Pinkish

Jag har mer eller mindre dött du de senaste timmarna. Min hjärna har blivit bombad med en massa snack som jag inte ville höra, men var tvungen att lyssna på. Så här:

Jag jobbade på Crocken ikväll. Det var drygt. Nästan inget spel alls. Cilla, Jennifer, Simon, Bror och Matte kom iofs förbi en stund så det var kul att få lite sällskap.
Men när de dragit och folket som spelade inte var kvar, ja.. Då hände det. Ett gäng på tre personer (varav en som jag vet vad hon heter och hur gammal hon är, jag vet dock inte om hon känner igen mig) hur som. Två tjejer, en kille. De sätter sig vid ett bord nära dörren, men eftersom att det är så lite folk och de inte direkt är diskreta när de pratar, så gick det verkligen inte att undvika att höra vad de sa.

Och från första stund kände jag bara "Stryp mig, någon! Jag orkar inte höra det här!"

För, fan vad jag har blivit känslig när det gäller att höra folk klaga. Negativa människor. Jag tål dem inte längre. Och jag blev så irriterad, men försökte, istället för att bara irritera mig, komma på motargumet till det som de sa eller egna förklaringar till tankegångar som jag fick. Blööh.. Whatever, jag måste bara få ösa ur mig lite utav mina tankar som jag hade där och då. (och fortfarande...)

Världen är fan inte orättvis. Den är inte det. Världen i sig är neutral. Du bestämmer själv om du ska vara ett offer eller inte. Självklart kan jobbiga saker hända, och man kanske inte kan förklara varför det händer just en själv. Men! Bara för att u varit utsatt för jobbiga saker så är det fan inte synd om dig. Se det som en erfarenhet. Du växte som människa när du var med om det här. Allt du är med om formar vem du är och vem du blir. Var glad för det.

Huvudsakligen var det tjejen som jag kände igen (vi kallar henne "Anna") som pratade. Jobbig jävla människa för övrigt, i alla fall att lyssna på i ett passivt läge. Tjej nummer två, "Sara" satt mest tyst och sa inte mycket alls. Killen, "Martin" har en dotter. Martin dricker för mycket och har inte bra kontakt med sin dotter (som är yngre än åtta (uppfattade aldrig hennes ålder)). Martin är egocentrisk och prioriterar sig själv och alkohol framför det mesta andra.

Alla dessa tre har själva utnämnt sig till offer. Hela samtalet gick ut på att försöka tala Martin till rätta genom ett oredentligt snack. Det gick väl sådär. Men just en sak som Anna sa blev jag så tokförbannad över. (Visst jag har inte hela storyn klar för mig, men ändå, jag blev irriterad)

Anna säger till Martin: "Men se bara på Sara, hennes farsa är alkoholist, de har ingen bra kontakt, kolla bara på henne och hur hon har blivit! Hon mår inte bra, hon är inte lycklig. Är det så du vill att din dotter ska bli?! Ha en farsa som är alkoholist och som hon inte vill/får träffa?"

Gaaaah!!

Min farsa är alkoholist, det har varit perioder på några år som jag inte träffat eller pratat med honom överhuvudtaget. Inte ens en present eller ett telefonsamtal på ens födelsedag, eller till jul. Och vi pratar inte bara om en gång nu, utan flera. Många flera. Jag har mått piss över det. När jag var nio år ville jag, på riktigt, ta livet av mig för att jag trodde att ingen brydde sig. Jag trodde att farsans alkoholism berodde på mig. Han, min far, älskade inte mig, så hur kunde då någon annan göra det?
Jag gjorde mig själv till offer. Jag anklagade mig själv, jag tyckte synd om mig själv. Vad hade jag gjort för att förtjäna en farsa som inte älskade mig?

Varför var min mamma ensamstående? Jo, det var mitt fel, för min farsa älskade inte mig så han flyttade ifrån mamma när han inte orkade med mig längre.
Det var mitt fel att min familj var vänd upp-och-ner. Ingen annan hade en alkoholist-pappa. De kanske hade skiljda föräldrar, men de bodde fortfarande hos dem båda. De hade bra kontakt med båda. Och föräldrarna kunde prata sinsemellan. Det kunde inte mina föräldrar. Åtminstone inte utan att mamma började gråta. Eller den bilden hade jag i alla fall.

