Pinkish

Eftersom jag redan brutit ett löfte; Löftet om att inte träna i mars, så tänkte jag att jag lika gärna kunde bryta ett annat löfte också. Angående drickandet. Det var lönehelg och jag slutade tidigt från coop. En öl eller två skulle väl inte skada? Och näe, det kan det väl inte.
Taggad, fast ändå inte övertaggad. Käkade lite strips på Donken innan också. Åsa försöker i alla fall lära sig av tidigare misstag :) Tack Malin för att vi gick dit, jag hade nog aldirg själv tänkt tanken.
Efter matstrunden gick vi in på The Strip.

Phew... Ångest jag hade i början eller vadå? Galet. Trodde jag skulle bli kalas på en öl med tanke på att det var så länge sen som jag drack (tycker jag).
Det känns ju skumt att vara på jobbet (nästan) och dricka. Man vill inte göra bort sig. Och det gjorde jag ju nu i vilket fall. Men men. Det känns som att det löste sig ganska omgående. Så det är skönt i alla fall. Inga hard feelings och jag vet att jag gjorde fel. My bad. Sorry.

Jag hade glömt hur kul det var att gå ut och hur mycket man "får på köpet" eller vad man ska säga. Allt folk som man träffar syftar jag då på. Hade ju grymt kul. Dansade lite grann. Men snacka om att det blev varm. Tjiho.
Kul också att man för en gångs skull inte stod vid bordet hela kvällen. Nu var det mest en avlastningsplats för jackan och väskan.
Mycket kändisar och det var jävligt roligt. Många glada miner och jag ångrar definitivt inte att jag bröt mitt löfte. Skjuts fick man hem, tappade en timme på vägen pga sommartiden, och kanske var det i den timmen som bakisheten gömde sig, för ännu har den inte varit förbi och hälsat på. Och det är ju alltid positivt.

Snart kommer syssling förbi och så blir det kanske en liten pratstund med henne. Träävlight värre.

Jag insåg precis någonting. Någonting positivt. Någonting som gör att jag blir ännu gladare av att jobba så som jag gör. Jag har aldrig söndagsångest. Najs eller hur? Jag tycker det. Å andra sidan så har jag ju inte lediga helger heller, vilket många andra kanske skulle föredra. Men faktum är att det inte stör mig så himla mycket. Det är roligt att jobba på helgerna. Folket som man möter är så mycket gladare och mindre stressade än de är på vardagar. På krogen så är det mer partystämning vilket också ofta smittar av sig. Och så, inte minst, så är det ganska mycket bättre betalt på helgen. Jajo, på coop iaf. Och sånt gillar vi.

Åh, jag längtar så till april. Då börjar träningen igen. Jag har lovat mig själv att inte gå till gymmet i mars. Hur ofta gör man sånt egentligen, det brukar ju vara tvärt om. Men här ska jag se till att bli helt och fullt frisk innan jag sätter igång och anstränger mig. Jag börjar lite lugnt med att (ehrm.. ) jobba nio dagar i streck. Tjihoo. Men nu ska vi jobba tillbaka dessa slantar som vi gått miste om under sjukperioden.

Jag är på gång. På gång på riktigt. Fokus ligger på mig och jag älskar det. Jag älskar livet just nu. Och livet verkar älska mig tillbaka. Grym känsla. Den håller vi oss kvar vid, eller vad sägs?
För en gångs skull börjar jag verkligen lära mig av mina tidigare misstag. Inte bara registrera dem och känna igen dem utan faktiskt också försöka ändra på något i mitt beteende för att se till så att jag slipper uppleva samma situation igen. Jag är trött på upprepning. Dags för något nytt.
Fast nu.. Nu är det dags för något som händer allt som oftast. Något gammalt men fortfarande något som man aldrig tröttnar på. Något välbekant, men ändå så efterlängtat. Kan du gissa vad jag menar? Mjo. Sömn.

