Pinkish

För er som inte vet vad jobbet som Black Jack dealer innebär så ska jag lite snabbt försöka att förklara det.
Man räknar till tjugoett. Från två/tolv till tjugoett. Höjdpunkten med spelet, det bästa som kan hända både spelarna och delern, är att man får Black Jack (tjugoett på två kort, dvs. en tia och ett ess). Och den absoluta höjdpunkten för en dealer är att få Black Jack på en tia, särskilt när kunderna också har Black Jack (eftersom man då inte delar ut någon vinst). Då blir man extra skadeglad.
En annan sak som man som dealer älskar, det är när man, gärna med en kombination på så många låga kort som möjligt, kommit upp till sexton och sedan drar en femma till det. Mmmmm... Det är lycka det.

Vad man inte gillar, det är när en viss spelare får alldeles för många Black Jack's för att det ska verka normalt. Man avskyr också när folk är dumma i huvudet och tar ett till kort på femton-nitton eftersom det kan förstöra kortleken för resten av kvällen. Vad som är ännu mer frustrerande är om en av dessa idioter får ett lågt kort så att det blir tjugo eller tjugoett.
Nyblivna artonåringar är också ett irritationsobjekt. De lägger in tjugo kronor och det kan vara så illa att de bara behöver vinna en gång och dubbla sin tjugolapp för att bli överlyckliga och gå därifrån. De har ju kommit upp i en öl som de får "gratis". Suck...

Man gillar kunder som kan slänga tusenlappar men ändå fortsätter garva när jag för etthundraelfte gången får tjugoett. Det man däremot inte tycker om är kunder som slår näven i bordet då de förlorar, eller börjar svära och skrika och oftast också anklagar en för att man fuskar. Det kan göra att det blir så dålig stämning vid bordet.

Men det här är långt ifrån det värsta med att vara croupier. Det kommer vi till senare.

Jag vet inte riktigt vad som är värst utav att bli hotad för att man vinner för mycket, eller bli trakaserad och hånad när man förlorar. Jag som tjej har fått höra allt ifrån att jag ska bli kidnappad av maffia när jag slutar jobbet för att jag vunnit för mycket, till "jag slår vad om att det skulle vara skönt att få sätta på dig" och när jag böjer mig ner för att hämta upp mera marker då det går dåligt får man höra "Såja, gå ner, gå ner. Du gör det ofta eller hur? Du vet hur man gör, du gillar att ta den i munnen. Min dachri i din mun. Du gillar det, jag vet att du gillar det."
Jag vet inte heller vad som är värst; att de faktiskt säger sådana saker, eller att jag sitter helt tyst när de säger det.

Ibland, vissa kvällar så kommer det fram ganska trevliga människor och ger en komplinganger. "Måste bara få säga att du är sjukt söt" är en klassiker vid det här laget. Eller "vad vackra ögon du har" Men sen avslutas det hela nästan alltid med "Kan jag få ditt nummer? Jag vill bjuda ut dig." Men jag måste ändå säga att det har blivit oerhört mycket lättare sedan jag träffade Rikki. Folk har lättare att acceptera ett nej om man är tillsammans med någon. De respekterar däremot inte att man inte skulle vara intresserad om man är singel.

Det händer ganska ofta att folk kommer fram och kommenterar mina bröst också. "Är de dina?" "Äkta vara?" "Får man känna?". Folk försöker ibland att ta på en eller pussa på en.
Hur kul är det att ha en femtioårig, fet, skallig gubbe så nära ens ansikte att man kan känna hans spritandedräkt när han stönar "ge mig en puss"? Inte så kul ska jag be att få tala om.

"Tior eller femtio?" "Kvitto?" "Försäkring?" "Ingen dricka på bordet, tack" "Nej, jag vinner på sjutton, arton och nitton lika" "Det kan hända att det är så på casinot, men inte här" "Rör inte korten" "Ta ner ölen från bordet" "Låt markerna ligga" "Nej, du har inte tjugo, du har nitton. Och jag vinner på nitton lika." "Ta Ner Ölen Från Bordet!"
Upprepning, upprepning, upprepning...

Man blir som bestatt av Black Jack. Det känns som att jag har börjat förlora stora delar av min sociala förmåga. Jag kan inte längre prata med folk som jag brukade. Jag känner mig utanför i vanliga konversationer. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte längre inleda en normal konversation. Men så fort det är en annan croupier i närheten så känner jag mig som hemma. Då kan jag prata vilt om sjuka tjugoettor som man dragit och idiotiska kommentarer från kunder. Det enda jag kan prata om är jobb, jobb, jobb...

Härom kvällen, närmare bestämt i fredags fick man sig en liten tankeställare då två spelare som varit på FemFemNoll och spelat hos Rikki, förlorat, slängt en drink över bordet och blivit utslängda, förföljde oss hem. Hade det inte vara för vårt sällskap bestående av två stora starka karlar så hade det nog kunnat gå ganska illa.

Att bli förföljd, hånad, hotat, behandlad som om man vore ett objekt som inte hade några som helst känslor. Att bli trakasserad, anklagad och uppraggad, det är vardag för mig. Dessutom får man en pissumma i lön. Man sliter häck och får ut några futtiga tusenlappar.
Vi borde få det dubbla bara för kompensation med tanker på allt det som man utsätts för.

Och tro det eller ej, men jag har fortfarande inte kommit till det värsta.
För det värsta, det är, så som Rikki så poetiskt beskrev det:
Varje gång man sätter sig vid bordet så är det delar av en själv som dör...