Under min uppväxt anklagade jag mig själv för det som hänt och hur situationen såg ut. När jag kom in i tonåren började jag också straffa mig själv för det. Jag mådde ännu sämre. Jag skulle försöka finna vem jag var och vem jag skulle bli. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte ens visste vem den ena halvan som skapade mig var?
Jag beskrev det som ett svart hål. Ett svart hål i hjärtat. Ett tomrum. Det går inte att beskriva om man själv inte känt det. I bröstet, precis vid hjärtat, men man känner också av det i form av en klump i halsen som varken går att hosta upp eller svälja, och också som en klump i magen, strax ovanför naveln som krampar. Men i hjärtat är det värst. Ett svart hål, det suger till sig allt som finns runtikring. Det är så det känns. Det känns som en bakterie, en klump, en tumör som sakta men säkert äter upp allt mer av hjärtat och det som finns runtikring. Tillslut är du alldeles tom, det finns ingenting kvar. Bara ren smärta. Smärta, sorg och besvikelse.

Under tonåren, när jag försökte hitta mig själv gjorde jag mig till ett ännu större offer. Bara för att jag inte hade någon bra kontakt med farsan så kunde jag inte vara lycklig, inte i några aspekter. Mina vänner var inte riktiga, de var med mig mest för att de var tvungna, inte för att de faktiskt ville. Jag skulle aldrig hitta någon kille som gillade mig för jag var ful och äcklig och inte ens min far tyckte jag var fin. (enligt mig)

Nu har jag lärt mig att jag är inget offer, ingen är ett offer. Ett offer är något man utser sig själv till. Jag kunde så tydligt se mig själv sitta med Anna, Sara och Martin och tycka synd om mig själv, se mig som ett offer och skylla på andra. Säga att det var farsans fel. Eller någon annans.

Jag blir så lack på Anna. Jag hade lust att säga det "Aa, Martin, se på Sara, se vad hon har blivit för en tragisk människa. Se så hon skyller på andra för att rättfärdiga sitt beteende och sin personlighet. Och jag hoppas att du ber till gudarna att din dotter har lite mer självkänsla och kan säga 'Jag är värd mer än det här' istället för att sitta och tycka synd om sig själv. Precis så som faktiskt du också gör. Du påstår att du inte kan förändra din situation. Nähä, men vemfan kan då göra det? Ingen. Nej. Det är bara du! Du bestämmer själv över vem du är, vem du ska bli. Du bestämmer över ditt eget öde och din egen framtid."

Jag skulle fortfarande kunna sitta och tycka synd om mig själv, tro att farsan inte älskar mig och vilja ta livet av mig av den anledningen. Men jag gör inte det. Jag tycker om vem jag har blivit. Fyfan om jag bilvit en av de där borskämda jävla fjortisbrudarna som man ser kuta omkring på stan. Ilands problem upp till öronen och de har ingen aning om hur riktig, ren smärta känns.

Jag är stolt över mig själv. Jag har tagit tag i mitt liv. För jag insåg att om ingen annan gör det så kommer inget att hända. Vemfan vill hjälpa mig om jag bara grottar ner mig i sorger och problem?

Jag gör vad jag vill göra. Tror på mig själv. Gillar mig själv och försöker att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker.

Lång utvikning, eller nåt. Men som sagt. Världen är inte orättvis. Den är bara full av människor som anser att de inte är värda mer än det de har eller får, sen klagar de på alla andra som har högre tankar om sig själva och därför också har det, och får det, bättre.


Hade för övrigt en riktigt trevlig dag som lunchsällskap för C-sam, egen lunch/fika på stan med Tjejerna och Simon (minus Cilla) på dagen. En tripp på stan då jag införskaffade mig en ny plattång och senare på kvällen middag med Jennifer, Cilla och Simon. Just great!

Hoppas nu Maja att du fått lite kul läsning och att det inte var totalt waste of words and time på ett så långt inlägg ;)