Spontan var ordet. Haha!
Det här är såå sjukt! Jag är helt speedad. Fortfarnade tonvis med adrenalin som pumpar runt i ådrorna. Pepp som fan på jobb och hoppas verkligen att jag får någonting att göra.
Dagen har varit, ehm, ja.. minnesvärd. Så att säga.
Tonårstiden är snart slut och då är det väl ännu tillåtet att vara en aning wild and crazy, eller vad säger ni?
Det säger jag! ;)
Gaaaaaah! Hahahaha! :D

Vad har dagen hittills innehållit? Jo, det ska jag banne mig tala om. Jag vaknade upp till en klarblå himmel och en sol som sken in i mitt rum. En känsla spred sig i kroppen och varenda cell verkade suga åt sig av den oförklarliga tillfredsställande känslan som bara verkade bli mer och mer intensiv. Glädje och lättnad, fast ändå ospecificerat. Lycka.
Jag började mitt vakna underbara tillstånd med lite läsning, efter det en pratstund med mamma innan hon gick till jobbet. Och hör och häpna! Jag åt frukost. Första gången på, ehm.. ja, jag minns inte ens hur länge. Säkert minst tre veckor.
Efter frukosten satte jag mig på en kudde på golvet och började lägga pussel. Ett väldigt behagligt sätt att ge hjärnan lite stimulans. Något som den får alldeles för lite av i dessa dagar.
När jag tröttnade på pusslet gick jag ut i köket och satte igång att baka. Idag blev reslutatet en Key Lime Pie och en plåt med maränger.

Nanthin kom förbi och vi satt och ventilerade i några timmar. Riktigt skönt faktiskt. Det är roligt att ta sig tid att umgås lite med tjejerna. Något som också händer alldeles för sällan. Lite mer pusselläggande efter det och nu börjar jag bli lite småtrött.

Jag har inte tagit några mediciner på två dagar nu och jag känner att jag är på bättringsvägen. Det gör varken lika ont i halsen eller i bröstet längre. Riktigt skönt!
På torsdag ska jag jobba. Det känns bra. Lite nervös. Men det är bra.
Nu blir det till att ta bort det gamla nagellacket och kleta på lite nytt innan jag vilar mig inför en senare tripp ner på stan. Tjingeling!

När man är utanför är ens största önskan att få komma in. Man är så fascinerad av världen i bubblan att man gör allt för att få sin del av kakan. För en utomstående är världen magisk, den är förtrollande och ingen kan riktigt sätta fingret på varför. Men så snart du kommer in i bubblan, får vara med bakom kulisserna, eller trollkarlen förklarar hemligheten med tricket så vipps! Charmen är borta. Magin är försvunnen. Trolldomen bortblåst. Och fantasin om innehållet i bubblan blir istället verklighet. Det blir vardag. Och man kan inte sluta fråga sig vad det var man en gång såg som så inbjudande och fascinerande med den bubblan som nu har spruckit.

Jag trodde att jag tröttnat på att gå ut eftersom jag numera jobbar i den miljön. Att jag får min dos genom att jobba på krogen tre kvällar i veckan. Men nu, efter att ha varit mer eller mindre isolerad från den världen i drygt två veckor (känns som minst en månad) så hoppades jag på att få tillbaka lite av partyandan.
Självklart är jag inte frisk ännu så det är inte som att jag tränger mig in mitt i smeten och börjar hoppa och dansa som en galning. Men jag hoppades ändå på att min längtan skulle bli starkare. Men icke.
Ikväll insåg jag att min bubbla sprack för länge sen i den här staden. Det finns inte en chans att den kommer tillbaka. Åtminstone inte inom de närmaste månaderna (troligtvis längre).
Istället för att vara en av de som fortfarande lever kvar i drömmen om att krogen är magisk, så är jag en passiv åskådare. Jag är inte längre den som står och dansar. Jag står vid sidan av dansgolvet och beskådar människorna som fortfarande lever i tron om att luften i bubblan är av guld och diamanter.

Faktum är att luften i bubblan blir mer och mer syrefattig. Alla vill synas och höras och livnär sig på allt skitsnack som går runt runt. Ju mer du har att berätta desto mer intressant verkar du bli i bubblans värld. I samma utsräckning som magin i bubblan bara är en illusion är dess invånare falska, näriga parasiter som lever av andra människors misstag och olycka, vilken i sin tur bara kan vara påhittad.

Jag undrar om det är möjligt att ta avstånd från en värld som man genom arbetet tvingas in i. Kan man, utan att verka avvisande, översittande och otrevlig tacka nej till det falska guldet och de i själva verket ganska bleknande ängarna? Eller är man tvungen att delta i en värld som man nu fått ta del av, för att för utomstående inte visa att allt som glimmar inte är guld?

