Pinkish

En sak som jag har tänkt på på senaste tiden. Något som grämer mig lite. Eller något som faktiskt stör och irriterar mig något brutalt egentligen. Det är det faktum att jag känner att jag inte kan/vill/vågar skriva vad som helst i bloggen längre.
Det finns en del saker som jag så gärna skulle behöva skriva om, men som jag inte skriver för att jag inte vet om det kommer komma ut på fel sätt. Jag vet inte längre vilka det är som läser mig blogg. Förut kändes det som att jag hade någorlunda koll i alla fall. Men inte längre. Och det är ganska jobbigt. Helt plötsligt börjar man att bry sig vad folk ska tycka, tänka och säga. Inte alls bra.

Men på ett sätt är väl det kanske ganska bra. Jag har ju ändå försökt att hålla mig till att inte skriva saker om folk som de kanske inte vill ska komma ut, om du förstår vad jag menar. Lite blottande har det ju ändå varit, men det är ju också det som en blogg går ut på. Och att jag är i kontakt med människor och "måste" blotta dem också, det är oundvikligt.

Söndagen var soft. Jag var på göbra humör. Kickade ass på jobbet. Känns som att varenda kund var en bra kund. Men så här i efterhand så tänker jag att det var egentligen inte bara deras förtjänst att de var trevliga. Mitt bemötande mot dem gjorde nog en hel del.
Även fast jag bara sitter i kassan på coop så ser jag det som ett seriöst jobb och jag försöker alltid att göra mitt bästa. Mitt mål igår var att få varje kund att le. Galet bra. Tiden rusade förbi. Folk var trevliga tillbaka, glada och pratsamma. Jag vill göra ett intryck. Även fast jag bara sitter i kassan på coop.

I lördags kväll hade jag en liten diskussion om just sådana här saker. Eller mina tankar leddes åtminstone in på det här, även om det kanske inte var just det som vi pratade om.
Det handlade lite om hur man ser på sig själv. Om man ser saker och ting negativt eller positivt. Ta en "100 things to do before I die"-lista som exempel. Jag har en sån. Den är ännu bara fylld till hälften, but I make up goals as I go along.

Hur som helst. Jag kan se mig själv sitta i min lite halvslitna soffa när jag är gammal. Pensionär. Där sitter jag och funderar över allt och ingenting, men mestadels på livet. Jag kommer att tänka på min lista. Letar fram den och går igenom den, punkt för punkt.
Jag bockar av allting som jag har gjort och inser när jag gått igenom hela listan att det är fem sex saker som jag inte bockat av, saker som jag inte gjort. Och jag inser att jag nu är för gammal för att göra dem. Min kropp orkar inte längre med den sortens påfrestningar.

Vi har nu två olika scenarier. Vi börjar med det ena:

Jag blir irriterad, ledsen och besviken på mig själv för att jag inte kommer kunna pricka av alla saker på listan. Jag har misslyckats med det; med listan. Jag deppar ihop. Jag mår så dåligt och självkänslan sjunker. Mitt mål var ju att bocka av alla saker på listan och nu när jag inte lyckas med det så ser jag hela mitt liv som ett enda stort misslyckande.

Det andra scenariot ser ut som sådant:

Jag slänger en ny blick på listan. Minns alla de nittiofyra saker som jag gjort. Allt som jag lyckats med. Allt som jag åstadkommit. Jag känner mig nöjd med mig själv, för hade jag inte haft listan hade jag kanske aldrig ens kommit på tanken att göra i alla fall häften av sakerna som jag gjort.
Jag inser att målet med listan inte var att bocka av allting. Utan att utmana mig själv. Om man inte testar så vet man inte vad man tycker om det. 
Alla saker som jag provat på kanske inte har blivit som jag tänkt mig. Jag kanske inte klarade det som jag gav mig in på. Men jag inser att det är inte det faktum om man lyckas eller inte som räknas. Utan bara det faktum att man slängde sig ut från planet är en bedrift i sig. Jag vågade prova. Jag puschade mig själv. Jag tog steget ut i det okända och litade på att fallskärmen skulle öppna sig som den skulle och rädda mig från att falla okontrollerat mot marken.

För varje bedrift jag varit med om så har jag växt. Växt i mig själv. Växt som människa. Och det är inte bara mina mål på min lista som jag pratar om nu. Nej. De påfrestningar som man möter mer eller mindre dagligen genom hela livet. Jag försöker numera att se varje dag som en gåva. Göra det bästa av det. Det låter kanske klyschigt, men livet handlar ju trots allt om att leva. Att leva och ha kul. Är det inte roligt, then what's the point?

