Now I know what to do
Fan va isolerad jag känner mig. Jag märker verkligen hur mycket jag begränsat mig vad gäller mitt umgänge. Det är mestadels ytliga kontakter. Krogfolk. Korgfolk som snackar skit. Ingen man kan lita på. Men man inser då också hur värdefulla de vänner som man har faktiskt är. Men också hur mycket man glidit ifrån vissa andra. Hur Black Bra inte har den blekaste aning om vad som försiggår i mitt liv och tvärtom. Men vad ska man göra då? Det är inte som att jag ringer och uppdaterar dem om vad som händer, efter en viss punkt så är det bara jobbigt att försöka förklara allting från början. Å andra sidan så skulle nog det vara bra om jag gjorde det. Mitt liv är uppochner vänt och man inser det inte förrän man börjar berätta om läget för någon utomstående. Först då inser man hur sjukt det hela är. Hur illa man misshandlat sig själv i flera månaders tid. Hur man är så uppslukad i sig själv att man inte vill erkänna hur illa det faktiskt är.
Varför har man så lite självrespekt att man inte ändrar sitt beteende då man vet att det skadar både en själv och andra?
Jag och Dannie pratade om det här. Varför ska det vara så att det är lättare att hålla ett löfte som man ger någon annan än ett som man avlägger med sig själv? Det är skamligt att man sätter sig själv så långt ner på priolistan, att man faktiskt har så lite självrespekt att man inte ens kan hålla något man lovat sig själv. Däremot om du lovar någon annan något så försöker man för allt i världen att hålla det.
De senaste veckorna har jag ställt mig själv frågan "Vem är jag? Vem har jag blivit? Och är jag nöjd med resultatet?" Helt ärligt så känner jag inte igen mig själv längre. Till en början var det bara en känsla som jag hade, men de senaste veckorna är det också folk från olika håll som påpekat det. Och det har verkligen fått mig att börja fundera. Vi kan ju börja med sista frågan om jag är nöjd med mig själv just nu. Svaret är ett solklart nej. Om man utvecklar det svaret så kanske man också kommer fram till något angående den andra frågan.
Den första tanken som ploppar upp i huvudet är hur jag känner att jag blivit någon som, inte livnär mig på, men ändå ibland nästan kan njuta av att jag lyckats såra någon annan mer än jag tycker att den personen sårat mig. Och hur sjukt är inte det? Jag har alltid varit en sympatisk människa. Någon som bryr mig om andra och hatar allt vad skitsnack och svek heter.
Jag hatar fortfarande skitsnack. Och jag försöker så gott jag kan att hålla mig borta ifrån det. Men på senaste tiden har jag svikit många i min omgivning. Och därmed har jag också svikit mig själv. Jag har gått emot mina egna principer och gjort och sagt saker som jag för bara några månader sen aldrig trodde att jag skulle vara kapabel till.
Kanske är det så att ens true colors show, eller så är det så att jag helt enkelt hamnat så jäva off track att jag inte längre kan avgöra vad om är rätt och fel. Jag tror på det sistnämnda. Och det betyder att det fortfarande finns hopp. Jag är inte ett monster. Jag har bara hamnat så otroligt fel så att det är skrämmande.
Det konstiga är väl egentligen; när det känns fel, varför verkar en del av en tro att man kan rätta till det genom att göra ännu mer fel? En gång är ingen gång, men två är lika med noll, eller vadå? Förmodligen är det väl så att jag var tvungen att hamna här. Rock bottom. För att verkligen inse att det är inte här jag ska vara. Inte här jag är menad att vara. Det visar på att senaste månadens ageranden inte är någonting som jag egentligen ska sträva emot. Jag måste hitta en annan bana.
Jag insåg en sak idag när jag läste en av mina gamla dikter.
Stop things from happening and make me go back
Time has gone too fast, I think I've lost track
Jag vet inte exakt när jag skrev det här. Men troligtvis för två tre år sedan. Men bara av dessa två korta meningar insåg jag vad det är som jag har gjort fel i min stävan efter att må bättre nu under vintern. Det handlar om det som står i första meningen "Stop things from happening and make me go back". Det är precis så som jag har tänkt. "Jag vill tillbaka till tidigare i höstas, då när jag mådde som bäst."
Min strävan har inte varit fram emot någonting bättre, utan tillbaka till det som jag tror skulle göra mig glad nu. Gah. Jag vet inte om det jag vill säga slår igenom så som jag vill.
Det jag menar är att jag har strävat mot det omöjliga. Jag har stävat bakåt i tiden. Jag har vid varje tillfälle som jag tänkt "Nu, this is it. Första dan på mitt nya liv" etc, haft en bakåtsträvan och inte tvärtom. Jag har tänkt "nu är det dags för mig att gå tillbaka till så som jag mådde tidigare i höstas". Och det är ju dömt att misslyckas. Ingen kan gå tillbaka i tiden. Och denna vinterns händelser har satt sina spår och präglat mig som person. Genom att försöka gå tillbaka i tiden så betyder det att jag i förlängningen, för mig själv försöker, förneka vad som har hänt och vem jag har blivit.
Vad jag måste göra är istället att sträva framåt och tro på att jag kan må bättre än i höstas trots, eller ska jag säga; tack vare (?), det som vintern har fört med sig. Tro på en ljusare framtid och solsken efter regn.
Nu strävar vi istället framåt. Mot ljusare tider. Det är väl bara att acceptera att livet inte alltid kan vara en dans på rosor.
Så sant som det är sagt: Idel solsken ger öken.
Jag hatar fortfarande skitsnack. Och jag försöker så gott jag kan att hålla mig borta ifrån det. Men på senaste tiden har jag svikit många i min omgivning. Och därmed har jag också svikit mig själv. Jag har gått emot mina egna principer och gjort och sagt saker som jag för bara några månader sen aldrig trodde att jag skulle vara kapabel till.
Kanske är det så att ens true colors show, eller så är det så att jag helt enkelt hamnat så jäva off track att jag inte längre kan avgöra vad om är rätt och fel. Jag tror på det sistnämnda. Och det betyder att det fortfarande finns hopp. Jag är inte ett monster. Jag har bara hamnat så otroligt fel så att det är skrämmande.
Det konstiga är väl egentligen; när det känns fel, varför verkar en del av en tro att man kan rätta till det genom att göra ännu mer fel? En gång är ingen gång, men två är lika med noll, eller vadå? Förmodligen är det väl så att jag var tvungen att hamna här. Rock bottom. För att verkligen inse att det är inte här jag ska vara. Inte här jag är menad att vara. Det visar på att senaste månadens ageranden inte är någonting som jag egentligen ska sträva emot. Jag måste hitta en annan bana.
Jag insåg en sak idag när jag läste en av mina gamla dikter.
Stop things from happening and make me go back
Time has gone too fast, I think I've lost track
Jag vet inte exakt när jag skrev det här. Men troligtvis för två tre år sedan. Men bara av dessa två korta meningar insåg jag vad det är som jag har gjort fel i min stävan efter att må bättre nu under vintern. Det handlar om det som står i första meningen "Stop things from happening and make me go back". Det är precis så som jag har tänkt. "Jag vill tillbaka till tidigare i höstas, då när jag mådde som bäst."
Min strävan har inte varit fram emot någonting bättre, utan tillbaka till det som jag tror skulle göra mig glad nu. Gah. Jag vet inte om det jag vill säga slår igenom så som jag vill.
Det jag menar är att jag har strävat mot det omöjliga. Jag har stävat bakåt i tiden. Jag har vid varje tillfälle som jag tänkt "Nu, this is it. Första dan på mitt nya liv" etc, haft en bakåtsträvan och inte tvärtom. Jag har tänkt "nu är det dags för mig att gå tillbaka till så som jag mådde tidigare i höstas". Och det är ju dömt att misslyckas. Ingen kan gå tillbaka i tiden. Och denna vinterns händelser har satt sina spår och präglat mig som person. Genom att försöka gå tillbaka i tiden så betyder det att jag i förlängningen, för mig själv försöker, förneka vad som har hänt och vem jag har blivit.
Vad jag måste göra är istället att sträva framåt och tro på att jag kan må bättre än i höstas trots, eller ska jag säga; tack vare (?), det som vintern har fört med sig. Tro på en ljusare framtid och solsken efter regn.
Nu strävar vi istället framåt. Mot ljusare tider. Det är väl bara att acceptera att livet inte alltid kan vara en dans på rosor.
Så sant som det är sagt: Idel solsken ger öken.
En ostadig piedestal
En klump, delvis av ångest, delvis ånger men också av hoppfullhet och besvikelse. Men mest av allt, en klump av längtan. En längtan som jag antar att jag alltid kommer vara tvungen att leva med. Och om jag inte har den i livet så ser jag på något sätt till att skapa den.
Det är en känsla jag är van vid, en känsla jag vet hur jag ska handskas med även om jag vet att det inte är något optimalt för mitt välmående. Men när man känner sig bekväm, hur konstigt det än kan låta, så kan man vara mer tillbakalutad och finna ett inre lugn. Jag finner mitt inre lugn i den ångestfyllda längtan efter något, eller någon, som jag vet att jag aldrig kommer kunna få. Hamnar jag sen i den situationen att jag faktiskt en dag inser att jag kan få den personen som jag vill ha så försvinner mitt inre lugn och det ersätts istället med en panikartad stress. En stress som jag ännu inte lärt mig hantera eller leva med. En stress som jag, medvetet eller omedvetet, gör mig av med genom att lyfta ner mig själv från piedestalen som jag då sitter på till en lägre stol, eller en kudde på golvet, hytter med fingret åt mig själv och skäller på mig själv. Säger att jag inte får klättra upp så högt eftersom om jag skulle ramla så är fallet långt och det kommer göra ont när man väl slår i marken. Det är säkrare att sitta kvar på kudden på golvet. Men ack så tråkigt.