Visst är det till en början charmigt med alla människor som välkomnar dig med öppen famn och ett leende på läpparna. Man känner sig speciell och finner snabbt många nya vänner. Vänner som man efter ett tag inser inte alls är som man en gång trott. Man kan till och med ha svårt att inse hur man ens kunde få för sig att man faktiskt var speciell i deras ögon. Efter en tids avståndstagande och distans så inser man ganska snabbt hur grundlurad man blivit. Hur enkelt man låtit folk använda dig som en av sina spelpjäser i sitt parti schack. Hur man tror att de tycker att man är värdefull och har betydelse, men hur man sen inser hur lätt de är beredda att offra en för att själva komma ett steg närmare en seger. Som en åskådare inser man hur allt som sägs och görs genomsyras av personens spel som enbart handlar om dess egen vinning.
Alla spelar sitt eget spel, utefter sina egna regler, och man själv måste försöka hinna gardera sig innan man blir offer för någon annans spel. Ingen vill väl vara en pjäs på någon annans bräde, utan någon egen talan och utan någon makt att påverka sitt eget öde?
Somliga kanske trivs med det. Men inte jag. Så jag skaffar istället mitt eget schackbräde, egna pjäser och en egen plan. Sen om jag tänker ställa upp några pjäser och överhuvudtaget börja spela, det återstår att se. Troligtvis har spelet redan börjat. Om jag varit medveten om det eller inte, det är en annan femma.

Tiden tickar på och dagarna bara flyger förbi. Var tog den här veckan vägen? Och hur ska jag kunna börja jobba redan på måndag, när kroppen kräven en hel dags vila bara efter att jag gått utanför dörren?
Klarblå himmel och solen skiner. Det är självklart att det lockar att gå ut i det fina värdet och göra någonting. Men bara tanken på att resa mig ur sängen gör att jag bara vill vända mig om, borra ner huvudet i dunkudden och dra täcket upp till öronen och somna om.

En obeskrivlig orkeslöshet. Det är tungt bara att andas. Det är väl kanske det som är problemet. För lite syre till kroppen och huvudet. Förmodligen också för lite mat i magen. Mitt försök till en måltid igår, den första ordentliga på flera dagar, slutade inte så lyckat, trots maxdos av laktostabletterna. Värt ett försök. Vad mer kan man göra?

Någonting positivt. Vet inte om jag redan skrivit det här i bloggen. Men det är att när jag nu legat hemma och inte gjort någonting speciellt så har mina naglar börjat växa ut igen. De e Najs! Jag har saknat dem. De har liksom inte haft en chans att växa sig långa och fina innan de gått av som ett resultat av det arbete jag har.
Och på tal om arbete... Ehm.. Det tar vi sen..

I tisdags när jag var på stan och gjorde några ärenden så passade jag på att gå in på bokhandeln. Och gissa vad jag hittade. Jo, precis det som jag sökte. De tre första böckerna i Twilight-serien. Engelska i stort pocketformat. Aj lajk! En något försenad julklapp, som blev mycket billigare än förväntat och därmed åkte ganska många hundra extra in på kontot. (Som jag i och för sig köpte skor för i torsdags. Men det finns fortfarande några hundra kvar.)
Jag har nu under mina vilodagar börjat läsa första boken. Nu kommit lite mer än halvvägs och är nästan lika förtrollad som jag var första gången jag läste dem.
Det är ju inte alls samma sak med tanke på att man vet vad som kommer att hända. Men ändå. Jag njuter av det i alla fall.

Internet har legat nere några dagar också. Lyckligtvis så har det inte varit så förödande som jag trodde att det skulle vara. Tänk dig själv. Hemma. Sjuk. Ingenting att göra förutom dator/tv/böcker. Man blir ganska avskärmad från resten av världen. Men det har mestadels bara varit skönt. Det visar på att man faktiskt klarar sig utan dator och internet, även om man ibland inte tror det.
Men lite kul är det. Man inser ganska snabbt hur mycket man faktiskt använder sig av internet utöver den sociala delen. Google har nog varit det som jag saknat mest under dessa dagar. Dessa spontana saker som man kommer att tänka på, och undrar över, som man vet att man i vanliga fall kunde ha fått svar på genom några enkla knapptryck. Det har varit aningen frustrerande.

