Pinkish

Jag sitter i sängen. Alla lägenhetens kuddar har jag gosat ner mig bland. Ett täcke lindat om mig och ett annat liggandes bredvid mig. Dannie står i duschen. Vi kom hem hit igår kväll. Hade just varit och handlat. Jag slängde ihop lite kycklig-curry och ris, sen började jag läsa igenom alla mina dikter för henne. Vi hade pratat om det tidigare under dagen och jag hade fått läsa några av hennes.
Det garvades en del men vi började också gråta flera gånger. Det är skönt med såna personer. Personer som man både kan garva med, gråta med, prata med, men också sitta helt tysta med. Värdefullt.

I mina dikter lämnar jag ut mig själv så otroligt mycket. På datorn har jag diker från att jag är fjorton år och framåt. Det är så mycket som jag aldrig visat, aldrig berättat eller ens haft tanken på att någon skulle få veta. Men av någon anledning kan jag göra det nu. Åtminstone inför henne. Kanske är det för att jag vet att hon förstår mig på ett annat plan än vad många andra kanske skulle göra. Andra som kände mig under den tiden som jag mådde såhär. Andra som inte riktigt kan se eller känna min utvecklig så som jag kan. Andra som inte vet att jag inte mår så som hon i dikterna längre.
Även om det är så att jag inte mår så så betyder inte det att jag förnekar det som hänt. Men i mycket av det vet jag att jag inte kommer falla tillbaka i. Och det är väl egentligen det som gjort och gör att jag inte läser dikterna för folk. För jag vet hur det skulle kunna uppfattas. Ännu en gång skulle man konstant ha alla ögon på sig. Man skulle bli ifrågasatt så fort man gjorde eller sa någonting som tenderade i att jag kanske mår lite dåligt.

Jag orkar inte bli iaktagen hela tiden. Eller åtminstone inte behöva tänka på att jag möjligen bli det. Folk försöker att göra det diskret. De försöker att inte visa det. Men det märks, ååh, det märks så tydligt. Om ni bara visste. Jag ser det i era ögon, jag märker det på sättet ni talar, sättet ni rör er. Det är så genomskinligt.

Dannie och jag har precis tittat på The Secret. Jag har velat att hon ska se den en tid nu. Men det har väl aldrig riktigt blivit läge för det. Men nu var det läge. Nu är det läge. För er som inte har sett den så kan det vara  lite svårt att förstå kanske. Men det är en film som handlar om hur man ska kunna förändra sitt liv genom att förändra hur man tänker.
Låter kanske lite skumt och ganska jobbigt, men man blir så otroligt peppad av att se den här filmen så det finns inte. Jag och Dannie bestämde att vi båda ska fixa oss en varsin tavla som vi kan göra en visionboard av. Jag har länge velat göra en sån, men aldrig har det blivit av. Det lär bli av nästa vecka isf eftersom det är jobb tidigt imorgon och sen bär det av till Vemdalen på torsdag. Mycket att fixa innan dess. Det ska packas och köpas grejer. Ja, typ det... Väldigt mycket. Verkligen.
Snacka om att skjuta på saker bara för sakens skull. Aja, men det löser vi.

Det känns alltid bra att vara peppad tillsammans med någon annan. Särskilt någon som man umgås mycket med. Då hjälper man varann om det blir jobbigt, man stöttar varann, man kan fråga varann om det är någonting som är oklart eller så också. Det är kanonbra! Nu köör vi. Tjiihooo!