Pinkish

Jadu...
Gårdagen.

Jag vet inte om det ska lämnas och förbli ett oläst kapitel. Jag önskar så att det också var oskrivet, men icke.. Det hände. Och nu får jag lov att leva med det.

Stängning på jobbet gick väl hyfsat bra igår iaf. Det var en del saker som strulade, självklart. Men det mesta löste sig till slut och jag kom från jobbet 22.25.
Då bar det hemåt. Duscha sabbt som satan, göra sig i ordning lite och sen bar det av hem till Jennifer en snabbis. När jag kommer dit har jag svept en smirnoff. Jag får en 50 cl öl av Johanna som jag dricker upp inom fem tio minuter. Sen var det tydligen dags att gå. Vi skulle till popcoarnkvällen på Olles.

Det verkade som att det var lagom bra drag hemma hos Jennifer dock. Massa folk och trevlig stämning. Karin mådde inte så bra dock... Hon och Nanthin hade delat på en flaska Turkisk Peppar shots under kvällen. Annars verkade det som att folk var lagom glada. Ändå ska vi dra till Olles.

På bussen ner så dricker jag upp en smirnoff, plus att jag fick en öl av kim. (den gav jag iofs bort).
När vi kom till stationen känner jag att jag Måste gå på toa. Så in på CP, sen ut igen för att inse att Nanthin Karin Kim och nån mer (tror jag) satt och käkade.
Jag Anni och Daniel gick då i förväg till Olles. Vi mötte Jennifer vid bankomaten, men splittade ändå på oss och gick i förväg.

Jag blir bjuden på cider av några killar som varit hemma hos Jennifer också. Sebastian och nån mer...
Den dricker vi upp innan vi går in på Olles. Ingen kö alls var det, vilket var skönt. Dock var det ju så att det var ganska lite folk. Nästan ingen som dansade när vi kom dit. Det blev istället en trip till baren för att beställa lite dricka. Det blev en drink. En Danne special sur drink. Asgod enligt mig.

Chillade lite. Träffade Simon (som också varit hos Jennifer), snackade lite med honom. Köpte säkert något mer att dricka. Men ungefär här börjar kvällen bli, ja.. Lite dimmig. Med andra ord började jag väl bli lite småfull, eller mer.
Men här har vi tjejen som inte kan nöja sig. Hur mycket mer drack jag på krogen sen? Två eller tre till Danne spec. Två cider. En frozen Dakiri. Det är det jag minns. Plus att jag smakade massa spännande av många andra.

Jag stod lite vid Black Jack bordet med Simon. Jag stod och pratade med Jocke, nån Elias och två till. Jag märker att Karin och Nanthin har kommit in. Vi går och dansar lite. Då hade det också blivit bättre drag, inte mycket, men ändå.
Jag minns att jag satt och pratade med Angie ganska länge. Att jag slog Jocke och han blev skitsur (jag förstår honom. jag måste sluta med det beteendet... :/) han gick därifrån och jag fick ganska sdåligt samvete.

Jag pratade lite med Matte efter att jag höll på att ramla på dansgolvet men istället hann sätta mig i trappan. Jag träffade Jennifer i baren och vi stod och surrade en stund.

Jag hade ingen koll på tiden överhuvudtaget. Men helt plötsligt så skulle de stänga. Och helt plötsligt så mådde jag inte så bra...


När jag vaknade imorse, fortfarande full och med sprängande huvudvärk så började jag fundera över gårdagskvällen. Vad hände egentligen. Man försöker att få bitarna att falla på plats. Men jag antar att detta är en såkallad "förlorad kväll". Jag kommer aldig själv att minnas vad som hände och även fast jag vill veta så kommer jag inte vikja höra vad folk har att berätta. För jag skäms.
Okej på hemmafest. Det är inte okej, men det är mer okej där. Då är det ett begränsat antal människor. Men på krogen. Alla folk, alla vakter, alla vänner och bekanta.

Jag ligger i vilket fall och tänker igenom gårdagen. Jag skäms men vet samtidigt att det inte är någon idé. Jag gjorde bort mig, learn to live with it.


