Pinkish

Dagen har varit ganska seg. Det var gårdagskvällen också. Var på ollan först. Inget folk alls. Sen skulle gänget dra hem, alldeles för tidigt enligt mig. Jag följde i viklet fall med och käkade, sen drog jag till Stanleys och mötte upp bror mfl. Lika lite folk där och hade väl inte jätteroligt.

Skulle hem vid två. Jocke börjar vandra medan jag, Adde och Angie sätter och på en trappa vid vägen och chillar lite.
Det glider förbi en bil med några blattar i, de vevar ner rutan och frågar adde hur mycket han ska ha för att låta honom "låna bruden" en halvtimme. Adde ropar snällt och glatt tillbaka "Ta're lugnt, ni kan åka vidare". Man kan ju hoppas att de ska rulla vidare. Men icke. Inte i den här staden. Det borde man väl ha lärt sig vid det här laget...

De fortsätter fråga samma sak, och adde ger samma/ liknande svar tillbaka. En av killarna hoppar ur bilen och ropar "Va sa'ru?! Säger du att jag ska åka vidare?"
Hans polare, som kör, försöker med hjälp av bilen hindra honom från att gå fram till oss, men så småningom tar han sig förbi bilen, bröstar upp sig och kommer emot oss.

"Va sa'ru, va?!" En av hans kompisar hoppar ur bilen, springer ikapp, och håller tillbaka honom en aning.
Adde har fortfarande samma ton, inte agressiv på nåt sätt, utan trevlig. Killen böjer sig över honom medans polaren håller tillbaka honom. "Ska jag gå, är det det du säger?!"
"Jag sa att ni kan åka vidare..." säger Adde. Killen, som fortfarande hålls tillbaka av sin vän, sparkar till Addes fot.
"Näe, men skärp dig." säger min bror, fortfarande med lugn ton.
"Säger du att jag ska gå?!"
Jag säger då ganska tyst till Adde "Nej, stanna du, vi kan gå..." Och Adde upprepar då detta för killen.
"Aa, bra! Gå ni! Gå bara!"

Vi reser oss och går.

Jag tror inte riktigt att man inser hur nära man ibland kan vara att bli nedslagen eller påhoppad. Hade blattens polare (som var lugn och höll tillbaka honom) inte varit där så hade min bror troligtvis fått sig en snyting eller två, om inte ännu värre. Man vet inte. Och jag vill heller inte tänka på vad som skulle kunna ha hänt. Jag vill bara bort från den här staden så fort som möjligt.
För mycket skit. Hela tiden. Det känns som att jag bara hör om mer och mer saker, närmare och närmare, som händer folk som står en för nära. Det är inte längre "en kompis, brorsas kompis, kompis" eller "nån som känner nån vars.. bla bla". Nu är det min brorsas närmaste vänner. Mina närmaste vänner. Och nu var det på håret att något hände min bror, när jag var där.

Det är väl bara en tidsfråga innan man själv blir påhoppad, våldtagen, misshandlad eller knivskuren...