Pinkish

Min far tittade just förbi.
Han grattade mig i efterskott på födelsedagen och jag fick en present och lite godis. Jag fick ett armband. Farmors gamla. Guld, länkar. Jag tänker mig att det är såna armband som äldre ofta har. Men det är jättefint. Och just saker som går i arv sådär, det betyder väldigt mycket för mig. Jag vet inte om det ser konstigt ut om jag skulle ha det på mig. Men det bryr jag mig inte om. Jag tycker det är fint. Det betyder mycket för mig. Och därför har jag det på mig.

Det var kul att pappa kom hit. Han ringde för några dagar sen, men jag hörde inte telefonen. Brydde mig inte om att ringa upp för jag visste inte om han mådde bra eller inte. Men så hade han pratat med mamma nu på morgonen och bestämt sig för att komma hit en sväng.

Vi satt och pratade en stund i köket. Han berättade om armbandet och lite så. Vi pratade lite om bilen, eftersom den måste fixas till innan besiktningen om tio dagar :/. Jag berättade lite om Dublin och så också.
Det känns ju jävligt stelt ibland. Men någonstans måste man ju börja. Jag vill ha bättre kontakt med honom, men jag är för feg för att vara den som närmar mig. Eller jag var för feg. Det blir ändring på det nu.

Jag beundrar honom för att han vågar ta kontakt med mig. Vågar och vill. So now I'll do my part.
And that is a promise!