Pinkish

Och ännu en gång så ligger man här... Nerbäddad i sängen, tre ljus tända i fönstret och gåshud på armarna som man har ovanför täcket. Ännu en gång så går man in på blogg.se, loggar in och klickar på skapa.
Minuter, och ibland till och med timmar, flyter förbi medan man ligger och stirrar på det svarta strecket som dyker upp och försvinner en gång i sekunden. Tankarna studsar runt i huvudet likt bumbibjörnar på extacy, men ingenting kommer ut. Inte en enda tanke når ända ner till fingrertopparna som ligger redo på tangentbordet. Inte en enda tanke. Hur fail är inte det?

Varför ska det vara så att när man som mest behöver skriva får den här sortens propp? När det är så mycket som vill ut, varför ska det då vara så svårt att skicka ut en tanke i taget så att någon faktiskt kommer ut istället för att alla tankar panikartat ska försöka komma först ut, som om det var så att det brann inne i hjärnan på en och den som är kvar för länge dör? Hur jävla svårt ska det vara att försöka komma fram till någon form av utrymningsplan som gör att man kan få ut så många som möjligt innan det är för sent?
En fet genomgång är vad som skulle behövas. Att under tiden som man märker att här är en tanke som inte hör hemma i den här hjärnan, eftersom han gör att det blir jävligt dålig stämning. Skicka ut honom på en gång. Förklara att det helt enkelt är dags för honom att bege sig någon annanstans. Vänligen be honom dra åt helvete, så att när det sen faktiskt börjar brinna så är det lättare att strukturera de vettiga tankarna som faktiskt vet att samarbete är den bästa lösningen för att få ut så många som möjligt oskadda.

Det är svårt när en grupp blir tillfrågade att var och en, i tur och ordning, berätta vad denne har på hjärtat (alternativt hjärnan). Alla håller på att spricka för att de så hemskt gärna vill berätta vad just den har att säga. Alla vill så gärna dela med sig. Men samtidigt så är alla lite blyga av sig. Ingen vill egentligen börja. Ingen vågar vara först eftersom ingen vet var de andra har tänkt att prata om. Ingen vill verka dum eller göra bort sig. Därför när medvetandet frågar bumbibjörnarna vem som vill börja prata, för nu är det dags för redovisning, då blir alla istället knäpptysta. Ingen säger ett ord. Inte ett pip. En fjäder skulle kunna falla till marken och ljudet skulle dåna och eka något så fruktasvärt. Så tyst blir det.

Medvetandet försöker då med en annan taktik. Han pekar ut någon. En viss bumbibjörn. Säger åt denne att han får börja. Men bumbibjörnen kommer med bortförklaringar. "Jag är inte riktigt färdig, fröken. Jag behöver någon dag till på mig innan jag kan redovisa." Medvetandet accepterar då detta. Hellre en bra redovisning som är väl förberedd än något fiasko.
Problemet är bara att alla de andra bumbibjörnarna inser att det här kommer fungera för alla. Kommer alla med bortförklaringar så kommer ingen att behöva redovisa just nu.

Redovisningen skjuts upp och ångesten för att man någon gång faktiskt måste ta tag i det här blir bara större och större. Bumbibjörnarna skjuter på problemen för att de tror att de kommer slippa göra arbetet, att det kommer en tid då det här är överspelat. Det kommer inte att bli någon redovisning.
Men medvetandet vet att en redovsning måste göras. Dessvärre är han så naiv och tror att bumbibjörnarna faktiskt försöker göra sitt yttersta för att bli klara med arbetet.
Det hela resulterar i ångest från båda håll, både undermedvetet och medvetet.

Vad som behövs för att komma igång det är att någon av bumbibjörnarna ska börja tröttna och faktiskt göra klart arbetet, säga åt medvetandet att "nu kan jag redovisa".
När den tappra bumbibjörnen som tröttnat på att ständigt ha ångest då redovisar så inser de andra björnarna att också de måste sätta fart.
Panik utbryter. Alla ska bli klara så fort som möjligt nu och gärna var den första som hinner till medvetandet för att så redovisa vad denne kommit fram till. Panik. Kaos. Bumbibjörnar på extacy.
Det gäller bara att dra ner på knarket och försöka strukturera upp det hela innan man är tillbaka på ruta ett igen..

Ååh, hur kan man vara så brutalt rastlös som jag är just nu?
Det är fan inte möjligt. Jag måste göra någonting. Vad som helst. Men jag är ju egentligen ganska trött, jag orkar inte. Jag är i ett äkta svulltillstånd just nu. Hade jag inte bättre självbehärskning än såhär så skulle jag fan äta upp allt som finns i skåpen. Men usch för att bli tjock. Jag vill inte.

Jag trivs som fan med mitt nya, lite lättare jag. Magen har börjat ordna upp sig, så mat får jag i mig, men jag blir proppmätt fort och länge. Så det är väl asbra. Såhär kan det gärna få fortsätta. Gå ner några kilon till och sen komma igång med träningen också så blir det kanonbra det här.

Palla att det ska ta att man blir sjuk i tre veckor för att komma tillbaka till en vikt som man velat ligga på i ungefär tre år. Och palla att man ska ha blivit sjuk i huvudet på vägen också. Tänk att så mycket kan ändras på bara några få veckor. Det är galet.
Vad har jag gjort egentligen? Det är som att en ny fas i livet har börjat. Livet innan och livet efter Egypten. Helt ärligt. Sedan jag kom hem därifrån har allting varit/blivit vänt upp och ner. Magen, humöret, mitt beteende, mina vanor, mitt skrivande, mitt liv. Fan.

Allting, jag menar verkligen allting förändrades och försämrades efter resan. Vad hände egentligen i Egypten? Den frågan har jag ställt mig själv alltför många gånger...

Torsdag 7 januari 2010

Snack Matte 21:53
Yoyen! :) äru på cp, eller, om annars, har du för afsikt att gå dit? :)

Åsa 22:00
Jag är på jobbet ännu men har för avsikt att dra ner dit ganska snart :) Dårå?

Snack Matte 22:04
Ajsii :) tänkte också dra ner en sväng, så tänkte höra om någon trevlig person också ska dit ;)

Åsa 22:35
Yes. Jag glider ner vid 23 :)

Snack Matte 22:37
That's the spirit! :) ses där runt strax efter 23 då! Woho! Partey!? :p

Åsa 22:44
Ptja. Inte über party :) lite lugnt är väl planen iaf, sen får vi se vart det landar ;)


Och ja, vart det landade, det ska jag minsann tala om för er...
Ni kommer aldrig kunna gissa denna, det kan jag garantera.
Under den här kvällen så har jag lyckats med två saker som jag aldrig har gjort förut, och som jag dessutom hoppas på att aldrig behöva uppleva igen.

