Blandade känslor
En oerhörd lättnad. Det går inte riktigt att beskriva hur skönt det är att jag äntligen tog tag i det här och hörde av mig. Hur svårt var det? Inte alls. Hur mycket känslor och tankekraft har jag lagt ner på det här? Massor. Men, som sagt, äntligen.
Jag har medvetet och omedvetet bara försökt att tränga bort allt det jobbiga. Och förmodligen inte insett hur mycket det har tagit på mitt psyke. Det är så mycket som varit så jobbigt, som tidigare inte brukade vara jobbigt, saker och problem som bara glömdes bort när jag var med dig. Allting kändes bra. Jag var glad. Glad på ett sätt som jag märkte att jag inte varit på länge. För länge...
Men slut på jobbigheterna verkar det inte som att det är riktigt än. Kroppen är utmattad. Tårar kommer för minsta lilla. Vad är det som händer? Kan inte någon bara ge mig ett svar på varför jag mår som jag gör? Ge mig ett svar så jag kan fixa problemet för jag orkar inte må så här mycket längre. Uttömd på det mesta av min energi.
Jag vill inte utsätta andra för min trötthet och min oförmåga att ge några svar. Jag kan bara ge funderingar. Och funderingar ger inga svar till någon annan. Bara fler frågor. Förlåt. Det är inte meningen att vara så här mot dig. Jag vill inte det. Men det blir så i alla fall och jag känner sån enorm hjälplöshet för att jag inte kan förklara för dig varför jag är så här. Det är lika frustrerande för mig som för dig.
Det är så blandade känslor och tillstånd just nu så jag blir helt tokig. Lättnad, glädje. Trötthet, hopplöshet, oförstånd, fundersam, oföretagssam, asocial och ensam. Det hela slutar med att saltvatten rinner ner för kinderna. Om det är glädjetårar, trötthetstårar eller ledsna tårar vet jag inte. Det varierar.
Jag vet ingenting just nu.
Allt jag vet är att svampsåsen jag gjorde igår var jävligt god.
Jag har medvetet och omedvetet bara försökt att tränga bort allt det jobbiga. Och förmodligen inte insett hur mycket det har tagit på mitt psyke. Det är så mycket som varit så jobbigt, som tidigare inte brukade vara jobbigt, saker och problem som bara glömdes bort när jag var med dig. Allting kändes bra. Jag var glad. Glad på ett sätt som jag märkte att jag inte varit på länge. För länge...
Men slut på jobbigheterna verkar det inte som att det är riktigt än. Kroppen är utmattad. Tårar kommer för minsta lilla. Vad är det som händer? Kan inte någon bara ge mig ett svar på varför jag mår som jag gör? Ge mig ett svar så jag kan fixa problemet för jag orkar inte må så här mycket längre. Uttömd på det mesta av min energi.
Jag vill inte utsätta andra för min trötthet och min oförmåga att ge några svar. Jag kan bara ge funderingar. Och funderingar ger inga svar till någon annan. Bara fler frågor. Förlåt. Det är inte meningen att vara så här mot dig. Jag vill inte det. Men det blir så i alla fall och jag känner sån enorm hjälplöshet för att jag inte kan förklara för dig varför jag är så här. Det är lika frustrerande för mig som för dig.
Det är så blandade känslor och tillstånd just nu så jag blir helt tokig. Lättnad, glädje. Trötthet, hopplöshet, oförstånd, fundersam, oföretagssam, asocial och ensam. Det hela slutar med att saltvatten rinner ner för kinderna. Om det är glädjetårar, trötthetstårar eller ledsna tårar vet jag inte. Det varierar.
Jag vet ingenting just nu.
Allt jag vet är att svampsåsen jag gjorde igår var jävligt god.
