Pinkish

Ååh, hur kan man vara så brutalt rastlös som jag är just nu?
Det är fan inte möjligt. Jag måste göra någonting. Vad som helst. Men jag är ju egentligen ganska trött, jag orkar inte. Jag är i ett äkta svulltillstånd just nu. Hade jag inte bättre självbehärskning än såhär så skulle jag fan äta upp allt som finns i skåpen. Men usch för att bli tjock. Jag vill inte.

Jag trivs som fan med mitt nya, lite lättare jag. Magen har börjat ordna upp sig, så mat får jag i mig, men jag blir proppmätt fort och länge. Så det är väl asbra. Såhär kan det gärna få fortsätta. Gå ner några kilon till och sen komma igång med träningen också så blir det kanonbra det här.

Palla att det ska ta att man blir sjuk i tre veckor för att komma tillbaka till en vikt som man velat ligga på i ungefär tre år. Och palla att man ska ha blivit sjuk i huvudet på vägen också. Tänk att så mycket kan ändras på bara några få veckor. Det är galet.
Vad har jag gjort egentligen? Det är som att en ny fas i livet har börjat. Livet innan och livet efter Egypten. Helt ärligt. Sedan jag kom hem därifrån har allting varit/blivit vänt upp och ner. Magen, humöret, mitt beteende, mina vanor, mitt skrivande, mitt liv. Fan.

Allting, jag menar verkligen allting förändrades och försämrades efter resan. Vad hände egentligen i Egypten? Den frågan har jag ställt mig själv alltför många gånger...