Pinkish

Om det är någonting som jag lärt mig utav den här händelsen, eller vad man nu ska kalla det, det här faktumet, så är det att det praktiskt taget aldrig är fel att tala om för folk hur man tycker, tänker och känner för dem. Om det är någonting av det här som jag ska ta med mig, och i framtiden använda mig av, så är det att med kramar och simpel kroppskontakt så kan man säga så otroligt mycket.
Jag har aldrig varit med om en kram där jag i total tystnad fått så mycket berättat för mig, eller en kram där jag själv försökt att säga och få fram så många olika budskap. Eller ska jag säga att jag hade aldrig, innan igår.

Det jag försökte tala om var bland annat att jag tycker att du är så jävla stark. Så obeskrivligt stark som faktiskt gör det här. Trots hur det måste kännas just nu. Du är bäst. Din glädje behövs här i världen, och det vore själviskt av oss att hålla dig kvar här för att få fortsätta ta del av den. Glädje är till för att spridas. Och du är nu på väg att göra just det. Ju fler som möter dig, desto fler kommer inse vilken underbar själ du är. Du behövs. Och även om det just nu känns som att vi alla bara vill behålla dig här hemma så vet både du och jag att det ibland krävs att man släpper taget för att kunna hålla kvar vid det man har.

Och som jag sa igår. Även om jag någon gång fysiskt måste släppa taget så kommer jag mentalt aldrig vara längre bort än du vill att jag ska vara. Kramen kan du få när som helst. Hjälpen kan du få närhelst du känner att du behöver den. Och orden ska jag försöka att ge dig i de stunderna som du vill höra dem. Och i tankarna kommer du alltid att finnas, vare sig man vill eller inte. Dina fotspår och fingeravtryck finns överallt, lite här och var, och i vardagen kommer man att påminnas om dem, vare sig det handlar om att man går förbi 137'an, har en riktigt crazy utekväll eller "afterwork" och tänker tillbaka på de senaste månaderna som passerat alldeles för fort, (men aldrig har man väl tidigare tagit tillvara på varenda liten minut så som du lärt oss göra), eller om man hör ordet genetiv, eller om någonting helt simpelt är just klockrent. De spår du har satt kommer alltid, hur långt bort du än är, att finnas kvar.

Jag försökte så gott jag kunde under vår fyrtiofem minuter långa kram att förmedla all den kärlek som jag vet att folk känner för dig. Jag kände att du behövde bli påmind om, inte bara att den finns där, för det vet jag att du vet, men att den också kommer att finnas kvar tills nästa gång vi ses.
När jag satt där på stolen med ansiktet nedborrat i din axel, som var helt, inte bara fuktig, men genomblöt av tårar, så fick jag en tanke. Eller, jag fick många, men det här är en av dem.
Jag tänkte på en sak som vi pratade om när vi satt och fikade och ett fint uttryck tog form:
"Ensam må vara stark. Men tillsammans är vi oslagbara. Tänk då vilken tur det är att man aldrig är ensam."

Jag har lärt mig så otroligt mycket utav dig. Jag har lärt mig massvis om spontanitet. Hur man ser och tar tillvara på de små sakerna i vardagen, och hur mycket det faktiskt kan betyda för en. Du har fått mig att inse vad uttrycket Carpe Diem betyder. Inte bara för att du använder dig av det, utan för att du är just vad det uttrycket handlar om. Jag har lärt mig att glaset bara är så tomt som man bestämmer sig för att det är. Glaset är inte tomt, det är fullt med luft. Och luft behöver vi alla.

Du är en ängel. Du kommer in i ens liv, man vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt så var du bara där. Du lyser upp och förgyller vardagen så att det alltid känns som att det är ett speciellt tillfälle. Du visar en olika sätt att leva det bästa liv du vet att man kan. Du ger en verktyg och visar att det är möjligt. Vad man än gör så kommer man att klara av det. Och även om det här är jobbigt så kommer du garanterat att klara av det här. Du är född till att klara av det. Du är i själen en vinnare. Det är vi alla. Vi måste bara inse vår egen potential. Och det är just det som du håller på med. Det här är inte en utmaning för dig, det är en erfarenhet. Du är en ängel och du måste vidare. Du måste få resten av världen att inse sin potential och vad de är kapabla till.
Även om det känns som att du är långt ifrån klar med allt som du ska åstadkomma här, så behövs du just nu någon annanstans. Du måste sätta igång andras tankar och påverka andra människors liv. Processen som startat och pågått ett tag här hemma den måste också startas på andra ställen. Vi som under tiden blir kvar här hemma kommer att fortsätta utveckas till det bättre. För vi känner nog alla "Hellre ha en Mathias i Australien än att inte ha någon Mathias alls".

Du har både gjort avtryck och intryck. Och nu när du åker så vill jag att du ska veta att vi kommer att klara oss, inte utan dig, men med dig både i våra minnen och i våra tankar.

Jag förstår inte hur det kommer sig att jag ska ha så jävla svårt att gråta för min egen skull. När jag vet att jag behöver det. När bägaren är full och allt kroppen vill är att tippa bägaren och låta alla tårar, all ångest och allt tryck i bröstet bara försvinna, då går det inte. Näsan kan börja rinna, jag kan börja andas stötvis och tårarna kan ligga och skvalpa i ögonen, men tårarna kommer aldrig längre än till ögonvrån. Bägaren står och balanserar på kanten men den tippas aldrig helt. Tårarna lämnar aldrig ögonen. Och bägaren töms aldrig. Och därmed försvinner aldrig ångesten och trycket i bröstet.

Att gråta för andras räkning är inte lika svårt. Om jag känner medkänska för någon som är ledsen så kan jag typ börja sympatigråta, mer eller mindre.
Men så fort det handlar om att jag själv mår så jävla dåligt, och jag vet att det bästa sättet vore att gråta ut, då är det praktiskt taget omöjligt.

Jag försöker att ignorera det här. Att inte involvera mig, för det är inte min sak, det är inte min strid eller min kamp. Det är inte mina problem. Och hur gärna jag än vill vara insatt i vad som händer så vill jag inte hamna emellan. Jag vill inte komma i kläm. Tyvärr så är det redan försent. Jag är emellan, jag är klämd. Ordentligt.
Och jag vill inte lägga någon mer börda på er än vad ni redan har. Så än en gång så tystnar jag. Jag ber om ursäkt i förväg om medkänslan inte sprudlar just nu eller den närmsta tiden. Men faktum är att jag bara vill ställa mig och skrika på er båda. Ge er båda en rejäl jävla utskällning. Men. Jag vill inte sätta mig emellan er. Jag vill inte lägga mig i, trots att näsan redan är så djupt ner i det blöta så att jag håller på att kvävas.
Men jag säger ingenting. Jag håller det inom mig. Jag låser in det och låter det tyna bort. Samtidigt som det äter upp mig inifrån.
Men ibland måste man inse när det är meningslöst att lägga sig i. Att säga vad man tycker. Att uttrycka sina känslor och sin mening. För det kommer inte att förändra situationen. Det kommer inte att göra någon somhelts skillnad till det bättre. Så jag låter bli.


Everything seems to be falling apart all around
I want to scream but instead I don't make a sound
Troubles accumulate and gather up inside
Soon too many for me to be able to hide

A wall is builded in silence and out of pain
I feel it between us but my struggle is in vein
I try to tell you that right now life's out of tune
But you don't hear me, not when I whisper
When I whisper in my room...

Jag hatar verkligen att vara på sånt humör som jag var på igår kväll. Ja, för det första så var jag mer eller mindre sjuk. Värsta huvudvärken, ont i halsen och snuvig som fan. Kanske lite feber också. Jag tänkte ändå att det kanske skulle gå över under dagen om jag tog en ipren och sov lite, så att jag ändå kunde jobba på kvällen. Det blev en ipren, men inte så mycket sömn, sen när klockan är fem/sex så inser jag att jag fan mår ännu sämre. Frågade Dannie om hon kunde ta mitt pass, men det tog emot eftersom jag vet att det skulle vara ganska mycket begärt.

Och som sagt så var hon inte så pigg på det, men att hon skulle höra av sig om hon skulle komma ner och hälsa på en stund i alla fall. För min del var det för sent för att sjukanmäla sig. Så det var bara att pallra sig upp, fixa käk och sen göra sig i ordning. Och för en gångs skull så blev det inte stressigt och jag kom ändå i tid. Första gången typ.

