Pinkish

Jag vaknade till. Vände mig om i sängen och BAM! Datorn, som jag somnat med bredvid mig, slog i golvet så att batteriet ramlade ur. Jajuste. Nu var man hemma igen.
Låg och vände och vred ett tag men insåg att jag inte skulle kunna somna om just nu. Istället gick jag upp och tittade på de sista tre minutrarna av julkalendern. Och sen nyheterna efter det.
Undrar just hur länge sen som det var jag satt uppe på morgonen, medan det fortfarande är mörkt ute, och tittade på tv...

Hemma igen. Det mesta verkar se likadant ut, ter sig någorlunda the same, men jag känner att ett inre lugn har spridit sig i min kropp. En djupare andning. En säkerhet. Jag vet att just nu så hör jag verkligen hemma här.
Under en vecka i Egypten med tjugofem grader och strålande sol tycker man att man nog inte borde göra annat än att njuta. Självklart så njöt jag. Jag försökte att ta in så mycket som möjligt. Både av solskenet och upplevelserna. Trots sol och bad, fiskar och kameler, housekeeping och god mat, äventyr och vila, så gick det inte en dag utan att jag någon gång tänkte på mitt hem. Tänkte på Södertälje och verkligen längtade hem.

Och nu menar jag inte längta hem som i att jag hade hemlängtan och inte ville vara kvar i Egypten. Jag menar inte att jag hellre hade varit här i kylan än där i värmen. Nej. Det jag menar är att jag verkligen såg fram emot att få komma hem igen, få jobba, få träffa familj och vänner som vanligt.
På ett sätt är det väl rutinerna man längtar tillbaka till. Det låter fel, just för att ordet "rutiner" ofta har en något negativ klang. Det har det haft för mig också. Har man rutiner låter det som att man har ett inrutat och i allmänhet ganska tråkigt liv. Men det är verkligen inte så jag känner inför mina nuvarande rutiner.

Det faktum att jag längtade till att komma tillbaka till jobbet och verkligen såg fram emot att få möta varje människa med ett leende, just tack vare denna längtan har jag insett hur bra jag verkligen trivs just nu. Trivs i livet, trivs med jobben, trivs med familjen, trivs med vänner och bekanta, till och med hur jag trivs med okända människor. Och inte minst, hur bra jag trivs med mig själv. Jag trivs i Södertälje. Det trodde jag aldrig att jag helhjärtat skulle säga såhär på senare dar. Men det gör jag.

Jag är inte en resvan människa. Jag har mestadels hållt mig i Södertälje och härikring. När det kommer till utlandsresor så var det första i mars i år. Dublin. Den andra var nu. Egypten. Trots att jag aldrig tidigare varit utomlands så vet jag att jag skulle älska att resa. Jag trodde att jag skulle älska det för att man får se så mycket nya saker. Nya intryck och upplevelser. Nya människor och andra kulturer. En annan miljö och nya impulser.
Hittills har jag bara gjort dessa två resor. Men redan så älskar jag det.
Det roliga är att jag inte bara älskar det för allt ovanstående (det gör jag ju självklart också) men det som jag framförallt älskar med det, en sak som jag inte haft med i mina beräkningar och föreställningar, är det faktum hur mycket man faktiskt uppskattar det som man har.
De mest vardagliga sakerna som att gå på toa på en restaurang utan att behöva ha med sig eget toalettpapper och ändå betala fem spänn för att få använda den. Att kunna spola ner toalettpappret. Att kunna dricka kranvattnet. Att kunna gå över gatan utan att behöva bli eskorterad. Att kunna gå in i en affär och bara titta på saker utan att känna sig tvingad att köpa något. Att kunna se någon i ögonen och le, bara som ett artighetstecken.

Under den här resan har jag på riktigt insett hur bra jag verkligen trivs med mina jobb. Visst har det sina småsaker som man stör sig på, men det handlar inte om jobbet i sig. Det är ingenting som jag tänker på när jag väl möter kunden.
Man tycker att jag borde insett att jag tycker om jobbet eftersom jag alltid går dit med glädje. Jag tycker alltid att det ska bli roligt att jobba. Eller jag kanske inte tänker så innan, men det jag tänker innan och vet, det är att när jag väl är på jobbet så kommer det gå bra och jag kommer ha kul.
Trots detta hade jag innan resan ännu inte insett vad jobben verkligen betyder för mig. Jag blev helt förstörd när jag fick reda på att jag inte jobbar på coop nästa gång förrän den tjugotredje december. Nu har jag ju som tur är ett jobb till, men inte heller det är ju på heltid.
Jag såg verkligen fram emot att komma hem och pumpa järnet på jobbet. Komma igång och jobba ordentligt igen efter semestern. Men vad får man instället om inte tio dagars ledighet från ett av jobben.

Många av er tänker nog att jag är dum i huvudet som klagar på att jag är ledig. Men just för tillfället känns det som att jag mer eller mindre lever för att jobba. Eller jobbar för att känna att jag lever. Jag vet inte riktigt. Men tänk dig själv att det är någonting som du verkligen trivs med och verkligen vill göra. Det behöver inte handla om att jobba, men för min del så gör det det. Det kan handla om att du sett fram emot att få tillbaka din bil från verkstaden för du har längtat såå efter att få köra den igen. Men så när du kommer och ska hämta den så säger de att det kommer dröja ytterligare tio dagar innan den är klar. Blir du inte aningen besviken då?

Självklart kan du köra någon annan bil under den här tiden, men det är inte samma sak som att köra din egna, älskade pärla.
Så känner jag inför jobbet. Då kanske ni förstår att jag blir lite smått ledsen i ögat av att vara ledig. Förhoppningsvis blir det istället mycket jobb på casinot, och också det ser jag ju faktiskt fram emot. Redan imorgon drar det igång.

Det var ju också lite komiskt. Jag hade bara just kommit innanför dörren. Släppt mer väskorna på golvet och tagit av mig skorna så ringde Per-Åke.
Tjena, hur är läget? Haft det bra? När kan du jobba?
Så snart som möjligt! Tisdag? Kanon!
*klick*
Jajamensan, ingen tvekan om att man var tillbaka hemma igen...