Varje gång jag hamnar på piedestalen hamnar jag i en kamp med mitt förståndiga jag som säger åt mig att komma ner självmant. Mitt äventyrliga jag försöker övertyga den andra sidan om att jag kommer få ut mer av livet genom att sitta kvar på piedestalen, jag vet att ett fall kommer göra ont, men samtidigt försöker jag intala mig själv att det i längden kommer vara värt det. Av all den glädjen, kärleken och lyckan som man där får uppleva kommer det väga upp för de smärtsamma nedgångarna.
Ibland lyckas mitt äventyrliga jag med övertygandet. Korta perioder. Det kan hålla i sig några dagar, några veckor, maximalt några månader. Sen börjar "verkligeheten" (eller "mitt förståndigare jag") hinna ikapp en och lyfter ner en från piedestalen innan man hunnit reagera. Och då är det redan försent. Man inser inte förrän i efterhand vad man har gjort. Vad man har ställt till med.
Yttre omständigheter är självklart också en faktor. Bråk och komplikationer i andra relationer. Dåligt fysiskt mående. Psykisk press och stress. Var för sig är de inte oöverkomliga. Men alla samlade, som en enad armé mot ett äventyrligt jag på en skyhög piedestal. Kan fallet bli annat än smärtsamt? Både för mig och för alla parter inblandade. Troligtvis inte. När man ramlar från den höjden träffar man med all säkerhet någon.
Kan jag med ord beskriva hur ledsen jag är att du blev drabbad?
Det är en känsla jag är van vid, en känsla jag vet hur jag ska handskas med även om jag vet att det inte är något optimalt för mitt välmående. Men när man känner sig bekväm, hur konstigt det än kan låta, så kan man vara mer tillbakalutad och finna ett inre lugn. Jag finner mitt inre lugn i den ångestfyllda längtan efter något, eller någon, som jag vet att jag aldrig kommer kunna få. Hamnar jag sen i den situationen att jag faktiskt en dag inser att jag kan få den personen som jag vill ha så försvinner mitt inre lugn och det ersätts istället med en panikartad stress. En stress som jag ännu inte lärt mig hantera eller leva med. En stress som jag, medvetet eller omedvetet, gör mig av med genom att lyfta ner mig själv från piedestalen som jag då sitter på till en lägre stol, eller en kudde på golvet, hytter med fingret åt mig själv och skäller på mig själv. Säger att jag inte får klättra upp så högt eftersom om jag skulle ramla så är fallet långt och det kommer göra ont när man väl slår i marken. Det är säkrare att sitta kvar på kudden på golvet. Men ack så tråkigt.
Varje gång jag hamnar på piedestalen hamnar jag i en kamp med mitt förståndiga jag som säger åt mig att komma ner självmant. Mitt äventyrliga jag försöker övertyga den andra sidan om att jag kommer få ut mer av livet genom att sitta kvar på piedestalen, jag vet att ett fall kommer göra ont, men samtidigt försöker jag intala mig själv att det i längden kommer vara värt det. Av all den glädjen, kärleken och lyckan som man där får uppleva kommer det väga upp för de smärtsamma nedgångarna.
Ibland lyckas mitt äventyrliga jag med övertygandet. Korta perioder. Det kan hålla i sig några dagar, några veckor, maximalt några månader. Sen börjar "verkligeheten" (eller "mitt förståndigare jag") hinna ikapp en och lyfter ner en från piedestalen innan man hunnit reagera. Och då är det redan försent. Man inser inte förrän i efterhand vad man har gjort. Vad man har ställt till med.
Yttre omständigheter är självklart också en faktor. Bråk och komplikationer i andra relationer. Dåligt fysiskt mående. Psykisk press och stress. Var för sig är de inte oöverkomliga. Men alla samlade, som en enad armé mot ett äventyrligt jag på en skyhög piedestal. Kan fallet bli annat än smärtsamt? Både för mig och för alla parter inblandade. Troligtvis inte. När man ramlar från den höjden träffar man med all säkerhet någon.
Kan jag med ord beskriva hur ledsen jag är att du blev drabbad?
My February
Jag såg precis en film och fick mig en skum, jobbig, men samtidigt välbehövlig tankeställare. En man vars ex sedan flera år tillbaka träffas igen och hon frågar honom varför det tog slut mellan dem, ungefär "Vad hände egentligen?"
"Du låg med min rumskompis." svarar han.
"Ouch!" säger hon och slår sig för bröstet.
Ouch? Varför skulle det kännas som en kniv i hjärtat på henne? Hur tror hon inte att det kändes för honom då hon gjorde det? En kniv i hjärtat? En kniv i ryggen? En smäll på käften och en spark i magen? För att ta det lindrigt. Vem är hon att tycka synd om sig själv och kräva förlåtelse från honom för att han sa så? Ingen rätt. Ingen som helst rätt.
Hur kan jag tro och tycka synd om mig själv när jag vet att det är jag, och bara jag, som satt mig i den här situationen som jag är i just nu. Inte bara med min relation till folk. Det är fucked up, men det tar vi senare. Bara att se till min hälsa. Jag har nu, som tidigare beskrivet, influensa, lunginflammation, precis påbörjat en penicillinkur (vilka jag brukar bli knas i magen av). Nog så? Näe, varför ska det vara det? En dos av mensvärk ska väl inte sitta helt fel då heller? Eller var sägs?
Men som sagt. Så som jag har misshandlat min kropp den här månaden så är det inte mer än rätt. Jag tänker inte ens att jag får skylla mig själv. Nej jag är glad att jag blev sjuk, och att det blir ordentligt. Det visar bara på att februaris beteende inte är någonting att ta till, även om livet känns kasst. Reslutatet blir rejäl sjukdom. Grattis! Don't do it again.
Och för er som inte vet så har februari varit min alkoholist månad. Jag har sagt det lite som på skämt både till andra, men mest till mig själv. I februari ska jag vara alkoholist. Jag ska mest prova på, dämpa. Fyra veckor. Första mars, då slutar jag. Och hade jag inte blivit sjuk, ja, då vettefan om det hade blivit så. Nu vet jag. Nu kommer jag sluta. Jag har egentligen redan avslutat min alkoholistmånad.
Jag har, på tjugo dagar, totalt varit nykter tre av dessa. Tre dagar. Av tjugo. Det är i snitt en dag i veckan. Det borde vara tvärt om. Verkligen Tvärt Om. Inte ens när jag skriver det såhär så förstår jag inte hur illa det är. Jag tycker inte att det låter så farligt. Jag ligger och funderar över hur jag ska få orden att slå på bästa sätt, men jag kommer inte på nåt. Jag tycker inte att de tar på nåt bra sätt. Men jag inser medan jag ligger här och funderar att jag behöver inte överdriva någonting. Jag behöver egentligen inte skriva det fler gånger än en för att få fram det jag vill säga. Nykter tre dagar av tjugo.
Vad annat än sjukdom kan det komma av det? Och om inte influensa och lunginflammation så i längen alkoholism. Men visst har det varit skönt. Dämpande. Gjort det lättare att glömma, men också lättare att ta itu med saker och ting. Lättare att somna om kvällarna. Det var väl egenltigen så det började. Jag kunde inte sova. Jag kom hem efter jobbet och låg vaken till fem, sex, sju, tio på morgonen och bara stirrade i taket. Efter några dagar så insåg jag att jag somnade om jag druckit. Så på den vägen var det.
Som sagt, det har varit skönt. En tillfällig bot. Men har det löst några av mina andra problem? Tveksamt va? Snarare har det förvärrat dem. Man tar annorlunda beslut, konstiga beslut, oförståeliga beslut och inte minst dumma beslut när man druckit. Det är ingenting som jag skyller på. Absolut inte.
En inflikning. Jag insåg precis någonting. Någonting stort. För mig. En skillnad i betydelsen mellan två saker som jag tidigare tänkt stod för samma sak. Men att 'stå för' någonting man gjort och att 'ångra' det är två helt olika saker. Jag har alltid tänkt 'Det är bara dumt att gå och ångra saker, det är bara ångestframkallande. Det som är gjort är gjort och det går inte att ändra på.'
Men jag inser nu att man kan stå för det man har gjort men ändå ångra det och därmed behöver det inte vara ångestframkallande, utan istället befriande.
Damn. Jag tappade helt tråden. Det här var ett sådant brutalt uppvaknande för min del. Helt ärligt. I samma stund som jag insåg det så stannade mitt hjärta upp t tre sekunder och började sedan bulta sådär extremt så det känns som att folk kan de se det på långt håll, och om inte annat höra det på flera meters avstånd.
Jag tror dessvärre att det här får vara avslutet på det här inlägget, jag måste hämta mig. Samla tankarna och eventuellt gå och snyta mig.
"Du låg med min rumskompis." svarar han.
"Ouch!" säger hon och slår sig för bröstet.
Ouch? Varför skulle det kännas som en kniv i hjärtat på henne? Hur tror hon inte att det kändes för honom då hon gjorde det? En kniv i hjärtat? En kniv i ryggen? En smäll på käften och en spark i magen? För att ta det lindrigt. Vem är hon att tycka synd om sig själv och kräva förlåtelse från honom för att han sa så? Ingen rätt. Ingen som helst rätt.
Hur kan jag tro och tycka synd om mig själv när jag vet att det är jag, och bara jag, som satt mig i den här situationen som jag är i just nu. Inte bara med min relation till folk. Det är fucked up, men det tar vi senare. Bara att se till min hälsa. Jag har nu, som tidigare beskrivet, influensa, lunginflammation, precis påbörjat en penicillinkur (vilka jag brukar bli knas i magen av). Nog så? Näe, varför ska det vara det? En dos av mensvärk ska väl inte sitta helt fel då heller? Eller var sägs?
Men som sagt. Så som jag har misshandlat min kropp den här månaden så är det inte mer än rätt. Jag tänker inte ens att jag får skylla mig själv. Nej jag är glad att jag blev sjuk, och att det blir ordentligt. Det visar bara på att februaris beteende inte är någonting att ta till, även om livet känns kasst. Reslutatet blir rejäl sjukdom. Grattis! Don't do it again.
