Pinkish

När jag för en kvart sen släpade upp cykeln för värstingbacken från stan funderade jag. Jag funderade igen, på faktiskt mycket länge (om man jämför med hur ofta jag brukar fundera i vanliga fall).
Jag blev kallad till Stanley's vid halv åtta för ett litet möte. Vi surrade en del och sen bar det av till Crocken där bror hade sitt provpass för dagen. Vi pratade ganska mycket ikväll. Om inställningen man har. Om hur man själv kan påverka situationen genom att finna glöden. Finna det man brinner för. (Ytskrap om samtalen)

Hur som, på vägen hem började jag fundera. Fundera och fundera. Fuck funderingar! Det förstör bara. Eller för det mesta.
Jag försökte då att formulera något bra för mig själv. Något som jag kan luta mig tillbaka på. Och det ska väl gudarna veta att det här är lätt att säga men faan så mycket svårare att efterfölja. Åtminstone för mig.
Det hela går ut på:
Tänk inte så mycket, känn bara efter, lita på känslan och gilla läget.

Det sammanfattar virrvarret av tankar jävligt bra. Jag vet dock inte hur det uppfattas av publiken som läser det här. Jag ska försöka förklara. Ta ett exempel. Och jag ska tala klarspråk. Helt och fullt. Och det här är det inte många som vet just nu. (blir det väl ändring på här och nu... på gott och ont.)

Jag sa till Anni härom dagen att jag tror (med stor säkerthet) att jag håller på att bli (om inte redan är) riktigt kär. Det är en underbar känsla. Såhär tror jag faktiskt aldrig att jag känt förut. Hittills har jag haft så mycket att göra att jag inte haft tid/ ork/ lust att fundera så mycket. Jag har därför följt min känsla. "Det känns bra. Riktigt bra. Bra. Då kör vi."

Idag har jag, för första gången på ett tag, faktiskt haft tid, ork och lust att fundera. Vilket jag kanske inte skulle gjort. För. Sagt och gjort. När jag funderar fuckar jag upp. (Vad som bör tilläggas är att jag hittills inte fuckat upp.) Men tankarna om att ge upp det hela kom fram för första gången idag. Varför ska jag vara så komplicerad? Eh...

Det som jag då försöker säga med min fina sammanfattning "Tänk inte så mycket, känn bara efter, lita på känslan och gilla läget" är att så länge jag inte funderar utan bara följer känslan som jag har, litar på att det är det bästa så blir det också jävligt bra tillslut.

Men icke. Åsa ska promt vara komplicerad och rädd för att öppna upp och binda sig till något, eller främst till någon.

Funderingarna tar fart. Och vad skyltar tankarna med om inte, jo, tvivel.
"Vill jag verkligen det här? Är jag redo för det här? Är han verkligen så go som jag tror och hoppas? Kan jag se oss tillsammans i framtiden? Kan det här fungera? Vill jag att det här ska fungera? Är känslan jag har verkligen på riktigt?"
Funderingarna fortsätter och tankarna svarar Nej på alla ovanstående frågor. Detta trots att känslan desperat vrålar Ja! gång på gång.

Efter tre fyra timmars sömn återupptar jag skrivandet.

Nu när jag, så fint som man kan uttrycka det, har sovit på saken säger tankarna lite annat än tidigare. När tankarna går mot personen i fråga känner jag att jag saknar honom. Jag önskar att han vore hos mig och att jag hade hans armar runt mig. Trygghet.

Också tankarna säger att "Jag vill det här. Jag vill att det här ska fungera. Känslan är på riktigt."

Få det här att fungera nu Åsa. Var inte så inrutad. Prova något nytt för en gångs skull. Följ känslan och framför allt; lita på den!
My own emotional guidance system works just fine. Trust your instincts, be yourself.