Pinkish

På sätt och vis så vill jag bara att helgen ska vara över. Det känns dumt att säga, men det är så mycket småsaker som jag kommer kunna ta i tu med när nästa vecka börjar. Förhoppningsvis få lite spin på saker och ting igen. Helgen innebär mest väntan för min del.

Vad betyder egentligen midsommar för mig? Jag funderade på det för någon vecka sen. Av någon anledning förknippar jag midsommar med vatten, att man är ute på sjön, även fast det bara har hänt ett få antal gånger. Men jag börjar inse hur mycket jag verkligen älskar doften av vatten, av havet.

Jag drömmer någonting om att Rikki pratar med en telefonförsäljare som försöker pracka på honom en massa skitsaker som vi inte ska ha. Jag försöker tala om för Rikki att vi inte behöver det som försäljaren erbjuder. Säger åt honom att sluta hånle åt mig utan istället säga åt försäljaren vad som faktiskt gäller. Men icke.
Nej, hånler gör han och dessutom tackar han ja till mera saker. Förstår han inte att vi inte har råd? Jag säger till en gång till, nu rikitgt förbannad att 'Nu lägger du på!' Men ingenting sker.
Jag slår till Rikki i hopp om att han ska tappa telefonen, eller att jag åtminstone ska lyckas ta den ifrån honom...

Efter det här minns jag inte så mycket mer utav drömmen. Men jag vet att jag vaknar och Rikki sitter upp i sängen.
"Vad är det, baby?" frågar jag.
Jag minns inte riktigt men har för mig att jag får något otydligt mumlande svar tillbaka.
"Vänta..." Jag borrar ner huvudet i kudden. "Slog jag dig precis?"
"Aa, det gjorde du."
En rad förvirrade ursäkter som "förlåt förlåt det var inte meningen" kommer från min sida. Rikki tittar knappt på mig.
"Gjorde det ont?" frågar jag.
"Aa, det gjorde det..."
Ännu en drös av ursäkter och ett "det är lugnt" från Rikkis sida.
Sedan samlar han ihop täcket, tar en kudde och går ut mot vardagsrummet och soffan, varpå jag säger "Puss". Han vänder om, ger mig en puss och går ut och lägger sig på soffan.
Så mycket för 'det är lugnt'...

Jag får hoppas på att det inte är så allvarligt i alla fall. Men samtidigt kan jag verkligen förstå honom om han är arg. Ingen höjdare att på påhoppad när man har feber och ligger och sover :/

Det ritas för fullt och skrivandet blir då lidande tyvärr...
Min baby är en ynklig liten sjukling. Men han är så söt ändå. Jag är så otroligt kär så jag finner inte ens ord för det, vilket jag kan tycka är ganska så frustrerande. Men gång på gång börjar jag likna det med (förlåt för att Också jag är en sån geek!) en förälskelse Twilight-style. Men seriöst, vad annat kan man kalla det om det faktiskt är så att jag blir yr, på riktigt, tappar fattningen och fotfästet totalt när han kysser mig?

Att man på riktigt kan känna såhär.. Nej, det förstår jag fortfarande inte. Det är som att jag hela tiden går runt och väntar på att jag ska vakna. Ändå så underbart att jag vet att jag inte kommer vakna. För det är ingen dröm. Det är min saga. Det är mitt liv. Det är Min verklighet.

I min verklighet är det också sommar. En sommar som inte riktigt verkar ha kommit igång än. Eller så är det jag som inte kommit igång. Fortfarande är det punka på cykeln. Fortfarande har jag inte varit ute och fotat så extremt mycket som jag trodde att jag skulle göra. Och fortfarande så har jag inte badat ute i år. Hur galet är inte det då? Juni är snart slut och jag har inte badat. Skäms för fan!
Jag minns för ett par år sedan, då badade jag och min bror den 16 april. Det var tider det.

Det har varit ganska kasst väder, så jag ska inte klandra mig själv alltför mycket för att jag inte blivit solbränd än. Man kan väl nästan säga att det är lite skönt att vädret är som det är. Fotbolls VM och allt. Hade det varit bra väder och jag velat sticka ut och bada då hade jag ju inte fått träffa min älskling nånting nästan.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Eller hur?

Idag ska jag hem till mamsingen. Vi ska plocka isär min garderob och ställa undan den. Så mycket användning jag fick av den då. Några månader och nu ska det ställas undan på vinden istället.
Jag lär ju rensa ut lite mer saker från min andra garderob också medan jag ändå är där. Och eventuellt kila förbi coop för att se om jag fått några tider. Men det tar vi bara om jag orkar.

Klicka upp den stora bilden, högerklicka på den och
välj Visa bild för att se en större version.

 

Mitt senaste mästerverk. Nu ska jag bara försöka hinna klart med ännu en bild idag. En bild som jag började på, ehm, ja.. Idag. Lyckat. Men jag ska göra mitt bästa.
Puss och kram, ciao så länge!

Jag övar och övar. Jag har i en veckas tid suttit och pumpat med ritplattan. Det har gått ganska bra sedan sammanbrottet första kvällen.
Jag är nöjd. Det är förfan det andra ansiktet som jag någonsin ritar i photoshop med en ritplatta. I färg dessutom. Så, jävligt nöjd är jag.

