Now I know what to do
Fan va isolerad jag känner mig. Jag märker verkligen hur mycket jag begränsat mig vad gäller mitt umgänge. Det är mestadels ytliga kontakter. Krogfolk. Korgfolk som snackar skit. Ingen man kan lita på. Men man inser då också hur värdefulla de vänner som man har faktiskt är. Men också hur mycket man glidit ifrån vissa andra. Hur Black Bra inte har den blekaste aning om vad som försiggår i mitt liv och tvärtom. Men vad ska man göra då? Det är inte som att jag ringer och uppdaterar dem om vad som händer, efter en viss punkt så är det bara jobbigt att försöka förklara allting från början. Å andra sidan så skulle nog det vara bra om jag gjorde det. Mitt liv är uppochner vänt och man inser det inte förrän man börjar berätta om läget för någon utomstående. Först då inser man hur sjukt det hela är. Hur illa man misshandlat sig själv i flera månaders tid. Hur man är så uppslukad i sig själv att man inte vill erkänna hur illa det faktiskt är.
Varför har man så lite självrespekt att man inte ändrar sitt beteende då man vet att det skadar både en själv och andra?
Jag och Dannie pratade om det här. Varför ska det vara så att det är lättare att hålla ett löfte som man ger någon annan än ett som man avlägger med sig själv? Det är skamligt att man sätter sig själv så långt ner på priolistan, att man faktiskt har så lite självrespekt att man inte ens kan hålla något man lovat sig själv. Däremot om du lovar någon annan något så försöker man för allt i världen att hålla det.
De senaste veckorna har jag ställt mig själv frågan "Vem är jag? Vem har jag blivit? Och är jag nöjd med resultatet?" Helt ärligt så känner jag inte igen mig själv längre. Till en början var det bara en känsla som jag hade, men de senaste veckorna är det också folk från olika håll som påpekat det. Och det har verkligen fått mig att börja fundera. Vi kan ju börja med sista frågan om jag är nöjd med mig själv just nu. Svaret är ett solklart nej. Om man utvecklar det svaret så kanske man också kommer fram till något angående den andra frågan.
Den första tanken som ploppar upp i huvudet är hur jag känner att jag blivit någon som, inte livnär mig på, men ändå ibland nästan kan njuta av att jag lyckats såra någon annan mer än jag tycker att den personen sårat mig. Och hur sjukt är inte det? Jag har alltid varit en sympatisk människa. Någon som bryr mig om andra och hatar allt vad skitsnack och svek heter.
Jag hatar fortfarande skitsnack. Och jag försöker så gott jag kan att hålla mig borta ifrån det. Men på senaste tiden har jag svikit många i min omgivning. Och därmed har jag också svikit mig själv. Jag har gått emot mina egna principer och gjort och sagt saker som jag för bara några månader sen aldrig trodde att jag skulle vara kapabel till.
Kanske är det så att ens true colors show, eller så är det så att jag helt enkelt hamnat så jäva off track att jag inte längre kan avgöra vad om är rätt och fel. Jag tror på det sistnämnda. Och det betyder att det fortfarande finns hopp. Jag är inte ett monster. Jag har bara hamnat så otroligt fel så att det är skrämmande.
Det konstiga är väl egentligen; när det känns fel, varför verkar en del av en tro att man kan rätta till det genom att göra ännu mer fel? En gång är ingen gång, men två är lika med noll, eller vadå? Förmodligen är det väl så att jag var tvungen att hamna här. Rock bottom. För att verkligen inse att det är inte här jag ska vara. Inte här jag är menad att vara. Det visar på att senaste månadens ageranden inte är någonting som jag egentligen ska sträva emot. Jag måste hitta en annan bana.
Jag insåg en sak idag när jag läste en av mina gamla dikter.
Stop things from happening and make me go back
Time has gone too fast, I think I've lost track
Jag vet inte exakt när jag skrev det här. Men troligtvis för två tre år sedan. Men bara av dessa två korta meningar insåg jag vad det är som jag har gjort fel i min stävan efter att må bättre nu under vintern. Det handlar om det som står i första meningen "Stop things from happening and make me go back". Det är precis så som jag har tänkt. "Jag vill tillbaka till tidigare i höstas, då när jag mådde som bäst."
Min strävan har inte varit fram emot någonting bättre, utan tillbaka till det som jag tror skulle göra mig glad nu. Gah. Jag vet inte om det jag vill säga slår igenom så som jag vill.