Ni kan ju kanske få en liten glimt av hur bra min hjärna fungerade igår. Jag var på väg ner till CP och tänker helt seriöst tanken "Om det inte varit för att jag hade jobbat ikväll så hade jag fan sjukanmält mig".
Ja, vad ska man säga... Bra tänkt?

Hur som. Kommer ner till jobbet, tar det jävligt lugnt, får spel efter inte så lång stund och det går bättre än väntat. Jag hade spel konstant fram till typ 10 halv elva nångång tror jag. Eller om det var till kl 11 till och med. Då drog jag iväg ett mess till Dannie och frågade om hon skulle komma, bara så att jag visste vad jag hade att förvänta mig.
Men inget svar fick man.

Jag blir mer och mer irriterad, inte bara på det, men på allt och alla. Och jag verkligen hatar den känslan. Det bara bubblar inom en. Trots att man kanske garvar och har kul så har man känslan av extrem irritation i kroppen. Usch säger jag bara. Bajs på den känslan.
Får skjuts hem av William och när vi sitter i bilen så får jag ett mess av Dannie. "Jag kommer inte, men hör av dig till Adde och Matte så kommer de nog förbi".
Så dags nu!

Och Dannie, jag blir inte sur på dig. Det hade inte spelat någon roll vad det hade varit, jag hade blivit pissed i alla fall. Sen fick jag ju klarhet i att du skickat messet vid nio, men att comviq förmodligen slarvar bort det på vägen till min inkorg bara för att göra mig ännu mer förbannad. Men gumman, jag är inte arg på dig ska du veta :)

Tycker inte alls om att vara på det här humöret. Och det ska vi väl försöka ändra på ikväll också. Mathias fyller nämligen år idag. GRATTIS!! :D
Och det ska firas, med buller och bång, (i brorsans lägenhet) ;)
Känns som en bra medicin att supa och festa när man är sjuk. Äsch, frisk blir man väl nån gång.
Nu tappade jag skrivlusten som jag hade för en kvart sen. Tråkigt men sant, så jag lägger ner här istället.

Hej! Vänta, vänta!
Du har kommit rätt. Det är bara en ny design serru. Aningen annorlunda än den gamla. Men det är väl jag också? Någonting måste ha förändrats på över ett år, och inte är det bloggens design, så jag tyckte det var dags.
Det har varit mycket strul och blivit många förseningar. Det är fortfarande lite småsaker som inte är riktigt så som jag vill ha dem.
Tänk vad enkelt det vore om alla hade samma standardstorlek och upplösning på sina datorskärmar. Men nej, det vore ju för simpelt. Lite problem måste man ju stöta på här i livet.

Eftersom jag inte är någon expert på html och css så har jag nu bestämt mig för att bloggen ska se bra ut på min dator. Jag har därför anpassad bakgrundens storlek så att det ser bra ut här hemma och i Firefox.
Ser det allför förjävligt ut så får du väl droppa en kommentar och säga det. Så ska vi se om det är någonting som jag kan lyckas ändra på.

Det jag oroat mig mest för är om det blir jobbigt att läsa inläggen för att bakgrunden syns för tydligt igenom. Det är lätt ordnat, och är det så så säg till. Verkligen, gör det! :)

Kommentarer är ju alltid roliga. Så ni får mer än gärna tala om vad ni tycker :)
Puss och kram, mycket nöje!

Jag har fått en konstigt vana den senaste veckan. Jag vaknar mer eller mindre med ett ryck och jag ställer mig själv seriöst frågorna "Vad är det för dag? Är det natt eller dag? Vad är klockan? och Är jag försenad till jobbet?"

Jag har fått en sån otroligt härlig rutin på livet måste jag säga. Jobbar (oftast) på kvällen, kommer hem, vill sova, kan inte sova. Vill skriva, kan inte skriva. Ligger vaken och tänker, somnar tillslut. Framåt fyra fem på morgonen oftast. Vaknar sen med ett ryck kring 12 tiden. Dagen drygar förbi och sen är karusellen igång igen. Känns sunt.

I förrgår fick jag mig en massa tankeställare. Aha-upplevelserna bara bombarderade min stackars lilla, redan överbelastade hjärna.

Jag har börjat lyckas koppla ihop saker som hänt och händer. Anledningar till varför jag beter mig som jag gör. På en timme fick jag en helt annan förståelse för hur mitt undermedvetna fungerar. En helt sjuk känsla. Tankar och flashbacks som bara ploppade upp och jag hann inte ens reflektera kring dem innan nästa flashback attackerade hjärnan.

Det kanske var just det här som jag behövde? Någonting nytt att arbeta med. Innan detta hände har jag bara känt "Jag vet inte..." jag vet inte varför jag känner som jag gör och varför jag gör som jag gör. Det har bara varit så. Det bara är så. Det är sån jag är. Det är så jag fungerar.
Men nu, för att leka lite psykolog med sig själv, så kan jag börja koppla ihop händerer och se mönster som jag haft och fortfarande har. Det känns bra.
Och min gamla svenskalärare skulle vara överlycklig. Hon tyckte att jag skulle bli psykolog, men jag tyckte att jag hade nog med mina egna problem och behövde inte överösas med alla andras problem också.

Ska vi börja tro på att jag kommer börja lyckas strukturera det här nu då? Vi hoppas på det bästa i alla fall. Och än en gång så vill jag lite smått be om ursäkt för att det inte skrivits så mycket i bloggen på senaste. Men förhoppningsvis blir det väl en del förbättring på den fronten också så småningom.

Produktiv idag? Ehm, näe. Inte ett dugg känns det som. Inatt lyckades jag åtminstone sova. Skönt. Jag har satt i den nya lampan i mitt rum. Tog typ 20 minuter innan jag kom på var alla skruvarna skulle någonstans. Jävla problem bara för att byta en liten lampa, hah.

Chillat resten av dagen. Mer eller mindre. Skrivit lite. Men det är dessvärre saker som inte kommer upp på den här bloggen. Vanligtvis är jag inte den som är den som inte publicerar saker. Men nu kör vi på ett ganska fett undantag en tid framöver känns det som.

Bloggdesignen börjar arta sig också. Dock förstår jag inte varför saker syns som de ska i förhandsgranskning, men sen när man sparar och går in på bloggen som vanligt så har de senaste ändringarna inte börjat fungera än. Dubbelveteeff? Aja, löser sig nog så småningom. Så förhoppningsvis blir det nytt inom inte en alltför avlägsen framtid.

Tvättstugan idag också. Kul kul. Ehm, vad mer? Känner att det här blir ett extremt givande inlägg, verkligen... Lagade nyss mat. Min specialité. Spagetti och pastasås. Fast jag failade ganska stort. Trodde det var ett paket färdig pastasås som vi hade i skåpet, men icke, det var vanliga krossade tomater. Men det fick gå för den här gången.

Jobb ikväll. Ska kila in i duschen snart och försöka se till så att det inte blir så jävla stressigt idag (som det blir alla andra dagar). Så.. Ja.. Det är väl bäst att sätta igång då.
Trevlig kväll på er folket.

Tusenfemhundra för att permanenta håret på min salong. Ouch! Värt? I don't know. Kul att se ut som en pudel i två veckor. men om det blir bra efter det så kan det ju vara värt. Förmodligen värt om så man slipper locka håret med plattången varje dag. Plus att lockarna går ur efter bara några få timmar.
Hm, jaja.. Tål att funtas på.

Jag var på min första lägenhetsvisning någonsin idag. Det var asnajs ju. Det är inte jag som ska ha lägenheten utan jag följde med Dannie som har haft sånt strul med allt vad lägenheter heter i flera år. Det ser ut som att det är på väg att lösa sig nu, så vi får hoppas på det bästa. Håller tummarna!

Vad har vi mer gjort idag? Jo, det blev inget gymmande för min del idag. Man ska väl vila också. Kände att både jag och kroppen behövde det. Lägenhetsvisning som sagt, sen käk på Nancy's med Dannie, en tripp på stan där jag köpte lite nödvändligheter. Var ju inne hos frissan också som ni kanske förstod av ovanstående. Så i väntan på bussen satt jag och Dannie på cp en stund.
Satte mig på bussen hem och nu har jag precis blandat till två stycken olika smoothies. Ett glas tog jag nu, resten tappade jag upp på flaskor som jag ska ta med mig till jobbet.

