Pinkish

När man är utanför är ens största önskan att få komma in. Man är så fascinerad av världen i bubblan att man gör allt för att få sin del av kakan. För en utomstående är världen magisk, den är förtrollande och ingen kan riktigt sätta fingret på varför. Men så snart du kommer in i bubblan, får vara med bakom kulisserna, eller trollkarlen förklarar hemligheten med tricket så vipps! Charmen är borta. Magin är försvunnen. Trolldomen bortblåst. Och fantasin om innehållet i bubblan blir istället verklighet. Det blir vardag. Och man kan inte sluta fråga sig vad det var man en gång såg som så inbjudande och fascinerande med den bubblan som nu har spruckit.

Jag trodde att jag tröttnat på att gå ut eftersom jag numera jobbar i den miljön. Att jag får min dos genom att jobba på krogen tre kvällar i veckan. Men nu, efter att ha varit mer eller mindre isolerad från den världen i drygt två veckor (känns som minst en månad) så hoppades jag på att få tillbaka lite av partyandan.
Självklart är jag inte frisk ännu så det är inte som att jag tränger mig in mitt i smeten och börjar hoppa och dansa som en galning. Men jag hoppades ändå på att min längtan skulle bli starkare. Men icke.
Ikväll insåg jag att min bubbla sprack för länge sen i den här staden. Det finns inte en chans att den kommer tillbaka. Åtminstone inte inom de närmaste månaderna (troligtvis längre).
Istället för att vara en av de som fortfarande lever kvar i drömmen om att krogen är magisk, så är jag en passiv åskådare. Jag är inte längre den som står och dansar. Jag står vid sidan av dansgolvet och beskådar människorna som fortfarande lever i tron om att luften i bubblan är av guld och diamanter.

Faktum är att luften i bubblan blir mer och mer syrefattig. Alla vill synas och höras och livnär sig på allt skitsnack som går runt runt. Ju mer du har att berätta desto mer intressant verkar du bli i bubblans värld. I samma utsräckning som magin i bubblan bara är en illusion är dess invånare falska, näriga parasiter som lever av andra människors misstag och olycka, vilken i sin tur bara kan vara påhittad.

Jag undrar om det är möjligt att ta avstånd från en värld som man genom arbetet tvingas in i. Kan man, utan att verka avvisande, översittande och otrevlig tacka nej till det falska guldet och de i själva verket ganska bleknande ängarna? Eller är man tvungen att delta i en värld som man nu fått ta del av, för att för utomstående inte visa att allt som glimmar inte är guld?

Visst är det till en början charmigt med alla människor som välkomnar dig med öppen famn och ett leende på läpparna. Man känner sig speciell och finner snabbt många nya vänner. Vänner som man efter ett tag inser inte alls är som man en gång trott. Man kan till och med ha svårt att inse hur man ens kunde få för sig att man faktiskt var speciell i deras ögon. Efter en tids avståndstagande och distans så inser man ganska snabbt hur grundlurad man blivit. Hur enkelt man låtit folk använda dig som en av sina spelpjäser i sitt parti schack. Hur man tror att de tycker att man är värdefull och har betydelse, men hur man sen inser hur lätt de är beredda att offra en för att själva komma ett steg närmare en seger. Som en åskådare inser man hur allt som sägs och görs genomsyras av personens spel som enbart handlar om dess egen vinning.
Alla spelar sitt eget spel, utefter sina egna regler, och man själv måste försöka hinna gardera sig innan man blir offer för någon annans spel. Ingen vill väl vara en pjäs på någon annans bräde, utan någon egen talan och utan någon makt att påverka sitt eget öde?
Somliga kanske trivs med det. Men inte jag. Så jag skaffar istället mitt eget schackbräde, egna pjäser och en egen plan. Sen om jag tänker ställa upp några pjäser och överhuvudtaget börja spela, det återstår att se. Troligtvis har spelet redan börjat. Om jag varit medveten om det eller inte, det är en annan femma.