Tanken slår mig "hur kom jag ut?" Jag minns att jag var där inne, att de sa att de skulle stänga och jag hade en röd drink i ett stort glas, en frozen dakiri. Jag minns också att jag är utanför på väg mot vattnet (en bänk), går på vägen som leder till parkeringshuset med någon bredvid mig, och jag kan inte längre hålla det inne utan spyr, mitt på gatan, rakt ner på marken och mina fötter. Det är rött, ser ut som blod. Jag hinner bli rädd, men inser sen. Dakirin.

Efter lite flashbacks och mycket skam så kommer jag ihåg att jag ju stod med en av vakterna. Han med skägg, som ser så snäll ut. Han hade skottsäker väst på sig. Jag stod och lutade mig mot honom.
Jag minns verkligen inte när jag först kände att det började gå utför. Det var ingen varningsklocka som hann ringa någonstans. För så som jag minns det (fast jag inte minns så mycket) så har jag för mig att jag hade roligt och mådde bra inne på krogen. Det var aldrig så att jag kände eller tänkte "nu har det nog blivit lite mycket, dags att lugna sig". Aldrig.

Det var just då när de säger att det är dags att gå som det säger pang i huvudet och jag ställer mig, tyckte jag, i säkerhet mot väggen bredvid vakten. Där stod jag sen tills alla hade gått, tror jag. Sen var det väl förmodligen samma vakt som gick med mig bort till bänken, i don't know...

På bänken sitter jag sen iaf. Johanna (Jennifers gamla klasskompis, min gamla barndomskompis) var där. Jocke var där. Och många fler, i olika omgångar. De frågade om jag skulle ta taxi, om jag skulle åka polisbil till fyllecell, eller Maria Pool. Jag satt med knäna uppdragna mot hakan och huvudet mellan dem (tror jag). Jag sa nej till alla deras förslag, och Jocke försökte gång på gång att förklara för dem att jag är så jävla envis, så om jag säger att jag ska gå, då ska jag göra det.

En stund senare kommer det tillbaka någon, rösten påminde om en av bartendernas, han frågade om jag skulle ha vatten och de sa att jag kunde komma in och sätta mig inne på Olles. Jag kände att jag skulle, för det första, inte kunna resa mig, jag var helt död, jag hade ingen ork i kroppen, what so ever, det var jobbigt att bara sitta där.
För det andra, så om jag ens hade kommit upp på benen skulle jag troligtvis ha spytt ner hela mig och alla omkring mig. Jag ville inte gå in på Olles, jag behövde den friska luften. Och jag ville inte spy ner något där inne heller..

Jag minns att de försökte trösta mig med att säga "det kommer kännas bättre imorgon". Hah, eller? Sen började vi alla garva. Men jag måste faktiskt säga, helt ärligt, jämfört med igår så mår jag bra. Man kan inte må sämre än vad jag gjorde igår. Eller jo, jag kunde ha suttit någonstans ensam. Jag är så tacksam för att folk ställde upp. Folk var där och tog hand om mig, även fast de inte behövde. (Jag menar inte behövde, som i att jag inte behövde hjälp, för det gjorde jag, men mer att just de personerna behöver inte ha det ansvaret.) Men jag är ändå så sjukt tacksam, jag kan inte beskriva det.

Där jag satt, helt lost och totalt out of it så tänkte jag att jag suttit där i kanske tjugo minuter, en halvtimme eller så. Men när jag hör någon säga att klockan är fem nånting, så inser jag hur lost jag faktiskt är. Både Johanna och Jocke frågar om jag har ont, jag börjar då känna efter, och så kommer smärtan. Mina fötter. Både den vänstra, som är bruten, men också den högra. Fram vid tårna. Jag vet inte vad som har hänt. (Det vet jag fortfarande inte.) Jag tittar ner på mina tår och ser att jag blöder. Jag blir rädd, det gör ont och tårarna börjar rinna.

Jag inser att jag måste hem men jag kan inte röra mig. Jag har för ont och jag är för full. Någon kommer och säger att de kan skjutsa hem mig. Johanna säger "Kolla här, du får skjuts, ända hem till dörren, HELT gratis. Kom nu så åker vi."