Och för er som inte vet så har februari varit min alkoholist månad. Jag har sagt det lite som på skämt både till andra, men mest till mig själv. I februari ska jag vara alkoholist. Jag ska mest prova på, dämpa. Fyra veckor. Första mars, då slutar jag. Och hade jag inte blivit sjuk, ja, då vettefan om det hade blivit så. Nu vet jag. Nu kommer jag sluta. Jag har egentligen redan avslutat min alkoholistmånad.
Jag har, på tjugo dagar, totalt varit nykter tre av dessa. Tre dagar. Av tjugo. Det är i snitt en dag i veckan. Det borde vara tvärt om. Verkligen Tvärt Om. Inte ens när jag skriver det såhär så förstår jag inte hur illa det är. Jag tycker inte att det låter så farligt. Jag ligger och funderar över hur jag ska få orden att slå på bästa sätt, men jag kommer inte på nåt. Jag tycker inte att de tar på nåt bra sätt. Men jag inser medan jag ligger här och funderar att jag behöver inte överdriva någonting. Jag behöver egentligen inte skriva det fler gånger än en för att få fram det jag vill säga. Nykter tre dagar av tjugo.
Vad annat än sjukdom kan det komma av det? Och om inte influensa och lunginflammation så i längen alkoholism. Men visst har det varit skönt. Dämpande. Gjort det lättare att glömma, men också lättare att ta itu med saker och ting. Lättare att somna om kvällarna. Det var väl egenltigen så det började. Jag kunde inte sova. Jag kom hem efter jobbet och låg vaken till fem, sex, sju, tio på morgonen och bara stirrade i taket. Efter några dagar så insåg jag att jag somnade om jag druckit. Så på den vägen var det.
Som sagt, det har varit skönt. En tillfällig bot. Men har det löst några av mina andra problem? Tveksamt va? Snarare har det förvärrat dem. Man tar annorlunda beslut, konstiga beslut, oförståeliga beslut och inte minst dumma beslut när man druckit. Det är ingenting som jag skyller på. Absolut inte.
En inflikning. Jag insåg precis någonting. Någonting stort. För mig. En skillnad i betydelsen mellan två saker som jag tidigare tänkt stod för samma sak. Men att 'stå för' någonting man gjort och att 'ångra' det är två helt olika saker. Jag har alltid tänkt 'Det är bara dumt att gå och ångra saker, det är bara ångestframkallande. Det som är gjort är gjort och det går inte att ändra på.'
Men jag inser nu att man kan stå för det man har gjort men ändå ångra det och därmed behöver det inte vara ångestframkallande, utan istället befriande.
Damn. Jag tappade helt tråden. Det här var ett sådant brutalt uppvaknande för min del. Helt ärligt. I samma stund som jag insåg det så stannade mitt hjärta upp t tre sekunder och började sedan bulta sådär extremt så det känns som att folk kan de se det på långt håll, och om inte annat höra det på flera meters avstånd.
Jag tror dessvärre att det här får vara avslutet på det här inlägget, jag måste hämta mig. Samla tankarna och eventuellt gå och snyta mig.
Svart på vitt
Så nu står det klart. Efter ett samtal från Länskriminalpolisen då jag hostade en del så blev jag övertygad om att ringa till vårdguiden för att höra om det fanns någon jag kunde göra förutom att ligga hemma och sova.
Där sa hon åt mig att ringa till vårdcentralen. Ännu en telefonkö att sitta i. Som tur var inte det värsta jag varit med om. Kvinnan på vårdcentralen bad mig ta ett djupt andetag och känna efter om jag fick ont i ryggen. En aning jo. Så det resulterade i ett besök på vårdcentralen. Som därefter, tack vare ett alltför ospecificerat blodvärde, krävde ett besök på sjukhuset för lungröntgen.
Så eftersom en viss Remiss saknades (känns det som jag varit med om det här förut?) så fick jag vänta i, överkomliga, fyrtiofem minuter för att sedan få skjuts hem av brorsan.
Idag fick jag ett telefonsamtal från vårdcentralen och jag har, ja, för det första, alla symptom på influensa (hög feber, hosta, snuva, ledvärk och huvudvärk), dessutom är det nu fastställt att jag har lunginflamation på vänster sida. Så det blir nu att dricka hostmedicin, sniffa nässpray och äta penicillin i minst sju dagar för att sen komma på återbesök på vårdcentralen.
Än så länge sjukskriven till veckans slut och jag får väl hoppas på att det räcker. För om jag inte kan jobba, ja.. då får jag inga pengar. Så februarilönen kommer bli tight eftersom jag både varit sjuk nu och var i Vemdalen för två veckor sen. Men men, en bra januarilön kommer jag kunna leva länge på. Nu blir det till att spara och leva sunt.
Starting over. Gör om och gör rätt.
Där sa hon åt mig att ringa till vårdcentralen. Ännu en telefonkö att sitta i. Som tur var inte det värsta jag varit med om. Kvinnan på vårdcentralen bad mig ta ett djupt andetag och känna efter om jag fick ont i ryggen. En aning jo. Så det resulterade i ett besök på vårdcentralen. Som därefter, tack vare ett alltför ospecificerat blodvärde, krävde ett besök på sjukhuset för lungröntgen.
Så eftersom en viss Remiss saknades (känns det som jag varit med om det här förut?) så fick jag vänta i, överkomliga, fyrtiofem minuter för att sedan få skjuts hem av brorsan.
Idag fick jag ett telefonsamtal från vårdcentralen och jag har, ja, för det första, alla symptom på influensa (hög feber, hosta, snuva, ledvärk och huvudvärk), dessutom är det nu fastställt att jag har lunginflamation på vänster sida. Så det blir nu att dricka hostmedicin, sniffa nässpray och äta penicillin i minst sju dagar för att sen komma på återbesök på vårdcentralen.
Än så länge sjukskriven till veckans slut och jag får väl hoppas på att det räcker. För om jag inte kan jobba, ja.. då får jag inga pengar. Så februarilönen kommer bli tight eftersom jag både varit sjuk nu och var i Vemdalen för två veckor sen. Men men, en bra januarilön kommer jag kunna leva länge på. Nu blir det till att spara och leva sunt.
Starting over. Gör om och gör rätt.
Inte bara sjukling. Det här är värre.
Jag gick och la mig halv elva igår kväll, somnade ganska omgående. När jag sen, efter vad som känts som att jag sovit hela natten, vaknade hostandes och kallsvettig från mardrömmen så insåg jag att det här skulle komma att bli en lång natt. Klockan var nämligen tjugo i tolv. Sagt och gjort. Jag vaknade mer eller mindre en gång i timmen. Kallsvettig och snustorr i munnen eftersom jag är så täppt i näsan och måste andas genom munnen.
Slutligen, efter en lång och krävande natt vaknar jag klockan åtta på morgonen. Fortfarande kallsvettig, en sprängande huvudvärk. Ungefär lika täppt i näsan som jag var förra året vid den här tiden. Det var brutalt. Snustorr i munnen fast ändå slemmig på något konstigt sätt. Jag hostar så mycket så att jag knappt kan andas, jag mer eller mindre kväver mig själv. Tills jag lyckas hosta upp en del av det som sitter i halsen. Slem som ser ut som snor. Jättemysigt jag vet. Dessutom har jag, insåg jag nu, 39,5 graders feber. Och om jag ska jämföra med hur jag mått de senaste dagarna så har jag nog också legat strax över 40. Grattis.
Jag vet inte hur länge sen det var som jag faktiskt haft feber. Och nu har jag haft det sen i torsdags. Det är sex dagar. Någon som vet om det är värt att kolla upp sånt här eller kommer man få betala 140 spänn för att de på vårdcentralen säger åt en att vila?
Igår ringde brorsan och frågade om jag ville med ut och käka. "Äta måste man ju göra, och känner jag mig själv rätt så kommer jag inte göra det överhuvudtaget om jag stannar hemma." Så jag skulle följa med. Klev in i duschen och en kvart senare när jag stod och sminkade mig så började jag skaka mer eller mindre okontrollerat. Benen började ge vika och jag tänkte "jag ska bara måla andra ögat med mascara också, sen kan jag lägga mig på sängen en stund. Men jag klarade inte av det. Jag kunde inte stå upp så pass länge. Jag var tvungen att hålla i handfatet för att imte falla ihop, sen ragglade jag in i mitt rum. Det såg förmodligen ut som att jag nyligen svept sjutton jägershots och åtta drinkar, så vinglig var jag.
Fyfan, riktigt läskigt faktiskt.
Och ikväll ska jag iväg på ett möte i en timme, vi får la se hur det går. En timme borde jag väl i alla fall klara av tycker man.
Slutligen, efter en lång och krävande natt vaknar jag klockan åtta på morgonen. Fortfarande kallsvettig, en sprängande huvudvärk. Ungefär lika täppt i näsan som jag var förra året vid den här tiden. Det var brutalt. Snustorr i munnen fast ändå slemmig på något konstigt sätt. Jag hostar så mycket så att jag knappt kan andas, jag mer eller mindre kväver mig själv. Tills jag lyckas hosta upp en del av det som sitter i halsen. Slem som ser ut som snor. Jättemysigt jag vet. Dessutom har jag, insåg jag nu, 39,5 graders feber. Och om jag ska jämföra med hur jag mått de senaste dagarna så har jag nog också legat strax över 40. Grattis.
Jag vet inte hur länge sen det var som jag faktiskt haft feber. Och nu har jag haft det sen i torsdags. Det är sex dagar. Någon som vet om det är värt att kolla upp sånt här eller kommer man få betala 140 spänn för att de på vårdcentralen säger åt en att vila?