Kikade ner på cp kring 23, precis som planen var. Egentligen var man väl inte extremt sugen på dricka, utan jag var mer ute efter lite najs sällskap och trevligt snack. Vad hände? Jo, jag satt och surrade lite med bror och syssling en stund innan jag beställde in en öl och bjöd brorsan på en drink. Där började den "lite lugna kvällen".
En öl blev två, två blev fem och jag var inte heller nådigt generös. Bjöd syssling, bror och Dannie på dricka (eventuellt fler?).
Öl blev drinkar och drinkarna blev fler. Klockan tickade och cp stängde. Kvar blev vi till cirkus halv två. Jag Dannie och Emma kilar då ut bakvägen. Åsa som suttit ner och hinkat hela kvällen mår kanon. She's on top of the world. Och prompt så ska hon också upp på den überstora snödrivan som är precis bredvid centralen. Upp kommer hon, det går finemang. Dessvärre är snön mjuk på andra sidan där hon ska ta sig ner. Benen sjunker ner ungefär till knähöjd och sedan snubblar hon nerför och ramlar framåtstupa ner på marken varpå Emma och Dannie brister ut i asgarv.
Också jag skrattar när jag väl får hjälp upp.

Det bär av vidare till Stanleys. Där möter vi upp Matte igen. Vi hinner beställa in lite dricka, två drinkar till mig om jag inte minns helt fel (vilket för övrigt är mycket möjligt). Jag mår kanonbra. Fram tills efter stängning då vi sitter kvar under städningen. Jag sitter i mitten av ett av båsen, Matte på ena sidan och Dannie och Emma på andra sidan. Och plötsligt. Ouäh! Från ingenstans så spyr jag över mig själv och över bordet. Jag märker hur folk skingrar sig och ensam sitter jag kvar i mitten av båset och tittar både förvånat och ursäktande upp på folket som springer och hämtar servetter för att torka upp min spya.

Aldrig har jag tidigare spytt på krogen, utanför, jo, men aldrig inne på krogen. Jag är bara glad att det här hände på en torsdag och efter stängning. Ju färre vittnen desto bättre. Snacket kommer ju spridas ändå nu så. :)

Men trodde ni att detta var nog? Nej, jag sa väl åtminstone att det var två saker som hände? Jajamensan. Vi skickas ut från Stanleys och står kvar utanför en stund. Efter en sms-konversation och ett samtal med Alex och Cribbe så kommer de förbi med bil för att plocka upp mig och skjutsa hem mig. In i bilen kommer jag och efter lite skrik och gormande från Dannies sida om att jag ska hem omedelbart så åker vi iväg.

Ungefär till brandstationen kommer vi, där känner jag att jag inte kan hålla det inne längre, jag måste spy. Jag öppnar dörren och stapplar ut ur bilen. Säger något i stil med "jag kan gå härifrån". Men ja... Det var väl lite att ta i med tanke på att benen viker sig ungefär tre sekunder senare och jag faller ihop på marken.
Ut kommer Cribbe och försöker hjälpa mig upp, också Alex kommer fram till mig en kort stund senare. De försöker få upp mig på fötterna men all kraft i kroppen är som bortblåst. Hela jag är spagetti.
Jag är så fucking-kalasigt-vidrigt-über-äckligt-pang-fittigt-tokfull så det finns inte. Men utan ordentligt med mat i magen, vad hade jag väntat mig?

Och så kommer vi till den älskade oturs-tajmingen som bara verkar kunna hända mig. Vem åker förbi utanför brandstationen om inte Farbror Blå. Jo. Så är det. Och Alex, tack som fan, vinkar in dem mot oss. Så efter lite om och men kommer en piketbuss och poliserna säger "vi kan skjutsa hem dig men då måste vi ringa din mamma så hon får komma ut och hämta dig vid bilen".
"A, fajst nej. Kajn jni ijnte baja schusssa hemj meij?"
"Nej, antingen så ringer vi din mamma eller så får du följa med till polisstationen."
"Kajn nji ijnte schusssa meij tij mijn bjoj då?"
"Nej, hem till mamma eller till polisstationen."
"Jahapp..."

Och av till polisstationen bar det. Åsa spenderade natten i en fyllecell. Grattis!


Åsa 22:44
Ptja. Inte über party :) lite lugnt är väl planen iaf, sen får vi se vart det landar ;)

Och nog såg vi vart det här landade :)

Gaah, fyfan vad jag har ätit idag. Galet!
Nu har jag säkert gått upp de där fem kilona som försvann under dessa veckor jag haft problem med magen. Känns så i alla fall.
En kväll på jobbet. Den gick betydligt fortare än senast. Skönt. Nu bär det av till cp för att träffa syssling och kanske annat trevligt folk också. Najs najs. Ska försöka se till att det inte blir så extremt sent bara. Ska ju upp och gymma imorgon, och försöka bränna av allt som jag ätit idag, lycka till, haha.

Palla att det kliar som fan i fingrarna! Jag var ledig igår och idag så har jag ju jobbat på coop och inte casinot. Jag längtar verkligen tills imorgon så jag får leka med markerna igen. Bra åsa. Arbetsnarkoman, here I come ;)

Näe, lite smink, lite hårfix och andra kläder, sen bär det av ner till byn.
Jag behöver verkligen en manikyr :/
Hejdå!

Dags att komma igång nu kanske, eller vad säger ni?
Komma igång med allt. Någon form av rutiner måste man väl ändå ha i livet? Jo, det tycker jag. Min vardags å som den ser ut är lite för stressig. Lite för obra för min hälsa, det börjar jag inse.
Att springa till jobbet varje dag för att inte komma för sent. Jobba till sena kvällar/nätter. Sitta kvar och surra eller dra vidare till något annat ställe och ta en öl, eventuellt åka till Donken för lite nattmat, sen hem och sova hos någon polare. Vakna dagen efter. Dega och sega som fan, så att man sen måste stressa hem för att hinna äta och göra sig i ordning inför jobbet som man sen än en gång måste springa till.
Det känns inte sådär himla hälsosamt faktiskt.

Mycket möjligt att magen blir påverkad av det också. Nu har det ju faktiskt varit bättre med magen i två/tre dagar. Skönt som fan. Fast jag är mätt hela tiden, haha.

Om jag ser tillbaka på tidigare i höstas, då jag mådde som bäst. (Visst var det andra omständigheter som såg lite annorlunda ut också, men om man bara ser till rutinerna nu). Då vaknade jag vid 11, oftast hemma. Drog och gymmade vid 12. Kom hem vid ett, åt mat, chillade lite. Tog en powernap sen gjorde jag mig i ordning och drog till jobbet. Aldrig, eller mycket sällan, någon hets och stress. Jag mådde bra. Kroppen mådde bra.

Men vad hände sen? Jo, jag blev sjuk och rutinerna försvann. Känns som att det är god tid att ta tag i livet igen. Sluta klaga nu förfan. Få tummen ur och gör nåt åt det. För länge har jag nu bara stressat, legat hemma och tyckt synd om mig själv eller klagat över min situation. Dags att ändra på det känner jag.
Nu mår foten bra, magen bättre, och ja, jag kommer må så jävla mycket bättre om jag kommer in i de här rutinerna igen. Jag känner det på mig.

