Pinkish

Många av mina opublicerade inlägg har börjat på en rad olika sätt, fast ändå med en aning liknande teman.
"Får man verkligen känna såhär?" "Kan man vara såhär oförklarligt kär?" "Vem kunde ana att jag någon gång skulle få äran att må såhär bra?" "Hur kan livet vara bättre än alla drömmar och alla historier man hört?"

Jag är fortfarande helt paff. Jag tror inte att jag riktigt har greppat att jag är tillsammans med en sån underbar människa. Dagarna bara rullar på och flyter ihop med varandra. Plötsligt har det gått en vecka och jag har glömt att höra av mig till vänner och familj.
Jag har svårt att tänka mig att någon annan någonsin känt såhär för en annan människa. Jag kan inte beskriva hur svårt jag har att tro att det här faktiskt är sant. Jag försöker. Jag har trängt bort mina spöken så gott jag kunnat. Jag har försökt att fokusera på någonting annat. Exempelvis på hur jag skulle vilja inreda lägenheten som jag numera bor i. Jag har varit helt upptagen med att planera och fokusera på hur glad och nöjd jag kommer vara när det är ommålat och nytapetserat och vi börjar få in lite möbler i den här lägenheten.
Det var först idag som jag insåg att jag kanske fokuserat lite väl mycket på det och glömt bort det viktigaste. Det som faktiskt betyder någonting. Det faktum att jag är obeskrivligt förälskad i Rikki.
Ska jag våga vara modig eller dumdristig och sluta fokusera så mycket tid och tanke till köket? Eller kommer det göra att de spöken som jag är så rädd för vågar visa sig och sedan förstöra det bra humöret som jag faktiskt är på?
Jag tror att jag ska försöka våga. Om spökena skulle ha mage att krypa fram så kan jag ju bara fokusera på lägenheten igen. Det fungerade sist och är nu en beprövad metod.

Våren är definitivt här och man känner i luften hur sommaren är på väg. Jag och Rikki tog en tripp ner på stan idag vid tretiden. Åt en bit på Nancy's och gick sen och satte oss i den stekande solen nere vid Maren. Livet är gött!
Jag börjar tänka att det nog kan vara värt att jobba som man gör. Härda ut under sommaren. För hur najs är det inte att vara ledig om dagarna, kunna åka ut och bada eller bara vandra omkring på stan när det är fint väder och sen först fram emot sextiden på kvällen bör man dra sig hemåt för att göra sig i ordning inför jobbet. Det vore Jävligt najs måste jag säga. Och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jobba kvar både på Coop och casinot. Så länge det bara blir kvällstider på coop, för jag orkar fan inte med att vända dygnet fram och tillbaka. En snack med chefen och så hoppas vi på att sdet här går att ordna, förhoppningsvis utan för många sura miner.

Palla för övrigt att jag blir på kefft humör bara av att tänka på att jag ska till och jobba på Coop nu på torsdag. Det känns ju inte helt okej. Inte okej någonstans. Jag vet inte vad det är som gjort att jag helt plötsligt verkligen inte står ut med det där stället längre. Jag försöker inbilla mig att det har att göra med att jag inte fått jobba någinting med min favoritkollega; Malin. Saknar fan henne.. Många bra snack som man haft på jobbet då det inte varit så mycket att göra. Jag saknar verkligen vettiga människor. Människor som jag vet att jag skulle kunna ha i min närhet, men som jag, av någon dum jävla anledning (Rikki :* <3) inte hör av mig till.

Näe, men vafan.. Jag fick ett samtal från vårdcentralen igår i alla fall. Grattis, äntligen är jag helt frisk från min lunginflammation. Och lägligt nog så träffade jag Karin på stan idag. Dags att komma igång med träningen igen då kanske? Månne? Eventuellt? Jag har tänkt i en vecka att jag ska ut och springa någon dag. Känner bara att jag behöver mina hörlurar först som är utlånade till Dannie. Men både du och jag vet nog att även om jag haft hörlurarna så hade jag inte varit ute och sprungit. Det är bara en ursäkt. En ursäkt att få stanna hemma och gosa med min bästa och underbaraste älskling.