Igår ringde brorsan och frågade om jag ville med ut och käka. "Äta måste man ju göra, och känner jag mig själv rätt så kommer jag inte göra det överhuvudtaget om jag stannar hemma." Så jag skulle följa med. Klev in i duschen och en kvart senare när jag stod och sminkade mig så började jag skaka mer eller mindre okontrollerat. Benen började ge vika och jag tänkte "jag ska bara måla andra ögat med mascara också, sen kan jag lägga mig på sängen en stund. Men jag klarade inte av det. Jag kunde inte stå upp så pass länge. Jag var tvungen att hålla i handfatet för att imte falla ihop, sen ragglade jag in i mitt rum. Det såg förmodligen ut som att jag nyligen svept sjutton jägershots och åtta drinkar, så vinglig var jag.
Fyfan, riktigt läskigt faktiskt.
Och ikväll ska jag iväg på ett möte i en timme, vi får la se hur det går. En timme borde jag väl i alla fall klara av tycker man.
Way to go!
Måndag:
Vet inte om jag glömt att säga att jag åkte till Vemdalen i torsdags. Tydligen så glömde jag i alla fall att säga till morsan att vi kommit fram och att allt var bra. Det fick jag istället höra idag efter att blivit så kyligt behandlad så att jag var tvungen att fråga om det hade hänt något. Och vad händer? Jorå, såatteeehh.. Man blir utskälld på noter, så att det står härliga till. Det här är ett sådant typexempel då jag inte ska låta mig påverkas av någon annans dåliga humör och låta dem dra ner mig också. Men det är svårt.
Jag har haft en soft dag. Vaknade vid nio efter åtta timmars konstant sömn. Undrar just hur länge sen det var jag hade det. Gick och käkade lunch med bror och Tomas sen till banken och la upp en sparandeplan. Känns bra, peppad som fan, men samtidigt ganska så jobbigt eftersom jag inte kommer ha ens hälften så mycket att röra mig med som jag brukar. Men men, ska man spara så ska man.
- - - -
Okej. De senaste två dagarna har varit ganska så fucked up. Efter det här med morsan så har jag inte pallat vara hemma. Inte för att det egentligen är så jobbigt, snarare för att det finns så mycket roligare saker man kan göra. Men, dessa "roligare saker" har nu resulterat i att jag på två dygn ätit en grekisk sallad, sovit ungefär sju åtta timmar plus att jag har tappat bort mina hemnycklar. Och min mobil har varit urladdad så jag har inte kunnat höra av mig till någon och ingen har heller kunnat få tag i mig. Jobbig känsla verkligen.
Hoppas bara inte att morsan är sur för något. Förmodligen så är hon ju det.. Kanske ska sätta igång och diska så att hon inte kan skälla på mig för att jag inte gjort något här hemma också.
Har varit dåligt, mycket dåligt skrivande nu senaste veckan. Men jag kommer snart igång igen, det kan jag lova! So don't give up on me.
Vet inte om jag glömt att säga att jag åkte till Vemdalen i torsdags. Tydligen så glömde jag i alla fall att säga till morsan att vi kommit fram och att allt var bra. Det fick jag istället höra idag efter att blivit så kyligt behandlad så att jag var tvungen att fråga om det hade hänt något. Och vad händer? Jorå, såatteeehh.. Man blir utskälld på noter, så att det står härliga till. Det här är ett sådant typexempel då jag inte ska låta mig påverkas av någon annans dåliga humör och låta dem dra ner mig också. Men det är svårt.
Jag har haft en soft dag. Vaknade vid nio efter åtta timmars konstant sömn. Undrar just hur länge sen det var jag hade det. Gick och käkade lunch med bror och Tomas sen till banken och la upp en sparandeplan. Känns bra, peppad som fan, men samtidigt ganska så jobbigt eftersom jag inte kommer ha ens hälften så mycket att röra mig med som jag brukar. Men men, ska man spara så ska man.
- - - -
Okej. De senaste två dagarna har varit ganska så fucked up. Efter det här med morsan så har jag inte pallat vara hemma. Inte för att det egentligen är så jobbigt, snarare för att det finns så mycket roligare saker man kan göra. Men, dessa "roligare saker" har nu resulterat i att jag på två dygn ätit en grekisk sallad, sovit ungefär sju åtta timmar plus att jag har tappat bort mina hemnycklar. Och min mobil har varit urladdad så jag har inte kunnat höra av mig till någon och ingen har heller kunnat få tag i mig. Jobbig känsla verkligen.
Hoppas bara inte att morsan är sur för något. Förmodligen så är hon ju det.. Kanske ska sätta igång och diska så att hon inte kan skälla på mig för att jag inte gjort något här hemma också.
Har varit dåligt, mycket dåligt skrivande nu senaste veckan. Men jag kommer snart igång igen, det kan jag lova! So don't give up on me.
Jag är vaken på fel sida dygnet
Jag är fanimej livafarlig ibland. Eller inte så illa, men nästan. Ute och ölade igår och underhöll mig själv och Dannie på cp fram tills halv två eller vad klockan nu blev. Inte riktigt så länge.
Kom hem, käkade två mackor och fick ett telefonsamtal. Jag låg vaken och surrade till kanske tre på natten. Klockan sex skulle väckarklockan ringa och klockan sju ska jag vara på jobbet.
Klockan ringer och mot förmodan så vaknar jag. Men tror ni att jag trycker på snooze eller på stop? M, jotack. Stop för min del.
Och för er som inte vet så är jag inte en sån som går upp dirket utan gärna vänder mig om och snoozar lite till.
Som tur är vaknar jag av mig själv kvart tjugo över sex. Tittar på klockan, får en tanke att "du är ju Dum i huvudet", sen gick jag upp. Perfekt. Sminket sitter kvar där det ska från gårdagen så det behöver vi inte ödsla tid på. Istället blev det en flaska med vatten och lite okokta makaroner. Snart ska jag väl blanda till lite oboy och kanske äta en macka. Sen blir det jobba jobba jooobba... Såå roligt.
Don't stop me now, I'm having such a good time...
Kom hem, käkade två mackor och fick ett telefonsamtal. Jag låg vaken och surrade till kanske tre på natten. Klockan sex skulle väckarklockan ringa och klockan sju ska jag vara på jobbet.
Klockan ringer och mot förmodan så vaknar jag. Men tror ni att jag trycker på snooze eller på stop? M, jotack. Stop för min del.
Och för er som inte vet så är jag inte en sån som går upp dirket utan gärna vänder mig om och snoozar lite till.
Som tur är vaknar jag av mig själv kvart tjugo över sex. Tittar på klockan, får en tanke att "du är ju Dum i huvudet", sen gick jag upp. Perfekt. Sminket sitter kvar där det ska från gårdagen så det behöver vi inte ödsla tid på. Istället blev det en flaska med vatten och lite okokta makaroner. Snart ska jag väl blanda till lite oboy och kanske äta en macka. Sen blir det jobba jobba jooobba... Såå roligt.
Don't stop me now, I'm having such a good time...
Miljoner tankar, men alla är bra
Jag sitter i sängen. Alla lägenhetens kuddar har jag gosat ner mig bland. Ett täcke lindat om mig och ett annat liggandes bredvid mig. Dannie står i duschen. Vi kom hem hit igår kväll. Hade just varit och handlat. Jag slängde ihop lite kycklig-curry och ris, sen började jag läsa igenom alla mina dikter för henne. Vi hade pratat om det tidigare under dagen och jag hade fått läsa några av hennes.
Det garvades en del men vi började också gråta flera gånger. Det är skönt med såna personer. Personer som man både kan garva med, gråta med, prata med, men också sitta helt tysta med. Värdefullt.
I mina dikter lämnar jag ut mig själv så otroligt mycket. På datorn har jag diker från att jag är fjorton år och framåt. Det är så mycket som jag aldrig visat, aldrig berättat eller ens haft tanken på att någon skulle få veta. Men av någon anledning kan jag göra det nu. Åtminstone inför henne. Kanske är det för att jag vet att hon förstår mig på ett annat plan än vad många andra kanske skulle göra. Andra som kände mig under den tiden som jag mådde såhär. Andra som inte riktigt kan se eller känna min utvecklig så som jag kan. Andra som inte vet att jag inte mår så som hon i dikterna längre.
Även om det är så att jag inte mår så så betyder inte det att jag förnekar det som hänt. Men i mycket av det vet jag att jag inte kommer falla tillbaka i. Och det är väl egentligen det som gjort och gör att jag inte läser dikterna för folk. För jag vet hur det skulle kunna uppfattas. Ännu en gång skulle man konstant ha alla ögon på sig. Man skulle bli ifrågasatt så fort man gjorde eller sa någonting som tenderade i att jag kanske mår lite dåligt.
Jag orkar inte bli iaktagen hela tiden. Eller åtminstone inte behöva tänka på att jag möjligen bli det. Folk försöker att göra det diskret. De försöker att inte visa det. Men det märks, ååh, det märks så tydligt. Om ni bara visste. Jag ser det i era ögon, jag märker det på sättet ni talar, sättet ni rör er. Det är så genomskinligt.
Dannie och jag har precis tittat på The Secret. Jag har velat att hon ska se den en tid nu. Men det har väl aldrig riktigt blivit läge för det. Men nu var det läge. Nu är det läge. För er som inte har sett den så kan det vara lite svårt att förstå kanske. Men det är en film som handlar om hur man ska kunna förändra sitt liv genom att förändra hur man tänker.
Låter kanske lite skumt och ganska jobbigt, men man blir så otroligt peppad av att se den här filmen så det finns inte. Jag och Dannie bestämde att vi båda ska fixa oss en varsin tavla som vi kan göra en visionboard av. Jag har länge velat göra en sån, men aldrig har det blivit av. Det lär bli av nästa vecka isf eftersom det är jobb tidigt imorgon och sen bär det av till Vemdalen på torsdag. Mycket att fixa innan dess. Det ska packas och köpas grejer. Ja, typ det... Väldigt mycket. Verkligen.
Snacka om att skjuta på saker bara för sakens skull. Aja, men det löser vi.
Det känns alltid bra att vara peppad tillsammans med någon annan. Särskilt någon som man umgås mycket med. Då hjälper man varann om det blir jobbigt, man stöttar varann, man kan fråga varann om det är någonting som är oklart eller så också. Det är kanonbra! Nu köör vi. Tjiihooo!