Året har väl inte börjat på ett så fantastiskt sätt som man kunde ha hoppats. Mycket ångest, funderingar, hunger, fuck-ups och stress.
Men istället för att klaga åsa, gör något åt det nu.
Surrade med Anni nyss, vi sa att vi skulle gymma idag, istället var hon tvungen att besiktiga bilen, så gymmet blir morgondagens projekt. Det blir för stressigt om jag ska hetsa till gymmet själv nu känner jag, så istället ska jag plocka fram hantlarna och pilatesbollen och pumpa lite lätt här hemma.

Vad mer är det som ska göras idag? Det har gått en vecka på det nya året, för lång tid för att inte ta tag i någonting. Idag ska jag städa upp i badrummet som morsan har bett mig om i, ehm... tre veckor? :S Som sagt, dags att få tummen ur månne?

Nu kör vi. Vi pumpar upp musiken och så kör vi! :D Yey!

Pallar man överanalysera? Pallar man tro det värsta om folk? Pallar man strunta i det? Pallar man verka vara naiv? Pallar man bry sig överhuvudtaget? Pallar man inte bry sig? Pallar man bara skita i allt?
När det känns som att det är det rätta att göra. Bara skita i allt. Varför ska det då vara så in åt helvetes svårt för? När man inser att man inte både kan ha kakan och äta kakan, och samtidigt inser att kakan varken är särskilt god eller tilltalande på något sätt på grund av allt socker och alla onyttigheter. Kan man då bara slänga/ge bort kakan?

Det känns ju så jävla korkat om man ska sitta och stirra på en kaka som man är för illamående för att äta. Då kan man lika gärna låta någon annan som faktiskt vill ha kakan få den. Visst?
Det är ju bara elakt att sitta och hålla på kakan tills den blir dålig bara för att man inbillar sig att man kanske skulle kunna tänkas att bli sugen förr eller senare.

Varför verkar jag tyckas tro att jag kan lyckas med att både ha och äta en kaka som jag redan vet när jag tar första tuggan att den är dålig eller på annat sätt kommer få mig att må illa? Varför envisas jag med att äta kakan? Varför faller jag för frestelsen?

Jag känner mig äcklad. Äcklad och smutsig. Jag är förbannad och förtvivlad. Dessutom är jag förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om folk längre. Jag vill tro att folk är ärliga mot mig. Men ska jag bara tro på allting som jag hör och bli klassad som en blåögd, naiv liten fitta? Jag har ingen lust med det. Men om man då vänder på det. Ska man misstro allt och alla? Ifrågasätta allt som man hör? I största allmänhet tro att folk ljuger för en. Bra inställning verkligen..

Helt seriöst så pallar jag inte längre. Kan man säga upp sig från livet ett tag?

Jag har idag kollat igenom Hm katalogen som ramlade ner i brevlådan härom dagen. Vårens kollektion. Jag har väl egentligen aldrig varit sådär jättemycket för det här med kläder. Inte så som många andra som jag känner är. Självklart är det soligt med nya kläder och så, men eftersom jag anser att jag själv aldrig haft någon speciell stil så är det ingenting som jag ägnat mycket tid och tanke åt. Jag tar på mig det som jag vill ha på mig just den dagen.

Jag har aldrig sett mig själv som en tjej som klär i klänning. Jag vet egentligen inte varför. Känner mig nog lite för grabbig för det. Jag fick ju dock lite panik när jag insåg klockan tolv på dagen på nyårsafton att jag inte hade någon bra nyårsoutfit. Klockan två skulle jag börja jobba så det blev en snabbrush ner på stan för att panikartat försöka hitta någonting att ha på mig. Och konstigt nog så letade jag efter en klänning.

Det blev några turer in i lite olika butiker, men så slutligen hittade jag en grå glansig klänning på Lindex. Bara en kvar. Storlek 36. Jag är inte en storlek 36. Jag är i bästa fall en 38, men alltsom oftast en 40.
Jag tänkte ändå "äsch, jag kan lika gärna prova den, man kanske kan pina sig igenom en kväll med en lite för liten klänning." Provrummet nästa, och gissa vad? Jo, klänningen satt ju för faan bra. Det blev lite väck här och var, men aldrig för tight någonstans. Den satt både snyggt och skönt. Så jag körde på det.
Jag tror aldrig att jag har känt mig så bekväm i en klänning någonsin. Under hela kvällen också. Kanske är det så att man i klädväg nu har börjat vidga sina vyer.

Men men, jnst nu finns det inte så mycket tid för klänningar och snygga outfits. Arbetskläder är det som gäller för min del. Mycket jobb i dessa dagar. Men jobb betyder pengar och pengar är alltid kul att få och spendera.

Men vänta lite... Kan ni förstå det här? Åsa har just skrivit ett inlägg om kläder. Ouch! Inte okej. Haha.
Nej som sagt. Jobbet var det va..
Ni får väl spana efter mig i dimman.

Citat från pinkish.blogg.se 2009-01-04

"År tvåtusennio, det ska vara bland de mest oseriösa åren för min del. Det har jag fan bestämt redan. Nu ska jag makea reality av ryktet som "player i hemlighet" (som jag fick i åttan/nian i skolan ;)
Är på god väg än så länge, hah... jaja, får se hur det går med det där..."

Bör kanske tilläggas att detta var mitt första och enda (hittills) fylleblogginlägg som jag skrivit. Skön inställning ändå.
Undrar just vad 2010 har i sitt sköte..
Det är galet vad jag bara skrev fritt för ett år sen. Jag gick in med inställningen att jag skulle skriva precis allt och vad som helst här i bloggen. Inte skämmas för nåt, inte bry mig om nåt. Tankarna och orden som ploppade upp i huvudet skulle bli till ord som sedan oavkortat skulle publiceras här.
På ett års tid har man förändrats en del ändå. Bra eller anus? Det vet jag inte.

Det känns inte som att det är mycket som jag vet just för tillfället. Jag vet bara att jag har jävligt ont i magen och jag hoppas innerligt att det ska gå över så snart som möjligt. Dessvärre så känns det inte så efter att jag käkat en macka.

2009. Var det då man blev vuxen, eller var det så att man blev barn på nytt? Mycket har hänt och utveckligen har gått i rekordfart känns det som. Ett underbart år. That's for sure.
Ett seriöst år med en ganska så slapp och oseriös inställning, men ändå ett positivt år. Förmodligen ett av de bästa, om inte rent av det bästa, året i mitt liv. Hur mycket har inte hänt egentligen?
Pfft...
Jag tänker inte ens försöka ge mig på en sammanfattning just nu. Det är dags att försöka tagga till inför den sista kvällen på året.

