I'm moving on, I'm moving out
Jag vet att jag nog gjort fel, inte hjälpt till så mycket som jag borde ha gjort. Och att jag förmodligen borde ha visat framfötterna lite mer och kanske ringt och talat om vart jag hållit hus. Men samtidigt, som sagt så har jag också ett telefonnummer.
Vi stod utanför c-sam och du sa som avslut på din utskällning att "antingen så är vi två vuxna som bor hemma, eller så kan du börja leta efter en annan lägenhet att bo i".
Jag vet inte hur mycket av det som du sa som bara var "i stundens hetta" så att säga, och hur mycket av det som du faktiskt hade funderat igenom och verkligen la mycket kraft bakom. I vilket fall så tog det ganska hårt. Även om jag förstår dig, vilket jag mycket mer än väl gör. Och truth be told så hade jag lite lätt funderat över att inte bo hemma lika mycket med tanke på att jag hittat en människa som jag mer än gärna spenderar all min vakna tid med. Detta är också mer eller mindre vad jag har gjort under dessa två veckor. Därav det inte alls tillfredsställande antalet uppdateringar för er bloggläsare.
Personen som jag pratar om gör mig inte bara glad, utan jag känner mig fulländad, jag känner mig hel. Så fort jag tänker på den här personen så får jag ett leende på läpparna och en rysning börjar mellan skuldrorna för att sedan sprida sig ner till tårna och ut i fingertopparna. Och dessa omtalade fjärilar som plötsligt befinner sig i magen, de slår sig aldrig riktigt till ro. Som om någon konstant jagar dem så att de måste fortsätta flyga runt. Varje gång jag ser personen så känns det som att jag håller på att tappa fotfästet och min mage tycks falla fritt tio meter på en bråkdels sekund. Varenda liten beröring ger mig gåshud över hela kroppen. Jag är kär. Utan tvekan. Förälskad. Och mest för att det känns passande så har jag lust att säga att jag samtidigt är livrädd. Men se på fan, inte ens det är jag. Man har väl fått berättat för sig att när någonting känns bra så är det rätt. Tidigare har det alltid vara någonting som fått en att tveka, att vara rädd eller tillbakadragen. Men inte denna gång. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande. Jag har trott mig veta och förså vad lycka innebär och också fått för mig att jag har känt den känslan förr, men ack så fel jag har haft. Nu kan jag med all säkerhet säga att jag vet vad lycka är.
Är det konstigt att jag inte har kunnat koncentrera mig på någonting annat än den här personen? Är det konstigt att jag överhuvud taget knappt ens brytt mig om att jag bråkat med morsan? Jag tycker inte det. Samtidigs så känns det väldig fel och väldigt konstigt att jag kommer hem hit på dagen när hon fortfarande är på jobbet. Jag börjar packa ihop kläder, och saker såsom min hårfön, mitt smink, shampoo och balsam. Jag flyttar ut. Och jag säger inte ens något. Hon är helt ovetandes. Hon kommer komma hem och hitta ett hem som inte ser lika bebott ut längre. Saker fattas. Saker som alltid stått där är nu borta. Jag försöker att tänka mig in i hennes situation och förstå hur det måste kännas.
Det är ingen bra känsla som kryper fram i kroppen. Jag måste säga någonting. Men kommer hon vara sur när jag ringer? Är det någonting som jag bör ta face to face. Vänta tills hon kommer hem? Vänta för att sen säga hejdå och vara tvungen att stressa iväg? Näe. Det känns så jävla sådär måste jag säga.
Jag är inte långsint eller bitter. Men jag får för mig att min mor är det. Jag vet också att hon är ensam. Och jag är orolig. Kan jag bara lämna henne? Bör jag ha skuldkänslor? Skulle det vara lättare eller svårare att packa sakerna om vi hade varit vänner och fortfarande kunde prata med varann? Jag vill inte behöva ha ångest över att träffa min egen mamma. Det om nåt känns verkligen inte rätt. Men om hon ser att jag mår bra blir hon inte glad för min skull då? Förstår hon då varför jag gör som jag gör? Eller kommer hon bara bli ännu mer bitter för att jag har det bättre än henne?
Många frågor som jag just nu inte kan få några svar på. Jag vet att jag förtjänar att må bra. Och om jag mår bra med Rikki, är det då inte mer än rätt att jag spenderar så mycket tid som möjligt med honom? Jo. Det är det. Varför göra saker bara för att man känner att man borde om det nu får en att må dåligt? Det känns jävligt korkat.
Länge leve lyckan och de personer som får en att känna den. <3
Du skriver så vackert, fina syssling. Så himla vackert.
Och nej, du ska inte ha skuldkänslor inför att flytta. Däremot så måste du ju säga något, frågan är väl bara vad och när. Att hon är ensam har ingenting med dig att göra, även om det säkerligen känns jobbigt för dig på ett sätt. Du måste få må bra, du måste få göra det du vill göra och om detta råkar vara det så är det ju bara för henne att acceptera. Du är inte lilla Åsa längre, du har ditt egna liv. Och det är säkert lite jobbigt för henne.
Jag vet detta för att mamma sagt till mig att hon tycker det känns konstigt att jag är en vuxen människa nu, att hon inte har någonting att säga till om. Sen har ju vi en annan relation än vad ni har, men du förstår nog vad jag menar.
Ta hand om dig, gumman. Du vet var jag finns! Och vet du? Jag är superduperasglad att vi liksom funnit varandra igen. Bandet går inte av, hur mycket man än töjer på det. Det tycker jag är bra! Massa kramar på dig!
Så glad för din skull! :D och har inte mer att komma med än att sucka och säga "morsor" Herre gud, säger jag och tänker på mitt eget hopplösa fall :P
Du skriver väldigt fint och med inlevelse. Det är därför jag känner att jag inte bara kan stänga ner sidan. Du är inte ensam om att ha gått igenom det du upplever nu. Frigörelsen från det som alltid varit så självklart är verkligen ångestladdat. Klart din mamma är vill att du ska må bra, men oavsett om du tycker hon hanterar situationen fel förtjänar hon ärlighet. Även om det kommer vara jobbigt att ta samtalet kommer ni få en bättre relation i längden.
Du ska verkligen njuta varje sekund av din lycka, inte oroa dig för att den ska försvinna, bara njut. Ta hand om dig och dina nära o kära.
