Pinkish

Trevligt. Var helt slut igår på kvällen. Hade tänkt gå ner på stan och umgås med bror en stund, men jag somnade klockan åtta. Vaknade klockan ett. Gick upp tog ut linserna och gick och la mig igen. Klockan ringde sen klockan sex på morgonen. Pfft.. Jobbigt att gå upp så tidigt.
Eller gå upp? Nej. Jag somnade om och försov mig till tjugo i sju. Jippi! Börjar jobba klockan sju. Fick göra bara det nödvändigaste. Sätta i linser, äta frukost, klä på mig och borsta tänderna.

Jag har nu en halvtimmes lunch. Jobbar till klockan två sen ledig några timmar. Och ikväll ska jag jobba på Croc's till klockan ett.
Känns som att en powernap eller två under de lediga timmarna kommer vara nödvändigt om jag ska orka med.

Jag är trött redan nu..
Och lite smådeppig. Känns jobbigt... Men hoppas på att det ska gå över.

Det känns lite skumt måste jag säga. Jag har aldrig sett mig själv som fin, söt, snygg, attraktiv, whatever. Alltid tyckt att jag varit jävligt medelmåttig, under standard. Lite småful. Om inte fruktansvärt brutalt überäcklig.
Alltid sett mig som lite av en tom boy. Lekt med brorsan, lego, detektiv och krig. Barbie i all ära, men det fick en mest bara att må dåligt. Helt ärligt. Man ville bara se ut som Barbie men insåg ganska snart att jag aldrig skulle ha långt blont hår och stora blå ögon. Så var den drömmen krossad.

Jag var, helt ärligt, ganska (eller väldigt) ful när jag var liten. I alla fall för att vara tjej. Kort, platt brunt hår. Glasögon. Alltid keps. Killkläder (som jag ärft av kusinen Fredrik).

Nu ser det hela lite annorlunda ut. Längre hår. Inga glasögon. Snajdigare kläder. Keps? Kommer inte på fråga. Hur folk ser på mig nu är helt annorlunda. Men hur jag ser på mig... Ja, jag vet inte. Jag är ganska kluven må jag säga. Jag kan fortfarande ha svårt att förstå hur folk kan se något gulligt, sött, snyggt, attraktivt etc i mig. Det finns liksom inte.

Och på senare tid har det varit otaligt många som kommit fram och sagt att jag är det vackraste de har sett på länge eller i hela deras liv, bla bla. Fulla människor, men också nyktra. Så på vilket allvar ska man ta det?

Folk frågar "Har du kille? Du borde ha kille. Du är för bra/ snygg/ whatever för att inte ha det."

Åkej.. det säger du. Jomenvisst.
Fast samtidigt får man sig ju en liten tankeställare. Kanske är jag inte längre den fula ankungen. Kanske har jag blivit är vacker svan bara det att jag själv inte insett det?
Men det känns också för osannolikt. Skulle jag, Åsa, vara vacker? Näe. Jag tror inte på det. Jag tar alla komplimanger med en klackspark. En spark i häcken eller en smäll på käften.
Självklart är det alltid roligt att få komplimanger, och jag börjar bli bättre på att ta emot dem också.

Hur som, i helgen så surrade jag med Dannie på efterfesten hos brorsan. Full var man och både jag och Dannie blev fett sentimentala. Satt typ och bölade och hade värsta djupa snacket. Många saker som hon sa (för att hålla sig till ämnet; mig) betydde väldigt mycket. Vet inte varför, men jag älskar verkligen att höra folk säga att de tycker att jag är en smart och djup person. Att de märker att jag har någonting innanför pannbenet. Att jag verkar intressant.

Älskar också när folk (som Dannie i lördags) säger att de läser min blogg, och faktiskt känner att de får ut någonting av det. Att de aldrig annars skulle läsa ett inlägg på ett, två, tre a4. Men för att det är jag som skrivit det så läser de eftersom de mer eller mindre vet att de själva kommer få sig en tankeställare och faktiskt får ut något av det.
Då känner jag att jag har lyckats.

Dannie påpekade också saker om mitt utseende som gjorde att jag fick mig en ännu större tankeställare. Minns inte exakt vad det var hon sa, men det var väl mer hennes reaktion när jag sa att jag inte ser mig själv som en snygg/ söt/ fin person. O_o <-- dom ögonen och kommentaren "Varför inte?" fick mig att börja tvivla. Jag kanske ändå ser helt okej ut?

Jag har fått så jävla mycket komplimanger senaste tiden när jag jobbat och i andra sammanhang också. Mest har det varit kommentarer kring mina ögon. Ibland kring mitt hår, min mun, hela mitt ansikte, min röst och ibland hela min uppsyn.
Det kan liksom inte längre bara vara ett skämt, en pakt för att få mig tror att jag kanske inte ser hemsk ut.

Kanske är det en bra sak att mina gamla lärare från låg- och mellanstadiet inte känner igen mig överhuvudtaget. It seems like I've changed.

Gosh! It's too mush to take in. Jag kan verkligen inte förmå mig själv att tänka att jag ser bra ut. Det går inte. Jag ska visa er varför. Ni kommer inte fatta hela grejen. Ni ser bilderna men ni känner inte känslan. Ni har inte minnena.

Såhär såg jag ut när jag var liten. Eller på bilderna är ja väl mellan åtta och tio tror jag. Jävligt söt va? Eller...

Just ett tillfälle minns jag så himla väl. Gick väl i tvåan eller trean tror jag. Jag och Sofia, min syssling, gick alltid till pliugget tillsammans. Så när vi var nästan framme, nere mellan husen på parkeringen vid Lundbygatan. Då kommer det två eller tre killar och säger till Sofia "Är det där din kille?" "Är ni tillsammans eller?"

Fyfan. Då bestämde jag mig för att spara ut mitt hår. Jag blir fortfarande helt nedstämd när jag tänker på det. Jag var så ful. Jag såg ut som en kille. Folk trodde vi var tillsammans.. Det är inte okej.


Man brukar ju också tänka "Ja, självklart att du tycker jag ser bra ut när jag ägnat en timme åt att sminka mig och fixa håret." Det vore väl fan annars. "Men du skulle bara se mig osminkad..."

Fast Dannie sa det i lördags också. "Du är en sån person som alltid ser bra ut. Du är snygg när du sminkat dig och så, men du är lika snygg när du vaknar bakis på morgonen, när du gråter och gråtit, när du slappar i mjukis, det spelar ingen roll."