Oj, glömde visst att publicera det här.. :) Nu blir det jobbet :) bye bye!

Är riktigt stolt över mig själv just nu faktiskt. För jag inser hur lätt det skulle kunna ha varit att dra iväg ett sms till Jennifer med texten "Jag skippar träningen idag".
Jag fick ett sms klockan 10.53 "Anni kommer och hämtar mig klockan 11 sen kommer vi till dig". Jag vaknade alltså av det här sms'et med en brutal träningsvärk i hela kroppen. Jag insåg att jag inte skulle hinna äta frukost, och jag var så nära på att strunta i gymmet idag. Sen skakade jag på huvudet och tänkte "det är dag två på ditt nya liv, ska du redan bli en slacker? skulle inte tro det va!" och så skickade jag som svar "Okej :) det låter bra. ses snart!" Sen klev jag upp ur sängen och borstade tänderna.

Så otroligt stolt. Och ja, mina två lediga dagar som jag pratade om härom dagen... Igår fick jag ett sms av Maria som frågade om jag kunde hoppa in och jobba igår kväll. Sure, det är lugnt tänkte jag. Klart att jag ska ställa upp, och jag behöver ju pengarna. Dessutom så är jag ju ledig på tisdag i alla fall. Trodde jag ja. Vem ringer på kvällen om inte Påke. "Tjena, du det har kört ihop sig, kan du ta Crocken imorgon?" "Javisst, självklart! Inga problem."

Så nu ska man jobba hela veckan i alla fall. Haha. Pengar rullar in som de ska ;)
Jag är ju trots allt ledig på fredag. Då ska jag på Telgerevyn. Ska blir riktgt najs.

Nu när jag kom hem så har jag varit lite sådär småhändig som jag älskar att vara. Man känner sig så duktig även om det bara är något alldagligt och jättelätt som man fixar. Jag plockade in disken som stod i stället och så bytte jag en glödlampa i hallen som jag stört mig på i två veckor ungefär. Känns värt när det tog två minuter att byta den.

Kom just på att lampan här inne har pajat också. Någon jävla speciallampa. Haha, palla att det tog tio minuer bara att få bort allting så att man överhuvudtaget kommer åt lampan. Passade på att dammsuga bort alla småkryp som dött i den där lampan också. Det var en del. Men inte lika mång flugor som det var i Tim's stuga i midsommar i alla fall. Det var ju galet!

Nu känner jag mig lite handfallen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har tränat, jag har duschat, jag har ätit lite frukt. Jag borde kanske gå och handla men jag vill inte gå ut i det här slask-blask vädret. Plus att det sitter en en och en halv meter lång istapp ovanför trappan som skulle kunna ramla ner i huvudet på en när som helst.

Jag är sugen på att baka. Inte på att äta det sen, utan bara att baka, mest för att sysselsätta mig. Men jag kommer inte kunna bestämma mig för vad jag ska baka, så jag sover lite istället. Godnatt på er folket. Nu blir det power nap.

Saker och ting går som smort. Vaknade vid nio och åt en stadifg frukost. Havregrynsgröt och en käckemacka med sallad. Efter det bar det av till gymmet med Jennifer. Där spenderade vi lite drygt en timme. Massvis med folk var det. Och om det beror på det nya året eller på att vi var där tidigare än jag brukar, det vet jag inte. Men imorgon blir det gymmet igen. Back on track. Det gick så jävla bra idag om man tänker på att jag varit sjuk i en månad. Galet att jag orkar lika mycket som innan (och mer).

Jennifer droppade mig på stan så jag hookade med csam på Ceasars (heter det va?) och drack en kopp kaffe. Sen blev det till att handla en massa frukt och juice. Bära hem allting, vilket fan var värre än att gymma, haha, så jävla slut i armarna och benen.

Nu har jag precis blandat till en avokado, hallon och tranbärs-smoothie som jag smaskar på.
Och min lediga dag blev ju ganska tidigt inte lika ledig. Coop behöver förstärkning och vem ställer självklart upp om inte Super Åsa ;)

Undrar just vad man ska göra mer innan jobbet. Plocka undan lite i rummet kanske. Ställa tillbaka sängen som den stod förut och kanske köra lite mer hantlar här hemma. Det känns bra. Jag mår bra. Jag är stark, och jag blir starkare. Både fysiskt och psykiskt. Najs!

Jävligt passande rubrik på förra inlägget måste jag säga. För nu är det verkligen slut på något gammalt och början på något nytt. Än en gång: Tack! Tack för att du gör valet så enkelt för mig. Tack för att du själv hela tiden påminner mig om att jag gör bäst i att hålla dig på avstånd. Och ja, om du inte förstått det än, så det som du sa, det är mer än vad jag tänker ta. Det är nog nu. Jag har tappat hållningen, sänkt huvudet och blivit nedtryckt. Jag har fått verbala käftsmällar och sparkar i magen när jag redan legat på marken. Men nu är det nog. Jag vet att jag också har gjort fel men jag tänker inte undervärdera mig själv så mycket och sjunka så lågt att jag tillåter dig att spotta på mig.

Nu reser jag mig och vänder mig om. Du är inte värd att ödsla mer tid på. Jag tänker inte ens försöka trycka ner dig. För jag är bättre än så. Jag vill inte vara lika labil och instabil som du. Jag behöver inte trycka ner dig såsom du gjort med mig, eller fucka din hjärna såsom du fuckat min. Jag behöver inte heller spotta på dig för att känna mig bättre. Jag får mig boost av att visa att jag är stark nog att bara vända mig om. Vända mig om och gå och inte ens vända på huvudet för att blicka tillbaka. Hur mycket du än ropar.

Alla människor har sin gräns och du har just passerat min.

Hoppas att du är nöjd, det är åtminstone jag. Smärtfritt? Nej, men fan så mycket enklare än att gå runt och fundera och vara kluven. Man säger väl att folk blir ärligare på fyllan. Grattis, du har sagt det du verkade vilja få fram. Och nu finns det inte så mycket mer att säga.
Korten är lagda och sista ordet är sagt.

Signing out from this life and in a few hours I'll wake up to a new one.

Det är okej att den här dagen har blivit som den blivit. Men imorgon är det måndag. Och inte vilken måndag som helst, nej. Det är måndagen den atronde januari. Och minns ni vad som händer då? Jo, det är nämligen så att åsa ska ta tag i sitt liv igen.

Idag ska det bli hemgång direkt efter jobbet så att jag kan gå upp tidigt och dra till gymmet med Anni imorgon. Dessutom är jag ledig i två dagar nu, så det är en ordentlig upprensning som står på schemat. Se över pengar och mat, hälsa och rutiner. Städa lite vore ju inte helt fel heller. Nu kör vi igång.

Tack vare Dannie så klarade jag mig ännu en dag. Det går bra nu.
Idag har varit en riktig svulldag. Lite frukt, massa riskakor och salta kex, lussebullar, lite ostbågar (bra för magen) och så sist men inte minst en burgare med en massa sallad.
Hur länge sen var det som jag åt såhär mycket senast? Bra fråga. Imorgon tar jag en tur förbi konsum på stan och köper lite ny frukt och så fortsätter vi med mina smarriga smoothies.

Men nu: Duchen.

Kul att jag tänkte imorse när jag skulle gå och lägga mig. Eller strax innan. När jag stod i badrummet och skulle ta ut linserna. "Hm, undra om jag ska lägg linserna i sextimmars-rengöringen eller inte. Men om jag lägger den i sextimmars-rengöringen så kommer jag ju inte kunna sätta in dom förrän halv ett. Visst att klockan är halv sju nu, men det kan ju hända att jag vaknar tidigt och vill sätta in dom. Vad jobbigt dert blir då..."

Pah!

Känner inte jag mig själv bra nog för att inse att jag inte ens kommer att ha vaknat förrän tidigast klockan två?! Hur svårt ska det vara att erkänna sina "brister" egentligen? Tihi. Jag antar att jag erkände dem för mig själv när jag la linserna i sextimmars-rengöringen i alla fall. Smajl.

