Livet och döden
Fika blev det. Mycket prat om allt och ingenting. Himmel och jord och något (läs: Allt) där emellan.
Jag har varit hemma några timmar nu, (skrev detta inatt, men blogg.se ville sig inte riktigt så publicerar detta nu ist) men känner ändå inte för att sova.. Jag har lyckats vända på dygnen ganska mycket under det här lovet. Bra eller anus? Ptja, lite kul iaf :)
Jag förstår mig inte på mig själv alla gånger, eller väldigt sällan ska jag väl ta och säga... Ta nu som exempel. Jag har egentligen inte särskilt mycket på gång. Ingenting som riktigt sådär tynger en. Ingenting speciellt. Men ändå känns det som att hjärnan är överbelastad. Jag har ingen aning om med vad, men någonting är det, för jag känner att jag inte riktigt kan slappna av. Det känns nästan sådär som om man har glömt någonting, någonting som är så viktigt att man bara inte får glömma det. Så man försöker förtvivlat komma på vad det är som man har glömt, vad det är som man verkligen borde använda hjärnkapaciteten till. Men allt är förgäves. Man kommer inte på det. Och det hela resulterar istället i att man tänker på allt, verkligen ALLT. Men inte ordentligt. Det ploppar bara upp fragment av allting, så egentligen tänker man inte på nåt specifikt. Egentligen...
What to do, what to do...? Funderar mycket över framtiden gör jag ju också. Som blivande Student 2009. Orkar inte plugga direkt känner jag. Jag skulle vilja ha lite miljöombyte. Åka utomlands, för första gången (?). Mjo, det vore nice. Men för vilka pengar då kan man undra.
Jag var ju lite inne på det här med au pair i usa. Men jag har ju ingen erfarenhet av barnpassning. Det som lockar är ju inte själva barnpassningen i sig, utan snarare att det är en billig way out of here.
Jag, som säkert många andra, funderar mycket över vad jag egentligen vill få ut av livet. Man tänker på vissa, som passerat 20 strecket och mer därtill, som inte har kommit någonstans. Det är inte så att jag tänker att livet är slut vid 25, men jag vill ju ändå leva, verkligen leva, i ungdomen. Leva livet innan man stadgar sig, eller nåt i den stilen.
Kluven till det där också faktiskt. Man kan ju inte bestämma att "när jag är 23 då ska jag skaffa barn, är det en kille ska han heta ..." you get the point. Det går inte att förutbestämma hur livet ska se ut. Allting beror ju på omständigheterna och faktorer som man inte kan påverka.
Jag tror på att man själv kan påverka allting, åtminstone sånt som handlar om en själv. Vad eller hur jag än vill bli, så kan jag bli det. Problemet är ju bara att komma fram till vad jag verkligen vill bli. För jag har verkligen no clue what so ever. Somliga dagar vill jag jobba som fotograf, andra som arkitekt, eller varför inte lärare. Kanske kock, bartender, ekonom, politiker? Njae... Jag vet ärligt talat inte. Ingen aning. Olikka liksom (vet att olika stavas med ett K, men roligare att säga det som CK).
Återkommer med all säkerhet till det här ämnet någon annan gång. Orkar inte riktigt fundera så mycket över det just nu.
Livet då. Eller döden? Hur ska man förhålla sig till det. Vad händer efter man dör? Bra fråga, någon som har ett svar mån tro. Det har inte jag iaf. Man kan bara undra. Lever man vidare, kommer man till ett bättre ställe eller slutar man bara att existera? Faktiskt så funderar jag inte så mycket över det längre, vad som händer efter att man dör. Dör man så gör man, och först då får man veta.
För några år sedan var jag helt besatt av det där. Tanken slog mig ett antal gånger att jag skulle ta livet av mig, bara för att jag var så nyfiken på vad som skulle hända därefter. Det är ju lite sjukt. Inte så lite heller för den delen. Jag bearbetade mycket av dessa tankar genom att skiva dikter. Har fortfarande kvar de flesta, och när jag läser dem blir jag rädd för mig själv. Alla känslorna återkommer liksom. Jag minns precis hur tankarna gick i den stunden då jag skrev dikterna och jag mår riktigt dåligt. Ändå fascineras jag över det.
Jag vet inte om det bara är jag som berörs av dikterna, eftersom jag känner till allt som ligger bakom dem. Det skulle ju vara lite kul om någon faktiskt blev påverkad av det jag skrev. Även om det var länge sedan så är det fortfarande jag som skrivit det. Det är jag som lämnar ett avtryck i hjärnan (eller hjärtat) på någon annan. Lite coolt när man tänker efter.
Den här dikten är skriven för nästan fyra år sedan, och mycket har förändrats sen dess. Men det är ändå någonting visst med den här texten tycker jag. Tänkte därför publicera den. (och ta inte allt på för stort allvar är du snäll) :)
Frågan
Det finns en fråga som jag bara kan få svar på på ett sätt
Och jag ska tala om för dig att det är inte lätt
Det jag måste göra är att leva mitt liv
Även fast den ligger där, frestande, min underbara kniv
Jag plockar upp den från bordet, vänder och vrider
Känner hur ett av mina gamla sår svider
Det finns ingen som kan lyssna och sedan förstå
Är det meningen att det ska vara så
Jag lägger tillbaka kniven och tänker på frågan
Om den inte fanns där skulle det vara slut på plågan
Jag lägger mig till sängs och somnar sen
Men inte för evigh, jag kommer vakna igen...