En oerhörd lättnad. Det går inte riktigt att beskriva hur skönt det är att jag äntligen tog tag i det här och hörde av mig. Hur svårt var det? Inte alls. Hur mycket känslor och tankekraft har jag lagt ner på det här? Massor. Men, som sagt, äntligen.
Jag har medvetet och omedvetet bara försökt att tränga bort allt det jobbiga. Och förmodligen inte insett hur mycket det har tagit på mitt psyke. Det är så mycket som varit så jobbigt, som tidigare inte brukade vara jobbigt, saker och problem som bara glömdes bort när jag var med dig. Allting kändes bra. Jag var glad. Glad på ett sätt som jag märkte att jag inte varit på länge. För länge...

Men slut på jobbigheterna verkar det inte som att det är riktigt än. Kroppen är utmattad. Tårar kommer för minsta lilla. Vad är det som händer? Kan inte någon bara ge mig ett svar på varför jag mår som jag gör? Ge mig ett svar så jag kan fixa problemet för jag orkar inte må så här mycket längre. Uttömd på det mesta av min energi.

Jag vill inte utsätta andra för min trötthet och min oförmåga att ge några svar. Jag kan bara ge funderingar. Och funderingar ger inga svar till någon annan. Bara fler frågor. Förlåt. Det är inte meningen att vara så här mot dig. Jag vill inte det. Men det blir så i alla fall och jag känner sån enorm hjälplöshet för att jag inte kan förklara för dig varför jag är så här. Det är lika frustrerande för mig som för dig.

Det är så blandade känslor och tillstånd just nu så jag blir helt tokig. Lättnad, glädje. Trötthet, hopplöshet, oförstånd, fundersam, oföretagssam, asocial och ensam. Det hela slutar med att saltvatten rinner ner för kinderna. Om det är glädjetårar, trötthetstårar eller ledsna tårar vet jag inte. Det varierar.
Jag vet ingenting just nu.

Allt jag vet är att svampsåsen jag gjorde igår var jävligt god.

Och folk går in på bloggen även fast man inte skriver. Jag tycker att det är lite roligt. Jag har varit på äventyr i göteborg och halmstad, dit min syssling snart ska flytta :O Kommer kännas konstigt att inte ha henne här. Men istället har man ännu en bra anledning att komma bort ifrån den här staden.

Solen skiner, det är tropisk värme. Sommar. Jag diggar't. Lite småjobbigt att jag inte kan andas ordentligt bara. Långdragen hosta som fortfarande håller i sig. Idag ska jag och Rikki ut till hans föräldrar för att schteeka, bada i poolen, gosa med kattungarna och äta god middag. Det känns som att det här kommer bli en bra dag.

Jag börjar dock fundera på om jag ska försöka att hålla mig borta från poolen. Jag har varit llite dålig på att duscha de senaste dagarna (jätteäckligt jag vet) och jag undrar om det kan vara så att kloret inte är så bra för min hud för det kliar något så fruktansvärt. Över hela kroppen.
Något eller några dopp kommer det nog att bli, men jag får minsann vara noga med att duscha när jag kommer hem då också. För så här kan det ju inte fortsätta.

Kissemisse. Jennifer, Cilla och Anni i Tylösand. Jag innan utekväll i Göteborg.

På sätt och vis så vill jag bara att helgen ska vara över. Det känns dumt att säga, men det är så mycket småsaker som jag kommer kunna ta i tu med när nästa vecka börjar. Förhoppningsvis få lite spin på saker och ting igen. Helgen innebär mest väntan för min del.

Vad betyder egentligen midsommar för mig? Jag funderade på det för någon vecka sen. Av någon anledning förknippar jag midsommar med vatten, att man är ute på sjön, även fast det bara har hänt ett få antal gånger. Men jag börjar inse hur mycket jag verkligen älskar doften av vatten, av havet.

Jag drömmer någonting om att Rikki pratar med en telefonförsäljare som försöker pracka på honom en massa skitsaker som vi inte ska ha. Jag försöker tala om för Rikki att vi inte behöver det som försäljaren erbjuder. Säger åt honom att sluta hånle åt mig utan istället säga åt försäljaren vad som faktiskt gäller. Men icke.
Nej, hånler gör han och dessutom tackar han ja till mera saker. Förstår han inte att vi inte har råd? Jag säger till en gång till, nu rikitgt förbannad att 'Nu lägger du på!' Men ingenting sker.
Jag slår till Rikki i hopp om att han ska tappa telefonen, eller att jag åtminstone ska lyckas ta den ifrån honom...

Efter det här minns jag inte så mycket mer utav drömmen. Men jag vet att jag vaknar och Rikki sitter upp i sängen.
"Vad är det, baby?" frågar jag.
Jag minns inte riktigt men har för mig att jag får något otydligt mumlande svar tillbaka.
"Vänta..." Jag borrar ner huvudet i kudden. "Slog jag dig precis?"
"Aa, det gjorde du."
En rad förvirrade ursäkter som "förlåt förlåt det var inte meningen" kommer från min sida. Rikki tittar knappt på mig.
"Gjorde det ont?" frågar jag.
"Aa, det gjorde det..."
Ännu en drös av ursäkter och ett "det är lugnt" från Rikkis sida.
Sedan samlar han ihop täcket, tar en kudde och går ut mot vardagsrummet och soffan, varpå jag säger "Puss". Han vänder om, ger mig en puss och går ut och lägger sig på soffan.
Så mycket för 'det är lugnt'...

