Pinkish

Om lite drygt 24 timmar så landar jag och Rikki i Turkiet. Så otroligt skönt att få komma bort lite. En vecka med sol, bad och bara vila. Det ska bli najs.
Lagom streesad nu såhär i förhand bara. Jag är inte van vid att resa så jag bara virrar runt och får för mig att det är übermycket som måste fixas innan. Visst är det lite saker som behöver ordnas med, men inte så mycket som jag får det att låta som. Resfeber tror jag att det kan kallas.
Jag borde nog egentligen försöka sova lite så att jag är skärpt imorgon och kan koncentrera mig på vad som ska packas och allt som ska fixas.
Kameran ska tömmas och laddas, det är väl nummer ett just nu.

Puss och kram!

Rikki: "Vad gör du?"
Jag: "Jag tittar på dina ådriga armar."
Rikki: "Vill du se nånting annat som är ådrigt...?"

Jag mår inte så bra just nu känner jag. Det beror på mycket. Väldigt många olika anledningar. Jag tror inte att det är så bra att skriva om dem här dock.. Inte alls bra. Så tyvärr, för er som hoppats på det, så kommer det inte bli så.
Jag är trött. Utmattad. Slutkörd. Misslyckad. You name it, I am it. Jag orkar inte mera just nu. Bägaren håller på att fyllas med sina sista droppar och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vad ska jag göra med mitt liv? Som Två Blåbär hade sagt...

Jag är rädd.

Jag vill inte hamna i någon jobbig fas. Too late. Jag är redan i en jobbig fas. Och ibland så önskar man att det hjälpte att prata med vissa människor. Men ibland så hjälper det verkligen inte. Det snarare stjälper. Folk säger saker som man inte vill höra. Saker som man förtränger. Saker som är jobbiga. Saker som man inte vill ska vara som de faktiskt är. Men guess what? Det är så. Och nu kommer de istället, under en riktigt jobbig fas, då kommer allting som rusandes emot en. In i en redan så ostadig person kraschar verkligenheten. En smäll rakt i ansiktet. En box rakt i magen. En spark mot mina ben. När faller jag? Faller jag redan? Jag tror att jag är på väg ner. Långt långt ner. Och jag är rädd.

Jag är riktigt rädd...

För er som inte vet vad jobbet som Black Jack dealer innebär så ska jag lite snabbt försöka att förklara det.
Man räknar till tjugoett. Från två/tolv till tjugoett. Höjdpunkten med spelet, det bästa som kan hända både spelarna och delern, är att man får Black Jack (tjugoett på två kort, dvs. en tia och ett ess). Och den absoluta höjdpunkten för en dealer är att få Black Jack på en tia, särskilt när kunderna också har Black Jack (eftersom man då inte delar ut någon vinst). Då blir man extra skadeglad.
En annan sak som man som dealer älskar, det är när man, gärna med en kombination på så många låga kort som möjligt, kommit upp till sexton och sedan drar en femma till det. Mmmmm... Det är lycka det.

Vad man inte gillar, det är när en viss spelare får alldeles för många Black Jack's för att det ska verka normalt. Man avskyr också när folk är dumma i huvudet och tar ett till kort på femton-nitton eftersom det kan förstöra kortleken för resten av kvällen. Vad som är ännu mer frustrerande är om en av dessa idioter får ett lågt kort så att det blir tjugo eller tjugoett.
Nyblivna artonåringar är också ett irritationsobjekt. De lägger in tjugo kronor och det kan vara så illa att de bara behöver vinna en gång och dubbla sin tjugolapp för att bli överlyckliga och gå därifrån. De har ju kommit upp i en öl som de får "gratis". Suck...

Man gillar kunder som kan slänga tusenlappar men ändå fortsätter garva när jag för etthundraelfte gången får tjugoett. Det man däremot inte tycker om är kunder som slår näven i bordet då de förlorar, eller börjar svära och skrika och oftast också anklagar en för att man fuskar. Det kan göra att det blir så dålig stämning vid bordet.