Jag var ganska tveksam till om jag trodde henne eller inte. Men så i måndags när jag var på Cp så var det en kille som sa flera gånger att jag såg så bra ut etc. Vad som bör tilläggas är att jag hade jeans, brorsans sporthoj-tröja och var helt osminkad. Damn, jag fick en smärre chock. Snygg? Eeehm, jaha...

Jag börjar sakta men säkert att ta in att jag nog inte längre är pojkflickan med keps och killkläder. Och att det faktiskt är möjligt att folk kan tycka jag ser bra ut. Men det är också en sån del som är in the making i mitt liv. Och det kommer nog att ta sin lilla tid innan det förändras.

Hittills har jag ändå kommit en bit på väg. Jag minns när jag var i mellan tolv och fjorton (därikring) då hade jag så dåligt självförtroende så det går inte ens att beskriva. Jag kunde sitta och skriva upp allt som jag var missnöjd med och allt som jag ville operera. Det var allt från att färga håret till att operera ögonen, näsan, öronen. kinderna, fettsuga magen, låren, få smalare armar. Lösnaglar. Jag var missnöjd med rynkorna på mina händer.

Min navel, det var praktiskt taget det enda som jag tyckte såg okej ut. Det såg Okej (!) ut. Resten ville jag ändra på. Nu. Nu har jag ändå accepterat att det är såhär som jag ser ut och jag kan inte göra så mycket åt det.

Ibland kan jag nästan till och med känna att jag ser okej ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Men på något sätt känns det förbjudet att tänka så. Det är en röst inom mig som säger att jag inte får tycka att jag ser bra ut. För om man accepterar hur man ser ut så kommer det aldrig att bli någon förbättring.

Den delen fightas med det nya tankesättet att ju bättre man mår, ju mer man tycker om sig själv, desto bättre mår man både psykiskt och fysiskt.

Jag antar att det bara återstår att se vilken sida det är som vinner fighten.
Jag vet i alla fall vilken sida som jag hoppas ska vinna...

Vaknade av väckarklockan som jag glömt stänga av vid åtta-tiden. Solen sken! :) Jag blev lite glad och somnade om. Vaknade igen vid tio, solen sken fortfarande.
Gick upp, åt lite frulle klädde om till gymmet och joggade dit. Drog därifrån vid tio i tolv. Hem, tvättstugan från klockan 12.
Slängde i två maskiner, kokade ris, tvättade handfatet, åt lite mat, hängde upp tvätten och i med en maskin till.

Nu har jag surrat lite i telefon med brorsan. Ska väl ta mig för att duscha och se vad man kan göra av det här håret :) Kanske tar en fika med Dannie på stan, sen blir det till att jobba på Cp ikväll.

Bra bra.. Så så ligger det till.
Jävla meningslöst inlägg. Men jag skriver mest för att jag inte orkar hoppa in i duschen :)

Jag sitter och lyssnar på Hoobastank. Brorsan hade en playlist. Hoobastank var ett band som jag lyssnade väldigt mycket på när jag var i trettonårsåldern. Med andra ord får jag vissa mer eller mindre obehagliga flashbacks eftersom jag inte har alltför bra minnen från den tiden.

Men också eftersom jag mår så pass bra som jag gör just nu så lider jag inte av det. Jag får snarare en ny chans med den här musiken. Jag kan se både musiken och händelserna som jag relaterar till den med nya ögon.

Finns det egentligen någonting som man kan kalla för en vändpunkt i livet? Livet lever du ju hela tiden. Det rullar på vare sig du mår bra eller dåligt. Men jag menar... Ja, vad menar jag egentligen.
Ibland efter en dramatisk händelse eller liknande så börjar man se saker och ting med nya ögon. Ibland kan folk till och med säga att de känner sig som en ny människa. Det jag funderar över är om man faktiskt blir en ny människa.

Förstå mig rätt, självklart så utvecklas man, det vet jag också, och du lär dig att se saker ur andra synvinklar, nya perspektiv. Om jag då tittar tillbaka på vem jag var för fem, sex, sju år sedan så kan jag ibland ha svårt att förstå att det var jag. Att jag mådde så dåligt. Att jag var så pass långt ner, redan då.

Det finns en massa dikter från den tiden, och de gör att jag fortfarande kan hitta tillbaka till en känslan. Jag får medlidande för den personen för jag vet exakt vad jag gick igenom. Och även fast jag får samma känsla och samma tankar kommer tillbaka så är jag aldrig längre rädd för att bli den personen. Även fast jag sometimes kan vara så on the edge och vandra. Tankarna, känslorna, ångesten, paniken, begäret, allt kommer tillbaka. Jag har till och med haft mina återfall på senare år, men nu känns det verkligen som jag har lämnat den där personen bakom mig. Betyder det då att jag är en helt ny person? Enligt buddhismen så är ingenting konstant. Och på tio år så har allting i din kropp förnyats så att du är en helt ny människa.

Kanske är det så. Jag börjar känna det. Jag har nu, i två dagar, suttit och klurat på ett inlägg som jag helst redan skulle vilja ha lämnat bakom mig redan. Jag måste hitta någon poäng med det inlägget. Komma fram till en slutsats av nåt slag annars är det bara massa blaj som publiceras och det är ju inge kul :)

Hur som, det har lite att göra med om det jag skriver om nu, därför tog jag upp det. Men men. Jag börjar lämna den gamla jag bakom mig. Dumt att släpa på en ryggsäck som man redan tagit av sig. Om man tänker att det är dags att släppa taget om den man var, det man inte längre vill vara, blir man då en ny person?

Tänk om det var så att man blev immun mot saker som man varit med om, som mot influensan och vattkoppor. Tänk om du en gång haft en depression visste att du aldrig mer behövde gå igenom samma sak. Men tänk då instället Att det Är så. En gång deprimerad, aldrig mer deprimerad. Jag tänker aldrig låta mig hamna där igen. Aldrig.

