Pinkish

Tillbaka på det vanliga jobbet efter en helg av trappspringande. Tråkigt nog så var det inte så roligt som jag förväntat mig att det skulle vara. Jag har inte ens längtat tillbaka till jobbet under de här dagarna som jag gjort annat. Å andra sidan så har jag varit helt slut både fysiskt och mentalt så jag har ju inte orkat tänka på någonting alls nästan.

Men när man inte längre längtar till jobbet eller inte riktigt trivs när man är där, kan man tänka sig att det är då som det är dags att börja göra någonting annat? Jag vet inte.. Lite så känns det väl måste jag få lov att säga.
Jag har alltid varit tacksam för att jag har jobb när man hör hur dagens ungdomar inte får några jobb alls. Och här står jag med två (ibland tre) stycken som man försöker att kombinera. Men även fast man har jobb och är tacksam för det, visst är det okej att kanske inte trivas? Att känna att man vill göra någonting annat?

Den senaste veckan har jag mer på allvar börjat fundera över det här med jobb. Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet med all säkerhet att jag skulle kunna göra vad än jag vill och sätter sikte mot. Jag måste bara våga tro på mig själv. Våga satsa. Våga och inte tänka att det är något som jag inte ska ta i tu med än.
Jag har röster i huvudet som säger åt mig att jag först ska leva livet. Leva, festa, resa, trivas. Ha sådana jobb som man slipper känna sig låst. Åtta till fem, det är ingenting för mig. Det vet jag med all säkerhet. Samtidigt; hur fria händer vågar man ge sig själv? Obestämda arbetstider. Har jag den diciplinen att verkligen sätta mig ner och jobba då, eller kommer jag att anses vara arbetslös bara för att jag inte har något jobb med fasta tider?

Jag vet att jag är duktigt på att rita. Det har jag alltid varit. Jag har ofta legat steget före mina jämnåriga och många blir ofta imponerade när de ser vad jag kan lyckas skapa med papper och penna. Jag vet också att jag har mycket kvar att lära. Och jag vet dessutom att ritandet är någonting som jag skulle kunna jobba med, något som jag skulle kunna försörja mig på om jag bara vågar tro och vågar satsa.
Frågan är väl egentligen snarare: Vågar jag inte satsa på det här?

Något som är så uppenbart, så självklart. Ska jag vara en talang som går till spillo? Det känns dumt. Varför inte ta tillvara på något som man vet finns där. Som man vet alltid har funnits och förmodligen kommer att finnas kvar och bara vilja utvecklas. Varför inte satsa nu? Varför vänta? Varför nöja sig med mindre när man kan få och ha så mycket mer? Det känns dumt, inte sant?

Jag undrar vad det är som jag är rädd för egentligen. Är jag rädd för att jag inte ska vara tillräckligt bra eller att folk faktiskt ska komma och bedömma mitt arbete, min talang? Men tycker jag i vanliga fall inte att det är en bra sak? Någon som inte bara ger en beröm och säger att det är bra, utan någon som faktiskt har konkreta tips och råd att komma med som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Det är väl egentligen först då som jag tycker att det finns någon mening med det jag gör. När jag känner att jag kan utvecklas.
Och när jag själv har kört fast (som nu, då man skulle kunna säga att jag inte har ritat ordentligt på, vad? ja, säkert ett år, om inte mer..) det är väl då som jag mest av allt skulle behöva den här sparken, någon som skakar liv i mig och öppnar upp mina ögon för att låta mig inse vad jag faktiskt är kapabel till.

Näe, ska vi säga att det är dags att ta tag i livet och faktiskt bli varse. Vad vill jag egentligen få ut av det här? Det finns ju så oändliigt mycket att hämta. Ändå sitter man bara på ändan och väntar på att sakerna ska komma till en. Och när de väl gör det orkar man inte resa på sig och bara göra det där lilla extra för att få precis det som man så länge längtat efter. Lata jävel. Dags att resa på sig och ta de små stegen mot en bättre framtid och ett bättre liv. Jag börjar med att resa mig ur soffan och förflytta mig till sängen för att få en god nattsömn bredvid min redan medvetslöse pojkvän. Godnatt mina vänner!

Härligt att se att det ändå att, trots bristen på nya inlägg, är folk som går in och tittar till bloggen. Det känns som att det är dags för mig att uppdatera mig på vad som händer därute i "världen", på bloggar och facebook. Jag har varit nästan helt off den senaste månaden. Och det har på sätt och vis varit jävligt najs eftersom jag har haft roligare saker för mig, som att umgås med min tuss, min älskling. Det har också varit skönt, på det sättet att man faktiskt inser att det finns någonting utanför facebook. Senaste året har man åtminstone ett antal gånger ställt sig frågan "vad fan gjorde man innan facebook?" När man då inte haft något svar på den frågan så har man blivit lite smått oroligt. Men jag kan säga att det finns plenty of stuff att göra som inte involverar facebook. Och det, det är najs!

I helgen har jag utsatt mig för en plåga. En ordentlig jävla plåga. Men som tur är så är det värt det. Särskilt om en månad när sextusen rullar in på kontot och man har glömt allt vad träningsvärk heter.
Jag och brorsan har under hela lördagen, söndagen och måndag kväll sprungit upp och ner i trappor och delat ut, Inte reklam, utan Information från c-sam. Sextusen hushåll tror jag att det var. Och ja, att säga att jag har träningsvärk det är fan en fet underdrift. Tjejer som inte är så vana att gå i högklackat; tänk er att ni gått i tjugo centimeter höga klackar i en sisådär fyrtioåtta timmar. Utan att få vila. Ungefär så knullade är mina vader.
Rikki tyckte det såg ut som att jag hade blivit våldtagen av fyra afrikaner när jag gick. Och jag kan väl säga att det är nog inte att överdriva...