Nu då, hur mår jag? Jodå. Orkeslös som tidigare. Ont i bröstet, men inte alls lika hostig (tack vare hostmedicinen) som istället gör en helt groggy. Men det är skönt. Bortsett från mardrömmarna som den för med sig.
Om det är någonting som jag verkligen skulle vilja kunna göra så är det att tyda drömmar. Så mycket sjuka saker som jag drömt de senaste veckorna... Man skulle kunna tro att jag var sinnessjuk. Vilket i och för sig inte skulle förvåna mig. Det skulle snarare ge en klarhet i vissa saker.
Men men.

Nu har jag fått skriva av mig lite grann. Skönt må jag säga. Vad ska jag göra nu då? Antingen läsa något kapitel till eller så tar jag mig i kragen och gör någonting vettigt. Ha en bra dag allesammans!

Efter flera dagar hemma innehållande enbart vila, sömn, tv-tittande och datorn så ska jag imorgon ta mig ner på stan. Jag har två solklara "ärenden" eller vad man nu ska kalla det, och fyra eventuella i mån av ork.

Vårdcentralen är nummer ett. Vi ska se om inflammationen går och rätt håll. Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Det känns ungefär som innan om inte värre just med lungorna. Influensan är överblåst, så feber slipper man. Men fortfarande huvudvärk, snuvig, och inte minst hostan som aldrig verkar vilja försvinna.
Värk kring bröstet måste nog också utredas imorgon för den blir bara värre och värre. Kan knappt ligga på vänster sida nu och så fort jag rör mig minsta lilla gör det ont. Så någonting är det som inte står riktigt rätt till.
Efter det blir det till att hämta ut mina nya linser. Förmodligen en ganska så saftig utgift. Men men, man ska väl se någonting också.

Jag undrar just när jag ska börja jobba igen. Mår jag såhär så kan jag ju inte jobba. Jag orkar sitta och titta på tv i max två timmar sen måste jag gå och lägga mig igen för att jag inte orkar sitta upp.
Jag känner mig nästan som jag gjorde i slutet av, och efter, nian. När jag brände ut mig. Vid sexton års ålder, lyckat. Hur som. Man orkade verkligen ingenting. Det spelade ingen roll om det krävde fysisk eller psykisk aktivitet. Kroppen sa ifrån efter minsta lilla. Samma sak är det nu. En dusch blir mer eller mindre dagens projekt. Ingen höjdare direkt. Så vi får se hur morgondagen ter sig med tanke på att jag då kommer göra fler saker på en dag än vad jag har gjort hela den senaste veckan.

Fast jag måste ändå säga att det har varit jävligt skönt. Jag känner att jag har fått min paus från livet som jag bad om. Jag har verkligen kunnat stanna upp. Jag har varit tvungen att stanna upp. Jag har ju inte orkat göra så mycket annat. Ingenting ont som inte har något gott med sig, eller vad brukar man säga?
Att bara gå hemma och skrota. Sova. Vila. Glo på OS. Slippa göra någonting. Och framförallt har jag på ett bra sätt kunnat stänga av. Jag har sluppit tänka. Jag har inte ältat en massa saker. Jag har verkligen kunnat bara stänga av allt och fokuserat på att vila. Det trodde jag aldrig. Men jag lyckades. Och jag är stolt över mig själv.

Självklart börjar man väl få lite småpanik nu. I vanliga fall brukar jag klara av att vara sjuk i tre dagar, eller åtminstone bara ligga hemma och vara sjuk, sen dampar jag ur. Pallar inte bara ligga hemma utan drar till skolan eller jobbet i alla fall. Nu har jag legat hemma i tio dagar. Det börjar minst sagt kännas i kroppen att man inte gjort annat än legat i horisontellt läge. Det är inte lika skönt att ligga ner, nästan så att det gör ont. Ni vet som om man står upp för länge. Man blir liksom trött i kroppen av det. Så känner jag när jag ligger ner. Guuh va jobbigt va? I-landsprobelm, javisst.
Näe, men jag känner verkligen att jag belastat kroppen annorlunda de här tio dagarna. Och det är väl i sig bra. Men jag känner samtidigt hur jag sakta men säkert tynar bort. Penicillinet gör mig illamående och därmed får jag inte heller i mig någon mat. Tur är det väl att jag inte gör så mycket som kräver energin. Men ändå.

