Att påverka och att påverkas
När man ibland känner sig så stor, så är det konstigt hur man kan känna sig så liten. Så obetydlig. Så onödig?
Jag funderade lite över just såna här saker idag och några tankar ploppade upp. Jag ursäktar i förhand om det är lite svårt att förstå vad jag skriver och menar, men jag ska försöka göra mitt bästa.
If I existed but did not interact with anyone or anything, can I then say that I really do exist?
Det är lite som "om ett träd välter i skogen och ingen är där, hörs det då?"
Om ändå ingen är där som kan höra det, kan det väl lika gärna vara så att trädet, gud, universum (eller whatever) struntar i att ge ifrån sig nåt ljud. Why bother, liksom?
Så om jag existerar, men inte är i kontakt med någon eller något annat, så är det samma sak som att inte finnas till. Och nu menar jag inte bara människor, hela tiden så andas jag. Jag är i kontakt med syre. Jag behöver mat för att växa och överleva.
Vad jag försöker komma fram till är att livet måste ju nästan handla om att ha kontakt med omvärlden, att påverka och bli påverkad.
When you interact with someone you affect them, whether you like it or not.
Och på nåt sätt känner man, eller i alla fall jag, att jag vill göra skillnad i världen. Men det jag börjar förstå nu efter att ha funderat över det här är att man kan göra skillnad genom det lilla. Alla kan inte vara en Michael Jacksson, bli känd över hela världen och påverka miljontals eller miljarder människor (om inte mer). För tänk om alla i världen skulle vara kända över hela världen? Tänk om alla skulle känna till alla? Herregud säger jag bara...
När jag tänker så, det är då jag får känslan av att jag är så jävla liten och inte gör någon somhelst skillnad i världen. Men igår slog det mig, när jag var på väg hem från jobbet så mötte jag en gammal bekant. Vi stannade och surrade lite, och det visar sig att hans kusin också jobbar på coop nära.
Bara en liten instickare här. För några år sen så var jag på promenad med en gammal klasskompis och jag berättade då om hur jag kunde tänka ibland, om hur vad jag än gjorde så kunde det påverka andras liv något enormt. Till och med om jag inte mötte personerna. Ex. Jag är ute och går och ser en stor sten som ligger på vägen, men jag kan inte bestämma mig för om jag ska låta den ligga eller om jag ska flytta på den. Flyttar jag den inte så kanske en bil kör på den, eller väjar för den, och det sker en olycka just därför. Om jag flyttar på den så kan det hända att någon snubblar på den för att jag lagt den just där... ja, bla bla.. Ni fattar grejen. Skitjobbigt.
Han sa i alla fall att jag var så jävla egocentrisk, som att hela universum kretsade kring mig och vad jag gjorde. Och jag har ändå försökt att ta åt mig av det och inte se mig själv som någon sorts sol. Men ibland kan jag ändå inte riktigt låta bli...
Låt mig fortsätta där jag var.
Jo, det slog mig (ännu en gång) att världen är väldigt liten. Jag undrar just hur många led det krävs för att man ska känna (nästan) alla i hela världen. Ni vet, i första led, det är min familj, alla mina vänner, kanske bekanta.
Säg min mamma, jag känner henne i första led. I andra led finns alla som hon känner, i tredje led alla som de känner, etc etc. Fattar ni grejen? Det är hur många som helst. Tänk bara själv hur många du har varit, eller är i kontakt med, och du är bara en person, sen är alla de som du känner enskila personer som känner ännu fler som du inte känner.
Det sprider sig ganska snabbt.
I alla fall.. Så kan jag då känna mig lite egocentrisk och ganska stor igen. Vid varje möte som jag har med en person så påverkar jag den på ett eller annat sätt och på olika mycket sätt, från person till person. Det är inte så att alla lägger mig på minnet, det vet jag själv (och kanske ni också) hur svårt det kan vara, särskilt när man är i kontakt med mycket människor. Somliga gör ett intryck, andra inte.
Som på coop, folk kommer in och handlar. Somliga kan säkert ha varit inne varje gång jag jobbat, men ändå känner jag inte igen dem, för de gör inget intryck på mig. Medans det kan vara somliga som jag känner igen redan andra gången jag ser dem. De behöver inte ha påverkat mig genom något de sagt eller gjort. Det kan vara att jag tänkte på något speciellt när just den personen hadlade och därför minns jag honom/henne.
Haha, men för att komma tillbaka till det som jag ville komma fram till... Varje gång jag möter en person så påverkar jag den, liksom den påverkar mig. Det behöver inte vara något betydelsefullt, men i det lilla. Och även det lilla har betydelse. En skiftning i humöret eller känslor, tankesätt eller till och med beteende, det gör skillnad.
Ååh, min hjärna blir helt uppfuckad nu. Jag vet inte hur jag ska formulera mig, och jag börjar tänka för långt kring det här så jag vet inte ens om jag tycker så som jag tänkte skriva från början.. Haha...
Men om ni tänker såhär: Jag träffar nån, min sinneställning ändras i och med det mötet, när jag sen träffar på någon annan så påverkar jag den personen. I andra hand (eller i andra led, hur man nu vill se det) så har personen som jag tidigare träffat, inaktivt påverkat den som jag träffade, genom att han/hon träffade mig. Fattar ni? Och så fortsätter det så... On and on... Hur många har man då inte hunnit påverka redan? En del.
Egocentriskt? Javisst...
Men ni förstår kanske min poäng..? Om inte, så gör det inget. Det är mest jobbigt att fundera över sådana här saker, det kan jag lova. Och efter den här brain twisten så orkar jag verkligen inte mer. Nu ska jag sova några timmar och sen gå upp och jobba.
