Pinkish

Jag såg precis en film och fick mig en skum, jobbig, men samtidigt välbehövlig tankeställare. En man vars ex sedan flera år tillbaka träffas igen och hon frågar honom varför det tog slut mellan dem, ungefär "Vad hände egentligen?"
"Du låg med min rumskompis." svarar han.
"Ouch!" säger hon och slår sig för bröstet.

Ouch? Varför skulle det kännas som en kniv i hjärtat på henne? Hur tror hon inte att det kändes för honom då hon gjorde det? En kniv i hjärtat? En kniv i ryggen? En smäll på käften och en spark i magen? För att ta det lindrigt. Vem är hon att tycka synd om sig själv och kräva förlåtelse från honom för att han sa så? Ingen rätt. Ingen som helst rätt.

Hur kan jag tro och tycka synd om mig själv när jag vet att det är jag, och bara jag, som satt mig i den här situationen som jag är i just nu. Inte bara med min relation till folk. Det är fucked up, men det tar vi senare. Bara att se till min hälsa. Jag har nu, som tidigare beskrivet, influensa, lunginflammation, precis påbörjat en penicillinkur (vilka jag brukar bli knas i magen av). Nog så? Näe, varför ska det vara det? En dos av mensvärk ska väl inte sitta helt fel då heller? Eller var sägs?

Men som sagt. Så som jag har misshandlat min kropp den här månaden så är det inte mer än rätt. Jag tänker inte ens att jag får skylla mig själv. Nej jag är glad att jag blev sjuk, och att det blir ordentligt. Det visar bara på att februaris beteende inte är någonting att ta till, även om livet känns kasst. Reslutatet blir rejäl sjukdom. Grattis! Don't do it again.
Och för er som inte vet så har februari varit min alkoholist månad. Jag har sagt det lite som på skämt både till andra, men mest till mig själv. I februari ska jag vara alkoholist. Jag ska mest prova på, dämpa. Fyra veckor. Första mars, då slutar jag. Och hade jag inte blivit sjuk, ja, då vettefan om det hade blivit så. Nu vet jag. Nu kommer jag sluta. Jag har egentligen redan avslutat min alkoholistmånad.

Jag har, på tjugo dagar, totalt varit nykter tre av dessa. Tre dagar. Av tjugo. Det är i snitt en dag i veckan. Det borde vara tvärt om. Verkligen Tvärt Om. Inte ens när jag skriver det såhär så förstår jag inte hur illa det är. Jag tycker inte att det låter så farligt. Jag ligger och funderar över hur jag ska få orden att slå på bästa sätt, men jag kommer inte på nåt. Jag tycker inte att de tar på nåt bra sätt. Men jag inser medan jag ligger här och funderar att jag behöver inte överdriva någonting. Jag behöver egentligen inte skriva det fler gånger än en för att få fram det jag vill säga. Nykter tre dagar av tjugo.

Vad annat än sjukdom kan det komma av det? Och om inte influensa och lunginflammation så i längen alkoholism. Men visst har det varit skönt. Dämpande. Gjort det lättare att glömma, men också lättare att ta itu med saker och ting. Lättare att somna om kvällarna. Det var väl egenltigen så det började. Jag kunde inte sova. Jag kom hem efter jobbet och låg vaken till fem, sex, sju, tio på morgonen och bara stirrade i taket. Efter några dagar så insåg jag att jag somnade om jag druckit. Så på den vägen var det.
Som sagt, det har varit skönt. En tillfällig bot. Men har det löst några av mina andra problem? Tveksamt va? Snarare har det förvärrat dem. Man tar annorlunda beslut, konstiga beslut, oförståeliga beslut och inte minst dumma beslut när man druckit. Det är ingenting som jag skyller på. Absolut inte.

En inflikning. Jag insåg precis någonting. Någonting stort. För mig. En skillnad i betydelsen mellan två saker som jag tidigare tänkt stod för samma sak. Men att 'stå för' någonting man gjort och att 'ångra' det är två helt olika saker. Jag har alltid tänkt 'Det är bara dumt att gå och ångra saker, det är bara ångestframkallande. Det som är gjort är gjort och det går inte att ändra på.'
Men jag inser nu att man kan stå för det man har gjort men ändå ångra det och därmed behöver det inte vara ångestframkallande, utan istället befriande.

Damn. Jag tappade helt tråden. Det här var ett sådant brutalt uppvaknande för min del. Helt ärligt. I samma stund som jag insåg det så stannade mitt hjärta upp t tre sekunder och började sedan bulta sådär extremt så det känns som att folk kan de se det på långt håll, och om inte annat höra det på flera meters avstånd.
Jag tror dessvärre att det här får vara avslutet på det här inlägget, jag måste hämta mig. Samla tankarna och eventuellt gå och snyta mig.