Jag har under dessa dagar hemma; min paus från livet, först och främst lyckats med att stänga av tankarna. Jag hamnade i fullkomligt viloläge, vilket minsann inte händer ofta ska jag be att få tala om. Så med tiden, medan febern gått över och jag faktiskt överhuvudtaget kunde tänka igen så valde jag till en början att inte göra det.
Men så efterhand plockade jag sakta men säkert fram en sak i taget. Jag gillar att likna det med att jag lägger ett pussel. Ett pussel med oändligt många bitar. Men jag börjar i alla fall med de bitar som jag har. Jag letade upp kantbitarna, ramen och började sedan bygga delar av den. Sedan sorterar man ut de bitar som man vet tillhör samma kategori. Det vet man eftersom bitarna har samma mönster och samma färger. Slutligen har man ett antal olika kategoier, den gröna; trädtopparna, den vit-blå; himlen, den beige; marken, den röda; husen. Och så har man fortfarande en hög med bara en massa blandat. Bitar som man ännu inte riktigt vet var de ska sitta eller som man väljer att låta ligga eftersom mönstret är så jobbigt med alla små detaljer och man vet att det kommer ta en jävla tid att få alla bitarna på sin rätta plats.
Man börjar istället med en av de grupperna som man sorterat ut. De bitarna som är självklara lägger man snabbt på plats, sedan börjar jobbet. Man funderar. Tittar på lite olika bitar samtidigt för att försöka se någon samband. Man vänder och vrider och lägger sedan dit bit för bit. Ibland kan man behöva ta en paus. Göra någonting annat ett tag eftersom man suttit och stirrat sig blind på alla bitarna och inte kommer någonstans.
Antingen kan man välja att börja på en annan kategori, eller så lämnar man helt enkelt allt precis så som det är för att sedan kunna komma tillbaka och ta i tu med uppgiften efter en stunds vila.

Så här skulle jag vilja beskriva att min hjärna tillbringat de senaste dagarna. I vanliga fall nu på senare tid så har jag inte haft tid att lägga pussel. Livet bara rullar på och innan man hunnit ta i tu med en kategori så händer någonting nytt. Gärna i den kategorin som man just håller på att arbeta med också, så det blir till att börja om från början. Igen och igen.
Tillslut tröttnar man och låter bara bitarna ligga huller om buller. Tänker att "det där tar jag tag i när jag får tid, eventuellt när det lugnat ner sig inom det området också så att bitarna man pusslar ihop också ligger kvar där sen".
Vad som händer då är ju ganska så självklart. Kaos.
Bitarna samlas på hög och det blir bara jobbigare och jobbigare att ta i tu med det. Och ju längre man väntar detsto jobbigare blir det. Vad som oftast behövs är en sånhär breakdown. Jag vill inte säga att man inte har så mycket annat val än att ta i tu med pusslet, för ett val det har man alltid. Men det underlättar att göra det när man fått sin paus. När livet stannar upp, om så bara för en kort stund. Eller som i detta fall; tio dagar.

Mycket ordbajs för så lite. Frågan som vi nu alla (jag) ställer oss är väl om jag kommit fram till någonting. Börjar pusselbitarna falla på plats? Börjar jag få någon ordning och struktur på alla färger och mönster hit och dit?
Näe. Det vill jag väl inte påstå. Å andra sidan kan jag väl inte rikrigt säga att jag någonsin har någon koll.
Men varför lägger jag det här pusslet då kan man ju fråga sig. Om jag ändå inte ser saker så mycket klarare? Det känns bättre. Därför. Och ja inbillar mig att även om jag inte medvetet ser sambanden eller vet exakt var alla bitar ska ligga, så tror jag på att mitt undermedvetna gör det.
Bara det faktum att jag haft flera, för mig, ganska stora aha-upplevelser eller uppvaknanden vad gäller vissa bitar, tyder på mer strukturerade tankar vilket skapar ett mer kreativt medvetande.
Lite luddigt. Kanske förstår ni vad jag menar.

Jag känner i alla fall ett större lugn. Jag har hunnit ikapp med mig själv till viss del. Livet sprang ifrån mig och jag hann inte med. Ungefär så känns det. Men nu börjar också jag komma över krönet, jag har fått en glimt av livet en bit fram och bara det gör det enklare att jaga och komma ikapp. Det är svårt att jaga någonting som man inte ser. Men så fort man får syn på det man jagar får man mer kraft att knappa in på det eftersom man inser att det finns hopp. Det finns en chans. Och tror man, då kan man.