Pinkish

Hur kommer det sig att det alltid ska vara så svårt att börja?
Börja städa, börja plugga, börja skriva... Bara börja sätta igång med saker liksom.
Jag lyckades iaf med att komma igång och kirra en blogg :) Jag har alltid tyckt att det är väldigt skönt att skriva. Vare sig det är i diktform eller inte. Det är skönt att få ner tankarna på papper (eller datorskärmen). Men bara att lyckas sätta ord på saker och ting är ett ganska stort steg i sig, skulle jag nog vilja säga. Då har man kommit långt i att få struktur på allting.

Och tankar, det är något som iaf jag har i överflöd. Skulle gärna dela med mig lite, så att jag slapp tänka så mycket.
Jag försökte mig på det här med blogg en gång tidigare, men då var jag rädd för att folk skulle få reda på att det var jag. Jag hade för mycket hemligheter, var för osäker i mig själv för att låta andra få reda på hur mitt huvud fungerar. För det är ju egentligen det som en blogg är till för, att få inblick i någon annans huvud. Det som kommer skrivas, iaf på den här bloggen, är knappast någonting konstruktivt. Det kommer vara proppat med mina tankar, känslor, tyckanden och påståenden. Helt enkelt min syn på världen och allt sjukt som händer här.

Jag insåg för ett tag sen när jag hade en uppgift där jag skulle beskriva mig skälv utan att berätta någonting om utseende eller andra ytliga saker. Man skulle försöka gå på djupet och beskriva sitt inre. Jag frågade många av mina vänner hur de uppfattar mig för att få lite perspektiv, och jag märkte att de flesta tyckte jag var ganska, eller väldigt, svår att beskriva.
Detta faktum funderade jag mycket över. Hur det kommer sig. Och jag känner ju mig själv väl, så jag vet svaret. Frågan är bara om det är värt att ändra mig. Vill jag verkligen att folk ska veta mer om mig? Ja, det vill jag, vare sig de vill det eller inte... Men då har jag i alla fall gett det hela en ärlig chans. Är det sen inte någon som är intresserad så är det inte mitt problem.
Det är inte så att jag tror att alla vill veta massa saker om mig, så intressant är jag inte. Jag är inte så mycket mer speciell än någon annan även om man ibland, eller ofta, känner att man faktiskt är det.
Det är ett uttryck som fastnat i min hjärna, som alltid ploppar upp när man kommer in på dessa tankebanor. "Du är unik, precis som alla andra". Och visst är det så.

Känner väl att det börjar bli dags att avsluta lite smått... Det är ju då också någonting som jag har väldigt svårt för, men som vanligt så lyckas man ju alltid på någon sätt, så:
Ciao sålänge, så återkommer jag med mer tankar och sånt tjafs :)