Jag gjorde ju en annan fin sak också. Jag har lite blockljus i fönsret som jag brukar tända på kvällen/natten när jag ligger med datorn i knät. Jag ska påminna mig själv om att släcka ljusen innan jag lägger huvudet mot kudden och tänker "jag ska bara vila ögonen lite innan jag fortsätter skriva".

Jag vaknade två timmar senare och ser hur det rinnner stearin från fönsterbrädan. Lagom groggy blåser jag ut ljusen och tittar ner på golvet men ser ingenting, och tänker att det förmodligen just börjat droppa.
Hah! Tji fick jag. När jag vaknade vid halv två (som förutspått) så böjer jag mig över sängkanten. Vad får man då syn på om inte en SÅNHÄR *visar* stor klump med stearin som sitter på elementet, och dessutom en dubbelt så stor hög med stearin nedanför på golvet.

Som sagt. Aldrig mer somna med tända ljus. Som tur var så var det bara lite stearin som runnit den här gången. Men jag hoppas verkligen att jag lär mig läxa den här gången. Det kunde ha gått så mycket värre...

Varför kan inte folk bara låta en vara? (varför kan inte jag sluta vara så jävla labil för?)
Vad jag känner och tror att jag skulle behöva just nu är lite, eller massor, med tid för mig själv. Varför ska folk då vara så jävla på hela jävla tiden?
Det jobbiga är att samtidigt som jag känner såhär så tror jag, eller mer eller mindre vet med mig att om folk slutade höra av sig, om folk slutade bry sig och ignorerade mig såsom jag önskar att de ska göra, då skulle jag förmodligen må ännu sämre. Då skulle jag känna mig som den mest ensamma människan i hela världen.
Inte nog med att jag har lika mycket ångest så att det räcker till tio pers, ingen bryr sig.

Och jag är fortfarande lika jävla labil och kan inte bestämma mig för om jag vill få ett sms (eller ett samtal) eller inte. Jag vet att jag inte kommer höra av mig. Eller jag hoppas att jag inte gör det. Samtidigt som allt jag vill är att prata med dig. Men jag vet också att om du ringer eller om du messar så kommer jag förmodligen att dryga sönder och vara den största jävla fittan någonsin bara för att visa att jag står över dig. För att få det att låta som att det inte rör mig det minsta. För att få det att låta som att det inte betyder någonting för mig.

Är inte det dålig stil så säg? Har jag sjunkit så lågt att jag måste trycka ner andra för att själv må bättre? Näe fyfan! Jag äcklas av mig själv. Vad fan håller jag på med? Slutar ögonen och skakar på huvudet.
Vem är du och vad har du gjort med åsa?

Det jag konstant frågar mig själv är om det jag gör är för det bästa eller om det är ännu en episod av, det som jag och bror pratat om, då man låter bli, man sluter sig, man klipper innan det gått för långt, man vågar inte öppna sig så istället tar man några steg tillbaka. Man låter det aldrig gå så långt så man får reda på om det skulle kunna ha funkat eller inte. Man bryter innan man kommer så långt. Det är enklare så. Det är lättare att fly. Men löser det några problem? Absolut inte. Man gör det bara värre. Ju fler gånger man gör såhär desto jobbigare blir det nästa gång, men också lättare att fly ännu en gång.
Så var är egentligen bäst; att fly eller att satsa och eventuellt illa fäkta? Frågan får man aldrig svar på om man inte sätter sig i situationen. Du kan inte heller vinna om du inte satsar någonting som du också måste vara beredd på att kunna förlora. Och det är bara ren fakta.

Att det sen är så att det alltid är tio gånger svårare att göra saker i praktiken, ja... Det är väl bara så livet är uppbyggt. Vad vore livet utan utmaningar?
Men inte vore det väl helt fel om man kunde ha lite flyt någon gång också?

Jag undrar just hur länge man kommer att hata kvällar och nätter och ångesten som de för med sig. Jag är för pigg för att sova, oftast för trött för att göra någonting vettigt, och också för osugen på alkohol som annars skulle kunna vara ganska sövande.

Ångesten kan man ju undra var den kommer ifrån också. Nu är det ju så att det ter sig på det viset att jag kan må skitbra på dagen, när jag är sysselsatt. Men så fort jag inte har någonting att göra, oftast då kvällen och natten börjar krypa sig inpå. Tankarna sätter igång. Jag börjar fundera. Jag får en massa fixidéer. Jag får för mig saker. Jag vill höra av mig till folk som jag bestämt mig för att inte höra av mig till.
Jag kommer på en massa bra sms som jag skulle kunna skicka iväg till dessa personer. Men jag vet att jag inte borde. Hur mycket jag än vill så vet jag att det kommer vara ännu mer ångestframkallande om jag faktiskt hör av mig.

Varje dag som jag vaknar och inser att jag inte har hört av mig så blir jag glad inombords. "Jag klarade av en dag till." Kvällarna och nätterna går åt till att gång på gång hindra mig själv från att skriva hej när jag ser att du är inloggad på facebook eller att tygla mig själv och inte ta upp mobilen som jag konstant stirrar på.

Jag vet inte om jag hoppas på att du ska höra av dig eller om jag tycker att det är skönt att du inte gör det. Jag vet inte vad som är bäst. Jag vet inte. På natten så vet jag ingenting. Absolut ingenting.
Jag blir lättirriterad. Jag blir arg på allt och alla men mest på mig själv för att jag inte längre kan bestämma över mina känslor.
Jag vet inte ens vad det är som händer med mig. Jag kan verkligen inte förstå varför jag blir såhär. Varför just på nätterna? Varför ska det vara så att så fort jag kommer hem, hur trött jag än må vara, så slutar det med att jag ligger vaken i minst en timme till. Jag kan inte slappna av. Ångest. Jag tar upp moblien. Kollar klockan, lägger ifrån mig mobilen. Plockar upp den igen. Tar bort knapplåset och slår sen på det igen och lägger ifrån mig mobilen.
Tredje gånge jag plockar upp den går jag in på meddelanden. Men inte längre än så. För varje gång som jag tar upp mobilen så kommer jag ett steg närmare att höra av mig. Men oftast så lyckas jag låta bli. Trots att jag varje gång ifrågasätter varför jag från början bestämde mig för att sluta höra av mig.

Jag undrar fortfarande varför. Varför?
Himla bra fråga. Fråga mig igen imorgon bitti så kanske jag kan svara på den då. Det är mycket möjligt att det är så att det är mer ångstframkallande att faktiskt höra av sig än att inte göra det. Jag vet inte.

Tidigare mådde jag inte bra. Mår jag bättre nu? Nej. Men kommer jag må bättre än jag gjorde tidigare om jag forstätter att må sämre än jag gjorde då? Kommer det att vända? Det är det jag inbillar mig. Det är det jag hoppas på.

Fuck känslor... Varför ska det alltid sluta såhär..?

Jag vill också få ordning på livet. Jag läser om hur Nanthin kommit igång med träning och allting. Karin verkar alltid ha så jävla bra rutiner, promenader hit, träning dit, god mat här och lite jobb där. Anni har pumpat medan jag varit sjuk, eller vad man nu ska kalla det. Och Jennifer har tydligen också köpt ett kort på Nautilus.
Och vad gör jag? Jo, jag sitter här, sover till klockan ett, ätear några kex, drar till jobbet, kommer hem, blöder näsblod och somnar.

Någonting är det ju som inte riktigt stämmer. Jag vill ju komma igång nu på en gång, men skjuter på det, av (enligt mig någorlunda) legitima skäl. Jag börjar redan bli lite stressad för idag, jag måste börjar fixa med mina små mellanmål och matsäckar som jag ska ha med mig. Annars kommer det att bli überstressigt snart. Och sånt gillar vi inte.

Idag hinner jag verkligen inte med att träna. Imorgon skulle jag kunna hinna det. Jag är förfan ledig. Jag ska ut i sthlm på kvällen. Så jag har hela dagen på mig att ta mig till gymmet. Men då ska vi ju också försöka komma över den här "Nej, det kommer vara så mycket folk där eftersom det är helg"-rädslan.

Jag får väl helt enkelt prata med Anni och se om vi ska försöka komma över rädslan tillsammans och dra dit. Om inte så är ju söndag också en helgdag. Och efter det, ja, då är det måndag igen. Och plötsligt har ännu en vecka passerat.

