En ostadig piedestal
En klump, delvis av ångest, delvis ånger men också av hoppfullhet och besvikelse. Men mest av allt, en klump av längtan. En längtan som jag antar att jag alltid kommer vara tvungen att leva med. Och om jag inte har den i livet så ser jag på något sätt till att skapa den.
Det är en känsla jag är van vid, en känsla jag vet hur jag ska handskas med även om jag vet att det inte är något optimalt för mitt välmående. Men när man känner sig bekväm, hur konstigt det än kan låta, så kan man vara mer tillbakalutad och finna ett inre lugn. Jag finner mitt inre lugn i den ångestfyllda längtan efter något, eller någon, som jag vet att jag aldrig kommer kunna få. Hamnar jag sen i den situationen att jag faktiskt en dag inser att jag kan få den personen som jag vill ha så försvinner mitt inre lugn och det ersätts istället med en panikartad stress. En stress som jag ännu inte lärt mig hantera eller leva med. En stress som jag, medvetet eller omedvetet, gör mig av med genom att lyfta ner mig själv från piedestalen som jag då sitter på till en lägre stol, eller en kudde på golvet, hytter med fingret åt mig själv och skäller på mig själv. Säger att jag inte får klättra upp så högt eftersom om jag skulle ramla så är fallet långt och det kommer göra ont när man väl slår i marken. Det är säkrare att sitta kvar på kudden på golvet. Men ack så tråkigt.
Varje gång jag hamnar på piedestalen hamnar jag i en kamp med mitt förståndiga jag som säger åt mig att komma ner självmant. Mitt äventyrliga jag försöker övertyga den andra sidan om att jag kommer få ut mer av livet genom att sitta kvar på piedestalen, jag vet att ett fall kommer göra ont, men samtidigt försöker jag intala mig själv att det i längden kommer vara värt det. Av all den glädjen, kärleken och lyckan som man där får uppleva kommer det väga upp för de smärtsamma nedgångarna.
Ibland lyckas mitt äventyrliga jag med övertygandet. Korta perioder. Det kan hålla i sig några dagar, några veckor, maximalt några månader. Sen börjar "verkligeheten" (eller "mitt förståndigare jag") hinna ikapp en och lyfter ner en från piedestalen innan man hunnit reagera. Och då är det redan försent. Man inser inte förrän i efterhand vad man har gjort. Vad man har ställt till med.
Yttre omständigheter är självklart också en faktor. Bråk och komplikationer i andra relationer. Dåligt fysiskt mående. Psykisk press och stress. Var för sig är de inte oöverkomliga. Men alla samlade, som en enad armé mot ett äventyrligt jag på en skyhög piedestal. Kan fallet bli annat än smärtsamt? Både för mig och för alla parter inblandade. Troligtvis inte. När man ramlar från den höjden träffar man med all säkerhet någon.
Kan jag med ord beskriva hur ledsen jag är att du blev drabbad?
Det är en känsla jag är van vid, en känsla jag vet hur jag ska handskas med även om jag vet att det inte är något optimalt för mitt välmående. Men när man känner sig bekväm, hur konstigt det än kan låta, så kan man vara mer tillbakalutad och finna ett inre lugn. Jag finner mitt inre lugn i den ångestfyllda längtan efter något, eller någon, som jag vet att jag aldrig kommer kunna få. Hamnar jag sen i den situationen att jag faktiskt en dag inser att jag kan få den personen som jag vill ha så försvinner mitt inre lugn och det ersätts istället med en panikartad stress. En stress som jag ännu inte lärt mig hantera eller leva med. En stress som jag, medvetet eller omedvetet, gör mig av med genom att lyfta ner mig själv från piedestalen som jag då sitter på till en lägre stol, eller en kudde på golvet, hytter med fingret åt mig själv och skäller på mig själv. Säger att jag inte får klättra upp så högt eftersom om jag skulle ramla så är fallet långt och det kommer göra ont när man väl slår i marken. Det är säkrare att sitta kvar på kudden på golvet. Men ack så tråkigt.
Varje gång jag hamnar på piedestalen hamnar jag i en kamp med mitt förståndiga jag som säger åt mig att komma ner självmant. Mitt äventyrliga jag försöker övertyga den andra sidan om att jag kommer få ut mer av livet genom att sitta kvar på piedestalen, jag vet att ett fall kommer göra ont, men samtidigt försöker jag intala mig själv att det i längden kommer vara värt det. Av all den glädjen, kärleken och lyckan som man där får uppleva kommer det väga upp för de smärtsamma nedgångarna.
Ibland lyckas mitt äventyrliga jag med övertygandet. Korta perioder. Det kan hålla i sig några dagar, några veckor, maximalt några månader. Sen börjar "verkligeheten" (eller "mitt förståndigare jag") hinna ikapp en och lyfter ner en från piedestalen innan man hunnit reagera. Och då är det redan försent. Man inser inte förrän i efterhand vad man har gjort. Vad man har ställt till med.
Yttre omständigheter är självklart också en faktor. Bråk och komplikationer i andra relationer. Dåligt fysiskt mående. Psykisk press och stress. Var för sig är de inte oöverkomliga. Men alla samlade, som en enad armé mot ett äventyrligt jag på en skyhög piedestal. Kan fallet bli annat än smärtsamt? Både för mig och för alla parter inblandade. Troligtvis inte. När man ramlar från den höjden träffar man med all säkerhet någon.
Kan jag med ord beskriva hur ledsen jag är att du blev drabbad?
Kommentarer
Trackback