Jag bestämmer mig för att ge upp, jag kommer inte kunna gå hem, inte med de här fötterna, med den promillehalten (som jag hemskt gärna skulle vilja veta vad den låg på). Jag vill försöka resa mig och gå till bilen, men jag kan inte. Ingenting händer. Istället lyfter Jocke upp mig och sätter mig i bilen. Jag känner att jag kanske kommer behöva spy och är åtminstone så pass mycket vid medvetande att jag inte vill göra det i killens bil.
Jocke börjar veva ner rutan, men jag förstår inte varför, jag kommer inte kunna sträcka på mig så mycket så att jag når upp till den. Någon slänger åt mig en Intersportkasse som jag börjar småspy i. Det verkar inte som att jag har så mycket kvar, tror det mest var galla där på slutet. Men Jocke manar på mig att få ut allt och att jag är duktig som spyr. Jag skäms mest.

Killen som kör (som jag inte har någon aning om vem det är) ber mig att säga till om han kör för fort, i så fall saktar han ner.
Vi kommer upp på gården. Folk pratar högt, Jocke lyfter ur mig ur bilen och jag minns att jag var rädd för att mamma skulle vakna av allt oväsen. Jag går bort och sätter mig på trappan som leder ner till kondis. Jag var tvungen att sitta och få lite frisk luft innan jag gick in (eller blev buren).
Jag har inte den blekaste aning om hur länge vi satt där, kan ha varit fem minuter, kan ha varit en timme. Jag blev än en gång buren fram till porten. Johanna hade letat upp mina nyklar och låst upp dörren.

Jocke försökte insistera på att jag skulle bli buren ända upp och nerbäddad i sängen. Men det gick jag inte med på. Då skulle mamma definitivt vakna. Så de släpper mig vid porten, nere i trapphuset. Jag börjar vingla upp för trapporna, håller i mig i räcket för att inte trilla omkull. De står kvar nere med porten öppen för att höra om jag kommer in eller inte. Och det gjorde jag. Jag fick av mig skorna, hängde jackan på kroken. Lyckades på något jävla vänster få ut linserna, tar med mig en hink som jag ställer bredvid sängen, sliter av mig kläderna, sen minns jag att jag tar fram mobilen.

Skriver ett sms där jag som säger något i stil med "Jag är hemma nu (vilket de iofs redan visste). Tack och förlåt för allt."
Det var inte ens ett stavfel i sms'et.. Duktigt. Men så ska jag skicka iväg det. Klickar på fel person i kontaktlistan och förmodligen lyckas jag inte ta mig tillbaka därifrån sen, utan ger upp. För nu på morgonen ser jag att sms'et inte blivit skickat.

Sammanfattning då? Jag tjänade pengar på jobbet. Jag hade kul på förfesten. Kul på krogen. Gjorde av med förmodligen lika mycket pengar som jag tjänat. Och sen gick det bara utför, som ni kan läsa i inlägget ovan.
Och som grädden på moset (som jag ändå inte kan äta eftersom jag är laktosintolerant) så gjorde jag ännu en gång prakttavlan att dricka utan att ha ätit middag. FAIL!

Senaste gången jag åt var klockan halv tre igår på dan. Så ja, en såsådär 24 timmar sen nu då..
Magen är inte särskilt sugen på någonting nu tror jag. Jag är fortfarande lite orolig att jag ska spy, men det vore väl jävligt gott med en kebab eller nåt. Extra mycket sallad, och extra mycket pommes.

Dessvärre så vet jag inte om jag vågar gå ner på stan. Beskåda förödelsen som jag ställde till med igår. Jag har inte den blekaste aning om vilka som såg mig eller vilka som var där. Jag kommer aldrig mer vilja gå till Olles, så känner jag nu. Jag är förmodligen känd som Sofia Hennels syssling, den envisa jävlen, hon som inte tål alkohol och sitter utanför på bänken och spyr i timmar.

Jag vill inte att folk ska känna igen mig. Jag vill inte visa mig. Jag vill bara dra täcket över huvudet och få göra om gårdagskvällen.
Men tyvärr.
Learn to live with it.
Är man dum så får man fan ta och lida för det också. Ta konsekvenserna.
Så enkelt är det.