Och jag blir då den här personen som jag inte vill vara. Jag är den som säger att jag ska göra något "imorgon" eller "nästa vecka" eller "jag tar tag i det på måndag".
Men ska vi säga att det verkligen ska bli så den här gången? På måndag, den artonde januari två lax tio, då ska jag komma på rätsida med livet igen. Då börjar jag vakna klockan elva, sticker till gymmet och kommer in i mina gamla goda vanor igen.

Och om du märker att jag fuckar upp det här, slå mig. Helt ärligt. Ge mig en smäll på käften och säg "skärp dig förfan! Det är bara dig själv som du lurar. Bara sätt igång. Ta första steget så kommer resten av sig själv."

Deal? Bra.
Nu ska jag göra en planering och någon form av mat. Ciao

Härligt att man tänker "skönt att vara hemma i hysat god tid" när man är hemma halv tre... Jaja. Vad som inte är lika härligt är väl att man när man är som tröttast och bara vill komma i säng, står i badrummet och precis har borstat tänderna börjar blöda näsblod.. Eller ska jag säga näsFLOD?
Herregud... Hela handfatet och glovet blev ju fan helt rött. Kunde inte göra någonting annat än att låta det rinna, försöka nå toalettpappret i hopp om att kunna motverka flodens framfart samtidigt som jag skulle kunna leta reda på bomullsvadden som morsan gömt någonstans.

Till slut hittade jag den och stoppade upp en tuss i näsan. Nu ligger jag här, mer eller mindre svimfärdig. Står jag upp så svartnar det för ögonen. Det blir nog ingen träning på gymmet för mig imorgon heller..

Undrar just hur det här kommer sig. Stress? Sömnlöshet? Ångest? Oro? Beslutsamhet..?
Frågetecknena är stora, och många. Vi får se om de krymper snart.
Om inte annat så kommer jag att krympa...

Sagt och gjort. Idag har vi provat möblera om i rummet. Gick inte att få det så som jag ville, men det hade jag redan räknat ut, valde ändå att testa bara för att jag är så envis.
Jag har städat i garderoben också. Hängt upp alla kläder snyggt och ordentligt, sorterade underkläderna så att man ska slippa leta så jävligt när man ska ha dem. jag dammsög till och med ur lådan.
Jag är glad för det är snyggt (eller i alla fall snyggare) i mitt rum än det var i morse när jag vaknade. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska möblera så allting står lite huller om buller, men det är mysigt. Ljusen i fönstret är tända och gör så att det luktar gott. Synd bara att det är så kallt här inne. Jag sitter med tjocka strumpor, mjukis, ett linne och en (vanligtvis) jättevarm och skön polotröja. Ändå så fryser jag :/

Jag tänkte precis "Hm, vad med ska jag kunna göra som jag blir glad av?" Jag tittar mig runt i rummet och ser min evian-vattenflaska. Jag inser att jag, hur konstigt det än kan låta, blir glad av att dricka vatten ur den. Underligt nog så har jag inte gjort det på säkert en månad. Ändå har jag sett den varje dag där den står på hyllan bredvid sängen.
Glädjen finns närmare än man tror. Man måste bara öppna ögonen och verkligen se istället för att bara titta.

Jag har kommit på att jag nog måste (eller inte måste, men vill) till Ikea för att köpa en spegel. Jag köpte nyss en, men jag tycker att den är för smal. Bara fyrtio centimeter. Det är inte tillräckligt tycker jag. Så funtar på att köpa en likadan fast en större. Den som är åttio cm (tror jag). Kanske man kan få till någonting både snyggt och praktiskt med två speglar i detta skeva rum.

Haha, fan va najs att man kan bli så glad bara av att dricka lite vatten :D Crazy!
Undrar just om grannarna blir glada av att höra min bas pumpa. Fönsterrutorna skakar. Men dom lär ju inte störas av det va? ;)
Partey partey!

"När man är nere eller allt känns tungt och man vill ändra på det, då brukar jag börja med att le. Det känns så jävla fake i början, men efter ett tag så blir man typ glad." - Andreas Eliasson

När jag gick hem för någon timme sen så använde jag mig av min broders kloka ord. Jag började le. Jag rätade på ryggen, sträckte på mig ordentligt, sköt upp hakan i vädret, tittade på luften som glittrade och på träden som är så otroligt brutalt vackra och bara log. Jag log och jag mådde bra.
Jag visste att det skulle gå fortare än jag trodde att släppa taget och börja klättra upp igen. Men att det skulle ske såhär omgående det var en överraskning.

Så jag får väl passa på att tacka för att du har gjort det så enkelt för mig. Jag undrar om du ens inser vilken helomvändning du fått mig att göra på bara 48 timmar. Jag hade bestämt mig för att satsa, men på två dagar har jag nu inte fått en enda syl i vädret för att kunna tala om det, tack vare detta så har jag nu ändrat mig. Lite labil har man blivit, men det sägs ju att man blir som man umgås.

När jag ändå är igång så vill jag tacka dig, Dannie, för att du finns. (Fröken Sverige nästa? haha) Det du sa fick inte bara mina ögon att öppnas, utan också mitt sinne. Du gjorde så att jag lyckades öppna den dörren som jag omedvetet valt att hålla stängd för att jag inte egentligen velat inse sanningen.

Jag tänkte på en sak när jag vandrade i kylan och log. Senaste månadens mest använda ord och tanke har varit "palla". Nästkommande månads mest använda, kanske inte ord, men åtminstone tanke ska vara "jag".
Jag började således fundera över positiva saker om mig själv. Jag sa saker högt för att se om hur de berörde mig och om jag ens påverkades av dem. "Jag är bäst" gav mig en lite överlägsen attityd, som att man är ganska cool liksom. "Jag är så jävla bra" hade en mer ödmjuk klang och kändes därför som att det passade bäst in på mig.
Jag provade att kalla mig själv snygg, men jag tycker att det låter för sexuellt. Eller ja, antingen för sexuellt eller för ironiskt. Typ "Å fyfan va snygg! De e helt otroligt asså...!" Jag testade mig fram med lite olika ord för att beskriva någon som ser bra ut. Söt, fin, gullig, sexig och snygg, men ingenting kändes passande. Ingenting kändes sådär bra som man önskar att det ska göra.

Jag tittade upp på träden och så insåg jag "där har vi det!". Vacker. Sug på den karamellen en stund innan du läser vidare är du snäll. Vacker.
Nam nam. Visst smakar det ganska gott, mjukt och sött på tungan?
Det är inte så brutalt, inte så kaxigt, det är mjukt men för den sakens skull inte mindre talande. Det är inte för plutti-nuttigt och inte heller för mesigt. Det strålar på något sätt. På ett härligt sätt. På sitt egna speciella mjuka sätt. Det skimrar. Det glittrar likt den kalla luften ute. Det är lugnt, det är stilla. Och framför allt; det är moget.
Jag är vacker.

Att sen komma hem och inse att man tycker man ser bättre ut när man tvättat bort sminket än man gjorde innan, det är ju inte en liten boost det heller.

Dannie föreslog att jag skulle sätta upp lite mål för mig själv. Rimliga sådana. Saker som man mår bra av. Och sen pricka av dem allt eftersom man klarar av dem. Sounds like a plan to me. Vi börjar med någonting enkelt såsom att snygga till i garderoben imorgon. Eventuellt ska jag försöka flytta om lite i rummet för den här möbleringen fungerar inte riktigt känner jag.
Också gymmet kommer stå med på den listan. Lika så frisk luft i dagsljus. Kanske inte målet ska vara att få det varje dag (även om det nu skulle vara det bästa) men målen ska framför allt vara rimliga så att det ska kännas lätt att pricka av dem.
Jag har nu bestämt mig för att närmaste tiden ska jag prioritera mig själv och mitt eget mående. Jag ska flytta tillbaka mig själv in i fokus, så att jag blir lika skarp, klar och vacker (det låter bra) som jag var för två månader sen.

Detta inlägg skrev jag inatt när jag kom hem vid tre tiden. Men jag hann somna (vid fem) innan jag kände att jag var klar. Därav en del tidsbegrepp som inte riktigt passar in. Lev med det :)
Nu ska jag leva med mig själv.

