Pinkish

Jag har nu varit en snabbis på stan med Anni. Vi pratade en del, gjorde några små ärenden, sen gick vi till Nancy's där jag åt och bjöd Anni på fika.

Lite kul när till och med killen på Nancy's märker att man är glad.
"Hon är kär!" säger Anni. Och så får man ett sånt där pillemariskt leende.

Efter att ha haft ett snack med Anni så känns allting mycket bätte. Ibland behöver jag någon som sparkar lite på mig för att jag ska inse hur bra det här faktiskt är. Anni märkte det, och också jag, att så fort jag pratar om honom så ler jag, jag känner mig sprallig i hela kroppen och en underbar känsla, ett glädjerus, går igenom kroppen på mig.

Jag kommer på mig själv när jag fastnat med blicken och börjat dagdrömma. Hur länge sen var det jag kände så här senast? Har jag någonsin gjort det? Tveksamt asså.
Jag tror verkligen inte det. Det har alltid varit någontings om man stör sig på, någonting som tynger en. Någonting som gör att man förstör för sig själv.

Anni frågade mig när vi stod i kö på Nancy's "Kan du säga någonting dåligt om honom? Någonting som du stör dig på?" Måste väl säga att det är ett ganska gott tecken att man inte kan göra det. Inte ens när man tänker efter. Jag kom sen på mig själv "vafan håller jag på med?" Om jag inte hittat något jag stör mig på så ska jag väl förfan inte försöka krysta fram något? Känns jävligt korkat.

Det är bra. Nöj dig med det. Anni frågade "Kan det bli mycket bättre än det är?" Svaret blev "Nej, jag tror faktiskt inte det..." Och en leende spred sig över mina läppar samtidigt som jag medvetet inte längre var närvarande.

Älskar när någon fattar tag om mina tankar, drar lite i dem och lägger dem till rätta. Nu kommer jag garanterat att må bra i några dagar till.

Men nu är det dags för mig att ta i tu med något som är riktigt välbehövligt. En stor jävla städning. Eller iaf att sätta igång med en. Usch och fy så det ser ut här :)