Pinkish

Efter flera dagar hemma innehållande enbart vila, sömn, tv-tittande och datorn så ska jag imorgon ta mig ner på stan. Jag har två solklara "ärenden" eller vad man nu ska kalla det, och fyra eventuella i mån av ork.

Vårdcentralen är nummer ett. Vi ska se om inflammationen går och rätt håll. Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Det känns ungefär som innan om inte värre just med lungorna. Influensan är överblåst, så feber slipper man. Men fortfarande huvudvärk, snuvig, och inte minst hostan som aldrig verkar vilja försvinna.
Värk kring bröstet måste nog också utredas imorgon för den blir bara värre och värre. Kan knappt ligga på vänster sida nu och så fort jag rör mig minsta lilla gör det ont. Så någonting är det som inte står riktigt rätt till.
Efter det blir det till att hämta ut mina nya linser. Förmodligen en ganska så saftig utgift. Men men, man ska väl se någonting också.

Jag undrar just när jag ska börja jobba igen. Mår jag såhär så kan jag ju inte jobba. Jag orkar sitta och titta på tv i max två timmar sen måste jag gå och lägga mig igen för att jag inte orkar sitta upp.
Jag känner mig nästan som jag gjorde i slutet av, och efter, nian. När jag brände ut mig. Vid sexton års ålder, lyckat. Hur som. Man orkade verkligen ingenting. Det spelade ingen roll om det krävde fysisk eller psykisk aktivitet. Kroppen sa ifrån efter minsta lilla. Samma sak är det nu. En dusch blir mer eller mindre dagens projekt. Ingen höjdare direkt. Så vi får se hur morgondagen ter sig med tanke på att jag då kommer göra fler saker på en dag än vad jag har gjort hela den senaste veckan.

Fast jag måste ändå säga att det har varit jävligt skönt. Jag känner att jag har fått min paus från livet som jag bad om. Jag har verkligen kunnat stanna upp. Jag har varit tvungen att stanna upp. Jag har ju inte orkat göra så mycket annat. Ingenting ont som inte har något gott med sig, eller vad brukar man säga?
Att bara gå hemma och skrota. Sova. Vila. Glo på OS. Slippa göra någonting. Och framförallt har jag på ett bra sätt kunnat stänga av. Jag har sluppit tänka. Jag har inte ältat en massa saker. Jag har verkligen kunnat bara stänga av allt och fokuserat på att vila. Det trodde jag aldrig. Men jag lyckades. Och jag är stolt över mig själv.

Självklart börjar man väl få lite småpanik nu. I vanliga fall brukar jag klara av att vara sjuk i tre dagar, eller åtminstone bara ligga hemma och vara sjuk, sen dampar jag ur. Pallar inte bara ligga hemma utan drar till skolan eller jobbet i alla fall. Nu har jag legat hemma i tio dagar. Det börjar minst sagt kännas i kroppen att man inte gjort annat än legat i horisontellt läge. Det är inte lika skönt att ligga ner, nästan så att det gör ont. Ni vet som om man står upp för länge. Man blir liksom trött i kroppen av det. Så känner jag när jag ligger ner. Guuh va jobbigt va? I-landsprobelm, javisst.
Näe, men jag känner verkligen att jag belastat kroppen annorlunda de här tio dagarna. Och det är väl i sig bra. Men jag känner samtidigt hur jag sakta men säkert tynar bort. Penicillinet gör mig illamående och därmed får jag inte heller i mig någon mat. Tur är det väl att jag inte gör så mycket som kräver energin. Men ändå.

