Pinkish

Tillbaka på det vanliga jobbet efter en helg av trappspringande. Tråkigt nog så var det inte så roligt som jag förväntat mig att det skulle vara. Jag har inte ens längtat tillbaka till jobbet under de här dagarna som jag gjort annat. Å andra sidan så har jag varit helt slut både fysiskt och mentalt så jag har ju inte orkat tänka på någonting alls nästan.

Men när man inte längre längtar till jobbet eller inte riktigt trivs när man är där, kan man tänka sig att det är då som det är dags att börja göra någonting annat? Jag vet inte.. Lite så känns det väl måste jag få lov att säga.
Jag har alltid varit tacksam för att jag har jobb när man hör hur dagens ungdomar inte får några jobb alls. Och här står jag med två (ibland tre) stycken som man försöker att kombinera. Men även fast man har jobb och är tacksam för det, visst är det okej att kanske inte trivas? Att känna att man vill göra någonting annat?

Den senaste veckan har jag mer på allvar börjat fundera över det här med jobb. Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet med all säkerhet att jag skulle kunna göra vad än jag vill och sätter sikte mot. Jag måste bara våga tro på mig själv. Våga satsa. Våga och inte tänka att det är något som jag inte ska ta i tu med än.
Jag har röster i huvudet som säger åt mig att jag först ska leva livet. Leva, festa, resa, trivas. Ha sådana jobb som man slipper känna sig låst. Åtta till fem, det är ingenting för mig. Det vet jag med all säkerhet. Samtidigt; hur fria händer vågar man ge sig själv? Obestämda arbetstider. Har jag den diciplinen att verkligen sätta mig ner och jobba då, eller kommer jag att anses vara arbetslös bara för att jag inte har något jobb med fasta tider?

Jag vet att jag är duktigt på att rita. Det har jag alltid varit. Jag har ofta legat steget före mina jämnåriga och många blir ofta imponerade när de ser vad jag kan lyckas skapa med papper och penna. Jag vet också att jag har mycket kvar att lära. Och jag vet dessutom att ritandet är någonting som jag skulle kunna jobba med, något som jag skulle kunna försörja mig på om jag bara vågar tro och vågar satsa.
Frågan är väl egentligen snarare: Vågar jag inte satsa på det här?

Något som är så uppenbart, så självklart. Ska jag vara en talang som går till spillo? Det känns dumt. Varför inte ta tillvara på något som man vet finns där. Som man vet alltid har funnits och förmodligen kommer att finnas kvar och bara vilja utvecklas. Varför inte satsa nu? Varför vänta? Varför nöja sig med mindre när man kan få och ha så mycket mer? Det känns dumt, inte sant?

Jag undrar vad det är som jag är rädd för egentligen. Är jag rädd för att jag inte ska vara tillräckligt bra eller att folk faktiskt ska komma och bedömma mitt arbete, min talang? Men tycker jag i vanliga fall inte att det är en bra sak? Någon som inte bara ger en beröm och säger att det är bra, utan någon som faktiskt har konkreta tips och råd att komma med som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Det är väl egentligen först då som jag tycker att det finns någon mening med det jag gör. När jag känner att jag kan utvecklas.
Och när jag själv har kört fast (som nu, då man skulle kunna säga att jag inte har ritat ordentligt på, vad? ja, säkert ett år, om inte mer..) det är väl då som jag mest av allt skulle behöva den här sparken, någon som skakar liv i mig och öppnar upp mina ögon för att låta mig inse vad jag faktiskt är kapabel till.

Näe, ska vi säga att det är dags att ta tag i livet och faktiskt bli varse. Vad vill jag egentligen få ut av det här? Det finns ju så oändliigt mycket att hämta. Ändå sitter man bara på ändan och väntar på att sakerna ska komma till en. Och när de väl gör det orkar man inte resa på sig och bara göra det där lilla extra för att få precis det som man så länge längtat efter. Lata jävel. Dags att resa på sig och ta de små stegen mot en bättre framtid och ett bättre liv. Jag börjar med att resa mig ur soffan och förflytta mig till sängen för att få en god nattsömn bredvid min redan medvetslöse pojkvän. Godnatt mina vänner!