Det jag menar är att jag har strävat mot det omöjliga. Jag har stävat bakåt i tiden. Jag har vid varje tillfälle som jag tänkt "Nu, this is it. Första dan på mitt nya liv" etc, haft en bakåtsträvan och inte tvärtom. Jag har tänkt "nu är det dags för mig att gå tillbaka till så som jag mådde tidigare i höstas". Och det är ju dömt att misslyckas. Ingen kan gå tillbaka i tiden. Och denna vinterns händelser har satt sina spår och präglat mig som person. Genom att försöka gå tillbaka i tiden så betyder det att jag i förlängningen, för mig själv försöker, förneka vad som har hänt och vem jag har blivit.
Vad jag måste göra är istället att sträva framåt och tro på att jag kan må bättre än i höstas trots, eller ska jag säga; tack vare (?), det som vintern har fört med sig. Tro på en ljusare framtid och solsken efter regn.
Nu strävar vi istället framåt. Mot ljusare tider. Det är väl bara att acceptera att livet inte alltid kan vara en dans på rosor.
Så sant som det är sagt: Idel solsken ger öken.
Jag hatar fortfarande skitsnack. Och jag försöker så gott jag kan att hålla mig borta ifrån det. Men på senaste tiden har jag svikit många i min omgivning. Och därmed har jag också svikit mig själv. Jag har gått emot mina egna principer och gjort och sagt saker som jag för bara några månader sen aldrig trodde att jag skulle vara kapabel till.
Kanske är det så att ens true colors show, eller så är det så att jag helt enkelt hamnat så jäva off track att jag inte längre kan avgöra vad om är rätt och fel. Jag tror på det sistnämnda. Och det betyder att det fortfarande finns hopp. Jag är inte ett monster. Jag har bara hamnat så otroligt fel så att det är skrämmande.
Det konstiga är väl egentligen; när det känns fel, varför verkar en del av en tro att man kan rätta till det genom att göra ännu mer fel? En gång är ingen gång, men två är lika med noll, eller vadå? Förmodligen är det väl så att jag var tvungen att hamna här. Rock bottom. För att verkligen inse att det är inte här jag ska vara. Inte här jag är menad att vara. Det visar på att senaste månadens ageranden inte är någonting som jag egentligen ska sträva emot. Jag måste hitta en annan bana.
Jag insåg en sak idag när jag läste en av mina gamla dikter.
Stop things from happening and make me go back
Time has gone too fast, I think I've lost track
Jag vet inte exakt när jag skrev det här. Men troligtvis för två tre år sedan. Men bara av dessa två korta meningar insåg jag vad det är som jag har gjort fel i min stävan efter att må bättre nu under vintern. Det handlar om det som står i första meningen "Stop things from happening and make me go back". Det är precis så som jag har tänkt. "Jag vill tillbaka till tidigare i höstas, då när jag mådde som bäst."
Min strävan har inte varit fram emot någonting bättre, utan tillbaka till det som jag tror skulle göra mig glad nu. Gah. Jag vet inte om det jag vill säga slår igenom så som jag vill.
Det jag menar är att jag har strävat mot det omöjliga. Jag har stävat bakåt i tiden. Jag har vid varje tillfälle som jag tänkt "Nu, this is it. Första dan på mitt nya liv" etc, haft en bakåtsträvan och inte tvärtom. Jag har tänkt "nu är det dags för mig att gå tillbaka till så som jag mådde tidigare i höstas". Och det är ju dömt att misslyckas. Ingen kan gå tillbaka i tiden. Och denna vinterns händelser har satt sina spår och präglat mig som person. Genom att försöka gå tillbaka i tiden så betyder det att jag i förlängningen, för mig själv försöker, förneka vad som har hänt och vem jag har blivit.
Vad jag måste göra är istället att sträva framåt och tro på att jag kan må bättre än i höstas trots, eller ska jag säga; tack vare (?), det som vintern har fört med sig. Tro på en ljusare framtid och solsken efter regn.
Nu strävar vi istället framåt. Mot ljusare tider. Det är väl bara att acceptera att livet inte alltid kan vara en dans på rosor.
Så sant som det är sagt: Idel solsken ger öken.
Kommentarer
Postat av: Nanthin
jag finns ett samtal bort bara om de skulle vara något :) Det är alltid skönt att prata av sig! Jag kommer hem till min födelsedag, då får vi ses. Hoppas du börjar bli frisk nu sjukling! <3
Trackback