Vilket bättre sätt finns det då än att tänka att varje dag man vaknar upp skulle kunna vara den sista. En sak som poppar upp i huvudet är min gamla klasskompis, Jonas, tatuering: "Dream as if you'll live forever, live as if you'll die tomorrow".

Jag har ganska nyligen börjat gå efter mottot "there is no limit". Vill man göra något, gör det. Önskar du att du var på ett sätt, bli det. "Men vadå 'bli det'" kanske du tänker. "Man kan ju inte bli på ett helt annat sätt, bara sådär..." Fast jo, jag tror på att man kan det.
Jag har känt att jag önskar jag var den som alltid är lite tillbakalutad, men för den anledningen inte dryg, i stressade situationer. Man kör på som att det inte är stressigt liksom. Tar det lugnt och metodiskt. Gött. Jag vill bli så. Jag har en önskan. Jag har ett mål. Om jag så inte bara tänker att jag vill bli så, utan istället tänker att jag nu är så. Ja, vad händer? Jo. Jag blir så.

Det kanske är lite svårt att förstå till en början. Men säg såhär. Du skäms extremt mycket över någonting. För att då dra en ganska dålig parallell. Du är tjej och känner att du inte kan gå utanför dörren utan smink. Du tycker att det är jobbigt. Du är rädd för hur du ska uppfattas och bli dömd av andra människor. Du önskar så innerigt att du bara kunde sluta bry dig om vad folk tyckte och tänkte.

Att då bara fortsätta med att önska att det var så, och att det någon gång i framtiden kommer att bli så, det kommer du ingenvart på. Har du en önskan, en dröm; se till att uppfylla den. Och vem gör det bättre än du själv?
Om du istället för att bara tänka att du vill vara en sån som inte bryr sig, nån gång, senare i livet då kommer det sluta med att du står stilla. Du kommer inte utvecklas. Tänk nu stället att du redan är så som du vill vara. Tänk att du redan slutat bry dig och sen så går du ut utan smink. För du bryr dig ju inte. Och se på fan. Nu är du så som du vill vara. Du går ut utan smink. Första gångerna kommer det inte att kännas så som du önskar att det ska. Men du måste åtminstone sätta dig i situationen då du går ut utan smink för att känna på den ångestfyllda känslan. För först när du har känt den känslan så kan du börja bearbeta den. Du kan inte bearbeta någonting du inte varit med om. Förstår du?

Nu känns det nästan lite nördigt att försöka fortsätta förklara det här any deeper. Jag återkommer nog till samma ämne någon annan gång.

En annan sak som jag har tänkt på (haha, det här kommer bli ett långt inägg)...
Hur mycket jag faktiskt har förändrats på bara några månader. Hur många dörrar det är som öppnas. Good things happen.
Det är lite kul när man tänker på det. Jag får alltid samma tanke när jag går utanför brandstationen vid elva tolvtiden på kvällen då jag är på väg ner till cp för att träffa Dannie eller brorsan eller Matte. "Shit vad jag inte skulle kunna tänkt mig för två månader sen att det här skulle vara jag". Att jag, åsa, efter att ha jobbat på coop till kvart över tio gå ner på krogen och ta en öl och snacka skit med polare. Att alltid ha kul. Att veta att jag inte kommer komma hem förrän tidigast klockan två tre på natten. Och att ha känslan och tankarna "So what?"
Jag är så himla fascinerad över att det har blivit som det blivit; mitt liv. Jag verkigen älskar livet just nu.
Jämför bara med i våras, somras. Jag ville ju bara bort. Till vilket pris som helst. Det spelade ingen roll egentligen var eller hur. Syftet var bara att komma bort. För att i Södertälje kändes det som att det inte fanns någonting mer att hämta. Ack så fel man kan ha då.

Var har alla dessa sköna människor hållit hus under de senaste åren då jag skulle ha behövt dem som mest? Jo, they were right here. I just didn't have the time to look up and see them since I was too occupied thinking about myself. Jag har insett att man inte fysiskt behöver ta sig så längt för att hitta någonting bättre. Det gäller att öppna ögonen, de inre ögonen. Öppna sinnet och lära sig att verkligen se och inte bara titta.

Det är vad jag har gjort, och jag ser nu att jag har och kan få allting som jag önskar.