Det garvades en del men vi började också gråta flera gånger. Det är skönt med såna personer. Personer som man både kan garva med, gråta med, prata med, men också sitta helt tysta med. Värdefullt.
I mina dikter lämnar jag ut mig själv så otroligt mycket. På datorn har jag diker från att jag är fjorton år och framåt. Det är så mycket som jag aldrig visat, aldrig berättat eller ens haft tanken på att någon skulle få veta. Men av någon anledning kan jag göra det nu. Åtminstone inför henne. Kanske är det för att jag vet att hon förstår mig på ett annat plan än vad många andra kanske skulle göra. Andra som kände mig under den tiden som jag mådde såhär. Andra som inte riktigt kan se eller känna min utvecklig så som jag kan. Andra som inte vet att jag inte mår så som hon i dikterna längre.
Även om det är så att jag inte mår så så betyder inte det att jag förnekar det som hänt. Men i mycket av det vet jag att jag inte kommer falla tillbaka i. Och det är väl egentligen det som gjort och gör att jag inte läser dikterna för folk. För jag vet hur det skulle kunna uppfattas. Ännu en gång skulle man konstant ha alla ögon på sig. Man skulle bli ifrågasatt så fort man gjorde eller sa någonting som tenderade i att jag kanske mår lite dåligt.
Jag orkar inte bli iaktagen hela tiden. Eller åtminstone inte behöva tänka på att jag möjligen bli det. Folk försöker att göra det diskret. De försöker att inte visa det. Men det märks, ååh, det märks så tydligt. Om ni bara visste. Jag ser det i era ögon, jag märker det på sättet ni talar, sättet ni rör er. Det är så genomskinligt.
Dannie och jag har precis tittat på The Secret. Jag har velat att hon ska se den en tid nu. Men det har väl aldrig riktigt blivit läge för det. Men nu var det läge. Nu är det läge. För er som inte har sett den så kan det vara lite svårt att förstå kanske. Men det är en film som handlar om hur man ska kunna förändra sitt liv genom att förändra hur man tänker.
Låter kanske lite skumt och ganska jobbigt, men man blir så otroligt peppad av att se den här filmen så det finns inte. Jag och Dannie bestämde att vi båda ska fixa oss en varsin tavla som vi kan göra en visionboard av. Jag har länge velat göra en sån, men aldrig har det blivit av. Det lär bli av nästa vecka isf eftersom det är jobb tidigt imorgon och sen bär det av till Vemdalen på torsdag. Mycket att fixa innan dess. Det ska packas och köpas grejer. Ja, typ det... Väldigt mycket. Verkligen.
Snacka om att skjuta på saker bara för sakens skull. Aja, men det löser vi.
Det känns alltid bra att vara peppad tillsammans med någon annan. Särskilt någon som man umgås mycket med. Då hjälper man varann om det blir jobbigt, man stöttar varann, man kan fråga varann om det är någonting som är oklart eller så också. Det är kanonbra! Nu köör vi. Tjiihooo!
Vad var det för dag nu igen?
Så vad tjänar man på att "offra sig" för att ställa upp och jobba när man egentligen kanske hade andra planer, kanske bara fått sova någon timme under natten eller bara har sån jävla olust att jobba? Folk ser en som en sån person som en tillgång? Jo, kanske det. Men man tror ju också kanske att andra nån gång skulle kunna ställa upp för en själv? Att man skulle ha en innestående (eller fyrtioåtta, som jag borde ha). Men icke!
Jävla fittor hela bunten!
"Näe, jag har ingen lust."
Men grattis. Tack som fan för hjälpen. Var det sista gången som jag ställde upp eller?
- - - -
Detta skrevs alltså igår, hemma hos bror, efter en kväll på jobbet med en nyöppnad öl i handen och en bror i duschen. Nu har jag lugnat ner mig. Några fler öl i kroppen, vettigta samtal med bror, en tripp till Stanleys, tillbaka till bror, lite surr med Dannie, en halv natts sömn på soffan, en god frukost och en film senare så mår jag bättre.
Jag är fortfarande ledsen över att inte få se Telgerevyn igen. Men jaja... Vafan ska man göra?
Efter att ha snackat med brorsan (och Dannie) och fått lite nya tankeställare så har vi nu ännu ett sånt här tillfälle då jag bara skulle vilja sitta och skriva av mig i typ tre fyra timmar. Fundera, strukturera, få ut, damma av, ställa på plats och rätta till. Men då har vi ju bara ett litet problem. Jag börjar jobba om 45 minuter. Ska väl gå om en halvtimme egentligen. Lyckat!
Så än en gång sätter jag mig själv i andra hand.. Mitt skrivande (likamed) mitt välmående får jag ta i tu med senare. Nu blir det duschen. Tjohej!
Förresten... Jag har en sak som jag vill att du ska läsa.
- - - -
Detta skrevs alltså igår, hemma hos bror, efter en kväll på jobbet med en nyöppnad öl i handen och en bror i duschen. Nu har jag lugnat ner mig. Några fler öl i kroppen, vettigta samtal med bror, en tripp till Stanleys, tillbaka till bror, lite surr med Dannie, en halv natts sömn på soffan, en god frukost och en film senare så mår jag bättre.
Jag är fortfarande ledsen över att inte få se Telgerevyn igen. Men jaja... Vafan ska man göra?
Efter att ha snackat med brorsan (och Dannie) och fått lite nya tankeställare så har vi nu ännu ett sånt här tillfälle då jag bara skulle vilja sitta och skriva av mig i typ tre fyra timmar. Fundera, strukturera, få ut, damma av, ställa på plats och rätta till. Men då har vi ju bara ett litet problem. Jag börjar jobba om 45 minuter. Ska väl gå om en halvtimme egentligen. Lyckat!
Så än en gång sätter jag mig själv i andra hand.. Mitt skrivande (likamed) mitt välmående får jag ta i tu med senare. Nu blir det duschen. Tjohej!
Förresten... Jag har en sak som jag vill att du ska läsa.
Psykbryt
Och ännu en gång hör man dörrar smälla och fönsterrutorna skaka. Plötsligt känner jag lättnad över att jag måste till jobbet om två timmar. Då slipper jag vara hemma.
Det är lite lustigt det här egentligen. Alltid ska jag inte säga, men jävligt ofta när jag har haft ett riktigt givande samtal med morsan så blir vi samma dag eller någon dag senare riktigt osams om något. Det roliga är att det är mest hon som lider av det. Jag tycker det är lite synd att jag är så skadeglad, men det är fan svårt att låta bli ibland.
Men helt ärligt. När hon har sagt att tvättstugan är bokad lördag från klockan tolv, är det så så komstigt om jag inte lagt allting som jag vill ha tvättat i tvättkorgen innan dess? Jag bara undrar. Det tycker inte jag. Åtminstone inte en dag (!) innan.
Varför, jag undrar bara varför, tvättar man en maskin med vitt kvällen innan man har tvättstugan? Och inte ens frågar mig om jag har någonting mer vitt än de få plaggen som ligger i tvättkorgen.
Jag är en sån person som har kläder överallt. Och först den dagen man har tvättstugan så samlar man ihop dem från glovet, stolar, sängen, krokar och hängare och slänger allt i tvättmaskinen.
Är det då så konstigt om jag blir pissed när jag inser att hon redan tvättat all vit tvätt? (Okej, inte ALL) för jag har tre plagg som jag använder jävligt ofta till jobbet och som jag tvättar så ofta jag bara kan. Men hur värt är det att slänga TRE små plagg i en tvättmaskin?! Gaah.
Och ja, jag kommer upp från tvättstugan, irriterad över detta faktum och frågar "när tvättade du vitt?" "igår" "Aha, du tänkte inte på att jag kanske hade vita saker att tvätta också eller?"
Detta följs av att jag går in i mitt rum utan att säga någonting mer och jag hör över dånet av musiken hur det smälls i dörrar och hur svordomar och skrik avlöser varandra.
Det har varit ett jävla tjat om att vi är "två vuxna" som bor här och vi ska båda ta ansvar föra tt hemmet sköts, och yadeya... Pfft... Jag orkar inte ens bry mig just nu.
Nu har jag fått ut lite av aggressionerna och jag ska istället tänka på hur jag pippade skiten ut allt och alla igår, tihi! (förutom sista killen som spelade som pajade min annars hundraprocentiga kväll genom att gå därifrån med tusenfemhundra... Men men. Grattis då gubben! Roligt för dig i alla fall.
Det är lite lustigt det här egentligen. Alltid ska jag inte säga, men jävligt ofta när jag har haft ett riktigt givande samtal med morsan så blir vi samma dag eller någon dag senare riktigt osams om något. Det roliga är att det är mest hon som lider av det. Jag tycker det är lite synd att jag är så skadeglad, men det är fan svårt att låta bli ibland.
Men helt ärligt. När hon har sagt att tvättstugan är bokad lördag från klockan tolv, är det så så komstigt om jag inte lagt allting som jag vill ha tvättat i tvättkorgen innan dess? Jag bara undrar. Det tycker inte jag. Åtminstone inte en dag (!) innan.
Varför, jag undrar bara varför, tvättar man en maskin med vitt kvällen innan man har tvättstugan? Och inte ens frågar mig om jag har någonting mer vitt än de få plaggen som ligger i tvättkorgen.
Jag är en sån person som har kläder överallt. Och först den dagen man har tvättstugan så samlar man ihop dem från glovet, stolar, sängen, krokar och hängare och slänger allt i tvättmaskinen.
Är det då så konstigt om jag blir pissed när jag inser att hon redan tvättat all vit tvätt? (Okej, inte ALL) för jag har tre plagg som jag använder jävligt ofta till jobbet och som jag tvättar så ofta jag bara kan. Men hur värt är det att slänga TRE små plagg i en tvättmaskin?! Gaah.