Därför ska jag nu ut och have a really good time! På en måndag? Jajamensan. Nu kör vi :)

Dagen har varit både lugn och hektisk. Väntade på Anni för att vi skulle dra och träna. Men slutade med att jag skulle träna själv. Var tvungen att lämna kvällsnyklarna på jobbet så jag började med att dra dit vid två, vandrade hem, hämtade väskan, joggade till c-sam och hämtade mammas skor som jag lånar när ja gymmar. Joggade til Sydpoolen, tränade en halvtimme. Duschade. Gick sen till frissan och frågade om en drop-in-tid. "Jo, om en halvtimme går bra". "Bra då kommer jag tillbaka då". Klockan var nu fyra. Jag gick till Stanley's och åt lite mat. Kom på att jag ju var tvungen att lämna tillbaka skorna vid halv fem. Fem över halv springer jag upp till c-sam och lämnar skorna. Springer sen tillbaka ner till frissan. Kommer dit, svettig, andfådd och lagom mör i benen. :)

Trevlig tjej som klippte mig. Bra blev det. Fast skulle vilja gå hem och tvätta det och stajla det själv så att det lblir som man vill ha det :P
Med andra ord, jag gick upp till brorsan efter att jag klippt mig. Surrade lite med honom medan han lagade och åt mat. Nu tar han en powernap och jag sitter här och skriver :)

Det blir en lugn kväll på CP tonight. Ska hem och sova eftersom jag ska upp vid halv åtta imorgon. Inte van vid tidiga mornar, haha. Kommer nog gå bra, så länge jag kommer i säng i tid så :)

Har du någon gång känt som så att de enda två alternativen du har i livet är att skada något/någon i din omgivning eller att dra täcket över huvudet och gråta tills du får vätskebrist och dör?

Så kan det kännas när du haft något som du kategoriserar som en av de värsta kvällarna i ditt liv. Den kan innehålla/innebära följande:

- Att du jobbar.
- Att det går skit när du jobbar.
- Att kunderna du har är dryga och fittiga och den tredje kunden du stöter på under kvällen frågar om ditt nummer och när han nekas säger han "Happ, men kan du suga av mig då?" Då får man ett hum om vad man har för publik att vänta sig under kvällen.
- Att det kommer någon precis när du öppnat bordet och säger "Ööh, vem är du och vad gör du här? Jag ska jobba här ikväll."
- Att en kund efter ungefär 40 minuter på jobbet spiller en hel öl över bordet som har fullt spel. Och ca 15-20 kort blir förstörda. Det rinner ner öl o cash trayen (dvs över markerna) och du får lov att stänga bordet i 10-15 minuter för att städa upp efter fyllot.
- Att du håller på att halka omkull på golvet på väg ut i köket.
- Att du också måste byta ut alla kortlekarna eftersom det inte finns någon likadan i skåpet. De andra kortlekarna är överanvända, slitna och klibbiga.
- I de närmsta 20-30 minutrarna är bordet fuktigt klibbigt och stinker öl. (Y) yey!

- Att du kan inte koncentrera dig ordentligt på spelet och det gör att du förlorar. Du förlorar. Och. Du förlorar.
- Det slutar med att spelarna spränger banken. Du blir tvungen att stänga bordet för att gå och växla in marker från baren. Tjihoo. Formtopp!
- Att du är ännu närmare att halka och denna gång faktiskt nästan ramlar.

- Att du fortfarande inte kan koncentrera dig ordentligt på spelet utan förlorar ännu mer. Det mer eller mindre ekar i cash trayen.
- Att du när du ska plocka upp lite marker från skåpet istället välter ut dem så att de ramlar ut över golvet. DUKTIGT!
- Kvällens höjdpunkt: Att du, efter att ha tagit en rast och pepp-talkat lite med brorsan, har fullt spel på hela bordet, och TRE stycken Black Jack's på samma giv. Du själv har en tia, och drar i slutet en Black Jack. Man tackar!

- Att du stänger bordet och inser att du tänker "hoppas jag inte backat extremt mycket ikväll" istället för att tänka "hoppas jag gått plus ikväll".
- Att du än en gång är på väg att halka när du ska ut i köket och räkna.

- Att du räknat och inser att du missat nattbussen med några minuter och måste vänta en halvtimme på nästa.
- Att du börjar svara på sms som du fått från olika personer under kvällen, bussen kommer, du sätter dig obekvämt till rätta och fortsätter sms'a.
- Att mobilen fuckar ur totalt, du förbannar att du köpte en touchmobil och du känner för att kasta mobilen i golvet.
- Att du, samtidigt som du håller på att skriva sms, får nya, och mobilen buggar så att svaret som du håller på att skriva istället kommer till någon annan. Yey!
- Att du försöker ringa till brorsan för att få prata om hur fittig kvällen varit men du får inget svar.
- Att mobilen fuckar ur ännu mer så du faktist vrider den i händerna och nästan hoppas på att den faktiskt ska gå sönder.
- Att telefonen varnar för lågt batteri och du vet att den då har max 10 minuter kvar att leva så du beslutar att stänga av den.
- Att du hoppar av nattbussen, så jävla pissnödig, och går mot bror, åker upp i hissen och hör utanför dörren att det spelas musik i lägenheten. "Bra" tänker du och ska plinga på, men ringklockan fungerar inte. Du knackar på dörren, väntar, men får inget svar. Knackar igen. Och igen. Och igen. Inget svar. Du slåt igång mobilen och försöker ringa till bror. Du hör ringsignalen från telefonen i lägenheten, men ingen svarar.

- Att du blir ännu mer pissed än vad du redan var och beslutar att det inte är någon ide utan du kan lika gärna gå hem. Du vandrar i kylan. Kissnödig. Frusen. Förbannad. Trött. Ledsen. Utsvulten och ensam.
- Att du, när du kommer hem, inte hittar mobilladdaren och vänder upp och ner på hela lägenheten för att hitta den.
- Att du inser att du börjar få huvudvärk.
- Att du är så förbannad och ledsen att du bara vill slå sönder något. Gärna datorn, mobilen eller något annat av värde.
- Att du lägger dig med datorn i knät, försöker skriva men det slutar med att du försöker ta sönder tangenterna genom att slå ner dem vid varje tryckning.
- Att du börjar gråta för att du är så förbannad och frustrerad.
- Att det börjar svida i och kring ögonen för att du inte tål något av sminket du har och därför fått eksem kring ögonen.
- Att du inser hur trött du är och gäspar, men kommer inte så långt eftersom huden i mungipan spricker och börjar blöda.
- Att du vill gråta för att det gör så ont, men inser att det kommer göra ondare att gråta eftersom du har eksem.


Ungefär där är jag nu...
Kul kväll va? Jajamensan. Nu ska jag somna, och som det ser ut nu så hoppas jag att jag inte vaknar igen.
Goodnight and Goodbye!

I've got a feeling...

Jag är mör i kroppen, proppmätt, har mensvärk och är i stort behov av en powernap. Men gissa vad. Jag ska iväg och jobba. I Huddinge. Kommer få ta nattbussen hem och vara hemma tidigast halv fyra :) Tjihoo..!

Livet är allt bra underbart ibland :)

Dags att hoppa in i duschen om jag ska gå till tåget om en dryg timme också.
Hoppas ni alla får en lika trevlig kväll som jag planerar att ha.
Dags att göra underverk!

Fyfan vilket sunt liv man lever då. Haha, DAMN!

