When I whisper
Jag förstår inte hur det kommer sig att jag ska ha så jävla svårt att gråta för min egen skull. När jag vet att jag behöver det. När bägaren är full och allt kroppen vill är att tippa bägaren och låta alla tårar, all ångest och allt tryck i bröstet bara försvinna, då går det inte. Näsan kan börja rinna, jag kan börja andas stötvis och tårarna kan ligga och skvalpa i ögonen, men tårarna kommer aldrig längre än till ögonvrån. Bägaren står och balanserar på kanten men den tippas aldrig helt. Tårarna lämnar aldrig ögonen. Och bägaren töms aldrig. Och därmed försvinner aldrig ångesten och trycket i bröstet.
Att gråta för andras räkning är inte lika svårt. Om jag känner medkänska för någon som är ledsen så kan jag typ börja sympatigråta, mer eller mindre.
Men så fort det handlar om att jag själv mår så jävla dåligt, och jag vet att det bästa sättet vore att gråta ut, då är det praktiskt taget omöjligt.
Jag försöker att ignorera det här. Att inte involvera mig, för det är inte min sak, det är inte min strid eller min kamp. Det är inte mina problem. Och hur gärna jag än vill vara insatt i vad som händer så vill jag inte hamna emellan. Jag vill inte komma i kläm. Tyvärr så är det redan försent. Jag är emellan, jag är klämd. Ordentligt.
Och jag vill inte lägga någon mer börda på er än vad ni redan har. Så än en gång så tystnar jag. Jag ber om ursäkt i förväg om medkänslan inte sprudlar just nu eller den närmsta tiden. Men faktum är att jag bara vill ställa mig och skrika på er båda. Ge er båda en rejäl jävla utskällning. Men. Jag vill inte sätta mig emellan er. Jag vill inte lägga mig i, trots att näsan redan är så djupt ner i det blöta så att jag håller på att kvävas.
Men jag säger ingenting. Jag håller det inom mig. Jag låser in det och låter det tyna bort. Samtidigt som det äter upp mig inifrån.
Men ibland måste man inse när det är meningslöst att lägga sig i. Att säga vad man tycker. Att uttrycka sina känslor och sin mening. För det kommer inte att förändra situationen. Det kommer inte att göra någon somhelts skillnad till det bättre. Så jag låter bli.
Everything seems to be falling apart all around
I want to scream but instead I don't make a sound
Troubles accumulate and gather up inside
Soon too many for me to be able to hide
A wall is builded in silence and out of pain
I feel it between us but my struggle is in vein
I try to tell you that right now life's out of tune
But you don't hear me, not when I whisper
When I whisper in my room...
Att gråta för andras räkning är inte lika svårt. Om jag känner medkänska för någon som är ledsen så kan jag typ börja sympatigråta, mer eller mindre.
Men så fort det handlar om att jag själv mår så jävla dåligt, och jag vet att det bästa sättet vore att gråta ut, då är det praktiskt taget omöjligt.
Jag försöker att ignorera det här. Att inte involvera mig, för det är inte min sak, det är inte min strid eller min kamp. Det är inte mina problem. Och hur gärna jag än vill vara insatt i vad som händer så vill jag inte hamna emellan. Jag vill inte komma i kläm. Tyvärr så är det redan försent. Jag är emellan, jag är klämd. Ordentligt.
Och jag vill inte lägga någon mer börda på er än vad ni redan har. Så än en gång så tystnar jag. Jag ber om ursäkt i förväg om medkänslan inte sprudlar just nu eller den närmsta tiden. Men faktum är att jag bara vill ställa mig och skrika på er båda. Ge er båda en rejäl jävla utskällning. Men. Jag vill inte sätta mig emellan er. Jag vill inte lägga mig i, trots att näsan redan är så djupt ner i det blöta så att jag håller på att kvävas.
Men jag säger ingenting. Jag håller det inom mig. Jag låser in det och låter det tyna bort. Samtidigt som det äter upp mig inifrån.
Men ibland måste man inse när det är meningslöst att lägga sig i. Att säga vad man tycker. Att uttrycka sina känslor och sin mening. För det kommer inte att förändra situationen. Det kommer inte att göra någon somhelts skillnad till det bättre. Så jag låter bli.
Everything seems to be falling apart all around
I want to scream but instead I don't make a sound
Troubles accumulate and gather up inside
Soon too many for me to be able to hide
A wall is builded in silence and out of pain
I feel it between us but my struggle is in vein
I try to tell you that right now life's out of tune
But you don't hear me, not when I whisper
When I whisper in my room...
Kommentarer
Trackback