Jag har under dessa dagar hemma; min paus från livet, först och främst lyckats med att stänga av tankarna. Jag hamnade i fullkomligt viloläge, vilket minsann inte händer ofta ska jag be att få tala om. Så med tiden, medan febern gått över och jag faktiskt överhuvudtaget kunde tänka igen så valde jag till en början att inte göra det.
Men så efterhand plockade jag sakta men säkert fram en sak i taget. Jag gillar att likna det med att jag lägger ett pussel. Ett pussel med oändligt många bitar. Men jag börjar i alla fall med de bitar som jag har. Jag letade upp kantbitarna, ramen och började sedan bygga delar av den. Sedan sorterar man ut de bitar som man vet tillhör samma kategori. Det vet man eftersom bitarna har samma mönster och samma färger. Slutligen har man ett antal olika kategoier, den gröna; trädtopparna, den vit-blå; himlen, den beige; marken, den röda; husen. Och så har man fortfarande en hög med bara en massa blandat. Bitar som man ännu inte riktigt vet var de ska sitta eller som man väljer att låta ligga eftersom mönstret är så jobbigt med alla små detaljer och man vet att det kommer ta en jävla tid att få alla bitarna på sin rätta plats.
Man börjar istället med en av de grupperna som man sorterat ut. De bitarna som är självklara lägger man snabbt på plats, sedan börjar jobbet. Man funderar. Tittar på lite olika bitar samtidigt för att försöka se någon samband. Man vänder och vrider och lägger sedan dit bit för bit. Ibland kan man behöva ta en paus. Göra någonting annat ett tag eftersom man suttit och stirrat sig blind på alla bitarna och inte kommer någonstans.
Antingen kan man välja att börja på en annan kategori, eller så lämnar man helt enkelt allt precis så som det är för att sedan kunna komma tillbaka och ta i tu med uppgiften efter en stunds vila.

Så här skulle jag vilja beskriva att min hjärna tillbringat de senaste dagarna. I vanliga fall nu på senare tid så har jag inte haft tid att lägga pussel. Livet bara rullar på och innan man hunnit ta i tu med en kategori så händer någonting nytt. Gärna i den kategorin som man just håller på att arbeta med också, så det blir till att börja om från början. Igen och igen.
Tillslut tröttnar man och låter bara bitarna ligga huller om buller. Tänker att "det där tar jag tag i när jag får tid, eventuellt när det lugnat ner sig inom det området också så att bitarna man pusslar ihop också ligger kvar där sen".
Vad som händer då är ju ganska så självklart. Kaos.
Bitarna samlas på hög och det blir bara jobbigare och jobbigare att ta i tu med det. Och ju längre man väntar detsto jobbigare blir det. Vad som oftast behövs är en sånhär breakdown. Jag vill inte säga att man inte har så mycket annat val än att ta i tu med pusslet, för ett val det har man alltid. Men det underlättar att göra det när man fått sin paus. När livet stannar upp, om så bara för en kort stund. Eller som i detta fall; tio dagar.

Mycket ordbajs för så lite. Frågan som vi nu alla (jag) ställer oss är väl om jag kommit fram till någonting. Börjar pusselbitarna falla på plats? Börjar jag få någon ordning och struktur på alla färger och mönster hit och dit?
Näe. Det vill jag väl inte påstå. Å andra sidan kan jag väl inte rikrigt säga att jag någonsin har någon koll.
Men varför lägger jag det här pusslet då kan man ju fråga sig. Om jag ändå inte ser saker så mycket klarare? Det känns bättre. Därför. Och ja inbillar mig att även om jag inte medvetet ser sambanden eller vet exakt var alla bitar ska ligga, så tror jag på att mitt undermedvetna gör det.
Bara det faktum att jag haft flera, för mig, ganska stora aha-upplevelser eller uppvaknanden vad gäller vissa bitar, tyder på mer strukturerade tankar vilket skapar ett mer kreativt medvetande.
Lite luddigt. Kanske förstår ni vad jag menar.

Jag känner i alla fall ett större lugn. Jag har hunnit ikapp med mig själv till viss del. Livet sprang ifrån mig och jag hann inte med. Ungefär så känns det. Men nu börjar också jag komma över krönet, jag har fått en glimt av livet en bit fram och bara det gör det enklare att jaga och komma ikapp. Det är svårt att jaga någonting som man inte ser. Men så fort man får syn på det man jagar får man mer kraft att knappa in på det eftersom man inser att det finns hopp. Det finns en chans. Och tror man, då kan man.