Tränat skulle man ju ha gjort igår men kom inte iväg. Av vilken anledning? Jo, jag sov. Hela dagen. Var vaken kanske en timme eller två. Gick upp vid fem (på kvällen) tittade på tv en timme. Gjorde mig i ordning, drog ner på stan och åt lite mat sen bar det av till jobbet, som den kvällen var på CP.

Gött, gick riktigt bra till en början. Inte lika bra närmare elva tolv. Men sista kvarten. Pfff, damn vad jag pippade! :D Kunde ha legat åtaliga tusenlappar mer back om jag inte vunnit tillbaka det mot slutet.

"Bra jobbat, Åsa. Bra jobbat!" fick jag höra av Tobbe när vi stod och räknade. Nice.

Vad bidde det sen då? Jo, en liten afterwork öl, lite jobbsnack. Detta ledde sedan till en mycket intressant kväll och natt. Kvar på CP var vi. Snackade skit, drack och hade trevligt. En viss person tittade förbi och efter en stund blev det bråk. Ouch... Yeye, det ordnade upp sig. Vakten Alex kom till undsättning.

Minutrar blev timmar och natten blev morgon.
"Okej, det här är sista låten nu, sen måste vi gå."
"Aa aa.. Bara en låt till efter.. Det blir sista."

Hur många gånger hörde man inte det under den sista timmen? :P

"Näe, nu packar vi ihop och drar."
Kollar på klockan. Trevligt. Klockan var halv åtta. HALV ÅTTA!!

Hur fan gick det till?! :P
Går ut från CP och hur mycket människor är det inte som rör sig till och från tåget. För många för att det ska kännas okej att gå hem, full och trött.

Fyfan. Det småduggade, det var grått, disigt och smådimmigt. Det var på väg att ljusna ute, även fast det var så grått och trist. Då slog tanken mig. Att det var fan inte så länge sen som jag, istället för att vandra uppför den här backen, råkutade ner för den för att hinna med tåget som skulle ta mig till skolan. Sprang jag här vid den tiden som jag igår (idag) gick uppför backen så skulle jag ha marginal på en kvart om jag började klockan tio.

Jag saknade skolan. Saknade plugget. Känslan av att sitta på tåget, ha regnet hängandes i luften utanför. Stirra ut över det mörka landskapet som rusade förbi. Saknade musiken som pumpade i öronen. Glida in och ur medvetande. Åka förbi Karlberg och se om Hanna hoppade på samma tåg. Åka förbi Spånga och se om Cissi skulle hinna med samma tåg. Åka förbi Barkarby och se om Majas buss redan åkt eller om de stod i kylan och väntade på den.

Det var tider. Nu är det också tider, men andra tider. Nu är jag på väg hem, full och trött klockan halv åtta på morgonen. Mötte mamma i dörren som var på väg till jobbet. Vet inte om man ska säga "Godmorgon" eller  "Godnatt". Jobbigt? Njae, inte direkt.
Det känns som att livet leker. Jag sover inte tillräckligt, äter inte ordentligt. Tränar inte så regelbundet än som jag kanske skulle vilja. Dricker mer än jag kanske borde. Men det gör inget. Jag mår bra. Jag kan inte minnas när jag senast mådde så här bra.
Plötsligt känns inte vintern som något dystert och trist. Det känns som att det ska komma att bli den bästa vintern på länge.

Snackade med brorsan en stund i telen när jag vaknade. Berättade om gårdagen och han gjorde detsamma. Det är så gött att vi är som på samma level. Han har också en topp just nu. Mår bra trots att man sover, äter och tar hand om kroppen för lite. Men det gör inget, man störs inte av det. Man bara njuter till fullo av livet och vad man har just nu. Och just nu känns det som att jag har tillgång till allt. Vad jag inte har, det kan jag få eller skaffa mig. Jag behöver bara tänka, peka och säga "det här vill jag ha" och *poff* så har man det. There is no limit.

Möjligheterna är oändliga. Vad är hemligheten? Jo, den är avslöjad.

För övrigt så åt jag en riktigt nice frukost framför tv nyss. Ni vet när man är bakis. Man har vaknat någon timme tidigare och du har skakat även fast du inte fryser. Du mår illa. Du vill inte varken äta eller dricka, men du vet att du måste få i dig minst ett glas vatten. Så du går upp, förbi spegeln och slänger en snabb blick på din reflektion men ångrar dig genast. Håret står åt alla håll, sminket har kladdat ut sig över hela ansiktet, ögonen är rödare än dina läppar och du mår helt plötsligt ännu sämre.
Vatten dricker du och sedan ramlar du ihop på sängen igen och somnar om en timme eller två. Vaknar. Mår lite bättre. Och även om du inte är sugen på mat så vet du att du gör bäst i att äta något i alla fall.

Jag tog fram stekpannan och letade igenom kylen och fann följande:
En och en halv kokt potatis, några ägg och färska champinjoner.
Min frukost bestod alltså av två stekta ägg. Stekt potatis och två hårdmackor med stekta champinjoner. Det var länge sen jag åt en så god (och fet) frukost. Nam nam!

Fast vet ni vad. Det börjar nog bli dags att bli lite mer obakis, hoppa in i duschen och göra mig i ordning lite eftersom jag faktiskt ska iväg och jobba klockan fyra. Tjihoo...

Haha, jalla bye livsnjutare! ;)

Tycker att det är ganska sjukt. Lite konstigt. Men samtidigt jävligt fascinerande det här med träning.
När man är på gymmet. När du ställer dig på maskinen och ska köra uppvärmning i tio minuter. Efter första stegen så vet du om det här kommer bli ett par jobbiga 45-60 minuter eller om det kommer kännas bra. Idag var en sån dag då det kändes jobbigt.

Så seg i benen, så mör i kroppen. På nåt sätt så omotiverad. Men ändå kör man. Du börjar med uppvärmningen. Sen till styrketräningen. Känner dig ännu mer mör i kroppen därefter. Men då är det dags för mer kondition. Mer mjölksyra.

När du så ställer dig på maskinen igen känner du dig så jävla motiverad att köra i minst tio minter. Efter ungefär tjugo sekunder börjar det att ta emot i benen. Vad gör du? Ger du upp? Nej.
Tänker du "kom igen, kämpa, kämpa!" Kan fungera ett tag, men oftast mot slutet. För nä rman tänker "kom igen, bara lite till" vet du hur sakta tiden går då? Hah, det är brutalt.

Idag provade jag en ny taktik. Den gick ut på "titta inte på klockan" "fokusera på tv-shop på tvn" "stör dig på hur fult det är, hur de gör sig till" "tänk på någonting annat, men kör på samtidigt".