Men det här är långt ifrån det värsta med att vara croupier. Det kommer vi till senare.

Jag vet inte riktigt vad som är värst utav att bli hotad för att man vinner för mycket, eller bli trakaserad och hånad när man förlorar. Jag som tjej har fått höra allt ifrån att jag ska bli kidnappad av maffia när jag slutar jobbet för att jag vunnit för mycket, till "jag slår vad om att det skulle vara skönt att få sätta på dig" och när jag böjer mig ner för att hämta upp mera marker då det går dåligt får man höra "Såja, gå ner, gå ner. Du gör det ofta eller hur? Du vet hur man gör, du gillar att ta den i munnen. Min dachri i din mun. Du gillar det, jag vet att du gillar det."
Jag vet inte heller vad som är värst; att de faktiskt säger sådana saker, eller att jag sitter helt tyst när de säger det.

Ibland, vissa kvällar så kommer det fram ganska trevliga människor och ger en komplinganger. "Måste bara få säga att du är sjukt söt" är en klassiker vid det här laget. Eller "vad vackra ögon du har" Men sen avslutas det hela nästan alltid med "Kan jag få ditt nummer? Jag vill bjuda ut dig." Men jag måste ändå säga att det har blivit oerhört mycket lättare sedan jag träffade Rikki. Folk har lättare att acceptera ett nej om man är tillsammans med någon. De respekterar däremot inte att man inte skulle vara intresserad om man är singel.

Det händer ganska ofta att folk kommer fram och kommenterar mina bröst också. "Är de dina?" "Äkta vara?" "Får man känna?". Folk försöker ibland att ta på en eller pussa på en.
Hur kul är det att ha en femtioårig, fet, skallig gubbe så nära ens ansikte att man kan känna hans spritandedräkt när han stönar "ge mig en puss"? Inte så kul ska jag be att få tala om.

"Tior eller femtio?" "Kvitto?" "Försäkring?" "Ingen dricka på bordet, tack" "Nej, jag vinner på sjutton, arton och nitton lika" "Det kan hända att det är så på casinot, men inte här" "Rör inte korten" "Ta ner ölen från bordet" "Låt markerna ligga" "Nej, du har inte tjugo, du har nitton. Och jag vinner på nitton lika." "Ta Ner Ölen Från Bordet!"
Upprepning, upprepning, upprepning...

Man blir som bestatt av Black Jack. Det känns som att jag har börjat förlora stora delar av min sociala förmåga. Jag kan inte längre prata med folk som jag brukade. Jag känner mig utanför i vanliga konversationer. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte längre inleda en normal konversation. Men så fort det är en annan croupier i närheten så känner jag mig som hemma. Då kan jag prata vilt om sjuka tjugoettor som man dragit och idiotiska kommentarer från kunder. Det enda jag kan prata om är jobb, jobb, jobb...

Härom kvällen, närmare bestämt i fredags fick man sig en liten tankeställare då två spelare som varit på FemFemNoll och spelat hos Rikki, förlorat, slängt en drink över bordet och blivit utslängda, förföljde oss hem. Hade det inte vara för vårt sällskap bestående av två stora starka karlar så hade det nog kunnat gå ganska illa.

Att bli förföljd, hånad, hotat, behandlad som om man vore ett objekt som inte hade några som helst känslor. Att bli trakasserad, anklagad och uppraggad, det är vardag för mig. Dessutom får man en pissumma i lön. Man sliter häck och får ut några futtiga tusenlappar.
Vi borde få det dubbla bara för kompensation med tanker på allt det som man utsätts för.

Och tro det eller ej, men jag har fortfarande inte kommit till det värsta.
För det värsta, det är, så som Rikki så poetiskt beskrev det:
Varje gång man sätter sig vid bordet så är det delar av en själv som dör...