Mer än bara träning
Tycker att det är ganska sjukt. Lite konstigt. Men samtidigt jävligt fascinerande det här med träning.
När man är på gymmet. När du ställer dig på maskinen och ska köra uppvärmning i tio minuter. Efter första stegen så vet du om det här kommer bli ett par jobbiga 45-60 minuter eller om det kommer kännas bra. Idag var en sån dag då det kändes jobbigt.
Så seg i benen, så mör i kroppen. På nåt sätt så omotiverad. Men ändå kör man. Du börjar med uppvärmningen. Sen till styrketräningen. Känner dig ännu mer mör i kroppen därefter. Men då är det dags för mer kondition. Mer mjölksyra.
När du så ställer dig på maskinen igen känner du dig så jävla motiverad att köra i minst tio minter. Efter ungefär tjugo sekunder börjar det att ta emot i benen. Vad gör du? Ger du upp? Nej.
Tänker du "kom igen, kämpa, kämpa!" Kan fungera ett tag, men oftast mot slutet. För nä rman tänker "kom igen, bara lite till" vet du hur sakta tiden går då? Hah, det är brutalt.
Idag provade jag en ny taktik. Den gick ut på "titta inte på klockan" "fokusera på tv-shop på tvn" "stör dig på hur fult det är, hur de gör sig till" "tänk på någonting annat, men kör på samtidigt".
Idag fungerade det ganska bra. När man väl kollade på klockan sen så hade det åtminstone gått mer än fem sekunder sedan sist.
Men som sagt. Det är sjukt hur svårt det kan vara att faktiskt ge gärnet när du väl är på gymmet. Du är så trött, så slut på energi men ändå fortsätter att pumpa. Du vill bara ge upp, gå därifrån och gå hem.
När du är klar och känner dig nöjd med din prestation så är det en konstig känsla som infinner sig. Redan på väg ner för trappan så känner du hur välbehag börjar sprida sig i kroppen. I omklädningsrummet känner du dig varm på ett mjukt sätt. När du sen väl kommit ut i friska luften. Ja, då känns det som att du svävar. Du är så lätt. Allting känns dämpat på nåt sätt. Inte dämpat som i nedstämt. Utan hörseln verkar lite dämpad, du hör inte dina egna fotsteg. Bilarna glider så tyst förbi. Vattnet i Maren porlar på ett harmoniskt sätt. Det är inga barn som skriker, inga sirener som ljuder över staden. Inte ens fiskmåsarna gör ljud ifrån sig. Du verkligen svävar.
Mystiken med träning.
And I love it.
När man är på gymmet. När du ställer dig på maskinen och ska köra uppvärmning i tio minuter. Efter första stegen så vet du om det här kommer bli ett par jobbiga 45-60 minuter eller om det kommer kännas bra. Idag var en sån dag då det kändes jobbigt.
Så seg i benen, så mör i kroppen. På nåt sätt så omotiverad. Men ändå kör man. Du börjar med uppvärmningen. Sen till styrketräningen. Känner dig ännu mer mör i kroppen därefter. Men då är det dags för mer kondition. Mer mjölksyra.
När du så ställer dig på maskinen igen känner du dig så jävla motiverad att köra i minst tio minter. Efter ungefär tjugo sekunder börjar det att ta emot i benen. Vad gör du? Ger du upp? Nej.
Tänker du "kom igen, kämpa, kämpa!" Kan fungera ett tag, men oftast mot slutet. För nä rman tänker "kom igen, bara lite till" vet du hur sakta tiden går då? Hah, det är brutalt.
Idag provade jag en ny taktik. Den gick ut på "titta inte på klockan" "fokusera på tv-shop på tvn" "stör dig på hur fult det är, hur de gör sig till" "tänk på någonting annat, men kör på samtidigt".
Idag fungerade det ganska bra. När man väl kollade på klockan sen så hade det åtminstone gått mer än fem sekunder sedan sist.
Men som sagt. Det är sjukt hur svårt det kan vara att faktiskt ge gärnet när du väl är på gymmet. Du är så trött, så slut på energi men ändå fortsätter att pumpa. Du vill bara ge upp, gå därifrån och gå hem.
När du är klar och känner dig nöjd med din prestation så är det en konstig känsla som infinner sig. Redan på väg ner för trappan så känner du hur välbehag börjar sprida sig i kroppen. I omklädningsrummet känner du dig varm på ett mjukt sätt. När du sen väl kommit ut i friska luften. Ja, då känns det som att du svävar. Du är så lätt. Allting känns dämpat på nåt sätt. Inte dämpat som i nedstämt. Utan hörseln verkar lite dämpad, du hör inte dina egna fotsteg. Bilarna glider så tyst förbi. Vattnet i Maren porlar på ett harmoniskt sätt. Det är inga barn som skriker, inga sirener som ljuder över staden. Inte ens fiskmåsarna gör ljud ifrån sig. Du verkligen svävar.
Mystiken med träning.
And I love it.
Kommentarer
Trackback
