Pinkish

Den här veckan känns som en riktig "få tummen ur" -vecka.
Förresten så vet jag inte om jag ens har berättat om det här med "få tummen ur".

När jag var i Örebro och jag och Maja hade gått och lagt oss (klockan 11 på en lördag), så låg vi och pratade i mörkret. Om allt och ingenting. Bland annat om varför det ska vara så jävla svårt att ta sig för att göra saker. För jag menar, varför är det så? Om du bestämmer dig för att göra någonting, why don't you just do it?
Varför går man och drar på det?

"Jag ska börja träna" är en typisk sådan fras. Hur många gånger har du inte tänkt det på en torsdag eftermiddag så du inte gjort någonting annat speciellt? Och hur många gånger har den frasen följts av "På Måndag, DÅ ska jag börja träna. Ny vecka, nya möjligheter!"

Helt ärligt. Hur många gånger har man inte tänkt så? "Jag börjar på måndag", "Jag börjar den första nästa månad" eller "Det kan bli mitt nyårslöfte" ?
För många gånger.

Jag och Maja pratade om det här. Varför skjuter man på saker? Varför tar man inte bara tag i det på en gång eller åtminstone så snart du inte har något annat för dig? Vi kom inte fram till något direkt svar vad jag kan minnas. Men vi betsämde oss för att istället för att vara sådana människor som bara snackar istället vara såna som faktiskt får tummen ur och gör det.

"Vi borde starta en grupp på facebook. 'Tummen ur arslet, NU!'"
"Mm, imorgon..."

Ser ni ironin i det hela? :) Det gjorde vi, men struntade i det och fick tummen ur det första vi gjorde nästa morgon.

Hur som. Hur mycket tid ägnar man inte åt att gräma sig över saker som man borde göra? För mycket. Hur länge brukar du ha gått och tänkt och fått mer eller mindre ångest för att du inte tagit i tu med disken, städat rummet, slutat (eller minskat) godisätandet, eller som i exemplet ovan, börjat träna?

Det går åt så jävla mycket tid och kraft åt att gå och gräma sig. Men när man sen väl tar tag i det man ska göra så inser man ganska snart att det var ju inte så jobbigt som man hade föreställt sig. Då undrar man istället varför man inte tog tag i det tidigare och slapp all ångest.

Jag vet med mig att jag tidigare var (och fortfarande ibland är) sån att om jag ser något skräp som ligger på golvet så går jag bara förbi det. Tänker "det där borde jag plocka upp". Det kan gå flera dagar, ibland veckor innan jag faktiskt plockar upp skräpet. Men varje gång jag har gått förbi det så har jag tänkt att jag borde. Helt seriöst! Hur svårt är det att böja sig ner, plocka upp det och lägga det i papperskorgen? Inte alls svårt. Nej, juste. Så varför får man inte bara tummen ur?

Mm, varför?

Den frågan ställde jag mig och bestämde mig för att istället för att i onödan gå och störa sig på något eller gräma sig för något, faktiskt ta tag i det. Man kan väl säga att jag fortfarande är lite "in the making" ännu inte fulländad.
Jag har tänkt ett tag att jag ska ta mig iväg och träna eftersom jag ändå inte gör något vettigt om dagara. Igår var jag och Anni på Nautilus på ett provpass. Ska dit på onsdag igen, sen ska jag köra igång. tre/fyra/fem gånger i veckan. Finns ingen anledning att fjösa. Det var ju så jävla skönt också. Pah. När man inte rört på sig på flera månader och sen värmde upp och fick igång blodcirkularionen. Damn! Vilken känsla. Underbart.

Idag. Jag har själv tänkt, och också fått några antydningar och tillsägelser från morsan att det måste rensas upp i mitt gamla sovrum. Och jag förstår varför. Det ser verkligen brutalt förjävligt ut. Så nu kanske ni kan gissa vad jag har ägnat förmiddagen åt. Mm, precis. Påbörjat en städning av rummet. Plockat papper, slängt skräp, rensat kvitton. Lagt kläder i tvättkorgen. Ännu ser det inte ens anständigt ut. Men jag har börjat, and I'm getting there. Mamma kommer bli glad :)
Och jag kommer bli lättad att äntligen ha fått det gjort.

Näe. Nu har jag tagit en tillräckligt lång paus. Time to get back to work. Tjarrå! :)