Vad mer har gjorts under månaden? Man kan väl säga att jag varvat med att jobba och att vara med pojken som jag är head over heels förälskad i. Mer än så ska jag väl inte gå in på.
Bråket med mamsen har löst sig. Riktigt skönt. Livet rullar på som det ska och det går bra. Det är precis så som det ska vara och det gillar vi, skarpt!

Så fel det här känns. Jag har inte pratat med dig på en vecka. Ett snabbt telefonsamtal i söndags. Innan dess var det onsdagen då du, aningen brutalt och överdrivet sagt, slängde ut mig. Du sa det som att valet fortfarande är mitt, och det är det också. Faktum är att jag tänkt tanken mer än en gång nu under de senaste två veckorna. Jag har ju trots allt inte sovit hemma en enda natt sedan natten till min födelsedag som var för två veckor sen.
Jag vet att jag nog gjort fel, inte hjälpt till så mycket som jag borde ha gjort. Och att jag förmodligen borde ha visat framfötterna lite mer och kanske ringt och talat om vart jag hållit hus. Men samtidigt, som sagt så har jag också ett telefonnummer.

Vi stod utanför c-sam och du sa som avslut på din utskällning att "antingen så är vi två vuxna som bor hemma, eller så kan du börja leta efter en annan lägenhet att bo i".
Jag vet inte hur mycket av det som du sa som bara var "i stundens hetta" så att säga, och hur mycket av det som du faktiskt hade funderat igenom och verkligen la mycket kraft bakom. I vilket fall så tog det ganska hårt. Även om jag förstår dig, vilket jag mycket mer än väl gör. Och truth be told så hade jag lite lätt funderat över att inte bo hemma lika mycket med tanke på att jag hittat en människa som jag mer än gärna spenderar all min vakna tid med. Detta är också mer eller mindre vad jag har gjort under dessa två veckor. Därav det inte alls tillfredsställande antalet uppdateringar för er bloggläsare.

Personen som jag pratar om gör mig inte bara glad, utan jag känner mig fulländad, jag känner mig hel. Så fort jag tänker på den här personen så får jag ett leende på läpparna och en rysning börjar mellan skuldrorna för att sedan sprida sig ner till tårna och ut i fingertopparna. Och dessa omtalade fjärilar som plötsligt befinner sig i magen, de slår sig aldrig riktigt till ro. Som om någon konstant jagar dem så att de måste fortsätta flyga runt. Varje gång jag ser personen så känns det som att jag håller på att tappa fotfästet och min mage tycks falla fritt tio meter på en bråkdels sekund. Varenda liten beröring ger mig gåshud över hela kroppen. Jag är kär. Utan tvekan. Förälskad. Och mest för att det känns passande så har jag lust att säga att jag samtidigt är livrädd. Men se på fan, inte ens det är jag. Man har väl fått berättat för sig att när någonting känns bra så är det rätt. Tidigare har det alltid vara någonting som fått en att tveka, att vara rädd eller tillbakadragen. Men inte denna gång. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande. Jag har trott mig veta och förså vad lycka innebär och också fått för mig att jag har känt den känslan förr, men ack så fel jag har haft. Nu kan jag med all säkerhet säga att jag vet vad lycka är.

Är det konstigt att jag inte har kunnat koncentrera mig på någonting annat än den här personen? Är det konstigt att jag överhuvud taget knappt ens brytt mig om att jag bråkat med morsan? Jag tycker inte det. Samtidigs så känns det väldig fel och väldigt konstigt att jag kommer hem hit på dagen när hon fortfarande är på jobbet. Jag börjar packa ihop kläder, och saker såsom min hårfön, mitt smink, shampoo och balsam. Jag flyttar ut. Och jag säger inte ens något. Hon är helt ovetandes. Hon kommer komma hem och hitta ett hem som inte ser lika bebott ut längre. Saker fattas. Saker som alltid stått där är nu borta. Jag försöker att tänka mig in i hennes situation och förstå hur det måste kännas.
Det är ingen bra känsla som kryper fram i kroppen. Jag måste säga någonting. Men kommer hon vara sur när jag ringer? Är det någonting som jag bör ta face to face. Vänta tills hon kommer hem? Vänta för att sen säga hejdå och vara tvungen att stressa iväg? Näe. Det känns så jävla sådär måste jag säga.

Jag är inte långsint eller bitter. Men jag får för mig att min mor är det. Jag vet också att hon är ensam. Och jag är orolig. Kan jag bara lämna henne? Bör jag ha skuldkänslor? Skulle det vara lättare eller svårare att packa sakerna om vi hade varit vänner och fortfarande kunde prata med varann? Jag vill inte behöva ha ångest över att träffa min egen mamma. Det om nåt känns verkligen inte rätt. Men om hon ser att jag mår bra blir hon inte glad för min skull då? Förstår hon då varför jag gör som jag gör? Eller kommer hon bara bli ännu mer bitter för att jag har det bättre än henne?

Många frågor som jag just nu inte kan få några svar på. Jag vet att jag förtjänar att må bra. Och om jag mår bra med Rikki, är det då inte mer än rätt att jag spenderar så mycket tid som möjligt med honom? Jo. Det är det. Varför göra saker bara för att man känner att man borde om det nu får en att må dåligt? Det känns jävligt korkat.
Länge leve lyckan och de personer som får en att känna den. <3