Jag skickade bilden till Elias igår och fick tillbaka en lite mörkare version som gjorde att allting framhävdes mycket bättre. Något som jag visste att jag borde gjort, men inte lyckades klura ut hur jag skulle genomföra.

Ni vet det här Spåkulan som finns på facebook. Jag kan tycka att den är jävligt intressant ibland. Jag brukar alltid ta såna där saker med en nypa salt. Står det något dåligt så bryr jag mig oftast inte. Tänker inte så mycket. Men när det står bra saker, och saker som faktiskt på ett sjukt sätt kan relatera till tankegångar som jag haft under de senaste dagarna, då blir jag ganska fascinerad.
Som sagt, inte det att jag tror på det som står till hundra procent. Men mer att jag tar det till mig och ser det lite som ett tecken på vilken väg jag ska ta, eller vilket beslut jag ska fatta.
... Okej, jag låter som ett freak som lyssnar på Spåkulan på facebook. Men men, fuck it. Jag gör så, punkt.

Jag har under den senaste veckan, eller så återkommit till att anamma The Secret och alla dess verktyg. Jag mår väl delvis hyfsat bättre. Kanon om inte annat. Resultaten på jobbet börjar bli jävligt mycket bättre. Sen så har jag funderat ganska mycket på det här med jobb. Med vad och hur jag vill jobba.
Och för att vara lite konstig nu igen, så the secret handlar ju lite om det här med tecken. När en möjlighet ges så ska man ta tillfället i akt och agera.

Jag jobbade på Cp i måndags. Elias var där. Han kom fram och slog lite på mig (inte bokstavligt talat). Han vet att jag kan rita. Han vill att jag ska utvecklas och bli bättre. Han vet att jag har köpt en ritplatta och han vet att jag måste använda den för att överhuvdtaget kunna bli bättre. Han vet också att jag behöver pushas, så han gav mig en uppgift; att till nästa måndag så ska jag ha ritat minst en bild. Till måndagen efter det minst två bilder, etc etc.

Och jag insåg precis en sak. Korkad, eller smart som jag är... Om vi ändrar om lite i det senaste stycket så ska vi se vad det var som jag gjorde för fel. Okej?

Jag jobbade på Cp i måndags. Elias var där. Han kom fram och slog lite på mig (inte bokstavligt talat). Jag vet att jag kan rita. Jag vill att jag ska utvecklas och bli bättre. Jag vet att jag har köpt en ritplatta och jag vet att jag måste använda den för att överhuvdtaget kunna bli bättre. Jag vet också att jag behöver pushas, så Elias gav mig en uppgift; att till nästa måndag så ska jag ha ritat minst en bild. Till måndagen efter det minst två bilder, etc etc.

För jag gör det här för min skull. Och jag vill bli bättre. Jag vill bli grym, awesome. Jag vill bli bäst. Jag ska bli bäst. Trots att det är jobbigt att känna sig handikappad inom ett område som man i vanliga fall faktiskt är riktigt grym på.
När jag kom hem från jobbet igår så satte jag mig och fortsatte rita på bilden som jag påbörjat. Och jag ska be att få tala om en sak; Det är SJUKT vad svårt det är att rita i färg när man är van vid att bara jobba med blyerts, svart-vitt och skuggor. Jag försökte och försökte, men känner samtidigt hur jag bara vill ge upp. Jag ser redan nu att bilden inte kommer att bli bra. Varför ska jag då fortsätta? Det gör jag aldrig annars. Märker jag att grunden inte blir bra, då börjar jag om. Men inte nu. Jag kämpade och kämpade och kände mig sämre och sämre. Sämst på något som jag brukar vara bäst på. Missnöjd med något som jag brukar vara stolt över. Jag kände att jag tappat min talang. Den är borta. Och tårarna började rinna...

En ganska så härlig dag för min del. Jag var förbi en strund på Coop och surrade med chefen, kom inte fram till så mycket, utan hoppas istället på framsteg vid nästa samtal. Rikki satt tålmodigt och väntade utanför i tjugo minuter då samtalet drog ut på tiden.

Efter det gick vi bort till brorsans garage. Tog bilen till Nykvarn för att plocka upp morsan och ta en kopp kaffe hos Carina och Kalle. Därefter trädde jag på mig ryggskydd, hjälm och handskar, hoppade upp bak på brorsans nya hoj och brände iväg. Tjohoo!

Till Enhörna och farsan bar det av. Morsan och Rikki i bilen efter.
Mycket trevligt. Vi satt och pratade i solen, gosade med katten, beställde pizza och sen tittade vi på filmer från när jag och brorsan var små. Nyfödd åsa. Jättesöt, verkligen.

Nu blir det nog lite roligare både, för min del, att skriva blogg, och för er del, att läsa min blogg. Det är nämligen som så att jag har införskaffat mig en systemkamera. Yey! Lycka.

Igår blev det en lång dag ute i solen med sin början nere vid Maren där jag, Rikki och Dannie mötte upp Rikkis syster Linnéa och en massa andra studenter som hade drakbåtstävlingar. Frukost på Trattens uteservering och senare schteek i Dalparken. Kameran i högsta hugg, redo att föreviga en underbar dag.