Pinkish

Det kan hända ibland att jag lyssnar på musik (eller det händer ganska ofta) men just musik som har en viss klang. En klang som får mig att tänka tillbaka och minnas. När jag verkligen känner efter så kan jag minnas en tid då jag var hoppfull. Jag får för min att jag trodde på kärleken, jag trodde på mig själv, jag trodde på livet.

Jag tycker att det är lite sorgligt när jag känner så. För jag inser att jag har tappat mycket av det hoppet. Samma känsla finns inte kvar när man hör den sortens musik. Jag lyssnade på lite ny musik idag på lunchen som fick mig att känna såhär. Jag vet inte exakt vilken låt det var, och jag hade inte riktigt tid att fundera över det och än mindre, skriva om det.

Exakt samma känsla som jag hade då har nu försvunnit, men jag minns ändå att jag tänkte och tyckte att det var lite sorgligt att jag inte brukar känna så längre.

Jag fick en annan flashback idag. En ganska obehaglig sådan. Min pappa är, som några av er kanske vet, alkoholist. Han mår bra för tillfället, vilket är jätteskönt och jag är otroligt glad för det.
Men jag minns när vi var små, så bodde vi hos honom lite till och från under helgerna, ibland varannan, ibland mer sällan (och ibland inte alls). Hos pappa luktade det alltid på ett speciellt sätt eftersom han bland annat rökte inne (och säkert också drack ibland). Den lukten förknippar jag med min far. (Precis som jag förknippar lukten av orökt tobak med honom).

Min far brukade förut spela på hästar. Jag vet inte hur ofta, hur mycket eller nåt sånt. Hur mycket han gjorde av med eller vann. Jag minns en gång när vi var inne på konsum (där jag jobbar nu) när de hade spelet som en del försig i entren. Jag och min bror fick ibland säga vilken häst som vi ville spela på och så fixade pappa det.

Idag kom det in en man. Han har varit inne och både handlat och spelat förut, men aldrig har jag kännt på samma sätt som jag gjorde idag. Han luktde precis som min far brukade göra. När jag var liten. Och vi var hos honom. Mannen spelade på hästar, och några minuter senare så kommer han till kassan igen och skulle då köpa ett sexpack med öl.
Jag mådde så dåligt. Jag förstår inte varför, men jag fick en riktigt ordentlig rysning genom hela kroppen. Det kändes som att jag blev helt vit i ansiktet. Jag blev kallsvettig och tappade fokus på vad jag höll på med. Det var nästan så att jag fick en känsla av att jag skulle spy.

Jag hoppas verkligen inte att den mannen är som min far. Och jag hoppas än mer innerligt att han inte har barn, som min far. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Men jag kan inte fråga. Jag kan inget göra. Jag kommer troligtvis aldrig att få veta. Jag kan bara betrakta honom och se en spegelbild av min far.

Det känns hemskt.