Frågan är ju: Blev år tvåtusennio så som jag hade hoppats och tänkt mig? Absolut inte. Det blev bättre. Så obeskrivligt mycket bättre.
Jag vet att det kommer vara svårt att toppa det här året, men jag ska försöka så gott jag kan, med huvudet högt och en positiv inställning att göra nästa år till det bästa hittills.

Sju timmar kvar, så nu är det väl dags att ta i tu med allting som man skutit upp under året. Önska mig lycka till, så önskar jag er alla ett gott nytt år!

Idag är första dagen på väldigt länge, känns det som, som jag faktiskt fått en lugn stund då jag bara kunnat sitta hemma och inte göra någonting alls. Det har varit hektiskt nu ett tag.
Jag har helt ärligt bara varit hemma och vänt varenda dag.
Inte sovit hemma på jag vet inte hur länge. För många nätter sen. Jag har verkligen inte hunnit skiva blogg även om jag känt att jag verkligen har velat.

Och just nu är ju också än himla bra tid att skriva på... Tanken var ju från början att jag skulle vara ledig idag. Helt ledig. Ingenting planerat. Skulle bara ha kunnat ligga hemma och chilla hela kvällen om jag så velat.
Men vem är det då som ringer och väcker en om inte Påke. "Jobba? Cp? Ikväll? Javisst."
Grattis åsa. Du är så himla bra på att säga ifrån. Men men, pengar rullar in och det är ju aldrig fel.
Jobbar man inte så klagar man på att man inte får nå pengar, och jobbar man så klagar man på att man aldrig får vara ledig. Är det inte så? Nej, jag tänkte försöka sluta att tänka så. Och istället se pengarna rulla in när man jobbar, och sen njuta fullt ut av den tiden då man är ledig.

Nyår då? Hur ser det ut? Bra fråga. Överhajpat som fan om inte annat. Jag vet inte vad jag ska göra. Finns så många lösa alternativ. Och ju närmre det kommer desto fler alternativ får man. Slutar väl förmodligen med att jag hänger med bror och gänget som vanligt. Jag tror inte att jag orkar åka någon annanstans eftersom jag faktiskt jobbar till klockan sex. Kommer bli så galet sent i så fall.

Ååh, ni anar inte hur riktigt übernajs det känns att skriva. Inte det att få ut det jag tänker i ord. (för just nu är det inte ett sånt tillfälle, har inte tid att skriva om sånt som jag faktiskt funderar över eftersom duschen väntar om några minuter och sen jobb. Då känns det bara dumt att ens försöka sätta sig och börja skriva om något betydelsefullt, kommer bara bli stressigt förstår ni. Jag var till och med kluven till om jag skulle skriva något över huvud taget.)

Hur som, poängen som jag skulle komma till... Det är asnajs att skriva, bara känslan av fingrarna som flyter över tangenterna. Det är en känsla som jag verkligen har saknat. Ska man ta det som ett varningstecken kanske? Nääe :)

Usch vad jag verkligen skulle behöva en riktig "bara sitta hemma framför datorn och skriva av mig"-dag. Skriva tills jag får värk i fingrarna. Fatta den känslan! Naajs.

Fast nej, alldeles för mycket blaj här känner jag nu. Ville väl egentligen bara tala om att jag har mycket att skriva om, och jag är ledsen att jag inte haft tid att skriva någonting nu såhär i slutet av året. Det händer ju trots allt en del ändå.
För mycket för att ta upp här, that's for sure. Men men, en del ska man väl hålla inom sig också, eller bara dela med de som man vet att man verkligen kan lita på.

Duschen var det ja.. Jobbigt. Jag vill verkligen inte ta av mig den här stora übermysiga tröjan som jag har värmt upp...

Hoppas folk inte blivit altför ledsna över den übersugiga uppdateringen nu kring jul. Mycket att stå i. För lite sömn. För lite mat. För lite lust. För lite ork.

Om en timme bör jag bege mig till jobbet, ännu har jag varken ätit eller duschat, och att duscha kommer nog bli lite mer komplicerat än vanligt också. Det är nämligen så att jag har, i ett desperat försök att få upp värmen, somnat med foten mot ett element. Jomen Grattis! Ingenting att rekomendera kan jag säga. Jag har nu tre stycken svidande, stramande köttsår på foten. Ganska skönt faktiskt.

Det mesta av min energi den senaste tiden har gått åt att tänka, fundera och grubbla över saker och ting. Tråkigt nog så omvandlades lugnet som jag hade i kroppen till något mer passivt beteende, som sedan resuterade i att jag blev deppig. Mycket roligt. Verkligen.

Är på ett ganska så fittigt dåligt humör, vilket förmodligen framgår av mitt sätt att formulera min sarkasm och ironi. Hoppas på att ni alla har haft en bra jul och allt sånt.
Just nu vore det najs att bara ligga kvar här i sängen och sova.
Isolera sig i en vecka eller två. Inte prata med någon. Inte träffa någon. Inte behöva göra någonting överhuvudtaget. Det. Det vore najs.

Nu blir det istället mat, stress, smärta och jobb. Ha en trevlig kväll allihopa!
Nej jag är inte bitter...

What to do, what to do?
Jag har varit på stan mer eller mindre hela dagen. Riktigt najs att träffa Anni och Nanthin. Och någr julklappar blek köpta. Men det är fortfarande en eller två kvar som jag inte har den blekaste aning om vad jag ska köpa eller göra. Jobbigt jobbigt.. :/

Just det här att inte ha någon aning är det som oroar mig. I vanliga fall brukar jag ändå ha någon liten ide om vad man skulle kunna ge personen. För att bara köpa en ask choklad eller nåt... Ja, då kan man fan lika gärna skita i att ge någonting alls. Det ska fan vara personligt annars kan det kvitta. Att köpa och ge bara för sakens skull känns som sån himla waste.

Nu börjar det i alla fall bli dags att skutta in i duschen för att sen äta mat, sticka till bror och fixa en av farsans klappar och sen bege sig till Croc's för att jobba.

Kom igen nu åsa, plocka fram de där hjärncellerna som du vet att du har! Go go go!

Jag vaknade nyss utav väckarklockan som jag glömt stänga av. Men det gör inget. Jag har sovit tillräckligt länge redan. Drömt massa konstigt har jag gjort också. Mycket intressant.

När jag vaknade funderade jag lite smått på vad jag skulle göra utav den här dagen. Ikväll ska jag jobba på Croc's. Jag och Anni sa att vi skulle träna eftersom jag inte kunde igår då jag fick rycka in på Coop.
Men samtidigt som jag ligger och tänker på det här så slår det mig att jag faktiskt jobbar Coop imorgon också, och sen är det ju julafton.
Hur gick tiden såhär fort? Hur många klappar har jag inte kvar att fixa egentligen? Och det hade ju varit lätt om man visste precis vad man skulle köpa till alla. Men icke. Det är två saker som jag har ganska klart för mig vad jag ska ha, men ytterligare två tre saker som jag inte har den blekaste aning om vad jag ska köpa. Plus att jag och bror måste fixa en present som kanske dessutom tar lite tid. Och jag har också en massa småpyssel med vissa av mina klappar som ska ordnas med.