Idag fungerade det ganska bra. När man väl kollade på klockan sen så hade det åtminstone gått mer än fem sekunder sedan sist.

Men som sagt. Det är sjukt hur svårt det kan vara att faktiskt ge gärnet när du väl är på gymmet. Du är så trött, så slut på energi men ändå fortsätter att pumpa. Du vill bara ge upp, gå därifrån och gå hem.

När du är klar och känner dig nöjd med din prestation så är det en konstig känsla som infinner sig. Redan på väg ner för trappan så känner du hur välbehag börjar sprida sig i kroppen. I omklädningsrummet känner du dig varm på ett mjukt sätt. När du sen väl kommit ut i friska luften. Ja, då känns det som att du svävar. Du är så lätt. Allting känns dämpat på nåt sätt. Inte dämpat som i nedstämt. Utan hörseln verkar lite dämpad, du hör inte dina egna fotsteg. Bilarna glider så tyst förbi. Vattnet i Maren porlar på ett harmoniskt sätt. Det är inga barn som skriker, inga sirener som ljuder över staden. Inte ens fiskmåsarna gör ljud ifrån sig. Du verkligen svävar.

Mystiken med träning.

And I love it.

Träna träna träna :)
Idag igen. Känns bra. Är bra. Gick ju som sagt ganska mycket mindre bra igår. Hade mer att ge idag. Tänkte att jag skulle köra tio minuters kondition efter styrketräningen. Det blev sju minuter, följt av åtta minuters intervallträning. Damn! Snacka om att jag fick flyt. Inte andfådd överhuvudtaget. Love that feeling.

Nu är jag hemma igen efter en liten snabbvisit på stan. Mat har jag fått i magen. Gårdagens husmanskost. Quorn färslimpa med kokt potatis, hemmagjord svampsås och lingonsylt. Nam nam!

Gårdagen blev ju inte riktigt som planerat kanske. Men ändå jävligt bra.
Fick ett telefonsamtal från Påke med förfrågan om att hoppa in och jobba på Croc's eftersom någon blivit sjuk. Sure tänkte jag. Kom sen på att det är måndag innan löning och förmodligen inget spel alls. Kul. Aja.
Lyckades bra med maten, det blev gått allting.
Hoppades på att få sällskap av bror på Crocken men han hade fått hoppa in på CP, så icke sa Nicke.

Kom till Croc's några minuter senare än vad man kanske borde, men fortfarande innan åtta, så det var la lugnt. Var som sagt inställd på en ganska så lugn kväll men tji fick jag (vilket jag är glad för). Just när jag har räknat klart och stoppat ner pärmen kommer en kille fram och slänger in en slant. Slutade med att han stod och spelade konstant i tre timmar. Jag tar fem minuters rast. Sitter sen vid bordet i fem minuter innan det kommer några andra som sedan står och spelar tills det var dags att stänga bordet.

Aldrig har jag haft så mycket spel. Riktigt kul, riktigt bra. Så förbannat nice.
Men mitt huvud var ju ganska bombat efter fyra timmar och femtio minuters konstant räknande. Pff

Haha, men inte klaga. Hellre det än att ha suttit på CP där det varit ganska så dött.

Nu börjar jag dö mer eller mindre, så en powernap skulle inte sitta helt fel. Hoppas ni njuter av livet lika mycket som jag gör :)

Hemkommen igen efter en knapp timme på gymmet, en sväng förbi stationen för att hämta min cykel (som jag istället lät stå kvar eftersom det är något jon som (troligtvis) satt en kniv i däcket så det är punka. Tack. Nödvändigt.) Glad att den stod kvar iaf.

Tog istället en promenad upp till C-sam, lämnade mammas skor (som jag lånar när jag gymmar) och stod och surrade en stund med både henne och bror.
En kort promenix ner på stan för att inhandla lite nödvändigheter, tillbaka förbi centrum och hämtade cykeln. Gick till Cykelcenter och frågade om de kunde pumpa upp däcket så vi kunde se om det var punka eller inte. Sagt och gjort, sen sa han att jag kunde komma tillbaka om det var så att det faktiskt var punka och inte någon som bara skruvat ut ventilen.

Men bara efter att jag kommit in i cykelkällaren så hade luften börjat försvinna igen. Så det blir till att köpa en ny slang (50:-) antingen be brorsan hjälpa till att byta ut den eller låta Cykelcenter göra arbetet för 120:-.

Det ordnar sig nog.

Nu har jag just tagit en välbehövlig dusch. Packat in håret lite snabbt och smort in axlarna med något slags kylbalsam. Asskönt. Svinkallt, men skönt. Jag relaxxar :)

Fick nån liten ide om mat. Blev helt plötsligt ganska sugen på något i stil med quornfärslimpa (om det nu är genomförbart).

Ska glutta runt på google efter recept så får vi se vad jag kan lyckas åstadkomma. Wish me (a little Irish) luck ;)

Vaknade nyss och beskådade en liten jävla blodfläck på lakanet. Ungefär i armbågshjöd och jag har ingen aning om var den kommer ifrån. Jag har inga syndliga sår på kroppen. Jag har inte (tror jag) blödit näsblod, so wtf?

Däremot har jag skyhelvetes ont i munnen. Typ tandvärk, fast ändå inte. Vänster sida. Längst in i överkäken. Det känns inte om munnen är stängd, men ju mer jag öppnar desto ondare gör det. Ingen aning om vad det beror på.

Problem med foten har jag också. Hälen för att vara precis. I två dagar har jag nu haft sånhär silikoninlägg i skorna för att dämpa trycket. Kanske hjälpt lite grann, men det gör fortfarande ont.

Smärta. Får väl lov att försöka träna bort det. Hasa mig upp ur sängen nån gång, äta lite och sen bege sig innan tiden tickar alltför långt.

So, what to eat? Kanske lite havregrynsgröt? :) I think so.

(skulle ha publicerats vid halv tolv tiden idag :) )

Jag blir alltid så positivt överraskad när jag får min lönespec. Alltid lika kul :)

Tihi

Den här veckan känns som en riktig "få tummen ur" -vecka.
Förresten så vet jag inte om jag ens har berättat om det här med "få tummen ur".

När jag var i Örebro och jag och Maja hade gått och lagt oss (klockan 11 på en lördag), så låg vi och pratade i mörkret. Om allt och ingenting. Bland annat om varför det ska vara så jävla svårt att ta sig för att göra saker. För jag menar, varför är det så? Om du bestämmer dig för att göra någonting, why don't you just do it?
Varför går man och drar på det?

