Pinkish

Och ännu en gång så ligger man här... Nerbäddad i sängen, tre ljus tända i fönstret och gåshud på armarna som man har ovanför täcket. Ännu en gång så går man in på blogg.se, loggar in och klickar på skapa.
Minuter, och ibland till och med timmar, flyter förbi medan man ligger och stirrar på det svarta strecket som dyker upp och försvinner en gång i sekunden. Tankarna studsar runt i huvudet likt bumbibjörnar på extacy, men ingenting kommer ut. Inte en enda tanke når ända ner till fingrertopparna som ligger redo på tangentbordet. Inte en enda tanke. Hur fail är inte det?

Varför ska det vara så att när man som mest behöver skriva får den här sortens propp? När det är så mycket som vill ut, varför ska det då vara så svårt att skicka ut en tanke i taget så att någon faktiskt kommer ut istället för att alla tankar panikartat ska försöka komma först ut, som om det var så att det brann inne i hjärnan på en och den som är kvar för länge dör? Hur jävla svårt ska det vara att försöka komma fram till någon form av utrymningsplan som gör att man kan få ut så många som möjligt innan det är för sent?
En fet genomgång är vad som skulle behövas. Att under tiden som man märker att här är en tanke som inte hör hemma i den här hjärnan, eftersom han gör att det blir jävligt dålig stämning. Skicka ut honom på en gång. Förklara att det helt enkelt är dags för honom att bege sig någon annanstans. Vänligen be honom dra åt helvete, så att när det sen faktiskt börjar brinna så är det lättare att strukturera de vettiga tankarna som faktiskt vet att samarbete är den bästa lösningen för att få ut så många som möjligt oskadda.

Det är svårt när en grupp blir tillfrågade att var och en, i tur och ordning, berätta vad denne har på hjärtat (alternativt hjärnan). Alla håller på att spricka för att de så hemskt gärna vill berätta vad just den har att säga. Alla vill så gärna dela med sig. Men samtidigt så är alla lite blyga av sig. Ingen vill egentligen börja. Ingen vågar vara först eftersom ingen vet var de andra har tänkt att prata om. Ingen vill verka dum eller göra bort sig. Därför när medvetandet frågar bumbibjörnarna vem som vill börja prata, för nu är det dags för redovisning, då blir alla istället knäpptysta. Ingen säger ett ord. Inte ett pip. En fjäder skulle kunna falla till marken och ljudet skulle dåna och eka något så fruktasvärt. Så tyst blir det.

Medvetandet försöker då med en annan taktik. Han pekar ut någon. En viss bumbibjörn. Säger åt denne att han får börja. Men bumbibjörnen kommer med bortförklaringar. "Jag är inte riktigt färdig, fröken. Jag behöver någon dag till på mig innan jag kan redovisa." Medvetandet accepterar då detta. Hellre en bra redovisning som är väl förberedd än något fiasko.
Problemet är bara att alla de andra bumbibjörnarna inser att det här kommer fungera för alla. Kommer alla med bortförklaringar så kommer ingen att behöva redovisa just nu.

Redovisningen skjuts upp och ångesten för att man någon gång faktiskt måste ta tag i det här blir bara större och större. Bumbibjörnarna skjuter på problemen för att de tror att de kommer slippa göra arbetet, att det kommer en tid då det här är överspelat. Det kommer inte att bli någon redovisning.
Men medvetandet vet att en redovsning måste göras. Dessvärre är han så naiv och tror att bumbibjörnarna faktiskt försöker göra sitt yttersta för att bli klara med arbetet.
Det hela resulterar i ångest från båda håll, både undermedvetet och medvetet.

Vad som behövs för att komma igång det är att någon av bumbibjörnarna ska börja tröttna och faktiskt göra klart arbetet, säga åt medvetandet att "nu kan jag redovisa".
När den tappra bumbibjörnen som tröttnat på att ständigt ha ångest då redovisar så inser de andra björnarna att också de måste sätta fart.
Panik utbryter. Alla ska bli klara så fort som möjligt nu och gärna var den första som hinner till medvetandet för att så redovisa vad denne kommit fram till. Panik. Kaos. Bumbibjörnar på extacy.
Det gäller bara att dra ner på knarket och försöka strukturera upp det hela innan man är tillbaka på ruta ett igen..