Pinkish

Jag var precis så jävla duktig! Är riktigt stolt över mig själv. Jag har insett att jag måste börja bry mig mer om mig själv om det här ska fungera. Självklart ska man lyssna om någon berättar någonting, man kan komma med goda råd och hjälpa till. Ställa upp. Men jag fick klargjort för mig igår att jag ställer upp för mycket. Jag engagerar mig för mycker. Jag får inte tid att ta hand om och rå om mig själv, och det gör att jag mår dåligt.
Ibland måste man vara mer självisk, och nu är en sån tid. Eller det ska bli en sån tid.

Jag sitter och tänker tillbaka lite på sept-november tiden; då jag mådde bra. Och igår så slog det mig (angående just det här om att bry sig om sig själv), det gjorde jag. När någon klagade eller bara var negativ så antingen stängde jag av och tog inte in vad personen i fråga sa, eller så försökte jag mer eller mindre att undvika personen, eftersom jag visste att jag inte skulle få ut någonting av att sitta och lyssna på en massa blaj om problem och hur dåligt han/hon mår.
Nu menar jag inte att man inte ska vara så självisk och aldrig ställa upp när ens polare behöver en. Men jag minns att min mentalitet då var "om du inte är berädd att ändra på det här så tänker jag inte ställa upp på att lyssna". För som sagt, jag får inte ut någonting av att ha någon som öser galla över en och sen inte ens vill må bättre. Det är helt okej att någon öser ut allting, för man måste ta bort för att kunna fylla på med nytt och fräscht. Då får jag ett utbyte av situationen; när personen vill ändra sig, är trött på att må dåligt och vill må bättre och därför behöver min hjälp.
Men jag insåg då att jag kan inte få någon att inse att den vill må bättre. Det kan ingen annan än personen själv göra. Någonstans på vägen så verkar jag ha glömt bort att det är så det är.

Dannie berättade om ett av hennes mammas uttryck som hon brukade använda. Jävligt klokt måste jag få säga. "Lyssnar vi verkligen på varandra eller turas vi bara om att prata?"
Och när någon inte är villig att ändra sig, då turas jag bara om att prata med den personen. Men så fort jag ser en glimt av en önskan att förändras och hopp om att det faktiskt kan bli så, det var först då som jag verkligen började lyssna på vad personen i fråga hade att säga.

Morsan tyckte då (sept-nov) att jag blev så känslokall. Jag blev mindre sympatisk och kände mindre medkänsla för folk, jag var så självisk. Det tyckte inte hon om. Och jag inser nu att jag sitter och tänker "nej, men mamma tyckte att jag blev en 'sämre människa' när jag var sådär, så jag kanske ska låta bli ist..."
What!? Vad tänker jag egentligen!? har jag lust att skrika åt mig själv? Om jag mår bra. Bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv, förtjänar jag inte att göra det då? Varför ska hon få säga så, varför ska hon neka mig att må bra och säga att det är någonting dåligt? Jag mår bra *punkt*. Fuck resten.
Om inte jag tänker på mig själv och mitt eget välmående, vem ska då annars göra det? Nej, juste!

Det är samma sak med jobbet. Så för att dra alla saker som jag brukar tänka när jag velar mellan att ställa upp och hoppa in och jobba eller inte. "Det är ju inte så långa pass. Jag jobbar ju bara på kvällarna så är ju ändå ledig Hela dagen och kan göra saker. Om jag ställer upp nu så kommer jag ha innestående senare framöver när jag nån gång blir sjuk, vill vara ledig eller kanske inte kan ställa upp. Jag behöver ju pengarna. Det är ju inte så jobbigt. Jag har ju ändå ingenting annat för mig. Jag är ju ändå ledig om tre dagar. Jag kan ju ställa upp. Bara den här gången."
Och just det där "Bara den här gången", ja, jag kan ju säga att det har blivit några gånger nu.
Hittills så ber jag bara om ledigt när det är någonting speciellt som jag ska iväg på, eller som jag ska göra. Så även fast jag är ledig så har jag planer, tider att passa och känner mig därmed heller inte helt ledig. Jag har ungefär fem Helt lediga dagar i månaden. Dagar då jag inte har skrivit in någonting i min kalender. Och de flesta gula dagarna är ju jobb, det går inte att förneka.

För att då komma till det första steget i att komma tillbaka till och återfå det lite mer själviska, men ack så mycket gladare och lyckligare jag. Påke ringde i helgen och sa att jag skulle jobba Mån och Tors. Ingenting på Tis Ons frågade jag. Nej. Ledig än så länge. Men så fick jag ett samtal någon dag senare då han sa att jag kunde jobba tisdag också. Jag sa ja. Tänkte att jag ju är ledig på onsdag så det är lugnt. (Lite fail, jag vet, men aja, jag är ju trots allt in the making och inte fulländad).

Jag pratade lite med brorsan igår och vi sa att det kunde ju vara najs att hänga någon dag. Det var länge sen vi gjorde det, bara han och jag. Jag har inte tänkt på det förrän han sa det, men då slog det mig och jag saknade det. Senaste gången var väl Ikea eller nåt. Och det var i mitten av december. Det är februari nu.
Vi bestämde dejt på onsdag kväll. Looking forward! Och jag såg ju också fram emot en helt ledig dag. Dessutom så pratade jag lite med Mathias idag, han är framme och mår bra verkar det som :) Najs att höra! Hur som, jag sa det:
"Så om någon ringer och säger att jag ska jobba så tänker jag lugnt och stillsamt tala om att 'DET KAN DU FETGLÖMMA! Jag ska ha quality tajm med min bror ;)'"

Så strax innan jag började skriva det här inlägget, ja, vad tror ni händer? Ett sms. "Hej, jag har blivit sjuk, kan du jobba imorgon 9-16?" Första tanken var "ja, jag skulle ju kunna.. Jag ska ju jobba ikväll, men jag hinner ju hem och får kanske sova några timmar i alla fall.. Jag behöver ju pengarna.. Jag ska iofs förmodligen jobba både tors, fre, lör, sön, mån, tid och ons. (kanske eventuellt ledig någon dag i början på nästa vecka). Men sen ska jag ju åka till Vemdalen på torsdag, så då kan man ju ta det lugnt.. Fast det kommer man ju inte göra.. Så jag kommer inte få vila ut ordentligt isf på Minst en och en halv vecka... Hmm... Ska jag? Ska jag inte?"
Andra tanken var: "Vad sa du till Matte för något? Mm, juste! Fast å andra sidan så ska ju bror och jag inte ses förrän på kvällen, så jag skulle ju ändå kunna jobba."
Tredje och bestämmande tanken var: "Du vet själv att du alltid 'skulle kunna jobba' för du lyckas alltid vända och vrida, flytta och avstå från saker för att kunna ställa upp och jobba. Så skärp dig nu förfan! Tänk på dig själv. Du behöver tamejfan vara ledig EN dag i veckan."

"Tyvärr, jag kan inte, jag ska jobba ikväll och jag har planer imorgon. Hoppas det löser sig och krya på dig!" [Skicka]
*Djupt andetag. Pustar ut*
Det är inte mitt problem.