Och med tanke på att jag mer eller mindre bara har en dag på mig så fick jag just en något stressad känsla i kroppen.
Men istället för att bara sitta och bli stressad så försöker jag att göra någonting åt saken. Men det går inte så bra det heller.. :/
Blir nog till att hoppa in i duschen och kila ner på stan för att få lite inspiration.

Helt ärligt så börjar jag bli ganska så trött på folk som tror att bara för att man är singel så skulle man vara intresserad av allting som går i ett par skor. Är det omöjligt för folk att förstå att man kan vara singel och trivas med det?
Varför kan inte folk bara lära sig att förstå en hint. Förstå att man inte är intresserad och då ge upp? Det verkar inte som att det beteendet existerar hos någon just för tillfället. Eller är det så att det är jag som måste bli bättre på att hinta, eller kanske rent utsagt bli bättre på att tala klarspråk och möjligtvis såra någon face to face? Jag vet inte. You tell me.

Men helt ärligt. Varför är det så? Egentligen. Varför måste folk alltid vara ute efter antingen ett förhållande eller att ha sex? Varför kan folk inte bara vara ute efter att träffa nytt folk och få nya vänner? Säg att någon kommer fram och raggar på dig eller liknande, eller om du snackar med någon okänd människa och verkligen har riktigt trevligt måste man då vilja någonting mer med personen än att just bara prata eller eventuellt i framtiden forstätta att Prata med den personen och kanske bli polare? Måste varenda jävla jävel försöka hooka?

Är det bara jag (eller om vi nu ska vara såna; är det bara tjejer) som tänker att man kan träffa någon och bli polare?
Äsch, jag börjar bli ganska trött på den här sortens människor.. Bojkotta månne? Näe, men dryga lite extra mot dem kommer jag nog göra.

För övrigt. Äsckligaste snubben idag. Jag jobbade på coop till fyra. Gick ut på lagret och bytte om för att sen handla lite. Man blir ju något arbetsskadad, så när man går runt i sin egen butik så känner man att man är aningen arbersskadad. Ibland så frontar man i hyllan som man går förbi, ibland plockar man upp skräp från golvet. Idag så fick jag/tog jag ögonkontakt med en kund ute i butiken (något som jag alltid gör när jag har arbetskläderna på mig). Jag kom på mig själv och sa åtminstone inte hej till honom.

Hur som helst så gick jag runt i butiken i säkert tio minuter en kvart och funderade över vad jag skulle ha. Jag märkte hur den här snubben sitter på en stol vid spelet. Tänkte inte så mycket på det egentligen, utan registrerade det mest.
När jag stod i kassan surrade jag en del med Malin, sa sedan glatt hejdå till både henne och Anna och så gick jag.

När jag sen kommit en bit ner för backen och är ungefär vid gamla Godis Grossen så kör en stor skåpbil sakta ner för backen. Rutan är nervevad och vem sitter där om inte Han (som jag fick ögonkontakt med, som sen satt vid spelet utan att göra något).

"Det är halt ute" ropar han.
"Jajamensan, men jag har bra skor" svarar jag.
"Det är kallt också, ska jag inte skjutsa dig?"
Eeh... Vad sägs som nej?
"Det är lugnt, jag är varm och ska inte gå så långt, men tack ändå!"
Eller inte...
Äckel.

Han har alltså suttit kvar i butiken efter att han har handlat och väntat på att jag ska gå för att sen erbjuda mig sjukts, för att sen...? Ja.. Vill man ens veta? Tror inte det.
Somliga saker tål att upprepas. Äckel.

Skönt med en helt ledig dag.
Det är jobbigt att jobba när kroppen inte mår så bra. Som nu. Magen krånglar fortfarande lite till och från. Man vet aldrig om man får behålla maten man äter eller inte. Inte nog med att det är aningen psykiskt påfrestande så blir man ju också fysiskt trött. Och kylan som man konstant utsätts för gör ju inte heller att man sparar på den energin som man har.

Jag jobbade torsdag kväll på cp, från klockan tio till fem på coop igår, hem i två och en halv timme sen började jag jobba på Limerick. Under de timmarna som jag var hemma så hann jag varken sova eller äta. Eller "hann" är väl fel ord, jag kunde inte sova, och jag var illamående och inte ett digg sugen på mat. Och då blev det som det blev.

Resultatet av det fick jag senare på jobbet när man inte var extremt inspirerad. Hade inte alls samma go som på cp dan innan då jag också gick därifrån med 100% skrivet i rapporten. Första gången det händer för mig.
Men vad toppar man det med då om inte en backning dagen efter. Go åsa! :)

Kändes lite bättre att man förlorade mestadels av dom pengarna till en kille som fyllde år, så jag kunde ju inte mycket annat än glädjas med honom. "Grattis, min present till dig" och min present från Påke blir väl inte riktigt lika vänlig och behaglig.

Men men.. den dagen den sorgen.

Måste bara få fråga...
Visst är det väl inte rikitgt helt okej att det är mellan fjorton och sexton grader hemma i lägenheten? Att man måste gå runt med dubbla plagg av allt plus en filt lindad om en för att åtminstone inte sitta och skaka? Att man i ett desperat försök för att få upp värmen spolar upp ett badkar med varmt vatten som man sedan bara låter stå? Att man tänder värmeljus i hela lägenheten för att försöka få till någon form av värme (å andra sidan är det ganska mysigt)? Att man sitter med konstant gåshud för att det är så kallt? Att man undviker att öppna kylskåpet för att man då är i riskzonen för frostskador?

Låt mig tala om en sak för er. Det är INTE okej!

Ska enda gången på dygnet som jag inte fryser vara när jag är hemma hos brorsan eller någon annan vän? Nej. Det ska inte vara så. Det är oacceptabelt.
Men vad görs åt saken då? Precis. Ingenting.

Mamma har försökt att ringa nån rörkille som brukar vara här och fixa med saker. Tydligen så har han inget avtal med hyresvärden så egentligen ska han inte göra någonting för att fixa i det här huset. Dessutom är han extremt upptagen just nu och blir bara sur när man ringer.
Grannen som av någon anledning har hand om lite allt möjligt här i huset gick ner i källaren igår och vred på något så att det skulle bli varmare här. Har det blivit det? Nej, snarare kallare...

Hyresvärden får man inte ens tag på. Men det är ju inte någonting nytt...
Det ser helt enkelt ut som att det här kommer bli en lång och kall vinter.
Over and out.
Hoppas att jag inte fryser ihjäl i mitt eget hem.

Det är ju inte nådigt vad det snöar ute. Helt galet!
Skönt att jag nu sitter här i värmen, om man nu kan kalla det så, med en skål frosties flingor och mjölk. Nam nam!
Kvällen har jag tillbringat hos min bror. Först tittade vi på bilder ifrån Egypten. Sen blev det lite Bonde söker fru. Och sist men inte minst Slumdog Millionaire. Bra skit.