Och ja, jag kommer upp från tvättstugan, irriterad över detta faktum och frågar "när tvättade du vitt?" "igår" "Aha, du tänkte inte på att jag kanske hade vita saker att tvätta också eller?"
Detta följs av att jag går in i mitt rum utan att säga någonting mer och jag hör över dånet av musiken hur det smälls i dörrar och hur svordomar och skrik avlöser varandra.
Det har varit ett jävla tjat om att vi är "två vuxna" som bor här och vi ska båda ta ansvar föra tt hemmet sköts, och yadeya... Pfft... Jag orkar inte ens bry mig just nu.
Nu har jag fått ut lite av aggressionerna och jag ska istället tänka på hur jag pippade skiten ut allt och alla igår, tihi! (förutom sista killen som spelade som pajade min annars hundraprocentiga kväll genom att gå därifrån med tusenfemhundra... Men men. Grattis då gubben! Roligt för dig i alla fall.
Just a small town girl
Idag, en soft dag. En skön dag. En bra dag. Det ska också bli en bra kväll. Vaknade med lite ångest, utan någon somhelst anledning egentligen. Solen sken, det var väl därför. Och jag sov till tolv. Men sen blev det läsa lite bok och så upp och hoppa efter det. Slog in en present och drog mig ner på stan för att träffa Dannieboij. Macka på Nova och en del skitsnack.
Hookade upp med hennes bror, vi gick på en liten shoppingtur och sen blev det inhandling av mat. Hemgång och nu ska jag börja göra mig i ordning. Sen kommer Dannie hit på tacomiddag och efter det bär det av till jobbet.
Och efter jobbet är klockan bara barnet. Natten ung och en kall öl kanske kommer lena halsen.
Så ja. Duschen nu då :) Jallabye!
Hookade upp med hennes bror, vi gick på en liten shoppingtur och sen blev det inhandling av mat. Hemgång och nu ska jag börja göra mig i ordning. Sen kommer Dannie hit på tacomiddag och efter det bär det av till jobbet.
Och efter jobbet är klockan bara barnet. Natten ung och en kall öl kanske kommer lena halsen.
Så ja. Duschen nu då :) Jallabye!
Allehanda
Ligger här i sängen och lyssnar igenom massa låtar på iPoden. Det är dags att lägga in lite ny musik såhär inför fjällresan nästa vecka, så jag passar på att försöka rensa ur lite av det gamla. Irriterande att det ska vara så svårt bara. Man börjar lyssna igenom, och tänker "nämen, den här låten är ju faktiskt bra, den kan jag ju inte ta bort. Tänk om jag glömmer bort att den låten finns." Och så slutar det ändå med att man kanske bara tagit bort ett fåtal låtar.
Det jobbiga är ju att man vet med sig att när man väl sitter där med iPoden på tåget, bussen, gymmet, eller var som helst, så kommer man undra varför man har så mycket skitmusik som känns oaktuell och som man inte vill lyssna på.
Det man borde göra är väl egentligen att ta bort alla låtar och bara lägga in dem som man verkligen lyssnar på och verkligen vill ha. Men det har jag inte mage att göra. Det tar emot bara att göra såna här rensningar. Men men, halvvägs igenom mina 912 låtar.
Soft kväll på jobbet igår. Jenz kom förbi efter att jag suttit där nån knapp timme. Körde lite med honom och sen kom några sköna spelare. Tydligen kände Jenz dem också så han frågade med sina puppy eyes om han fick köra lite.
Helt ärligt, hur Grym är inte han? Det är Helt Galet! Jag blev så jävla peppad att börja pusha mig själv att bli bättre. För jag kan bli Så jävla mycket bättre. Jag är aspeppad på att bara köra. Jag ska börja träna här hemma också, så som jag gjorde i början. träna på att räkna, träna på att blanda korten snabbare, och träna på att hantera markerna. Tihi, såå pepp!
Jag ska jobba på cp imorgon också. Och vet ni vad? Jag ska ha min första provpassare! :D Är grymt spänd, nervös och exalterad. Det ska bli skitkul!
Det känns inte som att jag har jobbat så länge, men jag har ändå jobbat i fyra/fem månader.
Ikväll blir det mys med bror. Har nån plan om att jag ska ta mig ner på stan, köpa shampoo, nån mat och sen gå upp till brorsan och laga middag. Typ potatisgratäng och nånting mer. Sallad, svampsås och nån köttbit till.
Jag lagade för övrigt den godaste middagen nästan någonsin i måndags. Det var Nam Nam! Klyftpotatis, lövbiff, sallad, beasås och svampsås. Om jag får lov att säga det själv så smakade allting fan som restaurangmat. Tihi, stolt. Jag är king på att laga mat när jag väl sätter den sidan till. Nu blir det till att göra en smoothie innan avokadon hinner ligga i skåpet och bli dålig.
Hej hopp!
Det jobbiga är ju att man vet med sig att när man väl sitter där med iPoden på tåget, bussen, gymmet, eller var som helst, så kommer man undra varför man har så mycket skitmusik som känns oaktuell och som man inte vill lyssna på.
Det man borde göra är väl egentligen att ta bort alla låtar och bara lägga in dem som man verkligen lyssnar på och verkligen vill ha. Men det har jag inte mage att göra. Det tar emot bara att göra såna här rensningar. Men men, halvvägs igenom mina 912 låtar.
Soft kväll på jobbet igår. Jenz kom förbi efter att jag suttit där nån knapp timme. Körde lite med honom och sen kom några sköna spelare. Tydligen kände Jenz dem också så han frågade med sina puppy eyes om han fick köra lite.
Helt ärligt, hur Grym är inte han? Det är Helt Galet! Jag blev så jävla peppad att börja pusha mig själv att bli bättre. För jag kan bli Så jävla mycket bättre. Jag är aspeppad på att bara köra. Jag ska börja träna här hemma också, så som jag gjorde i början. träna på att räkna, träna på att blanda korten snabbare, och träna på att hantera markerna. Tihi, såå pepp!
Jag ska jobba på cp imorgon också. Och vet ni vad? Jag ska ha min första provpassare! :D Är grymt spänd, nervös och exalterad. Det ska bli skitkul!
Det känns inte som att jag har jobbat så länge, men jag har ändå jobbat i fyra/fem månader.
Ikväll blir det mys med bror. Har nån plan om att jag ska ta mig ner på stan, köpa shampoo, nån mat och sen gå upp till brorsan och laga middag. Typ potatisgratäng och nånting mer. Sallad, svampsås och nån köttbit till.
Jag lagade för övrigt den godaste middagen nästan någonsin i måndags. Det var Nam Nam! Klyftpotatis, lövbiff, sallad, beasås och svampsås. Om jag får lov att säga det själv så smakade allting fan som restaurangmat. Tihi, stolt. Jag är king på att laga mat när jag väl sätter den sidan till. Nu blir det till att göra en smoothie innan avokadon hinner ligga i skåpet och bli dålig.
Hej hopp!
Pokerfejs? Ehm, njae...
Hahaha! Skönaste grejen som precis hände!
Jag har för övrigt bara legat hemma idag. Kom hem sent (eller tidigt), somnade sent (eller tidigt), vaknade sent (aa, sent), och sen har jag degat och skrivit hela dagen.
Hade precis lagat käk, satt mig ner och börjat äta, och så ringer det på dörren. Ringer på dörren, det är inte ofta som det gör det nu för tiden. Inte bara sådär liksom, utan förvarning. Jag går och ska öppna. Letar efter nyckeln ett tag och tänker samtidigt "hur ser jag ut egentligen?"
Jag tittar mig i spegeln och jag ska så gott jag kan beskriva vad jag såg:
Barfota, svarta mjukisbyxor, en gammal (riktigt gammal) långärmad tröja som är alldeles för bred och samtidigt alldeles för kort för att överhuvudtaget se bra ut någonstans på kroppen. Gårdagens smink som är smått utsmetat över hela ansiktet, ännu har jag inte satt i linserna så jag har glasögon på mig. Håret är slarvigt uppsatt i en knut och luggen rakt bakåt i ett spänne.
Jag funderade på om jag skulle ta av mig glasögonen eller inte eftersom jag inte tycker om att visa mig i dem. Men jag sket i det.
Jag vet inte. Jag tycker inte att jag ser särskilt bra ut såhär. Jävligt, ja, jag vet inte vad. Det ser typ ut som att jag är sjuk.
Hur som, jag låser upp och öppnar dörren. Tänker att det säkert ska vara grannen eller nåt. Men vem står där? Jo, två stycken killar i tjugofemårsåldern. Båda ser helt okej, ganska, jävligt bra ut. Jag ser att de är någon form av försäljare.
Så ja, jag har öppnat dörren, sett dem, korsat armarna framför mig för att det inte alltför väl ska synas att jag är behålös, säger "Tjenah"och väntar på att någon av dem ska säga något. Men ingen Säger Nåt!
De står och tittar på mig, typ, förvånade som fan, utbyter blickar med varann, tittat på mig igen, på varandra. Och fortfarande säger ingen någonting.
Så lyckas den ena kläcka ur sig "aeeehm... ska dueeh..?" tittar på sin kollega, som tittar tillbaka. Verkligen inte finner några ord och typ "gööaaaeeeh.. ta're du..."
Dom kom tydligen från eon och ja jag vet inte vad. Samtalet som utspelade sig blev väldigt krystat, jättekonstigt och under tiden så hinner lampan i trappen släckas "oj här blev det mörkt" avbryter den ena sig då mitt i en mening. Ena katten sprang ut och den andra avbryter sig då "ska den ut, inte, nej?". Börjar fråga hur gamla katterna är och massa sånt.
Jag säger att jag sitter och käkar och att det inte är jag som har hand om elräkningarna, så...
De skulle komma tillbaka senare. Nån gång efter halv åtta/åtta. Så det är väl lika bra att jag hoppar in i duschen nu och gör mig i ordning inför jobbet. Så får vi se om jag hinner träffa på dem igen.
