Pinkish

Jag insåg precis någonting. Någonting positivt. Någonting som gör att jag blir ännu gladare av att jobba så som jag gör. Jag har aldrig söndagsångest. Najs eller hur? Jag tycker det. Å andra sidan så har jag ju inte lediga helger heller, vilket många andra kanske skulle föredra. Men faktum är att det inte stör mig så himla mycket. Det är roligt att jobba på helgerna. Folket som man möter är så mycket gladare och mindre stressade än de är på vardagar. På krogen så är det mer partystämning vilket också ofta smittar av sig. Och så, inte minst, så är det ganska mycket bättre betalt på helgen. Jajo, på coop iaf. Och sånt gillar vi.

Åh, jag längtar så till april. Då börjar träningen igen. Jag har lovat mig själv att inte gå till gymmet i mars. Hur ofta gör man sånt egentligen, det brukar ju vara tvärt om. Men här ska jag se till att bli helt och fullt frisk innan jag sätter igång och anstränger mig. Jag börjar lite lugnt med att (ehrm.. ) jobba nio dagar i streck. Tjihoo. Men nu ska vi jobba tillbaka dessa slantar som vi gått miste om under sjukperioden.

Jag är på gång. På gång på riktigt. Fokus ligger på mig och jag älskar det. Jag älskar livet just nu. Och livet verkar älska mig tillbaka. Grym känsla. Den håller vi oss kvar vid, eller vad sägs?
För en gångs skull börjar jag verkligen lära mig av mina tidigare misstag. Inte bara registrera dem och känna igen dem utan faktiskt också försöka ändra på något i mitt beteende för att se till så att jag slipper uppleva samma situation igen. Jag är trött på upprepning. Dags för något nytt.
Fast nu.. Nu är det dags för något som händer allt som oftast. Något gammalt men fortfarande något som man aldrig tröttnar på. Något välbekant, men ändå så efterlängtat. Kan du gissa vad jag menar? Mjo. Sömn.