Jag får hoppas på att det inte är så allvarligt i alla fall. Men samtidigt kan jag verkligen förstå honom om han är arg. Ingen höjdare att på påhoppad när man har feber och ligger och sover :/

Det ritas för fullt och skrivandet blir då lidande tyvärr...
Min baby är en ynklig liten sjukling. Men han är så söt ändå. Jag är så otroligt kär så jag finner inte ens ord för det, vilket jag kan tycka är ganska så frustrerande. Men gång på gång börjar jag likna det med (förlåt för att Också jag är en sån geek!) en förälskelse Twilight-style. Men seriöst, vad annat kan man kalla det om det faktiskt är så att jag blir yr, på riktigt, tappar fattningen och fotfästet totalt när han kysser mig?

Att man på riktigt kan känna såhär.. Nej, det förstår jag fortfarande inte. Det är som att jag hela tiden går runt och väntar på att jag ska vakna. Ändå så underbart att jag vet att jag inte kommer vakna. För det är ingen dröm. Det är min saga. Det är mitt liv. Det är Min verklighet.

I min verklighet är det också sommar. En sommar som inte riktigt verkar ha kommit igång än. Eller så är det jag som inte kommit igång. Fortfarande är det punka på cykeln. Fortfarande har jag inte varit ute och fotat så extremt mycket som jag trodde att jag skulle göra. Och fortfarande så har jag inte badat ute i år. Hur galet är inte det då? Juni är snart slut och jag har inte badat. Skäms för fan!
Jag minns för ett par år sedan, då badade jag och min bror den 16 april. Det var tider det.

Det har varit ganska kasst väder, så jag ska inte klandra mig själv alltför mycket för att jag inte blivit solbränd än. Man kan väl nästan säga att det är lite skönt att vädret är som det är. Fotbolls VM och allt. Hade det varit bra väder och jag velat sticka ut och bada då hade jag ju inte fått träffa min älskling nånting nästan.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Eller hur?

Idag ska jag hem till mamsingen. Vi ska plocka isär min garderob och ställa undan den. Så mycket användning jag fick av den då. Några månader och nu ska det ställas undan på vinden istället.
Jag lär ju rensa ut lite mer saker från min andra garderob också medan jag ändå är där. Och eventuellt kila förbi coop för att se om jag fått några tider. Men det tar vi bara om jag orkar.

Klicka upp den stora bilden, högerklicka på den och
välj Visa bild för att se en större version.

 

Mitt senaste mästerverk. Nu ska jag bara försöka hinna klart med ännu en bild idag. En bild som jag började på, ehm, ja.. Idag. Lyckat. Men jag ska göra mitt bästa.
Puss och kram, ciao så länge!

Jag övar och övar. Jag har i en veckas tid suttit och pumpat med ritplattan. Det har gått ganska bra sedan sammanbrottet första kvällen.
Jag är nöjd. Det är förfan det andra ansiktet som jag någonsin ritar i photoshop med en ritplatta. I färg dessutom. Så, jävligt nöjd är jag.

Jag skickade bilden till Elias igår och fick tillbaka en lite mörkare version som gjorde att allting framhävdes mycket bättre. Något som jag visste att jag borde gjort, men inte lyckades klura ut hur jag skulle genomföra.

Ni vet det här Spåkulan som finns på facebook. Jag kan tycka att den är jävligt intressant ibland. Jag brukar alltid ta såna där saker med en nypa salt. Står det något dåligt så bryr jag mig oftast inte. Tänker inte så mycket. Men när det står bra saker, och saker som faktiskt på ett sjukt sätt kan relatera till tankegångar som jag haft under de senaste dagarna, då blir jag ganska fascinerad.
Som sagt, inte det att jag tror på det som står till hundra procent. Men mer att jag tar det till mig och ser det lite som ett tecken på vilken väg jag ska ta, eller vilket beslut jag ska fatta.
... Okej, jag låter som ett freak som lyssnar på Spåkulan på facebook. Men men, fuck it. Jag gör så, punkt.

Jag har under den senaste veckan, eller så återkommit till att anamma The Secret och alla dess verktyg. Jag mår väl delvis hyfsat bättre. Kanon om inte annat. Resultaten på jobbet börjar bli jävligt mycket bättre. Sen så har jag funderat ganska mycket på det här med jobb. Med vad och hur jag vill jobba.
Och för att vara lite konstig nu igen, så the secret handlar ju lite om det här med tecken. När en möjlighet ges så ska man ta tillfället i akt och agera.

Jag jobbade på Cp i måndags. Elias var där. Han kom fram och slog lite på mig (inte bokstavligt talat). Han vet att jag kan rita. Han vill att jag ska utvecklas och bli bättre. Han vet att jag har köpt en ritplatta och han vet att jag måste använda den för att överhuvdtaget kunna bli bättre. Han vet också att jag behöver pushas, så han gav mig en uppgift; att till nästa måndag så ska jag ha ritat minst en bild. Till måndagen efter det minst två bilder, etc etc.

Och jag insåg precis en sak. Korkad, eller smart som jag är... Om vi ändrar om lite i det senaste stycket så ska vi se vad det var som jag gjorde för fel. Okej?

