Pinkish

Jag sitter och lyssnar på Hoobastank. Brorsan hade en playlist. Hoobastank var ett band som jag lyssnade väldigt mycket på när jag var i trettonårsåldern. Med andra ord får jag vissa mer eller mindre obehagliga flashbacks eftersom jag inte har alltför bra minnen från den tiden.

Men också eftersom jag mår så pass bra som jag gör just nu så lider jag inte av det. Jag får snarare en ny chans med den här musiken. Jag kan se både musiken och händelserna som jag relaterar till den med nya ögon.

Finns det egentligen någonting som man kan kalla för en vändpunkt i livet? Livet lever du ju hela tiden. Det rullar på vare sig du mår bra eller dåligt. Men jag menar... Ja, vad menar jag egentligen.
Ibland efter en dramatisk händelse eller liknande så börjar man se saker och ting med nya ögon. Ibland kan folk till och med säga att de känner sig som en ny människa. Det jag funderar över är om man faktiskt blir en ny människa.

Förstå mig rätt, självklart så utvecklas man, det vet jag också, och du lär dig att se saker ur andra synvinklar, nya perspektiv. Om jag då tittar tillbaka på vem jag var för fem, sex, sju år sedan så kan jag ibland ha svårt att förstå att det var jag. Att jag mådde så dåligt. Att jag var så pass långt ner, redan då.

Det finns en massa dikter från den tiden, och de gör att jag fortfarande kan hitta tillbaka till en känslan. Jag får medlidande för den personen för jag vet exakt vad jag gick igenom. Och även fast jag får samma känsla och samma tankar kommer tillbaka så är jag aldrig längre rädd för att bli den personen. Även fast jag sometimes kan vara så on the edge och vandra. Tankarna, känslorna, ångesten, paniken, begäret, allt kommer tillbaka. Jag har till och med haft mina återfall på senare år, men nu känns det verkligen som jag har lämnat den där personen bakom mig. Betyder det då att jag är en helt ny person? Enligt buddhismen så är ingenting konstant. Och på tio år så har allting i din kropp förnyats så att du är en helt ny människa.

Kanske är det så. Jag börjar känna det. Jag har nu, i två dagar, suttit och klurat på ett inlägg som jag helst redan skulle vilja ha lämnat bakom mig redan. Jag måste hitta någon poäng med det inlägget. Komma fram till en slutsats av nåt slag annars är det bara massa blaj som publiceras och det är ju inge kul :)

Hur som, det har lite att göra med om det jag skriver om nu, därför tog jag upp det. Men men. Jag börjar lämna den gamla jag bakom mig. Dumt att släpa på en ryggsäck som man redan tagit av sig. Om man tänker att det är dags att släppa taget om den man var, det man inte längre vill vara, blir man då en ny person?

Tänk om det var så att man blev immun mot saker som man varit med om, som mot influensan och vattkoppor. Tänk om du en gång haft en depression visste att du aldrig mer behövde gå igenom samma sak. Men tänk då instället Att det Är så. En gång deprimerad, aldrig mer deprimerad. Jag tänker aldrig låta mig hamna där igen. Aldrig.

Därför ska jag nu ut och have a really good time! På en måndag? Jajamensan. Nu kör vi :)