Till helgen, med start imorgon, så blir det en del jobba för min del. Ska bli najs. Cp, Limerick och Croc's inbokat än så länge. Plus lönemöte på söndag. Kan det bli bättre? Jajo, Limerick kunde man ju fått slippa, men vafan, bättre det än ingenting, right?

Lite roligt hur jag ibland kan vara så extrem med att lägga märke till detaljer. Så fort jag kom in i mitt rum så märkte jag att någon varit här inne. Just den där första känslan är skum, den vet jag inte vad den kommer ifrån. Men när jag sen börjar granska rummet så inser jag vilken otrolig koll jag har på vart allting har stått och hur.
Datorn ställde jag med all säkerhet i sängen och inte på golvet där den stod nu. I fönstret har jag två kortlekar som jag, utan egentlig eftertanke, lagt där. Det översta kortet ligger inte som förut.
Mina pyramider under ljusstaken står snett, så någon har varit och pillat på dom också. Vad mer? Jo, papperna i fönstret, bland annat en räkning som jag ska betala hade jag ställt på högkant så att jag skulle se den och komma ihåg att betala. Hur kommer det sig att det pappret nu ligger ner?
Inte bra.

Jag skulle bli en bra detektiv. I alla fall i mitt eget hem.

Men vafan! Ingenting i fönstret står som det gjorde förut. Vad är det här? Vad har tanten hållit på med egentligen? Det finns ingenting i mitt fönster som hon har att göra med. Jag måste säga att det är någonting som jag verkligen stör mig på. Folk som ska och pilla på saker som de inte ska pilla på. Och sedan gör ett halvdant försök i att ställa sakerna som de stod förut, fast de totalt misslyckas.
Om man så ska och talla på saker så gör det ordentligt. Antingen memorera Exakt hur sakerna stod innan eller försök inte ens att ställa dem till rätta efteråt.

Irriterande. Minst sagt.

En annan sak, nu när vi ändå är inne på det spåret. Jag får en massa skit om jag gör saker och inte städar upp efter mig. Som exempelvis idag när jag hade julstökat. Det såg ut som ett jävla bombnedslag i köket. Jag skojar inte. Grejer överallt! Men så tänkte jag att "Nej, men morsan kommer bli så trött när hon kommer hem om det då är smutsigt i köket". Så vad gör jag? Jo, jag plockar undan allting. Till och med det som låg framme innan jag började. Jag diskade undan all disk och inte bara den som jag själv använt.

Än så länge: Inte ens ett tack. Och vad möts jag av när jag kommer hem? Jo ett kök belamrat med papper, skräp, julkort, frimärken, limstift, saxar, tidningsurklipp, smutsig disk och bara skit Överallt...

Jo man tackar. För jag vill ju inte heller komma hem till ett rent och snyggt hem?

Baah... Nurå? Jag är trött. Jag ska sova. Jag ska ställa sakerna i fönstret till rätta. Jag ska göra mig i ordning och gå och lägga mig ordentligt idag. Jag ska... Jag ska bara orka resa mig först...

Är det inte någonting visst med känslan av att höra snön knarra under skosulorna? Det tycker jag. Jag diggar den känslan. Dock inte lika najs när man har helt plana skosulor, men det är en annan femma. Halkar man får man skylla sig själv.

Dagen har varit ganska så seg idag. Jag har inte haft så mycket ork att göra så mycket måste jag säga. Inte så konstigt med tanke på att magen krånglat i två dagar nu. Har inte fått behålla någonting, förutom två glas blåbärssoppa och en banan, längre än en halvtimme. Så krafterna börjar nu tyna.
Kanske inte det brightaste att träna både igår och idag heller. Men någonting måste man ju sysselsätta sig med.

Jobb ikväll också. Tog en timme innan jag hade första spelet, vilket är ganska länge på cp. Det var inte förrän vid halv tolv som folk började spela. Som tur var hade jag Mathias som sällskap, så jag hade ändå något att göra.
Det var en riktigt skön känsla efter det första riktiga spelet. Det gick bra. Både upplägget, räkningen och resultatmässigt. Då pustade jag ut. Var rädd att ha tappat en del nu när jag knappt har tittat på kort på nästan två veckor.
Men det gick över förväntan, och det tackar vi för :)

Nurå? Mjo, trött som fan, men också hungrig som ett svin. Vet inte om jag vågar äta eftersom kaffet som jag drack på jobbet avlägsnade sig från min kropp så snart jag kommit hem :/
Undrar hur länge det här kommer hålla på. Och hur länge man ska låta det hålla på innan man kollar upp det... Jaja, det löser sig. Bokstavligt talat.

Det är lite roligt egentligen, hur man kan bli så himla glad för någonting så litet. Jag köpte ett set med tre stycken pyramider i olika storlekar när jag var i Egypten. De är lite beigeaktiga och glänsande. De är jättefina. Jag har ställt dem i fönstret under adventsljusstaken. Saken är den att varje gång jag tittar upp på dem så ler jag. Om inte fysiskt så inombords. De står så perfekt, så fint där. Och varje gång jag ler förundras jag lika mycket över hur man kan bli så glad för någonting så litet.
Man inser ganska snabbt när man väl tänker på det, hur mycket man egentligen har att vara glad och tacksam över. Och också hur onödigt det är att bli arg, ledsen och bitter över småsaker.

Jag och Matte pratade lite om det idag. Jag berättade om min inte alltför händelserika dag och hur mina krafter tynade bort mer och mer. Jag åt middag och gick sen och la mig för en powernap på inplanerade fyrtio minuter vid sextiden. Problemet var ju bara att jag inte lyckades somna. Lyckat.
Jag var ändå tvungen att gå upp på utsatt tid för att hinna göra mig i ordning inför jobbet. Och det var så mycket småsaker som gick fel som man, om man är i obalans, skulle kunna bli alldeles krontokig för.
Maten kom ut ganska omgående efter att jag klivit upp. Duschkranen strulade säkert fem gånger. Linsen krånglade och gjorde ont. Jag började flagna i pannan. Håret blev elektriskt. Borsten som jag la på byrån (som ett mongo) ramlade ner på golvet och slog i min fot.
Jag hittade inte sminket som jag skulle ha. Jag började sminka mig men insåg att det såg förjävligt ut i pannan så jag var tvungen att tvätta bort det och börja om. Jag började frysa.

Mjo, det var en del som man skulle kunna börja skrika och svära över. Gärna när man redan är trött och inte har några krafter. Man orkar liksom inte riktigt med några motgångar just då. Men jag insåg och intalade mig själv vid varje irritationsmoment att det bara skulle ta mer energi att bli upprörd och skrika. Jag lyssnade istället till lugnet i min kropp. När borsten ramlade i golvet tänkte jag "Men självklart, vad tror du ska hända om du lägger borsten på kanten av byrån?" Sen böjde jag mig ner och plockade upp den. Finns ingen anledning att tjura och skylla på någon/ något annat. Lägger du borsten åt helvete så får du ta konsekvenserna för det. På samma sätt som du får skylla dig själv om du går ut med plana skosulor i rådande väder.