2005-01-05
Jag har varit hemma några timmar nu, (skrev detta inatt, men blogg.se ville sig inte riktigt så publicerar detta nu ist) men känner ändå inte för att sova.. Jag har lyckats vända på dygnen ganska mycket under det här lovet. Bra eller anus? Ptja, lite kul iaf :)
Jag förstår mig inte på mig själv alla gånger, eller väldigt sällan ska jag väl ta och säga... Ta nu som exempel. Jag har egentligen inte särskilt mycket på gång. Ingenting som riktigt sådär tynger en. Ingenting speciellt. Men ändå känns det som att hjärnan är överbelastad. Jag har ingen aning om med vad, men någonting är det, för jag känner att jag inte riktigt kan slappna av. Det känns nästan sådär som om man har glömt någonting, någonting som är så viktigt att man bara inte får glömma det. Så man försöker förtvivlat komma på vad det är som man har glömt, vad det är som man verkligen borde använda hjärnkapaciteten till. Men allt är förgäves. Man kommer inte på det. Och det hela resulterar istället i att man tänker på allt, verkligen ALLT. Men inte ordentligt. Det ploppar bara upp fragment av allting, så egentligen tänker man inte på nåt specifikt. Egentligen...
What to do, what to do...? Funderar mycket över framtiden gör jag ju också. Som blivande Student 2009. Orkar inte plugga direkt känner jag. Jag skulle vilja ha lite miljöombyte. Åka utomlands, för första gången (?). Mjo, det vore nice. Men för vilka pengar då kan man undra.
Jag var ju lite inne på det här med au pair i usa. Men jag har ju ingen erfarenhet av barnpassning. Det som lockar är ju inte själva barnpassningen i sig, utan snarare att det är en billig way out of here.
Jag, som säkert många andra, funderar mycket över vad jag egentligen vill få ut av livet. Man tänker på vissa, som passerat 20 strecket och mer därtill, som inte har kommit någonstans. Det är inte så att jag tänker att livet är slut vid 25, men jag vill ju ändå leva, verkligen leva, i ungdomen. Leva livet innan man stadgar sig, eller nåt i den stilen.
Kluven till det där också faktiskt. Man kan ju inte bestämma att "när jag är 23 då ska jag skaffa barn, är det en kille ska han heta ..." you get the point. Det går inte att förutbestämma hur livet ska se ut. Allting beror ju på omständigheterna och faktorer som man inte kan påverka.
Jag tror på att man själv kan påverka allting, åtminstone sånt som handlar om en själv. Vad eller hur jag än vill bli, så kan jag bli det. Problemet är ju bara att komma fram till vad jag verkligen vill bli. För jag har verkligen no clue what so ever. Somliga dagar vill jag jobba som fotograf, andra som arkitekt, eller varför inte lärare. Kanske kock, bartender, ekonom, politiker? Njae... Jag vet ärligt talat inte. Ingen aning. Olikka liksom (vet att olika stavas med ett K, men roligare att säga det som CK).
Återkommer med all säkerhet till det här ämnet någon annan gång. Orkar inte riktigt fundera så mycket över det just nu.
Livet då. Eller döden? Hur ska man förhålla sig till det. Vad händer efter man dör? Bra fråga, någon som har ett svar mån tro. Det har inte jag iaf. Man kan bara undra. Lever man vidare, kommer man till ett bättre ställe eller slutar man bara att existera? Faktiskt så funderar jag inte så mycket över det längre, vad som händer efter att man dör. Dör man så gör man, och först då får man veta.
För några år sedan var jag helt besatt av det där. Tanken slog mig ett antal gånger att jag skulle ta livet av mig, bara för att jag var så nyfiken på vad som skulle hända därefter. Det är ju lite sjukt. Inte så lite heller för den delen. Jag bearbetade mycket av dessa tankar genom att skiva dikter. Har fortfarande kvar de flesta, och när jag läser dem blir jag rädd för mig själv. Alla känslorna återkommer liksom. Jag minns precis hur tankarna gick i den stunden då jag skrev dikterna och jag mår riktigt dåligt. Ändå fascineras jag över det.
Jag vet inte om det bara är jag som berörs av dikterna, eftersom jag känner till allt som ligger bakom dem. Det skulle ju vara lite kul om någon faktiskt blev påverkad av det jag skrev. Även om det var länge sedan så är det fortfarande jag som skrivit det. Det är jag som lämnar ett avtryck i hjärnan (eller hjärtat) på någon annan. Lite coolt när man tänker efter.
Den här dikten är skriven för nästan fyra år sedan, och mycket har förändrats sen dess. Men det är ändå någonting visst med den här texten tycker jag. Tänkte därför publicera den. (och ta inte allt på för stort allvar är du snäll) :)
Frågan
Det finns en fråga som jag bara kan få svar på på ett sätt
Och jag ska tala om för dig att det är inte lätt
Det jag måste göra är att leva mitt liv
Även fast den ligger där, frestande, min underbara kniv
Jag plockar upp den från bordet, vänder och vrider
Känner hur ett av mina gamla sår svider
Det finns ingen som kan lyssna och sedan förstå
Är det meningen att det ska vara så
Jag lägger tillbaka kniven och tänker på frågan
Om den inte fanns där skulle det vara slut på plågan
Jag lägger mig till sängs och somnar sen
Men inte för evigh, jag kommer vakna igen...
2005-01-05
Kommentarer
Trackback
