Fun (-deringar)
Hm...
De senaste dagarna. Sen i lördags, tror jag.. Så har jag funderat väldigt mycket över framtiden och vad jag vill få ut av den. Hade ett snacka med brorsan som jag kanske kladdade ner något om här, minns inte riktigt. Men men.
Jag blir så jävla pepp på att ta tag i saker och verkligen göra dem när man börjar prata om det och spanar på olika lösningar.
Vi båda sa det att "det vore så skönt att inte vara i sverige nu i vinter". Dra någonstans. Det behöver inte vara på andra sidan jordklotet, och det behöver inte vara konstant trettio graders värme. Bara man slipper regn, slask och blask snö. Hur nice vore inte det? Ganska soft, jo.
Vi började spåna på en del idéer och tänkte att "Malta, där är det väl någorlunda bra väder och de snackar engelska". Vi började kolla på lite olika boenden och lite annat smått praktiskt. Det känns både bra och dåligt. Jag är inte lika säker på att min bror är lite seriös som jag vad gäller det här.
När jag tänker på det, och känner efter, så vet jag ju att jag inte kommer vilja åka iväg själv. Inte så långt, utan någon grund; något att hålla fast vid. Exempelvis en person, ett jobb, eller en bostad. Om allt är nytt vill man gärna ha någonting som är säkert iaf.
Tanken slog mig när jag låg på stranden idag, att om bror bailar så har jag ändå en liten plan B. Som iofs är jävligt mycket dyrare, och troligtvis också ganska mycket jobbigare. Men i Los Angeles bor en kvinna som heter Kristina. Hon är därifrån. Hon bodde i Södertälje några år och jobbade här. Jag kom i kontakt med henne genom morsans jobb.
Det var när jag var som mest inne på det här med att dra till usa som au pair. Jag tog en fika med Kristina och snackade om mycket. Allt möjligt. Det var riktigt trevligt och nice.
Och ja, då, den tanken som slog mig var att jag skulle, teoretiskt sätt kunna ta kontakt med henne igen. Och tillsammans kunde vi kanske kolla runt efter någon bostad och möjligtvis något jobb i LA. Då "känner" jag ändå henne. Då har jag någon hållpunkt. Något ben att stå på.
Tankarna är inte så klara på alla punkter än. Vad jag vet är att jag måste skaffa mig fler jobb. Nu. Jobba dag och natt och tjäna ihop så mycket pengar som möjligt. Sen i november, då vill jag bara försvinna. Bort från sverige och rusket här.
Ju mer jag tänker på det desto mer positiv känner jag mig till det. Det enda (eller inte det enda, men det jobbigaste av de motgångar som jag tänker på nu) är att jag skulle behöva åka själv. Men jag vet inte vem annars jag kan locka med mig... :/
Anyone up for it? :)
Nähä.. Gå och lägga sig kanske.. :) Såhär ser det ut om man tittar ut genom mitt fönster, typ just nu.
Så godnatt! :)
De senaste dagarna. Sen i lördags, tror jag.. Så har jag funderat väldigt mycket över framtiden och vad jag vill få ut av den. Hade ett snacka med brorsan som jag kanske kladdade ner något om här, minns inte riktigt. Men men.
Jag blir så jävla pepp på att ta tag i saker och verkligen göra dem när man börjar prata om det och spanar på olika lösningar.
Vi båda sa det att "det vore så skönt att inte vara i sverige nu i vinter". Dra någonstans. Det behöver inte vara på andra sidan jordklotet, och det behöver inte vara konstant trettio graders värme. Bara man slipper regn, slask och blask snö. Hur nice vore inte det? Ganska soft, jo.
Vi började spåna på en del idéer och tänkte att "Malta, där är det väl någorlunda bra väder och de snackar engelska". Vi började kolla på lite olika boenden och lite annat smått praktiskt. Det känns både bra och dåligt. Jag är inte lika säker på att min bror är lite seriös som jag vad gäller det här.
När jag tänker på det, och känner efter, så vet jag ju att jag inte kommer vilja åka iväg själv. Inte så långt, utan någon grund; något att hålla fast vid. Exempelvis en person, ett jobb, eller en bostad. Om allt är nytt vill man gärna ha någonting som är säkert iaf.
Tanken slog mig när jag låg på stranden idag, att om bror bailar så har jag ändå en liten plan B. Som iofs är jävligt mycket dyrare, och troligtvis också ganska mycket jobbigare. Men i Los Angeles bor en kvinna som heter Kristina. Hon är därifrån. Hon bodde i Södertälje några år och jobbade här. Jag kom i kontakt med henne genom morsans jobb.
Det var när jag var som mest inne på det här med att dra till usa som au pair. Jag tog en fika med Kristina och snackade om mycket. Allt möjligt. Det var riktigt trevligt och nice.
Och ja, då, den tanken som slog mig var att jag skulle, teoretiskt sätt kunna ta kontakt med henne igen. Och tillsammans kunde vi kanske kolla runt efter någon bostad och möjligtvis något jobb i LA. Då "känner" jag ändå henne. Då har jag någon hållpunkt. Något ben att stå på.
Tankarna är inte så klara på alla punkter än. Vad jag vet är att jag måste skaffa mig fler jobb. Nu. Jobba dag och natt och tjäna ihop så mycket pengar som möjligt. Sen i november, då vill jag bara försvinna. Bort från sverige och rusket här.
Ju mer jag tänker på det desto mer positiv känner jag mig till det. Det enda (eller inte det enda, men det jobbigaste av de motgångar som jag tänker på nu) är att jag skulle behöva åka själv. Men jag vet inte vem annars jag kan locka med mig... :/
Anyone up for it? :)
Nähä.. Gå och lägga sig kanske.. :) Såhär ser det ut om man tittar ut genom mitt fönster, typ just nu.
Så godnatt! :)
Kommentarer
Trackback