Jag undrar just vad de tänkte. Jag skulle så gärna vilja veta...
Jag har för övrigt bara legat hemma idag. Kom hem sent (eller tidigt), somnade sent (eller tidigt), vaknade sent (aa, sent), och sen har jag degat och skrivit hela dagen.
Hade precis lagat käk, satt mig ner och börjat äta, och så ringer det på dörren. Ringer på dörren, det är inte ofta som det gör det nu för tiden. Inte bara sådär liksom, utan förvarning. Jag går och ska öppna. Letar efter nyckeln ett tag och tänker samtidigt "hur ser jag ut egentligen?"
Jag tittar mig i spegeln och jag ska så gott jag kan beskriva vad jag såg:
Barfota, svarta mjukisbyxor, en gammal (riktigt gammal) långärmad tröja som är alldeles för bred och samtidigt alldeles för kort för att överhuvudtaget se bra ut någonstans på kroppen. Gårdagens smink som är smått utsmetat över hela ansiktet, ännu har jag inte satt i linserna så jag har glasögon på mig. Håret är slarvigt uppsatt i en knut och luggen rakt bakåt i ett spänne.
Jag funderade på om jag skulle ta av mig glasögonen eller inte eftersom jag inte tycker om att visa mig i dem. Men jag sket i det.
Jag vet inte. Jag tycker inte att jag ser särskilt bra ut såhär. Jävligt, ja, jag vet inte vad. Det ser typ ut som att jag är sjuk.
Hur som, jag låser upp och öppnar dörren. Tänker att det säkert ska vara grannen eller nåt. Men vem står där? Jo, två stycken killar i tjugofemårsåldern. Båda ser helt okej, ganska, jävligt bra ut. Jag ser att de är någon form av försäljare.
Så ja, jag har öppnat dörren, sett dem, korsat armarna framför mig för att det inte alltför väl ska synas att jag är behålös, säger "Tjenah"och väntar på att någon av dem ska säga något. Men ingen Säger Nåt!
De står och tittar på mig, typ, förvånade som fan, utbyter blickar med varann, tittat på mig igen, på varandra. Och fortfarande säger ingen någonting.
Så lyckas den ena kläcka ur sig "aeeehm... ska dueeh..?" tittar på sin kollega, som tittar tillbaka. Verkligen inte finner några ord och typ "gööaaaeeeh.. ta're du..."
Dom kom tydligen från eon och ja jag vet inte vad. Samtalet som utspelade sig blev väldigt krystat, jättekonstigt och under tiden så hinner lampan i trappen släckas "oj här blev det mörkt" avbryter den ena sig då mitt i en mening. Ena katten sprang ut och den andra avbryter sig då "ska den ut, inte, nej?". Börjar fråga hur gamla katterna är och massa sånt.
Jag säger att jag sitter och käkar och att det inte är jag som har hand om elräkningarna, så...
De skulle komma tillbaka senare. Nån gång efter halv åtta/åtta. Så det är väl lika bra att jag hoppar in i duschen nu och gör mig i ordning inför jobbet. Så får vi se om jag hinner träffa på dem igen.
Jag undrar just vad de tänkte. Jag skulle så gärna vilja veta...
Go åsa!
Jag var precis så jävla duktig! Är riktigt stolt över mig själv. Jag har insett att jag måste börja bry mig mer om mig själv om det här ska fungera. Självklart ska man lyssna om någon berättar någonting, man kan komma med goda råd och hjälpa till. Ställa upp. Men jag fick klargjort för mig igår att jag ställer upp för mycket. Jag engagerar mig för mycker. Jag får inte tid att ta hand om och rå om mig själv, och det gör att jag mår dåligt.
Ibland måste man vara mer självisk, och nu är en sån tid. Eller det ska bli en sån tid.
Jag sitter och tänker tillbaka lite på sept-november tiden; då jag mådde bra. Och igår så slog det mig (angående just det här om att bry sig om sig själv), det gjorde jag. När någon klagade eller bara var negativ så antingen stängde jag av och tog inte in vad personen i fråga sa, eller så försökte jag mer eller mindre att undvika personen, eftersom jag visste att jag inte skulle få ut någonting av att sitta och lyssna på en massa blaj om problem och hur dåligt han/hon mår.
Nu menar jag inte att man inte ska vara så självisk och aldrig ställa upp när ens polare behöver en. Men jag minns att min mentalitet då var "om du inte är berädd att ändra på det här så tänker jag inte ställa upp på att lyssna". För som sagt, jag får inte ut någonting av att ha någon som öser galla över en och sen inte ens vill må bättre. Det är helt okej att någon öser ut allting, för man måste ta bort för att kunna fylla på med nytt och fräscht. Då får jag ett utbyte av situationen; när personen vill ändra sig, är trött på att må dåligt och vill må bättre och därför behöver min hjälp.
Men jag insåg då att jag kan inte få någon att inse att den vill må bättre. Det kan ingen annan än personen själv göra. Någonstans på vägen så verkar jag ha glömt bort att det är så det är.
Dannie berättade om ett av hennes mammas uttryck som hon brukade använda. Jävligt klokt måste jag få säga. "Lyssnar vi verkligen på varandra eller turas vi bara om att prata?"
Och när någon inte är villig att ändra sig, då turas jag bara om att prata med den personen. Men så fort jag ser en glimt av en önskan att förändras och hopp om att det faktiskt kan bli så, det var först då som jag verkligen började lyssna på vad personen i fråga hade att säga.
Morsan tyckte då (sept-nov) att jag blev så känslokall. Jag blev mindre sympatisk och kände mindre medkänsla för folk, jag var så självisk. Det tyckte inte hon om. Och jag inser nu att jag sitter och tänker "nej, men mamma tyckte att jag blev en 'sämre människa' när jag var sådär, så jag kanske ska låta bli ist..."
What!? Vad tänker jag egentligen!? har jag lust att skrika åt mig själv? Om jag mår bra. Bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv, förtjänar jag inte att göra det då? Varför ska hon få säga så, varför ska hon neka mig att må bra och säga att det är någonting dåligt? Jag mår bra *punkt*. Fuck resten.
Om inte jag tänker på mig själv och mitt eget välmående, vem ska då annars göra det? Nej, juste!
Det är samma sak med jobbet. Så för att dra alla saker som jag brukar tänka när jag velar mellan att ställa upp och hoppa in och jobba eller inte. "Det är ju inte så långa pass. Jag jobbar ju bara på kvällarna så är ju ändå ledig Hela dagen och kan göra saker. Om jag ställer upp nu så kommer jag ha innestående senare framöver när jag nån gång blir sjuk, vill vara ledig eller kanske inte kan ställa upp. Jag behöver ju pengarna. Det är ju inte så jobbigt. Jag har ju ändå ingenting annat för mig. Jag är ju ändå ledig om tre dagar. Jag kan ju ställa upp. Bara den här gången."
Och just det där "Bara den här gången", ja, jag kan ju säga att det har blivit några gånger nu.
Hittills så ber jag bara om ledigt när det är någonting speciellt som jag ska iväg på, eller som jag ska göra. Så även fast jag är ledig så har jag planer, tider att passa och känner mig därmed heller inte helt ledig. Jag har ungefär fem Helt lediga dagar i månaden. Dagar då jag inte har skrivit in någonting i min kalender. Och de flesta gula dagarna är ju jobb, det går inte att förneka.
För att då komma till det första steget i att komma tillbaka till och återfå det lite mer själviska, men ack så mycket gladare och lyckligare jag. Påke ringde i helgen och sa att jag skulle jobba Mån och Tors. Ingenting på Tis Ons frågade jag. Nej. Ledig än så länge. Men så fick jag ett samtal någon dag senare då han sa att jag kunde jobba tisdag också. Jag sa ja. Tänkte att jag ju är ledig på onsdag så det är lugnt. (Lite fail, jag vet, men aja, jag är ju trots allt in the making och inte fulländad).
Jag pratade lite med brorsan igår och vi sa att det kunde ju vara najs att hänga någon dag. Det var länge sen vi gjorde det, bara han och jag. Jag har inte tänkt på det förrän han sa det, men då slog det mig och jag saknade det. Senaste gången var väl Ikea eller nåt. Och det var i mitten av december. Det är februari nu.
Vi bestämde dejt på onsdag kväll. Looking forward! Och jag såg ju också fram emot en helt ledig dag. Dessutom så pratade jag lite med Mathias idag, han är framme och mår bra verkar det som :) Najs att höra! Hur som, jag sa det:
"Så om någon ringer och säger att jag ska jobba så tänker jag lugnt och stillsamt tala om att 'DET KAN DU FETGLÖMMA! Jag ska ha quality tajm med min bror ;)'"
Så strax innan jag började skriva det här inlägget, ja, vad tror ni händer? Ett sms. "Hej, jag har blivit sjuk, kan du jobba imorgon 9-16?" Första tanken var "ja, jag skulle ju kunna.. Jag ska ju jobba ikväll, men jag hinner ju hem och får kanske sova några timmar i alla fall.. Jag behöver ju pengarna.. Jag ska iofs förmodligen jobba både tors, fre, lör, sön, mån, tid och ons. (kanske eventuellt ledig någon dag i början på nästa vecka). Men sen ska jag ju åka till Vemdalen på torsdag, så då kan man ju ta det lugnt.. Fast det kommer man ju inte göra.. Så jag kommer inte få vila ut ordentligt isf på Minst en och en halv vecka... Hmm... Ska jag? Ska jag inte?"
Andra tanken var: "Vad sa du till Matte för något? Mm, juste! Fast å andra sidan så ska ju bror och jag inte ses förrän på kvällen, så jag skulle ju ändå kunna jobba."
Tredje och bestämmande tanken var: "Du vet själv att du alltid 'skulle kunna jobba' för du lyckas alltid vända och vrida, flytta och avstå från saker för att kunna ställa upp och jobba. Så skärp dig nu förfan! Tänk på dig själv. Du behöver tamejfan vara ledig EN dag i veckan."
