, ett nyårslöfte att springa åtminstone en gång i veckan kanske (?) (låter väldigt lite, men hellre ett mål som man faktiskt kan hålla och sen känna sig stolt om man överskrider det). Och jag menar inte springa till tåget på morgonen, det gör jag tillräckligt ofta som det är.. Nej, en ordentlig springtur på minst en halvtimme-timme. För det är ju så otroligt skönt när man kommer hem. Man känner sig fräsch i hela kroppen. Systemet är i top trim.

Härligt, men då var det väl bara dags att sätta igång då, eller vad säger ni? På med pjuxen och spring :)
Tjarråå!

Hur kommer det sig att det alltid ska vara så svårt att börja?
Börja städa, börja plugga, börja skriva... Bara börja sätta igång med saker liksom.
Jag lyckades iaf med att komma igång och kirra en blogg :) Jag har alltid tyckt att det är väldigt skönt att skriva. Vare sig det är i diktform eller inte. Det är skönt att få ner tankarna på papper (eller datorskärmen). Men bara att lyckas sätta ord på saker och ting är ett ganska stort steg i sig, skulle jag nog vilja säga. Då har man kommit långt i att få struktur på allting.

Och tankar, det är något som iaf jag har i överflöd. Skulle gärna dela med mig lite, så att jag slapp tänka så mycket.
Jag försökte mig på det här med blogg en gång tidigare, men då var jag rädd för att folk skulle få reda på att det var jag. Jag hade för mycket hemligheter, var för osäker i mig själv för att låta andra få reda på hur mitt huvud fungerar. För det är ju egentligen det som en blogg är till för, att få inblick i någon annans huvud. Det som kommer skrivas, iaf på den här bloggen, är knappast någonting konstruktivt. Det kommer vara proppat med mina tankar, känslor, tyckanden och påståenden. Helt enkelt min syn på världen och allt sjukt som händer här.

Jag insåg för ett tag sen när jag hade en uppgift där jag skulle beskriva mig skälv utan att berätta någonting om utseende eller andra ytliga saker. Man skulle försöka gå på djupet och beskriva sitt inre. Jag frågade många av mina vänner hur de uppfattar mig för att få lite perspektiv, och jag märkte att de flesta tyckte jag var ganska, eller väldigt, svår att beskriva.
Detta faktum funderade jag mycket över. Hur det kommer sig. Och jag känner ju mig själv väl, så jag vet svaret. Frågan är bara om det är värt att ändra mig. Vill jag verkligen att folk ska veta mer om mig? Ja, det vill jag, vare sig de vill det eller inte... Men då har jag i alla fall gett det hela en ärlig chans. Är det sen inte någon som är intresserad så är det inte mitt problem.
Det är inte så att jag tror att alla vill veta massa saker om mig, så intressant är jag inte. Jag är inte så mycket mer speciell än någon annan även om man ibland, eller ofta, känner att man faktiskt är det.
Det är ett uttryck som fastnat i min hjärna, som alltid ploppar upp när man kommer in på dessa tankebanor. "Du är unik, precis som alla andra". Och visst är det så.

Känner väl att det börjar bli dags att avsluta lite smått... Det är ju då också någonting som jag har väldigt svårt för, men som vanligt så lyckas man ju alltid på någon sätt, så:
Ciao sålänge, så återkommer jag med mer tankar och sånt tjafs :)