Pinkish

Är det inte någonting visst med känslan av att höra snön knarra under skosulorna? Det tycker jag. Jag diggar den känslan. Dock inte lika najs när man har helt plana skosulor, men det är en annan femma. Halkar man får man skylla sig själv.

Dagen har varit ganska så seg idag. Jag har inte haft så mycket ork att göra så mycket måste jag säga. Inte så konstigt med tanke på att magen krånglat i två dagar nu. Har inte fått behålla någonting, förutom två glas blåbärssoppa och en banan, längre än en halvtimme. Så krafterna börjar nu tyna.
Kanske inte det brightaste att träna både igår och idag heller. Men någonting måste man ju sysselsätta sig med.

Jobb ikväll också. Tog en timme innan jag hade första spelet, vilket är ganska länge på cp. Det var inte förrän vid halv tolv som folk började spela. Som tur var hade jag Mathias som sällskap, så jag hade ändå något att göra.
Det var en riktigt skön känsla efter det första riktiga spelet. Det gick bra. Både upplägget, räkningen och resultatmässigt. Då pustade jag ut. Var rädd att ha tappat en del nu när jag knappt har tittat på kort på nästan två veckor.
Men det gick över förväntan, och det tackar vi för :)

Nurå? Mjo, trött som fan, men också hungrig som ett svin. Vet inte om jag vågar äta eftersom kaffet som jag drack på jobbet avlägsnade sig från min kropp så snart jag kommit hem :/
Undrar hur länge det här kommer hålla på. Och hur länge man ska låta det hålla på innan man kollar upp det... Jaja, det löser sig. Bokstavligt talat.

Det är lite roligt egentligen, hur man kan bli så himla glad för någonting så litet. Jag köpte ett set med tre stycken pyramider i olika storlekar när jag var i Egypten. De är lite beigeaktiga och glänsande. De är jättefina. Jag har ställt dem i fönstret under adventsljusstaken. Saken är den att varje gång jag tittar upp på dem så ler jag. Om inte fysiskt så inombords. De står så perfekt, så fint där. Och varje gång jag ler förundras jag lika mycket över hur man kan bli så glad för någonting så litet.
Man inser ganska snabbt när man väl tänker på det, hur mycket man egentligen har att vara glad och tacksam över. Och också hur onödigt det är att bli arg, ledsen och bitter över småsaker.

Jag och Matte pratade lite om det idag. Jag berättade om min inte alltför händelserika dag och hur mina krafter tynade bort mer och mer. Jag åt middag och gick sen och la mig för en powernap på inplanerade fyrtio minuter vid sextiden. Problemet var ju bara att jag inte lyckades somna. Lyckat.
Jag var ändå tvungen att gå upp på utsatt tid för att hinna göra mig i ordning inför jobbet. Och det var så mycket småsaker som gick fel som man, om man är i obalans, skulle kunna bli alldeles krontokig för.
Maten kom ut ganska omgående efter att jag klivit upp. Duschkranen strulade säkert fem gånger. Linsen krånglade och gjorde ont. Jag började flagna i pannan. Håret blev elektriskt. Borsten som jag la på byrån (som ett mongo) ramlade ner på golvet och slog i min fot.
Jag hittade inte sminket som jag skulle ha. Jag började sminka mig men insåg att det såg förjävligt ut i pannan så jag var tvungen att tvätta bort det och börja om. Jag började frysa.

Mjo, det var en del som man skulle kunna börja skrika och svära över. Gärna när man redan är trött och inte har några krafter. Man orkar liksom inte riktigt med några motgångar just då. Men jag insåg och intalade mig själv vid varje irritationsmoment att det bara skulle ta mer energi att bli upprörd och skrika. Jag lyssnade istället till lugnet i min kropp. När borsten ramlade i golvet tänkte jag "Men självklart, vad tror du ska hända om du lägger borsten på kanten av byrån?" Sen böjde jag mig ner och plockade upp den. Finns ingen anledning att tjura och skylla på någon/ något annat. Lägger du borsten åt helvete så får du ta konsekvenserna för det. På samma sätt som du får skylla dig själv om du går ut med plana skosulor i rådande väder.

Folk är i allmänhet så negativa. Istället för att skylla på att världen är emot en och klaga över alla problem som man har, försök istället att se vad du kan göra för att lösa situationen.
Borsten ramlade ner på golvet och min fot. Aj. Det gör fortfarande ont, men istället för att tänka på det, låta borsten ligga kvar och skrika ut "Helvetes Jävla Skit!" så ser jag vad jag kan göra åt problemet. Jo, jag tänker på någonting annat och plockar upp borsten och lägger den till rätta. Ingen anledning att vara bitter i en sån situation.

Och just nu finns det ingen anledning att vara vaken längre. Godnatt!