Pinkish

Ni vet det här Spåkulan som finns på facebook. Jag kan tycka att den är jävligt intressant ibland. Jag brukar alltid ta såna där saker med en nypa salt. Står det något dåligt så bryr jag mig oftast inte. Tänker inte så mycket. Men när det står bra saker, och saker som faktiskt på ett sjukt sätt kan relatera till tankegångar som jag haft under de senaste dagarna, då blir jag ganska fascinerad.
Som sagt, inte det att jag tror på det som står till hundra procent. Men mer att jag tar det till mig och ser det lite som ett tecken på vilken väg jag ska ta, eller vilket beslut jag ska fatta.
... Okej, jag låter som ett freak som lyssnar på Spåkulan på facebook. Men men, fuck it. Jag gör så, punkt.

Jag har under den senaste veckan, eller så återkommit till att anamma The Secret och alla dess verktyg. Jag mår väl delvis hyfsat bättre. Kanon om inte annat. Resultaten på jobbet börjar bli jävligt mycket bättre. Sen så har jag funderat ganska mycket på det här med jobb. Med vad och hur jag vill jobba.
Och för att vara lite konstig nu igen, så the secret handlar ju lite om det här med tecken. När en möjlighet ges så ska man ta tillfället i akt och agera.

Jag jobbade på Cp i måndags. Elias var där. Han kom fram och slog lite på mig (inte bokstavligt talat). Han vet att jag kan rita. Han vill att jag ska utvecklas och bli bättre. Han vet att jag har köpt en ritplatta och han vet att jag måste använda den för att överhuvdtaget kunna bli bättre. Han vet också att jag behöver pushas, så han gav mig en uppgift; att till nästa måndag så ska jag ha ritat minst en bild. Till måndagen efter det minst två bilder, etc etc.

Och jag insåg precis en sak. Korkad, eller smart som jag är... Om vi ändrar om lite i det senaste stycket så ska vi se vad det var som jag gjorde för fel. Okej?

Jag jobbade på Cp i måndags. Elias var där. Han kom fram och slog lite på mig (inte bokstavligt talat). Jag vet att jag kan rita. Jag vill att jag ska utvecklas och bli bättre. Jag vet att jag har köpt en ritplatta och jag vet att jag måste använda den för att överhuvdtaget kunna bli bättre. Jag vet också att jag behöver pushas, så Elias gav mig en uppgift; att till nästa måndag så ska jag ha ritat minst en bild. Till måndagen efter det minst två bilder, etc etc.

För jag gör det här för min skull. Och jag vill bli bättre. Jag vill bli grym, awesome. Jag vill bli bäst. Jag ska bli bäst. Trots att det är jobbigt att känna sig handikappad inom ett område som man i vanliga fall faktiskt är riktigt grym på.
När jag kom hem från jobbet igår så satte jag mig och fortsatte rita på bilden som jag påbörjat. Och jag ska be att få tala om en sak; Det är SJUKT vad svårt det är att rita i färg när man är van vid att bara jobba med blyerts, svart-vitt och skuggor. Jag försökte och försökte, men känner samtidigt hur jag bara vill ge upp. Jag ser redan nu att bilden inte kommer att bli bra. Varför ska jag då fortsätta? Det gör jag aldrig annars. Märker jag att grunden inte blir bra, då börjar jag om. Men inte nu. Jag kämpade och kämpade och kände mig sämre och sämre. Sämst på något som jag brukar vara bäst på. Missnöjd med något som jag brukar vara stolt över. Jag kände att jag tappat min talang. Den är borta. Och tårarna började rinna...