Jag jobbade på Cp i måndags. Elias var där. Han kom fram och slog lite på mig (inte bokstavligt talat). Jag vet att jag kan rita. Jag vill att jag ska utvecklas och bli bättre. Jag vet att jag har köpt en ritplatta och jag vet att jag måste använda den för att överhuvdtaget kunna bli bättre. Jag vet också att jag behöver pushas, så Elias gav mig en uppgift; att till nästa måndag så ska jag ha ritat minst en bild. Till måndagen efter det minst två bilder, etc etc.

För jag gör det här för min skull. Och jag vill bli bättre. Jag vill bli grym, awesome. Jag vill bli bäst. Jag ska bli bäst. Trots att det är jobbigt att känna sig handikappad inom ett område som man i vanliga fall faktiskt är riktigt grym på.
När jag kom hem från jobbet igår så satte jag mig och fortsatte rita på bilden som jag påbörjat. Och jag ska be att få tala om en sak; Det är SJUKT vad svårt det är att rita i färg när man är van vid att bara jobba med blyerts, svart-vitt och skuggor. Jag försökte och försökte, men känner samtidigt hur jag bara vill ge upp. Jag ser redan nu att bilden inte kommer att bli bra. Varför ska jag då fortsätta? Det gör jag aldrig annars. Märker jag att grunden inte blir bra, då börjar jag om. Men inte nu. Jag kämpade och kämpade och kände mig sämre och sämre. Sämst på något som jag brukar vara bäst på. Missnöjd med något som jag brukar vara stolt över. Jag kände att jag tappat min talang. Den är borta. Och tårarna började rinna...

En ganska så härlig dag för min del. Jag var förbi en strund på Coop och surrade med chefen, kom inte fram till så mycket, utan hoppas istället på framsteg vid nästa samtal. Rikki satt tålmodigt och väntade utanför i tjugo minuter då samtalet drog ut på tiden.

Efter det gick vi bort till brorsans garage. Tog bilen till Nykvarn för att plocka upp morsan och ta en kopp kaffe hos Carina och Kalle. Därefter trädde jag på mig ryggskydd, hjälm och handskar, hoppade upp bak på brorsans nya hoj och brände iväg. Tjohoo!

Till Enhörna och farsan bar det av. Morsan och Rikki i bilen efter.
Mycket trevligt. Vi satt och pratade i solen, gosade med katten, beställde pizza och sen tittade vi på filmer från när jag och brorsan var små. Nyfödd åsa. Jättesöt, verkligen.

Nu blir det nog lite roligare både, för min del, att skriva blogg, och för er del, att läsa min blogg. Det är nämligen som så att jag har införskaffat mig en systemkamera. Yey! Lycka.

Igår blev det en lång dag ute i solen med sin början nere vid Maren där jag, Rikki och Dannie mötte upp Rikkis syster Linnéa och en massa andra studenter som hade drakbåtstävlingar. Frukost på Trattens uteservering och senare schteek i Dalparken. Kameran i högsta hugg, redo att föreviga en underbar dag.

Bara lite smårolig info som jag vill dela med mig av.
- Jag ska, på riktigt, köpa en systemkamera.
- Jag har köpt en ritplatta, så nu ska jag bli proffs på att rita.
- Jag träffade Dannie igår :D Glömde fortfarande mina hörlurar, så tyvärr kan jag inte ta mig ut och springa idag heller.
- Jag är ledig hela dagen. (På grund av att jag börjar jobba klockan nio på coop imorgon, vilket inte känns alltför intressant...)

Det var nog all den info som jag hade att bjuda på just nu. Eller i alla fall den roliga..
Jag vill hitta fjärrkontrollen :/

Många av mina opublicerade inlägg har börjat på en rad olika sätt, fast ändå med en aning liknande teman.
"Får man verkligen känna såhär?" "Kan man vara såhär oförklarligt kär?" "Vem kunde ana att jag någon gång skulle få äran att må såhär bra?" "Hur kan livet vara bättre än alla drömmar och alla historier man hört?"

Jag är fortfarande helt paff. Jag tror inte att jag riktigt har greppat att jag är tillsammans med en sån underbar människa. Dagarna bara rullar på och flyter ihop med varandra. Plötsligt har det gått en vecka och jag har glömt att höra av mig till vänner och familj.
Jag har svårt att tänka mig att någon annan någonsin känt såhär för en annan människa. Jag kan inte beskriva hur svårt jag har att tro att det här faktiskt är sant. Jag försöker. Jag har trängt bort mina spöken så gott jag kunnat. Jag har försökt att fokusera på någonting annat. Exempelvis på hur jag skulle vilja inreda lägenheten som jag numera bor i. Jag har varit helt upptagen med att planera och fokusera på hur glad och nöjd jag kommer vara när det är ommålat och nytapetserat och vi börjar få in lite möbler i den här lägenheten.
Det var först idag som jag insåg att jag kanske fokuserat lite väl mycket på det och glömt bort det viktigaste. Det som faktiskt betyder någonting. Det faktum att jag är obeskrivligt förälskad i Rikki.
Ska jag våga vara modig eller dumdristig och sluta fokusera så mycket tid och tanke till köket? Eller kommer det göra att de spöken som jag är så rädd för vågar visa sig och sedan förstöra det bra humöret som jag faktiskt är på?
Jag tror att jag ska försöka våga. Om spökena skulle ha mage att krypa fram så kan jag ju bara fokusera på lägenheten igen. Det fungerade sist och är nu en beprövad metod.