Hittills är årets ord: Palla.
Jag vet inte hur många gånger som jag använt det under den senaste tiden. I brist på annat att säga (tänkte jag säga, men så är det inte), utan i brist på komunikationen mellan hjärnan och stämbanden, så är det ett par ord som har blivit flitigt använda under de senaste veckorna. Bland annat "palla", "gaaaah", "jag blir toki!", "jag blir galen!" och "jag vet inte..."

Det är verkligen dags att börja sortera, rannsaka och slutligen göra mig av med allt onödigt skit som finns i hjänan och som bara studsar omkring och ger mig huvudvärk.

Helt ärligt. Hur många svängar fram och tillbaka har jag varit med om nu den senaste månaden? Inte är det väl så konstigt att hjärnan blir helt jävla knullad? För många gånger har det varit så att jag äntligen har lyckats bestämma mig för vad jag tycker eller vill, men likt förbannat så har det varje jävla gång varit omständigheter som gjort att man istället tänkt "Nähe, men skit i det då. Ska det vara på det viset så fuck it." och så blir en paus från livet än mer välbehövligt.
När dessa tvära svängar och totala omvändningar sker för snabbt och med för korta mellanrum så är det väl inte så konstigt att man blir aningen illamåeende eller rent utsagt bara vill hoppa ur, ta en paus och låta vattnet i öronen hitta tillbaka till balansen som en gång var.

Om vi börjar från i söndags kväll. Jag jobbade på coop. Kom hem kring halv elva. Då skrev jag ett uttråkat "i don't fucking care anymore" inlägg. Strax efter att jag var klar med det pratade jag med Matte på facebook. Inledde konversationen med att skriva "bajs". Matte berättade att hans första tanke hade varit "det här samtalet ska vi inte ta på facebook".
Sagt och gjort, Mathias plockade upp mig och vi åkte på en roadtrip mitt i natten, pratade om allt och inget, men mest om en sak. Vid tvåtiden plockade vi upp Dannie som hade jobbat, vi gled vidare till donken där vi sen spenderade resten av natten. Klockan fem åkte vi därifrån.

Jag slaggade hos Dannie och en tanke hade slagit mig. Poppat upp från ingenstans. Jag berättade om tanken för Dannie och hon var positiv till den. Men efter att gårdagen passerat och jag fått skjuts hem av Samo så känner jag mig inte längre lika säker på att min tanke skulle göra saker och ting bättre.
Någonting måste jag göra för såhär orkar jag inte fortsätta längre. Det tar kål på mig. All min energi går åt till att återhämta mig från alla fuck-ups i hjärnan som (jag vill kunna säga att) andra orsakar. Men jag vet att det är jag som väljer hur jag ska reagera. Det är inte du som gör mig arg, utan jag väljer att bli arg på dig utifrån det du gör.
Jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt. Jag som hoppades på att jag mådde bättre nu och äntligen kunde komma igång med träningen idag, men vad händer? Jo, åsa blir tjock i näsan, halsen och huvudet. Seg liksom.
Jag kurerar mig just nu med en kopp te. Sen blir väl frukt mestadels av intaget idag.

Hur som helst, tillbaka till tråden innan jag tappar den.
När jag kommit hem igår, borstat tänderna, tagit ut linserna och bäddat ner mig i sängen så ringde jag till Dannie som jag hade lovat. Vi låg och surrade en stund. Och när jag förklarade lite bildligt om mitt mående så sa hon "Fan va bra beskrivet. Det där borde du skriva om".

Jag funderade över det och tänkte att det kanske skulle kunna gå. Men först var jag tvungen att få ur mig hur skrivproppen artar sig. Bumbibjörnarna. Jag blev sen för trött för att utveckla det till något bättre och längre och bestämde mig istället för att lägga huvudet på kudden och försvinna bort från verkligheten ett tag.

Det är skönt att sova, och jag tror att anledningen till att jag mår som jag gör nu är att jag förmodligen också fått för lite sömn. Det är när man sover som alla dörrarna öppnas i korridoren i huvudet. Alla tankar smyger ut och in till sina grannar, det tisslas och det tasslas och ibland blir det ganska så högljutt. Men svallret som går då; alla berättar för varandra vad denne tänker och hur han ser på olika situationer, det gör att jag när jag vaknar får nya perspektiv. Jag kan se sakerna från flera olika håll och min förståelse blir större.

Om det dessvärre blir så att man inte hittar nya perspektiv att se på saker så är det svårt att gå vidare. Man hänger upp sig på det gamla och fastnar. En hemsk känsla.
Just nu känns det inte som att jag vet någonting alls. Jag famlar i mörkret. Men som jag sa till Dannie. Bara för att man endast ser mörker så behöver inte det betyda att man inte vet var man ska. Jag vet att jag bara behöver hitta repet och börja klättra upp igen. Klättra tillbaka till ljuset.
Men hur ska man hitta repet i mörkret kan man ju fråga sig? Det kanske inte är det lättaste alla gånger. Men bara för att man är blind så behöver inte det betyda att man inte kan känna sig fram. Lita på magkänslan och så kommer man slutligen att hitta repet, eller kanske att man hittar en stege. Har man väl bestämt sig och verkligen vill hitta en väg tillbaka upp i ljuset så skapar man sig en väg.
Det som är så störande i mitt fall är att jag redan håller i repet. Egentligen så vet jag vad det är som jag måste göra. Innerst inne så vet jag. Men jag börjar bli van vid mörkret, så jag fortsätter istället att hasa mig ner för repet. Men i mitt fall så gäller det bara att bestämma mig. På riktigt. Bestämma mig för att jag är trött på att vara här nere i kylan. Jag måste släppa taget om repet med ena handen för att kunna flytta upp den på repet.

Så långt har jag inte kommit ännu. Men jag har åtminstone börjat tröttna på det här. Och det är ju ett steg i rätt riktning. Jag måste bara våga släppa taget och lita på att jag är stark nog att hålla kvar i repet med en hand medan jag tar ett nytt grepp med den andra.

Jag kommer nog snart dit också, ska vi se. Troligtvis inom en snarare framtid än någon av oss kunde ha föreställt. Så känns det nu i alla fall, och den känslan litar jag på.


Mörker och kyla, det är vinter i mitt sinne
De varma sommardagarna är blott ett minne
Men under snön ligger små frön och gror
Och våren kommer snart, fortare än vi tror

Och ännu en gång så ligger man här... Nerbäddad i sängen, tre ljus tända i fönstret och gåshud på armarna som man har ovanför täcket. Ännu en gång så går man in på blogg.se, loggar in och klickar på skapa.
Minuter, och ibland till och med timmar, flyter förbi medan man ligger och stirrar på det svarta strecket som dyker upp och försvinner en gång i sekunden. Tankarna studsar runt i huvudet likt bumbibjörnar på extacy, men ingenting kommer ut. Inte en enda tanke når ända ner till fingrertopparna som ligger redo på tangentbordet. Inte en enda tanke. Hur fail är inte det?

Varför ska det vara så att när man som mest behöver skriva får den här sortens propp? När det är så mycket som vill ut, varför ska det då vara så svårt att skicka ut en tanke i taget så att någon faktiskt kommer ut istället för att alla tankar panikartat ska försöka komma först ut, som om det var så att det brann inne i hjärnan på en och den som är kvar för länge dör? Hur jävla svårt ska det vara att försöka komma fram till någon form av utrymningsplan som gör att man kan få ut så många som möjligt innan det är för sent?
En fet genomgång är vad som skulle behövas. Att under tiden som man märker att här är en tanke som inte hör hemma i den här hjärnan, eftersom han gör att det blir jävligt dålig stämning. Skicka ut honom på en gång. Förklara att det helt enkelt är dags för honom att bege sig någon annanstans. Vänligen be honom dra åt helvete, så att när det sen faktiskt börjar brinna så är det lättare att strukturera de vettiga tankarna som faktiskt vet att samarbete är den bästa lösningen för att få ut så många som möjligt oskadda.

Det är svårt när en grupp blir tillfrågade att var och en, i tur och ordning, berätta vad denne har på hjärtat (alternativt hjärnan). Alla håller på att spricka för att de så hemskt gärna vill berätta vad just den har att säga. Alla vill så gärna dela med sig. Men samtidigt så är alla lite blyga av sig. Ingen vill egentligen börja. Ingen vågar vara först eftersom ingen vet var de andra har tänkt att prata om. Ingen vill verka dum eller göra bort sig. Därför när medvetandet frågar bumbibjörnarna vem som vill börja prata, för nu är det dags för redovisning, då blir alla istället knäpptysta. Ingen säger ett ord. Inte ett pip. En fjäder skulle kunna falla till marken och ljudet skulle dåna och eka något så fruktasvärt. Så tyst blir det.

