Pinkish

Det känns lite skumt måste jag säga. Jag har aldrig sett mig själv som fin, söt, snygg, attraktiv, whatever. Alltid tyckt att jag varit jävligt medelmåttig, under standard. Lite småful. Om inte fruktansvärt brutalt überäcklig.
Alltid sett mig som lite av en tom boy. Lekt med brorsan, lego, detektiv och krig. Barbie i all ära, men det fick en mest bara att må dåligt. Helt ärligt. Man ville bara se ut som Barbie men insåg ganska snart att jag aldrig skulle ha långt blont hår och stora blå ögon. Så var den drömmen krossad.

Jag var, helt ärligt, ganska (eller väldigt) ful när jag var liten. I alla fall för att vara tjej. Kort, platt brunt hår. Glasögon. Alltid keps. Killkläder (som jag ärft av kusinen Fredrik).

Nu ser det hela lite annorlunda ut. Längre hår. Inga glasögon. Snajdigare kläder. Keps? Kommer inte på fråga. Hur folk ser på mig nu är helt annorlunda. Men hur jag ser på mig... Ja, jag vet inte. Jag är ganska kluven må jag säga. Jag kan fortfarande ha svårt att förstå hur folk kan se något gulligt, sött, snyggt, attraktivt etc i mig. Det finns liksom inte.

Och på senare tid har det varit otaligt många som kommit fram och sagt att jag är det vackraste de har sett på länge eller i hela deras liv, bla bla. Fulla människor, men också nyktra. Så på vilket allvar ska man ta det?

Folk frågar "Har du kille? Du borde ha kille. Du är för bra/ snygg/ whatever för att inte ha det."

Åkej.. det säger du. Jomenvisst.
Fast samtidigt får man sig ju en liten tankeställare. Kanske är jag inte längre den fula ankungen. Kanske har jag blivit är vacker svan bara det att jag själv inte insett det?
Men det känns också för osannolikt. Skulle jag, Åsa, vara vacker? Näe. Jag tror inte på det. Jag tar alla komplimanger med en klackspark. En spark i häcken eller en smäll på käften.
Självklart är det alltid roligt att få komplimanger, och jag börjar bli bättre på att ta emot dem också.

Hur som, i helgen så surrade jag med Dannie på efterfesten hos brorsan. Full var man och både jag och Dannie blev fett sentimentala. Satt typ och bölade och hade värsta djupa snacket. Många saker som hon sa (för att hålla sig till ämnet; mig) betydde väldigt mycket. Vet inte varför, men jag älskar verkligen att höra folk säga att de tycker att jag är en smart och djup person. Att de märker att jag har någonting innanför pannbenet. Att jag verkar intressant.

Älskar också när folk (som Dannie i lördags) säger att de läser min blogg, och faktiskt känner att de får ut någonting av det. Att de aldrig annars skulle läsa ett inlägg på ett, två, tre a4. Men för att det är jag som skrivit det så läser de eftersom de mer eller mindre vet att de själva kommer få sig en tankeställare och faktiskt får ut något av det.
Då känner jag att jag har lyckats.

Dannie påpekade också saker om mitt utseende som gjorde att jag fick mig en ännu större tankeställare. Minns inte exakt vad det var hon sa, men det var väl mer hennes reaktion när jag sa att jag inte ser mig själv som en snygg/ söt/ fin person. O_o <-- dom ögonen och kommentaren "Varför inte?" fick mig att börja tvivla. Jag kanske ändå ser helt okej ut?

Jag har fått så jävla mycket komplimanger senaste tiden när jag jobbat och i andra sammanhang också. Mest har det varit kommentarer kring mina ögon. Ibland kring mitt hår, min mun, hela mitt ansikte, min röst och ibland hela min uppsyn.
Det kan liksom inte längre bara vara ett skämt, en pakt för att få mig tror att jag kanske inte ser hemsk ut.

Kanske är det en bra sak att mina gamla lärare från låg- och mellanstadiet inte känner igen mig överhuvudtaget. It seems like I've changed.

Gosh! It's too mush to take in. Jag kan verkligen inte förmå mig själv att tänka att jag ser bra ut. Det går inte. Jag ska visa er varför. Ni kommer inte fatta hela grejen. Ni ser bilderna men ni känner inte känslan. Ni har inte minnena.

Såhär såg jag ut när jag var liten. Eller på bilderna är ja väl mellan åtta och tio tror jag. Jävligt söt va? Eller...

Just ett tillfälle minns jag så himla väl. Gick väl i tvåan eller trean tror jag. Jag och Sofia, min syssling, gick alltid till pliugget tillsammans. Så när vi var nästan framme, nere mellan husen på parkeringen vid Lundbygatan. Då kommer det två eller tre killar och säger till Sofia "Är det där din kille?" "Är ni tillsammans eller?"

Fyfan. Då bestämde jag mig för att spara ut mitt hår. Jag blir fortfarande helt nedstämd när jag tänker på det. Jag var så ful. Jag såg ut som en kille. Folk trodde vi var tillsammans.. Det är inte okej.


Man brukar ju också tänka "Ja, självklart att du tycker jag ser bra ut när jag ägnat en timme åt att sminka mig och fixa håret." Det vore väl fan annars. "Men du skulle bara se mig osminkad..."

Fast Dannie sa det i lördags också. "Du är en sån person som alltid ser bra ut. Du är snygg när du sminkat dig och så, men du är lika snygg när du vaknar bakis på morgonen, när du gråter och gråtit, när du slappar i mjukis, det spelar ingen roll."

Jag var ganska tveksam till om jag trodde henne eller inte. Men så i måndags när jag var på Cp så var det en kille som sa flera gånger att jag såg så bra ut etc. Vad som bör tilläggas är att jag hade jeans, brorsans sporthoj-tröja och var helt osminkad. Damn, jag fick en smärre chock. Snygg? Eeehm, jaha...

Jag börjar sakta men säkert att ta in att jag nog inte längre är pojkflickan med keps och killkläder. Och att det faktiskt är möjligt att folk kan tycka jag ser bra ut. Men det är också en sån del som är in the making i mitt liv. Och det kommer nog att ta sin lilla tid innan det förändras.

Hittills har jag ändå kommit en bit på väg. Jag minns när jag var i mellan tolv och fjorton (därikring) då hade jag så dåligt självförtroende så det går inte ens att beskriva. Jag kunde sitta och skriva upp allt som jag var missnöjd med och allt som jag ville operera. Det var allt från att färga håret till att operera ögonen, näsan, öronen. kinderna, fettsuga magen, låren, få smalare armar. Lösnaglar. Jag var missnöjd med rynkorna på mina händer.

Min navel, det var praktiskt taget det enda som jag tyckte såg okej ut. Det såg Okej (!) ut. Resten ville jag ändra på. Nu. Nu har jag ändå accepterat att det är såhär som jag ser ut och jag kan inte göra så mycket åt det.

Ibland kan jag nästan till och med känna att jag ser okej ut när jag tittar på mig själv i spegeln. Men på något sätt känns det förbjudet att tänka så. Det är en röst inom mig som säger att jag inte får tycka att jag ser bra ut. För om man accepterar hur man ser ut så kommer det aldrig att bli någon förbättring.

Den delen fightas med det nya tankesättet att ju bättre man mår, ju mer man tycker om sig själv, desto bättre mår man både psykiskt och fysiskt.

Jag antar att det bara återstår att se vilken sida det är som vinner fighten.
Jag vet i alla fall vilken sida som jag hoppas ska vinna...