Folk är i allmänhet så negativa. Istället för att skylla på att världen är emot en och klaga över alla problem som man har, försök istället att se vad du kan göra för att lösa situationen.
Borsten ramlade ner på golvet och min fot. Aj. Det gör fortfarande ont, men istället för att tänka på det, låta borsten ligga kvar och skrika ut "Helvetes Jävla Skit!" så ser jag vad jag kan göra åt problemet. Jo, jag tänker på någonting annat och plockar upp borsten och lägger den till rätta. Ingen anledning att vara bitter i en sån situation.

Och just nu finns det ingen anledning att vara vaken längre. Godnatt!

Ännu en dag då jag vaknade och gick upp klockan sju på morgonen. Det lär behövas en powernap senare under dagen om jag ska orka jobba till klockan halv två inatt.
Jag var helt slut igår kväll. Tanken var väl att vi skulle köra ett litet meeting hos brorsan. Kolla på lite bilder och filmer från resan. Men varken han, jag eller Jocke mådde särskilt bra. Ont i magen allihopa. Får hoppas att det går över så snart som möjligt bara. För bilderna vill jag se, och få med mig hem så att jag också kan visa er hur vi har haft det och inte bara berätta.

Det är ju som sagt ganska kallt här hemma. Jag la mig i sängen igår kväll, fullt påklädd och med dubbla täcken. Ändå frös jag en del. I natt hade jag ganska svårt att sova också. Jag vaknade flera gånger. Vände och vred och kom aldrig riktigt till ro. Jag vet inte om det beror på kylan eller att jag installerade en adventsljusstake i mitt fönster under gårdagen. Men man tycker väl att jag inte borde ha några problem att sova i vilket fall. Inatt hade jag det. Men det gör ingenting. Jag är relativt pigg och glad ändå.

Det snöar ute. Riktigt ordentligt. Någon decimeter ligger det väl på marken nu åtminstone. Riktigt nice. Hellre att jag kommer hem till snö än till kyla mörker och blask. Det är så underbart fint ute när snön fallit. Jag älskar det, och jag önskar verkligen att jag kunde rita hur snön så perfekt ligger och tynger ner trädens alla grenar.

Det var något brutalt vad kallt det var ute igår. Det bara stack i näsan och nästan brände i ansiktet. Jag måste börja använda mössa tror jag. Dessvärre har jag hittills aldrig lyckats hitta en mössa som inte kliar eller förstör frisyren totalt. I år ska jag lyckas.

Undrar just vad man ska hitta på idag. På agendan står än så länge bara träning och jobb med. Någonting bör man väl göra. Kanske forstätta med storstädningen här hemma? Jag vet inte. Det känns inte som att det finns så mycket mer som man kan göra. Självklart så finns det det, men det är såna saker som man verkligen måste gå in på djupet för att göra. Exempelvis rensa bland papper eller städa ur byrålådorna. Då måste man ju tänka på vad man vill ha kvar och vad man skulle kunna förmå att kasta bort. Någonting som är aningen ångestframkallande för min del. Jag vill egentligen spara allt.

Lite kul. Alltid när jag rensar på det sättet så har jag aldrig bara två högar, en spara och en kasta. Nej, jag har minst tre, oftast fyra eller fem.
Jag lägger dem i ordningen:
Kasta bort - Kanske kasta - Ingen aning - Kanske spara - Spara

De mittersta högarna går jag sen igenom igen efter att jag gått igenom allting. Jag jämför då med det som jag har lagt i Spara och Kasta högarna. "Men det här sparade jag ju, då måste jag spara det här också.."


Jag måste säga att det är någonting visst med den första riktigta snön. Det spelar ingen roll hur gammal man blir, mystiken lever fortfarande kvar. Det är liksom ruggigt och kallt ute, och själv sitter man inne med en filt lindad om sig, tänder lite ljus och får en allmän mysfaktor över hela tillvaron. Det liksom hänger i luften att snart är det jul.
Man har intalat sig själv att julen aldrig blir densamma som när man var barn. Och det kan mycket väl vara sant. Men att den skulle bli sämre för det är ju bara ett dumt påhitt.
Men minns du när man var liten? Hela december var det julstämning både i skolan och hemma. December var speciellt på många sätt. Jag minns att det var enda gången som vi fick äta frukost i vardagsrummet framför tvn. Vi gick upp strax innan sju och lyssnade på julkalendern på radio, sen gjorde vi i ordning frukost och tittade på julkalendern på tv innan vi var tvungna att göra oss i ordning och bege oss till skolan.

I skolan hade man pyntat med advents och julsaker. Man julpysslade. Man övade på Lucia- och julsånger. Jag minns att vi i femman och sexan hade med oss egna små ljusstakar som vi fick tända ibland. Allting handlade om längtan. Längtan till den stora dagen. Julafton.
Det var en oslagbar känsla.

Vad är det då som säger att man inte skulle kunna få en lika oslagbar känsla inför julen i vuxen ålder? Juste. Ingenting. Jag längtar fortfarande till julen. Vi får alla en anledning att stanna upp i våra annars så stressade liv. Vi njuter av ögonblicken. Vi försöker så gott vi kan att ta hand om varandra. Man är ofta extra trevlig och glad i möten med människor.
Jag ser fram emot att få visa min uppskattning till vänner och familj genom att ägna dem alla en extra fin tanke eller till och med ge dem en present eller två.

Denna december har speedat på ganska bra. Och med tanke på att jag "missade" en vecka också under resan så blir tiden hemma än mer intensiv. Det är bara nio dagar kvar. Lite drygt en vecka. Helt ofattbart vad hösten har gått fort...

Detta återkommer vi till, nu bär det av till köket och sen gymmet.

Oj vad man har hunnit med idag. Helt sjukt. Inte ens känt mig stressad eller nåt heller. Inte känt någon olust överhuvudtaget. Kanske för att man har hållt sig ganska så sysselsatt sedan klockan sju imorse. Tihi.

Tittade ju som sagt på julkalendern och nyheterna nu på morgonen. Efter det blev det bloggande. Sen packade jag upp väskan, torkade av och fixade och donade med sånt som läckt ut. Ganska stumilerande faktiskt. Och gott luktade man efteråt eftersom det var parfym som läckt. Yey :P

Efter det blev det plock i lägenheten. Sedan dammsugning av hela lägenheten. Så bakade jag pepparkakor, några plåtar. Brände den sista som vanligt :) Städade upp efter mig i köket, sen blev det lite dötid i typ en kvart. Men det var för jobbigt, så då drog jag till c-sam, hämtade skorna och gittade till gymmet.
Tillbaka till c-sam, surrade lite med bror och sen bussen upp till coop, handlade lite mat. Gick hem, lagade mat, duschade, åt mat. Diskade. Och ja.. Nu sitter jag här. Facebook, spotify och blogg. Tända ljus. Ganska chill, ganska skönt.