"Jag ska börja träna" är en typisk sådan fras. Hur många gånger har du inte tänkt det på en torsdag eftermiddag så du inte gjort någonting annat speciellt? Och hur många gånger har den frasen följts av "På Måndag, DÅ ska jag börja träna. Ny vecka, nya möjligheter!"

Helt ärligt. Hur många gånger har man inte tänkt så? "Jag börjar på måndag", "Jag börjar den första nästa månad" eller "Det kan bli mitt nyårslöfte" ?
För många gånger.

Jag och Maja pratade om det här. Varför skjuter man på saker? Varför tar man inte bara tag i det på en gång eller åtminstone så snart du inte har något annat för dig? Vi kom inte fram till något direkt svar vad jag kan minnas. Men vi betsämde oss för att istället för att vara sådana människor som bara snackar istället vara såna som faktiskt får tummen ur och gör det.

"Vi borde starta en grupp på facebook. 'Tummen ur arslet, NU!'"
"Mm, imorgon..."

Ser ni ironin i det hela? :) Det gjorde vi, men struntade i det och fick tummen ur det första vi gjorde nästa morgon.

Hur som. Hur mycket tid ägnar man inte åt att gräma sig över saker som man borde göra? För mycket. Hur länge brukar du ha gått och tänkt och fått mer eller mindre ångest för att du inte tagit i tu med disken, städat rummet, slutat (eller minskat) godisätandet, eller som i exemplet ovan, börjat träna?

Det går åt så jävla mycket tid och kraft åt att gå och gräma sig. Men när man sen väl tar tag i det man ska göra så inser man ganska snart att det var ju inte så jobbigt som man hade föreställt sig. Då undrar man istället varför man inte tog tag i det tidigare och slapp all ångest.

Jag vet med mig att jag tidigare var (och fortfarande ibland är) sån att om jag ser något skräp som ligger på golvet så går jag bara förbi det. Tänker "det där borde jag plocka upp". Det kan gå flera dagar, ibland veckor innan jag faktiskt plockar upp skräpet. Men varje gång jag har gått förbi det så har jag tänkt att jag borde. Helt seriöst! Hur svårt är det att böja sig ner, plocka upp det och lägga det i papperskorgen? Inte alls svårt. Nej, juste. Så varför får man inte bara tummen ur?

Mm, varför?

Den frågan ställde jag mig och bestämde mig för att istället för att i onödan gå och störa sig på något eller gräma sig för något, faktiskt ta tag i det. Man kan väl säga att jag fortfarande är lite "in the making" ännu inte fulländad.
Jag har tänkt ett tag att jag ska ta mig iväg och träna eftersom jag ändå inte gör något vettigt om dagara. Igår var jag och Anni på Nautilus på ett provpass. Ska dit på onsdag igen, sen ska jag köra igång. tre/fyra/fem gånger i veckan. Finns ingen anledning att fjösa. Det var ju så jävla skönt också. Pah. När man inte rört på sig på flera månader och sen värmde upp och fick igång blodcirkularionen. Damn! Vilken känsla. Underbart.

Idag. Jag har själv tänkt, och också fått några antydningar och tillsägelser från morsan att det måste rensas upp i mitt gamla sovrum. Och jag förstår varför. Det ser verkligen brutalt förjävligt ut. Så nu kanske ni kan gissa vad jag har ägnat förmiddagen åt. Mm, precis. Påbörjat en städning av rummet. Plockat papper, slängt skräp, rensat kvitton. Lagt kläder i tvättkorgen. Ännu ser det inte ens anständigt ut. Men jag har börjat, and I'm getting there. Mamma kommer bli glad :)
Och jag kommer bli lättad att äntligen ha fått det gjort.

Näe. Nu har jag tagit en tillräckligt lång paus. Time to get back to work. Tjarrå! :)

Fy bubblan vad jag har varit duktig idag. Jag säger då det.
Varit på stan, handlat, diskat, städat och plockat undan, lagat mat och diskat igen.

Åt nog lite för mycket till middag dock. Känner att det skulle vara skönt att spy upp det. Usch. Gravidmage, here I come!
Helt slut är jag nu. Ingen ork kvar alls. Ska nog ta mig en liten powernap eller bara dega ner mig framför tvn. Jag vet inte. Så trött, men ändå skrivsugen, vet bara inte om vad, och det är då det kan bli såna waste inlägg, tre meter text utan något vettigt överhuvudtaget. Sånt tycker vi inte om.  Så jag väntar nog med att skriva tills jag kommit på något.

Ni anar inte hur mycket jag avskyr när mina ögon fuckar ur. Ungefär precis så som nu...!

Jag vaknade, såg att jag fått mess från anni med frågan om att gå på stan. Kul. Jag går upp, äter frukost, och ska bara sätta i linserna, på med lite mascara, spraya håret och sen dra.
Men så lätt blev det ju inte. Nej..

Jag sätter i linserna, det irriterar lite smått, brukar gå över ganska fort. Men idag är en sån dag då det inte går över. Nej. Istället blir det bara värre. Det är som att du konstant försöker stirra in i solen men det är omöjligt att hålla ögonen öppna. Det tåras, det svider och duförsöker gnida bort det. Titta bort från solen. Probelmet är bara att jag tittar inte in i solen. Men det känns som att solen är överallt. Till och med när jag stänger ögonen så är det som att de inte stängs ordentligt. Det svider och tåras fortfarande eftersom ljuset bränner sönder ögonen.

Gah!

Det gäller bara att så fort som möjligt försöka lyckas peta in ett finger i ögat och ta ut linsen innan det stängs igen. Sen försökte jag hitta vad felet var. Såg ingenting. Sköjlde med linsvätska i fem minuter, blev inte bättre. Tänkte "kanske om jag bara vilar ögat lite". Och jo minsann. Efter tio minuter med glasögon och nerdragna persienner och ett försök till med att sätta i linserna så kom det ut ett geggigt vitt slem påklistrat på ett tunt litet krulligt ludd.

Tacka gudarna för det!
Nu bär det av till staden.

Usch, idag har verkligen inte varit en "få tummen ur"-dag... Bläh.

Vaknade vid 11 efter att ha drömt en dröm som jag drömt förut en gång. Extremt lång och spännande men ändå rolig. Gick upp och åt frukost. Tittade lite på tv och satt lite vid datorn. Tog en powernap vid halv ett. Halv ETT! Jag gick upp en och en halv timme innan dess. Snacka om uttråkad.