Våren är definitivt här och man känner i luften hur sommaren är på väg. Jag och Rikki tog en tripp ner på stan idag vid tretiden. Åt en bit på Nancy's och gick sen och satte oss i den stekande solen nere vid Maren. Livet är gött!
Jag börjar tänka att det nog kan vara värt att jobba som man gör. Härda ut under sommaren. För hur najs är det inte att vara ledig om dagarna, kunna åka ut och bada eller bara vandra omkring på stan när det är fint väder och sen först fram emot sextiden på kvällen bör man dra sig hemåt för att göra sig i ordning inför jobbet. Det vore Jävligt najs måste jag säga. Och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jobba kvar både på Coop och casinot. Så länge det bara blir kvällstider på coop, för jag orkar fan inte med att vända dygnet fram och tillbaka. En snack med chefen och så hoppas vi på att sdet här går att ordna, förhoppningsvis utan för många sura miner.

Palla för övrigt att jag blir på kefft humör bara av att tänka på att jag ska till och jobba på Coop nu på torsdag. Det känns ju inte helt okej. Inte okej någonstans. Jag vet inte vad det är som gjort att jag helt plötsligt verkligen inte står ut med det där stället längre. Jag försöker inbilla mig att det har att göra med att jag inte fått jobba någinting med min favoritkollega; Malin. Saknar fan henne.. Många bra snack som man haft på jobbet då det inte varit så mycket att göra. Jag saknar verkligen vettiga människor. Människor som jag vet att jag skulle kunna ha i min närhet, men som jag, av någon dum jävla anledning (Rikki :* <3) inte hör av mig till.

Näe, men vafan.. Jag fick ett samtal från vårdcentralen igår i alla fall. Grattis, äntligen är jag helt frisk från min lunginflammation. Och lägligt nog så träffade jag Karin på stan idag. Dags att komma igång med träningen igen då kanske? Månne? Eventuellt? Jag har tänkt i en vecka att jag ska ut och springa någon dag. Känner bara att jag behöver mina hörlurar först som är utlånade till Dannie. Men både du och jag vet nog att även om jag haft hörlurarna så hade jag inte varit ute och sprungit. Det är bara en ursäkt. En ursäkt att få stanna hemma och gosa med min bästa och underbaraste älskling.

Det är ju alltid jobbigt när saker och ting går sönder. Särskilt när det är sådant som man använder dagligen och alltid är i stort behov av. Under de senaste två veckorna så har tre såna saker gått söder. Jobbigt, mm, men samtidigt ganska intressant hur man blir bemött på olika ställen med de olika produkterna.

Ett par skor som jag och Dannie var och spanade in på Scorett. Lite för dyra tyckte jag. Men de var så extremt sköna. Jag berättade om skorna för mamma och hon köpte dem till mig i födelsedagspresent.
Jag har använt dem ganska flitigt. Och efter en månad så började de gå sönder framtill. Tillslut blev det hål rakt igenom. Jag gav skorna till mamma som gick tillbaka med dem till Scorett.

Självklart tror man att ett par skor som gått sönder efter en månad ska man få byta ut. Särskilt när de ändå kostade tusen spänn. Men icke...
Enligt dom på Scorett så är det inte fel på skorna. Vi får inte byta dem. Jag har tydligen "gått framåt i skorna" och de har därför gått sönder ( ...? ). Någon här som brukar gå baklänges?

Det de kunde erbjuda var ett såkallat skomakarkvitto. Dvs att de lagar skorna och att jag sen får tillbaka dem.
Jag kan utan att skämmas erkänna att jag är javligt dålig på att "ta hand om" mina skor. Jag behandlar dem sällan med skokrämer och såna saker. Men trots det så tycker man väl ändå att ett par skor ska hålla något längre än en månad. Eller?

Jag köpte tre olika produkter som man behandlar skorna med. Tvåhundra kronor för det. Fick tillbaka skorna hela från skomakaren och då var de just behandlade så enligt tjejen i butiken behövde jag inte behandla dem förrän någon/några dagar senare.
Jag använder skorna senare samma kväll.
Dagen efter när jag ska ta på mig skorna igen så ser jag att de båda har gått sönder. Igen.
Och typiskt nog så hittar jag inte det förbannade kvittot på skorna. Trots det ska jag göra ett försök att gå in med dem igen. Så får vi se hur det går. Visst är det alltid lika roligt att kriga för att få den servicen som man tycker är självklar?

Två knappar på min mobiltelefon slutade fungera för några veckor sen. Jag har klarat mig någorlunda utan dem, men tänkte sen att jag ju faktiskt borde ha någon form av garanti på skiten. Så hem till morsan och leta fram kvittot, och så blev det en tur upp till MediaMarkt för att se vad de sa.
Där kändes det som standard procedure; jag visar vad som är fel, de skickar in telefonen på lagning och det är inte så mycket att tjafsa om. Jag fick en lånemobil också. Skruttig jävla Samsung från stenåldern. Jag hade fan varit mer nöjd om jag fått en Nokia 3310. Den kan man lita på.

Vad mer? Jo, i fredags när jag precis duschat och skulle fixa håret så började min plattång att glappa så fort jag tog i den. Med andra ord så blev den inte varm och jag kunde inte, till min stora fasa, fixa håret.
Anar ni för övrigt hur glad jag är att jag har börjat spara varenda jävla kvitto som jag får på saker och ting. Hade jag inte haft dem hade det varit kört för min del för länge sen.
Jag letade fram kvittot på plattången som jag köpt på Åhléns i oktober förra året och tänkte att det måste vara minst ett års garanti på skiten.

