Pinkish

Have you ever wished that you could stop time? To seize the moment, hold on tight and never let it go, never let it slip away?
I have. I did. Tonight. And at the same time as I really hate that feeling, I still can't seem to find a way to stop loving it.

Var på bio ikväll med bror min, Jocke, Mitch och Alex. Vi såg Fast and Furious. (Y)
Hur som. Jag är en sån människa som väldigt sällan går på bio. Känns som att jag gör det kanske en två gånger om året i genomsnitt. Jag är praktiskt taget aldrig på bio, men de senaste gångerna som jag varit det så har jag alltid tänkt för mig själv "varför går jag inte på bio oftare?".

Ännu en gång så tänkte jag samma sak. Det slår mig alltid i början. När man precis kommit in och satt sig. Det är fortfarande reklam för kommande biofilmer och jag föreställer mig att jag skulle kunna gå på vissa av dem. Jag på något sätt längtar efter att kunna gå på dem. Gå med polarna, gå med brorsan och hans kompisar, eller gå med pojkvännen.

But there is always a catch, right? Mhm... Som vanligt. Och plötsligt är man tillbaka på ruta ett.
Det skulle ju vara så mysigt. Så härligt. Så underbart. Så... ja jag vet inte. Nu kommer vi till allt det här putti-nuttiga, som jag i vissa fall kan spy på, men som jag andra gånger verkligen kan sakna och längta efter. Att få sitta och hålla någon i handen. Att ha någon annans fingrar att samspela med. Att ha någon vars axel man kan luta huvudet mot. Att ha någon att tycka om, någon att sakna, någon att älska.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva egentligen. Det känns som att jag skulle kunna skriva en hel bokserie om hur mycket jag saknar det; den personen. Men vad hjälper det?
It won't help me find him.
Jag önskar bara att jag kunde få känna den känslan igen. Uppleva. Behärska. Beriskas och inte besväras.