Lekte lite med min nya plattång, man kan göra en del kul frisyrer tror jag (mer än hälften som man aldrig skulle visa sig utomhus i, men ändå). Kul.
Duscha, fixa håret, smink, blöh, klar för jobbet. Ringde Anni i förhoppning om att ta en kort promenix innan jag ska jobba. Men icke, hon var i sthlm med Jennifer. Jaja.. Vore ju nice att gå ut men man kanske borde äta något också, och jag hinner inte båda innan jag ska till jobbet. :) Bra Åsa.

Träna ska man göra också. Och själv kommer jag att få sova även inatt. Ledsen i ögat.
Tjingtjong, lakritsstång.

Jag har mer eller mindre dött du de senaste timmarna. Min hjärna har blivit bombad med en massa snack som jag inte ville höra, men var tvungen att lyssna på. Så här:

Jag jobbade på Crocken ikväll. Det var drygt. Nästan inget spel alls. Cilla, Jennifer, Simon, Bror och Matte kom iofs förbi en stund så det var kul att få lite sällskap.
Men när de dragit och folket som spelade inte var kvar, ja.. Då hände det. Ett gäng på tre personer (varav en som jag vet vad hon heter och hur gammal hon är, jag vet dock inte om hon känner igen mig) hur som. Två tjejer, en kille. De sätter sig vid ett bord nära dörren, men eftersom att det är så lite folk och de inte direkt är diskreta när de pratar, så gick det verkligen inte att undvika att höra vad de sa.

Och från första stund kände jag bara "Stryp mig, någon! Jag orkar inte höra det här!"

För, fan vad jag har blivit känslig när det gäller att höra folk klaga. Negativa människor. Jag tål dem inte längre. Och jag blev så irriterad, men försökte, istället för att bara irritera mig, komma på motargumet till det som de sa eller egna förklaringar till tankegångar som jag fick. Blööh.. Whatever, jag måste bara få ösa ur mig lite utav mina tankar som jag hade där och då. (och fortfarande...)

Världen är fan inte orättvis. Den är inte det. Världen i sig är neutral. Du bestämmer själv om du ska vara ett offer eller inte. Självklart kan jobbiga saker hända, och man kanske inte kan förklara varför det händer just en själv. Men! Bara för att u varit utsatt för jobbiga saker så är det fan inte synd om dig. Se det som en erfarenhet. Du växte som människa när du var med om det här. Allt du är med om formar vem du är och vem du blir. Var glad för det.

Huvudsakligen var det tjejen som jag kände igen (vi kallar henne "Anna") som pratade. Jobbig jävla människa för övrigt, i alla fall att lyssna på i ett passivt läge. Tjej nummer två, "Sara" satt mest tyst och sa inte mycket alls. Killen, "Martin" har en dotter. Martin dricker för mycket och har inte bra kontakt med sin dotter (som är yngre än åtta (uppfattade aldrig hennes ålder)). Martin är egocentrisk och prioriterar sig själv och alkohol framför det mesta andra.

Alla dessa tre har själva utnämnt sig till offer. Hela samtalet gick ut på att försöka tala Martin till rätta genom ett oredentligt snack. Det gick väl sådär. Men just en sak som Anna sa blev jag så tokförbannad över. (Visst jag har inte hela storyn klar för mig, men ändå, jag blev irriterad)

Anna säger till Martin: "Men se bara på Sara, hennes farsa är alkoholist, de har ingen bra kontakt, kolla bara på henne och hur hon har blivit! Hon mår inte bra, hon är inte lycklig. Är det så du vill att din dotter ska bli?! Ha en farsa som är alkoholist och som hon inte vill/får träffa?"

Gaaaah!!

Min farsa är alkoholist, det har varit perioder på några år som jag inte träffat eller pratat med honom överhuvudtaget. Inte ens en present eller ett telefonsamtal på ens födelsedag, eller till jul. Och vi pratar inte bara om en gång nu, utan flera. Många flera. Jag har mått piss över det. När jag var nio år ville jag, på riktigt, ta livet av mig för att jag trodde att ingen brydde sig. Jag trodde att farsans alkoholism berodde på mig. Han, min far, älskade inte mig, så hur kunde då någon annan göra det?
Jag gjorde mig själv till offer. Jag anklagade mig själv, jag tyckte synd om mig själv. Vad hade jag gjort för att förtjäna en farsa som inte älskade mig?

Varför var min mamma ensamstående? Jo, det var mitt fel, för min farsa älskade inte mig så han flyttade ifrån mamma när han inte orkade med mig längre.
Det var mitt fel att min familj var vänd upp-och-ner. Ingen annan hade en alkoholist-pappa. De kanske hade skiljda föräldrar, men de bodde fortfarande hos dem båda. De hade bra kontakt med båda. Och föräldrarna kunde prata sinsemellan. Det kunde inte mina föräldrar. Åtminstone inte utan att mamma började gråta. Eller den bilden hade jag i alla fall.

Under min uppväxt anklagade jag mig själv för det som hänt och hur situationen såg ut. När jag kom in i tonåren började jag också straffa mig själv för det. Jag mådde ännu sämre. Jag skulle försöka finna vem jag var och vem jag skulle bli. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte ens visste vem den ena halvan som skapade mig var?
Jag beskrev det som ett svart hål. Ett svart hål i hjärtat. Ett tomrum. Det går inte att beskriva om man själv inte känt det. I bröstet, precis vid hjärtat, men man känner också av det i form av en klump i halsen som varken går att hosta upp eller svälja, och också som en klump i magen, strax ovanför naveln som krampar. Men i hjärtat är det värst. Ett svart hål, det suger till sig allt som finns runtikring. Det är så det känns. Det känns som en bakterie, en klump, en tumör som sakta men säkert äter upp allt mer av hjärtat och det som finns runtikring. Tillslut är du alldeles tom, det finns ingenting kvar. Bara ren smärta. Smärta, sorg och besvikelse.

Under tonåren, när jag försökte hitta mig själv gjorde jag mig till ett ännu större offer. Bara för att jag inte hade någon bra kontakt med farsan så kunde jag inte vara lycklig, inte i några aspekter. Mina vänner var inte riktiga, de var med mig mest för att de var tvungna, inte för att de faktiskt ville. Jag skulle aldrig hitta någon kille som gillade mig för jag var ful och äcklig och inte ens min far tyckte jag var fin. (enligt mig)

Nu har jag lärt mig att jag är inget offer, ingen är ett offer. Ett offer är något man utser sig själv till. Jag kunde så tydligt se mig själv sitta med Anna, Sara och Martin och tycka synd om mig själv, se mig som ett offer och skylla på andra. Säga att det var farsans fel. Eller någon annans.

