Pinkish

Fy bubblan vad skönt att få sova ut, i sin egen säng. Vaknade iofs av ett telefonsamtal (säg mig när jag inte gjorde det senast).
Makeup Store denna gången. Dit bär det av på tisdag kväll för en klubbkväll. Träävligt.
På onsdag blir det till att äta kräftor hemma hos farsan. Bror pratade med honom igår och han verkade må riktigt bra. Det lättar mig. Det är alltid roligt att höra.

Tajmingen var ju inte riktigt perfekt angående en liten tripp till örebro. Tenta på fredag för folket. Jag tänkte att jag ska se hur schemat ser ut, så kanske det blir en helgvistelse. Det vore ju kul om det faktiskt blev av någon gång.


Man märker för övrigt att det börjar bli höst. Det blir kallare, både utomhus och inne. Jag tog fram höst jackan/kappan för första gången igår. Tog dessutom på mig handskar, ändå frös jag. Det blir väl till att köra lager på lager principen ett tag.

Jag vet inte vad det är, men på hösten kan jag få en speciell känsla i kroppen. Känslan av välbehag. Men jag vet inte riktigt vad det är som framkallar den eller hur jag ska lyckas behålla den längre än några sekunder.
Jag älskar verkligen alla färger. Dofterna. Solen som värmer fast det är kallt i luften. Vindarna som blir mer och mer aggressiva. Så länge det är en solig höst är den underbar.
En glad och livfull höst är så otroligt mycket mer fantastisk än en grå, regnig och dyster.

Nu är det nästan så att jag längtar efter höst och vinter. Jag inser att jag kanske saknat det. Och till och med nästan tycker om det. Sommaren var för kort, ja. Men höst och vinter betyder ändå någonting speciellt för mig. Det är nästan så att jag börjar undra om jag faktiskt tycker om det...

Jag tror inte att man uppskattar allt det som man har eller upplever. Jag tänkte på det när jag var på väg hem igår. Jag kan vara så uppslukad i mina egna tankar att jag inte tänker på att se mig omkring. Det är höst. Det är underbar färger ute. Det doftar otroligt gott. Men jag glömmer bort att unna mig de tre sekunder som det tar att bara stanna upp ett ögonblick och inte bara titta, utan verkligen se. Se och ta in allt som finns omkring en. Med alla sinnen. Se färgerna, känna lukten, lyssna till ett dött löv som fallet mot asfalten, känna solstrålarna som så tappert kämpar med att nå fram. Att stanna upp och ta in allt det här. Njuta av det och uppskatta det. Det kan fan göra min dag. Bekymren försvinner för ett ögonblick. Du koncentrerar dig på någonitng så mycket mer betydelsefullt än dina egna problem och bekymmer. Det är en underbar känsla.

Nu är det frukost som gäller, sen slå en pling till Anni och försöka göra det mesta och bästa av den här dagen.
Ciao!