Pinkish

Jag känner mig bortglömd, lämnad och ensam. Det är inte bara en känsla. Jag är ensam. Ensam hemma.
Mamma har åkt ut på sjön med Lena, kommer hem på fredag nångång. Jag ska bo själv nu i ett par dagar. Och jag känner mig redan ensam.
Jag känner mig så liten. Jag blir lättskrämd när jag är själv såhär. Minsta lilla grej och jag hoppar till, hjärtat börjar bulta uppe i halsen och jag backar in i hörn för att ha ryggen fri.

Jag vaknade nån gång strax efter elva. Tokbakis. Jag ringde till bror för att se om det skulle bli någon tur på sjön. Tydligen inte. Helst av allt ville jag bara gå och lägga mig igen, somna om och må bättre när jag vaknade. Men jag tänkte att eftersom jag ändå stod upp kunde jag gå ut i köket och dricka lite vatten. Det gjorde jag. Och jag såg också att mamma lämnat kvar all disk och inte tagit hand om den innan hon åkte.

Jag HATAR smutsig disk. Jag klarar inte av att vara i ett kök med smutsig disk. Jag tänkte att om jag ska bo själv nu i två dagar och köket ser ut såhär, då kommer jag inte att vistas därinne överhuvudtaget.
Oundvikligt så kom ju tanken "Jag måste diska, nån gång under de här dagarna. Det kan inte se ut såhär."
*plupp* (likt facebook chatten) så poppade ännu en tanke upp. "Vad skönt det skulle kännas efteråt om jag diskade nu och sen vaknade upp till ett städat kök." Mm, fast... Näe.. Palla ställa sig och diska när man är så bakis som jag var.

Men se på fan. Det gjorde jag. Efter att jag tagit bort mitt nagellack som redan börjat flagna av så diskade jag undan all disk. Torkade av bordet och knöt fast stolsdynorna (som bara har legat på stolarna och ramlat ner på golvet stup i kvarten i säkert en månad). Bakisheten hade sen börjat avta och jag kände att när jag ändå var igång så kunde jag ju dammsuga och torka golvet i köket eftersom det inte var så städat.

Det slutade med att jag gjorde det. Och dessutom dammsög hela lägenheten, mer eller mindre. Duktigt duktigt. Jag hängde sen in mina nykvättade kläder i garderoben och vek ihop filtarna i vardagsrummet. Finemang. Nu är det relativt snyggt och städat här hemma. Skönt.

I alla fall, det jag skulle komma till..
Ensamheten.
Tystnaden.
Tomheten. (kan man säga så?)
Det är jobbigt. När jag stod och diskade så kom det post. Och jag bokstavligt talat hoppade högt av rädsla. Jag höll fan på att skita på mig. Jag hatar att vara rädd. Ändå är det mitt på dan. Man borde inte vara rädd.

Jag satte mig precis och åt lite. Värmde på nåt som vi hade i frysen, fick bli lite brunch eller nåt. Där sitter jag vid bordet. Med en tallrik. Och tre tomma stolar. Ensamheten. Jag fick kalla kårar längs ryggraden och rös till.
Jag började lyssna på tystnaden. Klockan tickade ovanligt högt. Det var nästan som om den skrek åt mig att jag skulle lyssna på den och räkna hur många sekunder som gick. Jag räknade aldrig.
Fortsatte jag lyssna hörde jag hur kylskåpet och fyrsen surrade. Jag hödre också ett avlägset brus som man endast hör på dagen. Bilarna som susar förbi på nån väg lång borta.

Det är nästan så att det börjar tjuta i öronen på mig.
Så tyst är det. Så ensamt. Allt är så stort.

och jag är så liten...