Jag blir så lack på Anna. Jag hade lust att säga det "Aa, Martin, se på Sara, se vad hon har blivit för en tragisk människa. Se så hon skyller på andra för att rättfärdiga sitt beteende och sin personlighet. Och jag hoppas att du ber till gudarna att din dotter har lite mer självkänsla och kan säga 'Jag är värd mer än det här' istället för att sitta och tycka synd om sig själv. Precis så som faktiskt du också gör. Du påstår att du inte kan förändra din situation. Nähä, men vemfan kan då göra det? Ingen. Nej. Det är bara du! Du bestämmer själv över vem du är, vem du ska bli. Du bestämmer över ditt eget öde och din egen framtid."

Jag skulle fortfarande kunna sitta och tycka synd om mig själv, tro att farsan inte älskar mig och vilja ta livet av mig av den anledningen. Men jag gör inte det. Jag tycker om vem jag har blivit. Fyfan om jag bilvit en av de där borskämda jävla fjortisbrudarna som man ser kuta omkring på stan. Ilands problem upp till öronen och de har ingen aning om hur riktig, ren smärta känns.

Jag är stolt över mig själv. Jag har tagit tag i mitt liv. För jag insåg att om ingen annan gör det så kommer inget att hända. Vemfan vill hjälpa mig om jag bara grottar ner mig i sorger och problem?

Jag gör vad jag vill göra. Tror på mig själv. Gillar mig själv och försöker att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker.

Lång utvikning, eller nåt. Men som sagt. Världen är inte orättvis. Den är bara full av människor som anser att de inte är värda mer än det de har eller får, sen klagar de på alla andra som har högre tankar om sig själva och därför också har det, och får det, bättre.


Hade för övrigt en riktigt trevlig dag som lunchsällskap för C-sam, egen lunch/fika på stan med Tjejerna och Simon (minus Cilla) på dagen. En tripp på stan då jag införskaffade mig en ny plattång och senare på kvällen middag med Jennifer, Cilla och Simon. Just great!

Hoppas nu Maja att du fått lite kul läsning och att det inte var totalt waste of words and time på ett så långt inlägg ;)

Hemma igen. Och jag lever. Jockes bil är inte helt kvaddad heller. Så det käns bra. Det har varit en helskön helg. Party i fredags, första gången på mycket länge. Det var kul men det tog på krafterna ;) Lördagen bestod av ungefär sex timmars vakenhet, innesittande, matlagning, chipsätning och filmtittning.

Inte gjort extremt mycket idag heller, men det är kul och skönt att bara vara. Träffa polarna, sitta och surra och bara, ja.. bara vara.

Nu har jag just tagit en välbehövd dusch, fixat hårinpackning och filat mina fötter. Känns bra. :)

Bullbakning har det nog varit på många håll idag, inte minst hos Maja och här hemma hos mamma. Jag ska snart åka och lämna bilen hos jocke, handla lite mat och sen gå ner på stan till bror. Chilla där ett tag, sen ska jag träffa bubbe och gosa. Tuss!

Dags att blåsa håret och packa upp väskan. Hörs och ses! Berättar mer om allt sen ;) (få tummn ur går ju bra... haha!)

Tjarråwwh!

Precis hemkommen från jobbet. Det gick rikitgt bra må jag säga. Konstant spel från det att jag öppnade bordet och i ungefär två och en halv/ tre timmar. Mot slutet vart det ganska lugnt, vilket iofs var himla skönt. Hjärnan pallar bara med så mycket huvudräkning.

Helt okej kunder kväll. Det var några som var lite jobbiga, men de skämtade också, så det blev ändå en bra blandning. Gjorde för första gången rapporten helt själv. Göttmos. Det gick la bra (tror jag)...

Imorgon blir är det Örebro som gäller. Känns dock som att det är asmycket som jag måste fixa innan jag åker, så jag vette fan när jag kommer komma iväg. Siktar väl på tolv ett tiden, men ja som sagt.. vi får se.

Riktigt kul att Nanthin stannar kvar i Örebro en dag till så att jag får träffa henne lite också. Lär bli en utgång i studentstaden imorgon, det var länge sen som jag festade, får se hur det går. Haha

Kul som fan att komma bort från södertälje någon dag eller två. Något nervös är jag inför bilkörningen dock. Eller inte själva körningen, men mer hur jag ska lyckas hitta. Åker ju själv och har ingen kartläsare med mig :P

Fram kommer man väl förr eller senare iaf :)

Näe.. nu ska jag skriva en liten lista på saker som jag ska ha med mig sen är det bara att vända sig åt sidan och låta John Blund strö sin sand i ögonen.

Jag saknar min plutt. Hoppas jag hinner träffa honom någonting innan jag åker imorgon.

Var iväg på klubbdag på makeup store för två kvällar sen. Trevligt trevligt. Anni och jag köpte inte så mycket, men det var ändå kul att vara där och se och lyssna.

Igår blev det en tripp ut till farsan med bror. Vi käkade kräftor, räkor, vitlöksbröd och lite fika efter det. Riktigt smarrigt. Mycket prat och skratt och innan man visste ordet av var klockan redan 11. Dags att bege sig hemåt. Det var mörkt, och farsan hade varnat oss för alla djur som springer omkring ute på landet. Ändå blev jag helt förskräckt när ett rådjur hoppade ut i vägen framför bilen. Vi missade den med några decimeter. Tack gode gud.

Jag fick skjuts hem till sötaste och sov där ännu en natt. Kommer sakna honom när jag försvinner till helgen. För Örebro it is!

Bil ska lånas (tack Jocke!) och ett glatt humör ska medtagas. Sen får vi se vad Maja och staden har att bjuda på.
Ikväll blir det jobb på CP så känner ni för det är det bara att titta förbi en sväng. Det uppskattas alltid.
Vi hoppas och tror att det här arbetspasset går bättre än det förra.

September har nu övergått till oktober och hösten är officiellt här. Jag kan verkligen inte komma underfund med den här känslan som infinner sig under hösten. Den här mystiken. Jag älskar känslan som sprudlar i hela kroppen, men samtidigt som jag känner oerhört välbehag av den så mår jag nästan lite dåligt. Är det gamla minnen som jag förträngt? Minnen från en tid som jag helst bara vill glömma. Eller är det så att jag vid nitton års ålder börjar inse att den fantasivärld som jag får känslan av att den existerar, faktiskt inte finns? Jag vet inte...

Och det kanske är just det som är charmen med det hela också. Fundera inte så mycket, känn efter. Det känns bra. Bra. Lita på känslan och njut av den :)

Nu bär det av tillbaka ner på stan för att luncha med mor, bror och a2. See ya! :)