Medvetandet försöker då med en annan taktik. Han pekar ut någon. En viss bumbibjörn. Säger åt denne att han får börja. Men bumbibjörnen kommer med bortförklaringar. "Jag är inte riktigt färdig, fröken. Jag behöver någon dag till på mig innan jag kan redovisa." Medvetandet accepterar då detta. Hellre en bra redovisning som är väl förberedd än något fiasko.
Problemet är bara att alla de andra bumbibjörnarna inser att det här kommer fungera för alla. Kommer alla med bortförklaringar så kommer ingen att behöva redovisa just nu.

Redovisningen skjuts upp och ångesten för att man någon gång faktiskt måste ta tag i det här blir bara större och större. Bumbibjörnarna skjuter på problemen för att de tror att de kommer slippa göra arbetet, att det kommer en tid då det här är överspelat. Det kommer inte att bli någon redovisning.
Men medvetandet vet att en redovsning måste göras. Dessvärre är han så naiv och tror att bumbibjörnarna faktiskt försöker göra sitt yttersta för att bli klara med arbetet.
Det hela resulterar i ångest från båda håll, både undermedvetet och medvetet.

Vad som behövs för att komma igång det är att någon av bumbibjörnarna ska börja tröttna och faktiskt göra klart arbetet, säga åt medvetandet att "nu kan jag redovisa".
När den tappra bumbibjörnen som tröttnat på att ständigt ha ångest då redovisar så inser de andra björnarna att också de måste sätta fart.
Panik utbryter. Alla ska bli klara så fort som möjligt nu och gärna var den första som hinner till medvetandet för att så redovisa vad denne kommit fram till. Panik. Kaos. Bumbibjörnar på extacy.
Det gäller bara att dra ner på knarket och försöka strukturera upp det hela innan man är tillbaka på ruta ett igen..

Ååh, hur kan man vara så brutalt rastlös som jag är just nu?
Det är fan inte möjligt. Jag måste göra någonting. Vad som helst. Men jag är ju egentligen ganska trött, jag orkar inte. Jag är i ett äkta svulltillstånd just nu. Hade jag inte bättre självbehärskning än såhär så skulle jag fan äta upp allt som finns i skåpen. Men usch för att bli tjock. Jag vill inte.

Jag trivs som fan med mitt nya, lite lättare jag. Magen har börjat ordna upp sig, så mat får jag i mig, men jag blir proppmätt fort och länge. Så det är väl asbra. Såhär kan det gärna få fortsätta. Gå ner några kilon till och sen komma igång med träningen också så blir det kanonbra det här.

Palla att det ska ta att man blir sjuk i tre veckor för att komma tillbaka till en vikt som man velat ligga på i ungefär tre år. Och palla att man ska ha blivit sjuk i huvudet på vägen också. Tänk att så mycket kan ändras på bara några få veckor. Det är galet.
Vad har jag gjort egentligen? Det är som att en ny fas i livet har börjat. Livet innan och livet efter Egypten. Helt ärligt. Sedan jag kom hem därifrån har allting varit/blivit vänt upp och ner. Magen, humöret, mitt beteende, mina vanor, mitt skrivande, mitt liv. Fan.

Allting, jag menar verkligen allting förändrades och försämrades efter resan. Vad hände egentligen i Egypten? Den frågan har jag ställt mig själv alltför många gånger...

Torsdag 7 januari 2010

Snack Matte 21:53
Yoyen! :) äru på cp, eller, om annars, har du för afsikt att gå dit? :)

Åsa 22:00
Jag är på jobbet ännu men har för avsikt att dra ner dit ganska snart :) Dårå?

Snack Matte 22:04
Ajsii :) tänkte också dra ner en sväng, så tänkte höra om någon trevlig person också ska dit ;)

Åsa 22:35
Yes. Jag glider ner vid 23 :)

Snack Matte 22:37
That's the spirit! :) ses där runt strax efter 23 då! Woho! Partey!? :p

Åsa 22:44
Ptja. Inte über party :) lite lugnt är väl planen iaf, sen får vi se vart det landar ;)


Och ja, vart det landade, det ska jag minsann tala om för er...
Ni kommer aldrig kunna gissa denna, det kan jag garantera.
Under den här kvällen så har jag lyckats med två saker som jag aldrig har gjort förut, och som jag dessutom hoppas på att aldrig behöva uppleva igen.

Kikade ner på cp kring 23, precis som planen var. Egentligen var man väl inte extremt sugen på dricka, utan jag var mer ute efter lite najs sällskap och trevligt snack. Vad hände? Jo, jag satt och surrade lite med bror och syssling en stund innan jag beställde in en öl och bjöd brorsan på en drink. Där började den "lite lugna kvällen".
En öl blev två, två blev fem och jag var inte heller nådigt generös. Bjöd syssling, bror och Dannie på dricka (eventuellt fler?).
Öl blev drinkar och drinkarna blev fler. Klockan tickade och cp stängde. Kvar blev vi till cirkus halv två. Jag Dannie och Emma kilar då ut bakvägen. Åsa som suttit ner och hinkat hela kvällen mår kanon. She's on top of the world. Och prompt så ska hon också upp på den überstora snödrivan som är precis bredvid centralen. Upp kommer hon, det går finemang. Dessvärre är snön mjuk på andra sidan där hon ska ta sig ner. Benen sjunker ner ungefär till knähöjd och sedan snubblar hon nerför och ramlar framåtstupa ner på marken varpå Emma och Dannie brister ut i asgarv.
Också jag skrattar när jag väl får hjälp upp.

Det bär av vidare till Stanleys. Där möter vi upp Matte igen. Vi hinner beställa in lite dricka, två drinkar till mig om jag inte minns helt fel (vilket för övrigt är mycket möjligt). Jag mår kanonbra. Fram tills efter stängning då vi sitter kvar under städningen. Jag sitter i mitten av ett av båsen, Matte på ena sidan och Dannie och Emma på andra sidan. Och plötsligt. Ouäh! Från ingenstans så spyr jag över mig själv och över bordet. Jag märker hur folk skingrar sig och ensam sitter jag kvar i mitten av båset och tittar både förvånat och ursäktande upp på folket som springer och hämtar servetter för att torka upp min spya.

Aldrig har jag tidigare spytt på krogen, utanför, jo, men aldrig inne på krogen. Jag är bara glad att det här hände på en torsdag och efter stängning. Ju färre vittnen desto bättre. Snacket kommer ju spridas ändå nu så. :)

Men trodde ni att detta var nog? Nej, jag sa väl åtminstone att det var två saker som hände? Jajamensan. Vi skickas ut från Stanleys och står kvar utanför en stund. Efter en sms-konversation och ett samtal med Alex och Cribbe så kommer de förbi med bil för att plocka upp mig och skjutsa hem mig. In i bilen kommer jag och efter lite skrik och gormande från Dannies sida om att jag ska hem omedelbart så åker vi iväg.

Ungefär till brandstationen kommer vi, där känner jag att jag inte kan hålla det inne längre, jag måste spy. Jag öppnar dörren och stapplar ut ur bilen. Säger något i stil med "jag kan gå härifrån". Men ja... Det var väl lite att ta i med tanke på att benen viker sig ungefär tre sekunder senare och jag faller ihop på marken.
Ut kommer Cribbe och försöker hjälpa mig upp, också Alex kommer fram till mig en kort stund senare. De försöker få upp mig på fötterna men all kraft i kroppen är som bortblåst. Hela jag är spagetti.
Jag är så fucking-kalasigt-vidrigt-über-äckligt-pang-fittigt-tokfull så det finns inte. Men utan ordentligt med mat i magen, vad hade jag väntat mig?

Och så kommer vi till den älskade oturs-tajmingen som bara verkar kunna hända mig. Vem åker förbi utanför brandstationen om inte Farbror Blå. Jo. Så är det. Och Alex, tack som fan, vinkar in dem mot oss. Så efter lite om och men kommer en piketbuss och poliserna säger "vi kan skjutsa hem dig men då måste vi ringa din mamma så hon får komma ut och hämta dig vid bilen".
"A, fajst nej. Kajn jni ijnte baja schusssa hemj meij?"
"Nej, antingen så ringer vi din mamma eller så får du följa med till polisstationen."
"Kajn nji ijnte schusssa meij tij mijn bjoj då?"
"Nej, hem till mamma eller till polisstationen."
"Jahapp..."