"Tyvärr, jag kan inte, jag ska jobba ikväll och jag har planer imorgon. Hoppas det löser sig och krya på dig!" [Skicka]
*Djupt andetag. Pustar ut*
Det är inte mitt problem.
Ibland måste man vara mer självisk, och nu är en sån tid. Eller det ska bli en sån tid.
Jag sitter och tänker tillbaka lite på sept-november tiden; då jag mådde bra. Och igår så slog det mig (angående just det här om att bry sig om sig själv), det gjorde jag. När någon klagade eller bara var negativ så antingen stängde jag av och tog inte in vad personen i fråga sa, eller så försökte jag mer eller mindre att undvika personen, eftersom jag visste att jag inte skulle få ut någonting av att sitta och lyssna på en massa blaj om problem och hur dåligt han/hon mår.
Nu menar jag inte att man inte ska vara så självisk och aldrig ställa upp när ens polare behöver en. Men jag minns att min mentalitet då var "om du inte är berädd att ändra på det här så tänker jag inte ställa upp på att lyssna". För som sagt, jag får inte ut någonting av att ha någon som öser galla över en och sen inte ens vill må bättre. Det är helt okej att någon öser ut allting, för man måste ta bort för att kunna fylla på med nytt och fräscht. Då får jag ett utbyte av situationen; när personen vill ändra sig, är trött på att må dåligt och vill må bättre och därför behöver min hjälp.
Men jag insåg då att jag kan inte få någon att inse att den vill må bättre. Det kan ingen annan än personen själv göra. Någonstans på vägen så verkar jag ha glömt bort att det är så det är.
Dannie berättade om ett av hennes mammas uttryck som hon brukade använda. Jävligt klokt måste jag få säga. "Lyssnar vi verkligen på varandra eller turas vi bara om att prata?"
Och när någon inte är villig att ändra sig, då turas jag bara om att prata med den personen. Men så fort jag ser en glimt av en önskan att förändras och hopp om att det faktiskt kan bli så, det var först då som jag verkligen började lyssna på vad personen i fråga hade att säga.
Morsan tyckte då (sept-nov) att jag blev så känslokall. Jag blev mindre sympatisk och kände mindre medkänsla för folk, jag var så självisk. Det tyckte inte hon om. Och jag inser nu att jag sitter och tänker "nej, men mamma tyckte att jag blev en 'sämre människa' när jag var sådär, så jag kanske ska låta bli ist..."
What!? Vad tänker jag egentligen!? har jag lust att skrika åt mig själv? Om jag mår bra. Bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv, förtjänar jag inte att göra det då? Varför ska hon få säga så, varför ska hon neka mig att må bra och säga att det är någonting dåligt? Jag mår bra *punkt*. Fuck resten.
Om inte jag tänker på mig själv och mitt eget välmående, vem ska då annars göra det? Nej, juste!
Det är samma sak med jobbet. Så för att dra alla saker som jag brukar tänka när jag velar mellan att ställa upp och hoppa in och jobba eller inte. "Det är ju inte så långa pass. Jag jobbar ju bara på kvällarna så är ju ändå ledig Hela dagen och kan göra saker. Om jag ställer upp nu så kommer jag ha innestående senare framöver när jag nån gång blir sjuk, vill vara ledig eller kanske inte kan ställa upp. Jag behöver ju pengarna. Det är ju inte så jobbigt. Jag har ju ändå ingenting annat för mig. Jag är ju ändå ledig om tre dagar. Jag kan ju ställa upp. Bara den här gången."
Och just det där "Bara den här gången", ja, jag kan ju säga att det har blivit några gånger nu.
Hittills så ber jag bara om ledigt när det är någonting speciellt som jag ska iväg på, eller som jag ska göra. Så även fast jag är ledig så har jag planer, tider att passa och känner mig därmed heller inte helt ledig. Jag har ungefär fem Helt lediga dagar i månaden. Dagar då jag inte har skrivit in någonting i min kalender. Och de flesta gula dagarna är ju jobb, det går inte att förneka.
För att då komma till det första steget i att komma tillbaka till och återfå det lite mer själviska, men ack så mycket gladare och lyckligare jag. Påke ringde i helgen och sa att jag skulle jobba Mån och Tors. Ingenting på Tis Ons frågade jag. Nej. Ledig än så länge. Men så fick jag ett samtal någon dag senare då han sa att jag kunde jobba tisdag också. Jag sa ja. Tänkte att jag ju är ledig på onsdag så det är lugnt. (Lite fail, jag vet, men aja, jag är ju trots allt in the making och inte fulländad).
Jag pratade lite med brorsan igår och vi sa att det kunde ju vara najs att hänga någon dag. Det var länge sen vi gjorde det, bara han och jag. Jag har inte tänkt på det förrän han sa det, men då slog det mig och jag saknade det. Senaste gången var väl Ikea eller nåt. Och det var i mitten av december. Det är februari nu.
Vi bestämde dejt på onsdag kväll. Looking forward! Och jag såg ju också fram emot en helt ledig dag. Dessutom så pratade jag lite med Mathias idag, han är framme och mår bra verkar det som :) Najs att höra! Hur som, jag sa det:
"Så om någon ringer och säger att jag ska jobba så tänker jag lugnt och stillsamt tala om att 'DET KAN DU FETGLÖMMA! Jag ska ha quality tajm med min bror ;)'"
Så strax innan jag började skriva det här inlägget, ja, vad tror ni händer? Ett sms. "Hej, jag har blivit sjuk, kan du jobba imorgon 9-16?" Första tanken var "ja, jag skulle ju kunna.. Jag ska ju jobba ikväll, men jag hinner ju hem och får kanske sova några timmar i alla fall.. Jag behöver ju pengarna.. Jag ska iofs förmodligen jobba både tors, fre, lör, sön, mån, tid och ons. (kanske eventuellt ledig någon dag i början på nästa vecka). Men sen ska jag ju åka till Vemdalen på torsdag, så då kan man ju ta det lugnt.. Fast det kommer man ju inte göra.. Så jag kommer inte få vila ut ordentligt isf på Minst en och en halv vecka... Hmm... Ska jag? Ska jag inte?"
Andra tanken var: "Vad sa du till Matte för något? Mm, juste! Fast å andra sidan så ska ju bror och jag inte ses förrän på kvällen, så jag skulle ju ändå kunna jobba."
Tredje och bestämmande tanken var: "Du vet själv att du alltid 'skulle kunna jobba' för du lyckas alltid vända och vrida, flytta och avstå från saker för att kunna ställa upp och jobba. Så skärp dig nu förfan! Tänk på dig själv. Du behöver tamejfan vara ledig EN dag i veckan."
"Tyvärr, jag kan inte, jag ska jobba ikväll och jag har planer imorgon. Hoppas det löser sig och krya på dig!" [Skicka]
*Djupt andetag. Pustar ut*
Det är inte mitt problem.
Time and time again
Igår sa jag till mig själv "Om max tre veckor så ska jag må lika bra som jag gjorde peroiden september-november förra året". Men jag väljer härmed att förkorta den tiden till två veckor. 'Cause I know I can do it.
Igår fick jag några slaps i ansiktet och en och annan spark i baken. Något som jag känner att jag verkligen behövde. Jag har fått klarhet i vad det är som jag behöver jobba med. Jag har fått fler verktyg. Verktyg att ta på och hålla i. Och jag vet ju att det jag ska jobba med har jag precis framför mig, eller snarare inom mig.
Det är inte svårt, så varför göra det svårt? Varför dra ut på det? Det känns jävligt korkat. Jag ska ta mig fan bli en the Secret guru. Jag ska leva precis så som jag vill leva. Jag ska göra precis det jag vill göra. Tiden går, livet passerar, vare sig man vill eller inte. Så nu gäller det att ta till lite Mathias-attityd och vara spontan och ta tillvara på varje liten stund här på jorden.
Det jag insåg igår är att jag måste bli mer självisk. Hur konstigt det än kan låta. Men så är det. Jag engagerar mig för mycket i alla andras mående och deras problem, som Inte Är Mina Problem. Jag har slutat bry mig om mig själv. Jag ger inte någonting till mig själv längre, och det resulterar i att jag töms när jag ger till alla andra. Jag tar slut och jag får ingen påfyllning. Tyvärr, eller tyvärr kanske man inte ska säga men så, det här fungerar inte, inte i längden. Inte om man vill må bra. Och det vill jag. Så nu. Från och med idag. Två veckor. Ni ska se en ny åsa. Eller en gammal åsa pånyttfödd.
Nu kör vi ;)
Igår fick jag några slaps i ansiktet och en och annan spark i baken. Något som jag känner att jag verkligen behövde. Jag har fått klarhet i vad det är som jag behöver jobba med. Jag har fått fler verktyg. Verktyg att ta på och hålla i. Och jag vet ju att det jag ska jobba med har jag precis framför mig, eller snarare inom mig.
Det är inte svårt, så varför göra det svårt? Varför dra ut på det? Det känns jävligt korkat. Jag ska ta mig fan bli en the Secret guru. Jag ska leva precis så som jag vill leva. Jag ska göra precis det jag vill göra. Tiden går, livet passerar, vare sig man vill eller inte. Så nu gäller det att ta till lite Mathias-attityd och vara spontan och ta tillvara på varje liten stund här på jorden.
Det jag insåg igår är att jag måste bli mer självisk. Hur konstigt det än kan låta. Men så är det. Jag engagerar mig för mycket i alla andras mående och deras problem, som Inte Är Mina Problem. Jag har slutat bry mig om mig själv. Jag ger inte någonting till mig själv längre, och det resulterar i att jag töms när jag ger till alla andra. Jag tar slut och jag får ingen påfyllning. Tyvärr, eller tyvärr kanske man inte ska säga men så, det här fungerar inte, inte i längden. Inte om man vill må bra. Och det vill jag. Så nu. Från och med idag. Två veckor. Ni ska se en ny åsa. Eller en gammal åsa pånyttfödd.
Nu kör vi ;)