Sagt och gjort. Jag kommer in med kvittot och plattången, visar vad som är fel. Är fortfarande lite orolig hur de ska göra, om jag kommer få någon ny eller inte. Man kan ju inte längre vara säker på någonting i den här världen...

Men bättre bemötande får man fan leta efter. Så otroligt glad och trevlig kvinna i kassan. Jag visade vad som var fel och det första hon frågar är: "Har du tittat om det finns några likadana borta i hyllan?"
Jag höll ju på att tappa hakan. Ska jag få ta med mig en ny plattång hem? Bara sådär?
Hmm.. det kanske är såhär som det ska vara?

Någonting som jag har lärt mig av detta är då att Åhléns är värt att handla på. MediaMarkt kan man kanske skippa. Och så ska jag försöka sluta "gå framåt" när jag har skor på mig. De kan ju gå sönder...

Tillbaka på det vanliga jobbet efter en helg av trappspringande. Tråkigt nog så var det inte så roligt som jag förväntat mig att det skulle vara. Jag har inte ens längtat tillbaka till jobbet under de här dagarna som jag gjort annat. Å andra sidan så har jag varit helt slut både fysiskt och mentalt så jag har ju inte orkat tänka på någonting alls nästan.

Men när man inte längre längtar till jobbet eller inte riktigt trivs när man är där, kan man tänka sig att det är då som det är dags att börja göra någonting annat? Jag vet inte.. Lite så känns det väl måste jag få lov att säga.
Jag har alltid varit tacksam för att jag har jobb när man hör hur dagens ungdomar inte får några jobb alls. Och här står jag med två (ibland tre) stycken som man försöker att kombinera. Men även fast man har jobb och är tacksam för det, visst är det okej att kanske inte trivas? Att känna att man vill göra någonting annat?

Den senaste veckan har jag mer på allvar börjat fundera över det här med jobb. Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet med all säkerhet att jag skulle kunna göra vad än jag vill och sätter sikte mot. Jag måste bara våga tro på mig själv. Våga satsa. Våga och inte tänka att det är något som jag inte ska ta i tu med än.
Jag har röster i huvudet som säger åt mig att jag först ska leva livet. Leva, festa, resa, trivas. Ha sådana jobb som man slipper känna sig låst. Åtta till fem, det är ingenting för mig. Det vet jag med all säkerhet. Samtidigt; hur fria händer vågar man ge sig själv? Obestämda arbetstider. Har jag den diciplinen att verkligen sätta mig ner och jobba då, eller kommer jag att anses vara arbetslös bara för att jag inte har något jobb med fasta tider?

Jag vet att jag är duktigt på att rita. Det har jag alltid varit. Jag har ofta legat steget före mina jämnåriga och många blir ofta imponerade när de ser vad jag kan lyckas skapa med papper och penna. Jag vet också att jag har mycket kvar att lära. Och jag vet dessutom att ritandet är någonting som jag skulle kunna jobba med, något som jag skulle kunna försörja mig på om jag bara vågar tro och vågar satsa.
Frågan är väl egentligen snarare: Vågar jag inte satsa på det här?

Något som är så uppenbart, så självklart. Ska jag vara en talang som går till spillo? Det känns dumt. Varför inte ta tillvara på något som man vet finns där. Som man vet alltid har funnits och förmodligen kommer att finnas kvar och bara vilja utvecklas. Varför inte satsa nu? Varför vänta? Varför nöja sig med mindre när man kan få och ha så mycket mer? Det känns dumt, inte sant?

Jag undrar vad det är som jag är rädd för egentligen. Är jag rädd för att jag inte ska vara tillräckligt bra eller att folk faktiskt ska komma och bedömma mitt arbete, min talang? Men tycker jag i vanliga fall inte att det är en bra sak? Någon som inte bara ger en beröm och säger att det är bra, utan någon som faktiskt har konkreta tips och råd att komma med som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Det är väl egentligen först då som jag tycker att det finns någon mening med det jag gör. När jag känner att jag kan utvecklas.
Och när jag själv har kört fast (som nu, då man skulle kunna säga att jag inte har ritat ordentligt på, vad? ja, säkert ett år, om inte mer..) det är väl då som jag mest av allt skulle behöva den här sparken, någon som skakar liv i mig och öppnar upp mina ögon för att låta mig inse vad jag faktiskt är kapabel till.

Näe, ska vi säga att det är dags att ta tag i livet och faktiskt bli varse. Vad vill jag egentligen få ut av det här? Det finns ju så oändliigt mycket att hämta. Ändå sitter man bara på ändan och väntar på att sakerna ska komma till en. Och när de väl gör det orkar man inte resa på sig och bara göra det där lilla extra för att få precis det som man så länge längtat efter. Lata jävel. Dags att resa på sig och ta de små stegen mot en bättre framtid och ett bättre liv. Jag börjar med att resa mig ur soffan och förflytta mig till sängen för att få en god nattsömn bredvid min redan medvetslöse pojkvän. Godnatt mina vänner!

Härligt att se att det ändå att, trots bristen på nya inlägg, är folk som går in och tittar till bloggen. Det känns som att det är dags för mig att uppdatera mig på vad som händer därute i "världen", på bloggar och facebook. Jag har varit nästan helt off den senaste månaden. Och det har på sätt och vis varit jävligt najs eftersom jag har haft roligare saker för mig, som att umgås med min tuss, min älskling. Det har också varit skönt, på det sättet att man faktiskt inser att det finns någonting utanför facebook. Senaste året har man åtminstone ett antal gånger ställt sig frågan "vad fan gjorde man innan facebook?" När man då inte haft något svar på den frågan så har man blivit lite smått oroligt. Men jag kan säga att det finns plenty of stuff att göra som inte involverar facebook. Och det, det är najs!