Särskilt när jag är så pass skum i magen som jag är också. Har inte fått behålla någonting längre än en halvtimme eller så, och det är ju aldrig ett gott tecken.

Hahaha, kul grej också. Vi har det riktigt äckligt jävla kallt här hemma. Alla element står på max men de är ändå bara pissljumna allihopa, förutom det i hallen som är iskallt. Morsan sitter med täckjacka på sig inne för att hon är så frusen. Jag nöjder mig med ett par varma sockor och en tjocktröja.
Efter att jag hade lagat mat och diskat och så så gick jag ut i köket. Vad ser jag om inte katten som liggen på spisplattan. Haha, då är det fan kallt när hon måste ligga där för att bli varm, stackarn! :P

Jag vaknade till. Vände mig om i sängen och BAM! Datorn, som jag somnat med bredvid mig, slog i golvet så att batteriet ramlade ur. Jajuste. Nu var man hemma igen.
Låg och vände och vred ett tag men insåg att jag inte skulle kunna somna om just nu. Istället gick jag upp och tittade på de sista tre minutrarna av julkalendern. Och sen nyheterna efter det.
Undrar just hur länge sen som det var jag satt uppe på morgonen, medan det fortfarande är mörkt ute, och tittade på tv...

Hemma igen. Det mesta verkar se likadant ut, ter sig någorlunda the same, men jag känner att ett inre lugn har spridit sig i min kropp. En djupare andning. En säkerhet. Jag vet att just nu så hör jag verkligen hemma här.
Under en vecka i Egypten med tjugofem grader och strålande sol tycker man att man nog inte borde göra annat än att njuta. Självklart så njöt jag. Jag försökte att ta in så mycket som möjligt. Både av solskenet och upplevelserna. Trots sol och bad, fiskar och kameler, housekeeping och god mat, äventyr och vila, så gick det inte en dag utan att jag någon gång tänkte på mitt hem. Tänkte på Södertälje och verkligen längtade hem.

Och nu menar jag inte längta hem som i att jag hade hemlängtan och inte ville vara kvar i Egypten. Jag menar inte att jag hellre hade varit här i kylan än där i värmen. Nej. Det jag menar är att jag verkligen såg fram emot att få komma hem igen, få jobba, få träffa familj och vänner som vanligt.
På ett sätt är det väl rutinerna man längtar tillbaka till. Det låter fel, just för att ordet "rutiner" ofta har en något negativ klang. Det har det haft för mig också. Har man rutiner låter det som att man har ett inrutat och i allmänhet ganska tråkigt liv. Men det är verkligen inte så jag känner inför mina nuvarande rutiner.

Det faktum att jag längtade till att komma tillbaka till jobbet och verkligen såg fram emot att få möta varje människa med ett leende, just tack vare denna längtan har jag insett hur bra jag verkligen trivs just nu. Trivs i livet, trivs med jobben, trivs med familjen, trivs med vänner och bekanta, till och med hur jag trivs med okända människor. Och inte minst, hur bra jag trivs med mig själv. Jag trivs i Södertälje. Det trodde jag aldrig att jag helhjärtat skulle säga såhär på senare dar. Men det gör jag.

Jag är inte en resvan människa. Jag har mestadels hållt mig i Södertälje och härikring. När det kommer till utlandsresor så var det första i mars i år. Dublin. Den andra var nu. Egypten. Trots att jag aldrig tidigare varit utomlands så vet jag att jag skulle älska att resa. Jag trodde att jag skulle älska det för att man får se så mycket nya saker. Nya intryck och upplevelser. Nya människor och andra kulturer. En annan miljö och nya impulser.
Hittills har jag bara gjort dessa två resor. Men redan så älskar jag det.
Det roliga är att jag inte bara älskar det för allt ovanstående (det gör jag ju självklart också) men det som jag framförallt älskar med det, en sak som jag inte haft med i mina beräkningar och föreställningar, är det faktum hur mycket man faktiskt uppskattar det som man har.
De mest vardagliga sakerna som att gå på toa på en restaurang utan att behöva ha med sig eget toalettpapper och ändå betala fem spänn för att få använda den. Att kunna spola ner toalettpappret. Att kunna dricka kranvattnet. Att kunna gå över gatan utan att behöva bli eskorterad. Att kunna gå in i en affär och bara titta på saker utan att känna sig tvingad att köpa något. Att kunna se någon i ögonen och le, bara som ett artighetstecken.

Under den här resan har jag på riktigt insett hur bra jag verkligen trivs med mina jobb. Visst har det sina småsaker som man stör sig på, men det handlar inte om jobbet i sig. Det är ingenting som jag tänker på när jag väl möter kunden.
Man tycker att jag borde insett att jag tycker om jobbet eftersom jag alltid går dit med glädje. Jag tycker alltid att det ska bli roligt att jobba. Eller jag kanske inte tänker så innan, men det jag tänker innan och vet, det är att när jag väl är på jobbet så kommer det gå bra och jag kommer ha kul.
Trots detta hade jag innan resan ännu inte insett vad jobben verkligen betyder för mig. Jag blev helt förstörd när jag fick reda på att jag inte jobbar på coop nästa gång förrän den tjugotredje december. Nu har jag ju som tur är ett jobb till, men inte heller det är ju på heltid.
Jag såg verkligen fram emot att komma hem och pumpa järnet på jobbet. Komma igång och jobba ordentligt igen efter semestern. Men vad får man instället om inte tio dagars ledighet från ett av jobben.

Många av er tänker nog att jag är dum i huvudet som klagar på att jag är ledig. Men just för tillfället känns det som att jag mer eller mindre lever för att jobba. Eller jobbar för att känna att jag lever. Jag vet inte riktigt. Men tänk dig själv att det är någonting som du verkligen trivs med och verkligen vill göra. Det behöver inte handla om att jobba, men för min del så gör det det. Det kan handla om att du sett fram emot att få tillbaka din bil från verkstaden för du har längtat såå efter att få köra den igen. Men så när du kommer och ska hämta den så säger de att det kommer dröja ytterligare tio dagar innan den är klar. Blir du inte aningen besviken då?

Självklart kan du köra någon annan bil under den här tiden, men det är inte samma sak som att köra din egna, älskade pärla.
Så känner jag inför jobbet. Då kanske ni förstår att jag blir lite smått ledsen i ögat av att vara ledig. Förhoppningsvis blir det istället mycket jobb på casinot, och också det ser jag ju faktiskt fram emot. Redan imorgon drar det igång.

Det var ju också lite komiskt. Jag hade bara just kommit innanför dörren. Släppt mer väskorna på golvet och tagit av mig skorna så ringde Per-Åke.
Tjena, hur är läget? Haft det bra? När kan du jobba?
Så snart som möjligt! Tisdag? Kanon!
*klick*
Jajamensan, ingen tvekan om att man var tillbaka hemma igen...