Och av till polisstationen bar det. Åsa spenderade natten i en fyllecell. Grattis!


Åsa 22:44
Ptja. Inte über party :) lite lugnt är väl planen iaf, sen får vi se vart det landar ;)

Och nog såg vi vart det här landade :)

Gaah, fyfan vad jag har ätit idag. Galet!
Nu har jag säkert gått upp de där fem kilona som försvann under dessa veckor jag haft problem med magen. Känns så i alla fall.
En kväll på jobbet. Den gick betydligt fortare än senast. Skönt. Nu bär det av till cp för att träffa syssling och kanske annat trevligt folk också. Najs najs. Ska försöka se till att det inte blir så extremt sent bara. Ska ju upp och gymma imorgon, och försöka bränna av allt som jag ätit idag, lycka till, haha.

Palla att det kliar som fan i fingrarna! Jag var ledig igår och idag så har jag ju jobbat på coop och inte casinot. Jag längtar verkligen tills imorgon så jag får leka med markerna igen. Bra åsa. Arbetsnarkoman, here I come ;)

Näe, lite smink, lite hårfix och andra kläder, sen bär det av ner till byn.
Jag behöver verkligen en manikyr :/
Hejdå!

Dags att komma igång nu kanske, eller vad säger ni?
Komma igång med allt. Någon form av rutiner måste man väl ändå ha i livet? Jo, det tycker jag. Min vardags å som den ser ut är lite för stressig. Lite för obra för min hälsa, det börjar jag inse.
Att springa till jobbet varje dag för att inte komma för sent. Jobba till sena kvällar/nätter. Sitta kvar och surra eller dra vidare till något annat ställe och ta en öl, eventuellt åka till Donken för lite nattmat, sen hem och sova hos någon polare. Vakna dagen efter. Dega och sega som fan, så att man sen måste stressa hem för att hinna äta och göra sig i ordning inför jobbet som man sen än en gång måste springa till.
Det känns inte sådär himla hälsosamt faktiskt.

Mycket möjligt att magen blir påverkad av det också. Nu har det ju faktiskt varit bättre med magen i två/tre dagar. Skönt som fan. Fast jag är mätt hela tiden, haha.

Om jag ser tillbaka på tidigare i höstas, då jag mådde som bäst. (Visst var det andra omständigheter som såg lite annorlunda ut också, men om man bara ser till rutinerna nu). Då vaknade jag vid 11, oftast hemma. Drog och gymmade vid 12. Kom hem vid ett, åt mat, chillade lite. Tog en powernap sen gjorde jag mig i ordning och drog till jobbet. Aldrig, eller mycket sällan, någon hets och stress. Jag mådde bra. Kroppen mådde bra.

Men vad hände sen? Jo, jag blev sjuk och rutinerna försvann. Känns som att det är god tid att ta tag i livet igen. Sluta klaga nu förfan. Få tummen ur och gör nåt åt det. För länge har jag nu bara stressat, legat hemma och tyckt synd om mig själv eller klagat över min situation. Dags att ändra på det känner jag.
Nu mår foten bra, magen bättre, och ja, jag kommer må så jävla mycket bättre om jag kommer in i de här rutinerna igen. Jag känner det på mig.

Året har väl inte börjat på ett så fantastiskt sätt som man kunde ha hoppats. Mycket ångest, funderingar, hunger, fuck-ups och stress.
Men istället för att klaga åsa, gör något åt det nu.
Surrade med Anni nyss, vi sa att vi skulle gymma idag, istället var hon tvungen att besiktiga bilen, så gymmet blir morgondagens projekt. Det blir för stressigt om jag ska hetsa till gymmet själv nu känner jag, så istället ska jag plocka fram hantlarna och pilatesbollen och pumpa lite lätt här hemma.

Vad mer är det som ska göras idag? Det har gått en vecka på det nya året, för lång tid för att inte ta tag i någonting. Idag ska jag städa upp i badrummet som morsan har bett mig om i, ehm... tre veckor? :S Som sagt, dags att få tummen ur månne?

Nu kör vi. Vi pumpar upp musiken och så kör vi! :D Yey!

Pallar man överanalysera? Pallar man tro det värsta om folk? Pallar man strunta i det? Pallar man verka vara naiv? Pallar man bry sig överhuvudtaget? Pallar man inte bry sig? Pallar man bara skita i allt?
När det känns som att det är det rätta att göra. Bara skita i allt. Varför ska det då vara så in åt helvetes svårt för? När man inser att man inte både kan ha kakan och äta kakan, och samtidigt inser att kakan varken är särskilt god eller tilltalande på något sätt på grund av allt socker och alla onyttigheter. Kan man då bara slänga/ge bort kakan?

Det känns ju så jävla korkat om man ska sitta och stirra på en kaka som man är för illamående för att äta. Då kan man lika gärna låta någon annan som faktiskt vill ha kakan få den. Visst?
Det är ju bara elakt att sitta och hålla på kakan tills den blir dålig bara för att man inbillar sig att man kanske skulle kunna tänkas att bli sugen förr eller senare.

Varför verkar jag tyckas tro att jag kan lyckas med att både ha och äta en kaka som jag redan vet när jag tar första tuggan att den är dålig eller på annat sätt kommer få mig att må illa? Varför envisas jag med att äta kakan? Varför faller jag för frestelsen?

Jag känner mig äcklad. Äcklad och smutsig. Jag är förbannad och förtvivlad. Dessutom är jag förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om folk längre. Jag vill tro att folk är ärliga mot mig. Men ska jag bara tro på allting som jag hör och bli klassad som en blåögd, naiv liten fitta? Jag har ingen lust med det. Men om man då vänder på det. Ska man misstro allt och alla? Ifrågasätta allt som man hör? I största allmänhet tro att folk ljuger för en. Bra inställning verkligen..

Helt seriöst så pallar jag inte längre. Kan man säga upp sig från livet ett tag?

Jag har idag kollat igenom Hm katalogen som ramlade ner i brevlådan härom dagen. Vårens kollektion. Jag har väl egentligen aldrig varit sådär jättemycket för det här med kläder. Inte så som många andra som jag känner är. Självklart är det soligt med nya kläder och så, men eftersom jag anser att jag själv aldrig haft någon speciell stil så är det ingenting som jag ägnat mycket tid och tanke åt. Jag tar på mig det som jag vill ha på mig just den dagen.

Jag har aldrig sett mig själv som en tjej som klär i klänning. Jag vet egentligen inte varför. Känner mig nog lite för grabbig för det. Jag fick ju dock lite panik när jag insåg klockan tolv på dagen på nyårsafton att jag inte hade någon bra nyårsoutfit. Klockan två skulle jag börja jobba så det blev en snabbrush ner på stan för att panikartat försöka hitta någonting att ha på mig. Och konstigt nog så letade jag efter en klänning.

Det blev några turer in i lite olika butiker, men så slutligen hittade jag en grå glansig klänning på Lindex. Bara en kvar. Storlek 36. Jag är inte en storlek 36. Jag är i bästa fall en 38, men alltsom oftast en 40.
Jag tänkte ändå "äsch, jag kan lika gärna prova den, man kanske kan pina sig igenom en kväll med en lite för liten klänning." Provrummet nästa, och gissa vad? Jo, klänningen satt ju för faan bra. Det blev lite väck här och var, men aldrig för tight någonstans. Den satt både snyggt och skönt. Så jag körde på det.
Jag tror aldrig att jag har känt mig så bekväm i en klänning någonsin. Under hela kvällen också. Kanske är det så att man i klädväg nu har börjat vidga sina vyer.

Men men, jnst nu finns det inte så mycket tid för klänningar och snygga outfits. Arbetskläder är det som gäller för min del. Mycket jobb i dessa dagar. Men jobb betyder pengar och pengar är alltid kul att få och spendera.

Men vänta lite... Kan ni förstå det här? Åsa har just skrivit ett inlägg om kläder. Ouch! Inte okej. Haha.
Nej som sagt. Jobbet var det va..
Ni får väl spana efter mig i dimman.