I helgen har jag utsatt mig för en plåga. En ordentlig jävla plåga. Men som tur är så är det värt det. Särskilt om en månad när sextusen rullar in på kontot och man har glömt allt vad träningsvärk heter.
Jag och brorsan har under hela lördagen, söndagen och måndag kväll sprungit upp och ner i trappor och delat ut, Inte reklam, utan Information från c-sam. Sextusen hushåll tror jag att det var. Och ja, att säga att jag har träningsvärk det är fan en fet underdrift. Tjejer som inte är så vana att gå i högklackat; tänk er att ni gått i tjugo centimeter höga klackar i en sisådär fyrtioåtta timmar. Utan att få vila. Ungefär så knullade är mina vader.
Rikki tyckte det såg ut som att jag hade blivit våldtagen av fyra afrikaner när jag gick. Och jag kan väl säga att det är nog inte att överdriva...

Vad mer har gjorts under månaden? Man kan väl säga att jag varvat med att jobba och att vara med pojken som jag är head over heels förälskad i. Mer än så ska jag väl inte gå in på.
Bråket med mamsen har löst sig. Riktigt skönt. Livet rullar på som det ska och det går bra. Det är precis så som det ska vara och det gillar vi, skarpt!

Så fel det här känns. Jag har inte pratat med dig på en vecka. Ett snabbt telefonsamtal i söndags. Innan dess var det onsdagen då du, aningen brutalt och överdrivet sagt, slängde ut mig. Du sa det som att valet fortfarande är mitt, och det är det också. Faktum är att jag tänkt tanken mer än en gång nu under de senaste två veckorna. Jag har ju trots allt inte sovit hemma en enda natt sedan natten till min födelsedag som var för två veckor sen.
Jag vet att jag nog gjort fel, inte hjälpt till så mycket som jag borde ha gjort. Och att jag förmodligen borde ha visat framfötterna lite mer och kanske ringt och talat om vart jag hållit hus. Men samtidigt, som sagt så har jag också ett telefonnummer.

Vi stod utanför c-sam och du sa som avslut på din utskällning att "antingen så är vi två vuxna som bor hemma, eller så kan du börja leta efter en annan lägenhet att bo i".
Jag vet inte hur mycket av det som du sa som bara var "i stundens hetta" så att säga, och hur mycket av det som du faktiskt hade funderat igenom och verkligen la mycket kraft bakom. I vilket fall så tog det ganska hårt. Även om jag förstår dig, vilket jag mycket mer än väl gör. Och truth be told så hade jag lite lätt funderat över att inte bo hemma lika mycket med tanke på att jag hittat en människa som jag mer än gärna spenderar all min vakna tid med. Detta är också mer eller mindre vad jag har gjort under dessa två veckor. Därav det inte alls tillfredsställande antalet uppdateringar för er bloggläsare.

Personen som jag pratar om gör mig inte bara glad, utan jag känner mig fulländad, jag känner mig hel. Så fort jag tänker på den här personen så får jag ett leende på läpparna och en rysning börjar mellan skuldrorna för att sedan sprida sig ner till tårna och ut i fingertopparna. Och dessa omtalade fjärilar som plötsligt befinner sig i magen, de slår sig aldrig riktigt till ro. Som om någon konstant jagar dem så att de måste fortsätta flyga runt. Varje gång jag ser personen så känns det som att jag håller på att tappa fotfästet och min mage tycks falla fritt tio meter på en bråkdels sekund. Varenda liten beröring ger mig gåshud över hela kroppen. Jag är kär. Utan tvekan. Förälskad. Och mest för att det känns passande så har jag lust att säga att jag samtidigt är livrädd. Men se på fan, inte ens det är jag. Man har väl fått berättat för sig att när någonting känns bra så är det rätt. Tidigare har det alltid vara någonting som fått en att tveka, att vara rädd eller tillbakadragen. Men inte denna gång. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande. Jag har trott mig veta och förså vad lycka innebär och också fått för mig att jag har känt den känslan förr, men ack så fel jag har haft. Nu kan jag med all säkerhet säga att jag vet vad lycka är.

Är det konstigt att jag inte har kunnat koncentrera mig på någonting annat än den här personen? Är det konstigt att jag överhuvud taget knappt ens brytt mig om att jag bråkat med morsan? Jag tycker inte det. Samtidigs så känns det väldig fel och väldigt konstigt att jag kommer hem hit på dagen när hon fortfarande är på jobbet. Jag börjar packa ihop kläder, och saker såsom min hårfön, mitt smink, shampoo och balsam. Jag flyttar ut. Och jag säger inte ens något. Hon är helt ovetandes. Hon kommer komma hem och hitta ett hem som inte ser lika bebott ut längre. Saker fattas. Saker som alltid stått där är nu borta. Jag försöker att tänka mig in i hennes situation och förstå hur det måste kännas.
Det är ingen bra känsla som kryper fram i kroppen. Jag måste säga någonting. Men kommer hon vara sur när jag ringer? Är det någonting som jag bör ta face to face. Vänta tills hon kommer hem? Vänta för att sen säga hejdå och vara tvungen att stressa iväg? Näe. Det känns så jävla sådär måste jag säga.