Natti natti alla påverkade människor :)
Jag funderade lite över just såna här saker idag och några tankar ploppade upp. Jag ursäktar i förhand om det är lite svårt att förstå vad jag skriver och menar, men jag ska försöka göra mitt bästa.
If I existed but did not interact with anyone or anything, can I then say that I really do exist?
Det är lite som "om ett träd välter i skogen och ingen är där, hörs det då?"
Om ändå ingen är där som kan höra det, kan det väl lika gärna vara så att trädet, gud, universum (eller whatever) struntar i att ge ifrån sig nåt ljud. Why bother, liksom?
Så om jag existerar, men inte är i kontakt med någon eller något annat, så är det samma sak som att inte finnas till. Och nu menar jag inte bara människor, hela tiden så andas jag. Jag är i kontakt med syre. Jag behöver mat för att växa och överleva.
Vad jag försöker komma fram till är att livet måste ju nästan handla om att ha kontakt med omvärlden, att påverka och bli påverkad.
When you interact with someone you affect them, whether you like it or not.
Och på nåt sätt känner man, eller i alla fall jag, att jag vill göra skillnad i världen. Men det jag börjar förstå nu efter att ha funderat över det här är att man kan göra skillnad genom det lilla. Alla kan inte vara en Michael Jacksson, bli känd över hela världen och påverka miljontals eller miljarder människor (om inte mer). För tänk om alla i världen skulle vara kända över hela världen? Tänk om alla skulle känna till alla? Herregud säger jag bara...
När jag tänker så, det är då jag får känslan av att jag är så jävla liten och inte gör någon somhelst skillnad i världen. Men igår slog det mig, när jag var på väg hem från jobbet så mötte jag en gammal bekant. Vi stannade och surrade lite, och det visar sig att hans kusin också jobbar på coop nära.
Bara en liten instickare här. För några år sen så var jag på promenad med en gammal klasskompis och jag berättade då om hur jag kunde tänka ibland, om hur vad jag än gjorde så kunde det påverka andras liv något enormt. Till och med om jag inte mötte personerna. Ex. Jag är ute och går och ser en stor sten som ligger på vägen, men jag kan inte bestämma mig för om jag ska låta den ligga eller om jag ska flytta på den. Flyttar jag den inte så kanske en bil kör på den, eller väjar för den, och det sker en olycka just därför. Om jag flyttar på den så kan det hända att någon snubblar på den för att jag lagt den just där... ja, bla bla.. Ni fattar grejen. Skitjobbigt.
Han sa i alla fall att jag var så jävla egocentrisk, som att hela universum kretsade kring mig och vad jag gjorde. Och jag har ändå försökt att ta åt mig av det och inte se mig själv som någon sorts sol. Men ibland kan jag ändå inte riktigt låta bli...
Låt mig fortsätta där jag var.
Jo, det slog mig (ännu en gång) att världen är väldigt liten. Jag undrar just hur många led det krävs för att man ska känna (nästan) alla i hela världen. Ni vet, i första led, det är min familj, alla mina vänner, kanske bekanta.
Säg min mamma, jag känner henne i första led. I andra led finns alla som hon känner, i tredje led alla som de känner, etc etc. Fattar ni grejen? Det är hur många som helst. Tänk bara själv hur många du har varit, eller är i kontakt med, och du är bara en person, sen är alla de som du känner enskila personer som känner ännu fler som du inte känner.
Det sprider sig ganska snabbt.
I alla fall.. Så kan jag då känna mig lite egocentrisk och ganska stor igen. Vid varje möte som jag har med en person så påverkar jag den på ett eller annat sätt och på olika mycket sätt, från person till person. Det är inte så att alla lägger mig på minnet, det vet jag själv (och kanske ni också) hur svårt det kan vara, särskilt när man är i kontakt med mycket människor. Somliga gör ett intryck, andra inte.
Som på coop, folk kommer in och handlar. Somliga kan säkert ha varit inne varje gång jag jobbat, men ändå känner jag inte igen dem, för de gör inget intryck på mig. Medans det kan vara somliga som jag känner igen redan andra gången jag ser dem. De behöver inte ha påverkat mig genom något de sagt eller gjort. Det kan vara att jag tänkte på något speciellt när just den personen hadlade och därför minns jag honom/henne.
Haha, men för att komma tillbaka till det som jag ville komma fram till... Varje gång jag möter en person så påverkar jag den, liksom den påverkar mig. Det behöver inte vara något betydelsefullt, men i det lilla. Och även det lilla har betydelse. En skiftning i humöret eller känslor, tankesätt eller till och med beteende, det gör skillnad.
Ååh, min hjärna blir helt uppfuckad nu. Jag vet inte hur jag ska formulera mig, och jag börjar tänka för långt kring det här så jag vet inte ens om jag tycker så som jag tänkte skriva från början.. Haha...
Men om ni tänker såhär: Jag träffar nån, min sinneställning ändras i och med det mötet, när jag sen träffar på någon annan så påverkar jag den personen. I andra hand (eller i andra led, hur man nu vill se det) så har personen som jag tidigare träffat, inaktivt påverkat den som jag träffade, genom att han/hon träffade mig. Fattar ni? Och så fortsätter det så... On and on... Hur många har man då inte hunnit påverka redan? En del.
Egocentriskt? Javisst...
Men ni förstår kanske min poäng..? Om inte, så gör det inget. Det är mest jobbigt att fundera över sådana här saker, det kan jag lova. Och efter den här brain twisten så orkar jag verkligen inte mer. Nu ska jag sova några timmar och sen gå upp och jobba.
Natti natti alla påverkade människor :)
Kommentarer
Trackback