Jag är inte långsint eller bitter. Men jag får för mig att min mor är det. Jag vet också att hon är ensam. Och jag är orolig. Kan jag bara lämna henne? Bör jag ha skuldkänslor? Skulle det vara lättare eller svårare att packa sakerna om vi hade varit vänner och fortfarande kunde prata med varann? Jag vill inte behöva ha ångest över att träffa min egen mamma. Det om nåt känns verkligen inte rätt. Men om hon ser att jag mår bra blir hon inte glad för min skull då? Förstår hon då varför jag gör som jag gör? Eller kommer hon bara bli ännu mer bitter för att jag har det bättre än henne?

Många frågor som jag just nu inte kan få några svar på. Jag vet att jag förtjänar att må bra. Och om jag mår bra med Rikki, är det då inte mer än rätt att jag spenderar så mycket tid som möjligt med honom? Jo. Det är det. Varför göra saker bara för att man känner att man borde om det nu får en att må dåligt? Det känns jävligt korkat.
Länge leve lyckan och de personer som får en att känna den. <3

Eftersom jag redan brutit ett löfte; Löftet om att inte träna i mars, så tänkte jag att jag lika gärna kunde bryta ett annat löfte också. Angående drickandet. Det var lönehelg och jag slutade tidigt från coop. En öl eller två skulle väl inte skada? Och näe, det kan det väl inte.
Taggad, fast ändå inte övertaggad. Käkade lite strips på Donken innan också. Åsa försöker i alla fall lära sig av tidigare misstag :) Tack Malin för att vi gick dit, jag hade nog aldirg själv tänkt tanken.
Efter matstrunden gick vi in på The Strip.

Phew... Ångest jag hade i början eller vadå? Galet. Trodde jag skulle bli kalas på en öl med tanke på att det var så länge sen som jag drack (tycker jag).
Det känns ju skumt att vara på jobbet (nästan) och dricka. Man vill inte göra bort sig. Och det gjorde jag ju nu i vilket fall. Men men. Det känns som att det löste sig ganska omgående. Så det är skönt i alla fall. Inga hard feelings och jag vet att jag gjorde fel. My bad. Sorry.

Jag hade glömt hur kul det var att gå ut och hur mycket man "får på köpet" eller vad man ska säga. Allt folk som man träffar syftar jag då på. Hade ju grymt kul. Dansade lite grann. Men snacka om att det blev varm. Tjiho.
Kul också att man för en gångs skull inte stod vid bordet hela kvällen. Nu var det mest en avlastningsplats för jackan och väskan.
Mycket kändisar och det var jävligt roligt. Många glada miner och jag ångrar definitivt inte att jag bröt mitt löfte. Skjuts fick man hem, tappade en timme på vägen pga sommartiden, och kanske var det i den timmen som bakisheten gömde sig, för ännu har den inte varit förbi och hälsat på. Och det är ju alltid positivt.

Snart kommer syssling förbi och så blir det kanske en liten pratstund med henne. Träävlight värre.

Jag insåg precis någonting. Någonting positivt. Någonting som gör att jag blir ännu gladare av att jobba så som jag gör. Jag har aldrig söndagsångest. Najs eller hur? Jag tycker det. Å andra sidan så har jag ju inte lediga helger heller, vilket många andra kanske skulle föredra. Men faktum är att det inte stör mig så himla mycket. Det är roligt att jobba på helgerna. Folket som man möter är så mycket gladare och mindre stressade än de är på vardagar. På krogen så är det mer partystämning vilket också ofta smittar av sig. Och så, inte minst, så är det ganska mycket bättre betalt på helgen. Jajo, på coop iaf. Och sånt gillar vi.

Åh, jag längtar så till april. Då börjar träningen igen. Jag har lovat mig själv att inte gå till gymmet i mars. Hur ofta gör man sånt egentligen, det brukar ju vara tvärt om. Men här ska jag se till att bli helt och fullt frisk innan jag sätter igång och anstränger mig. Jag börjar lite lugnt med att (ehrm.. ) jobba nio dagar i streck. Tjihoo. Men nu ska vi jobba tillbaka dessa slantar som vi gått miste om under sjukperioden.

Jag är på gång. På gång på riktigt. Fokus ligger på mig och jag älskar det. Jag älskar livet just nu. Och livet verkar älska mig tillbaka. Grym känsla. Den håller vi oss kvar vid, eller vad sägs?
För en gångs skull börjar jag verkligen lära mig av mina tidigare misstag. Inte bara registrera dem och känna igen dem utan faktiskt också försöka ändra på något i mitt beteende för att se till så att jag slipper uppleva samma situation igen. Jag är trött på upprepning. Dags för något nytt.
Fast nu.. Nu är det dags för något som händer allt som oftast. Något gammalt men fortfarande något som man aldrig tröttnar på. Något välbekant, men ändå så efterlängtat. Kan du gissa vad jag menar? Mjo. Sömn.

Spontan var ordet. Haha!
Det här är såå sjukt! Jag är helt speedad. Fortfarnade tonvis med adrenalin som pumpar runt i ådrorna. Pepp som fan på jobb och hoppas verkligen att jag får någonting att göra.
Dagen har varit, ehm, ja.. minnesvärd. Så att säga.
Tonårstiden är snart slut och då är det väl ännu tillåtet att vara en aning wild and crazy, eller vad säger ni?
Det säger jag! ;)
Gaaaaaah! Hahahaha! :D